lördag 2 juni 2018

Seger i Europa 1944


Operation Overlord, förde med sig förhoppningen om att nå Berlin och få slut på kriget till julen samma år, 1944. Det blev aldrig så, mycket p.g.a. att hela projektet också var skräckfyllt. Första världskriget hängde som en unken, blöt filt över hela Västeuropa. Det band upp de allierade ledarna, militära som politiska, i en falsk känsla av förebådad katastrof. Det var svårt att ta lärdom av det som faktiskt startat hela kriget, det tyskarna kallade Bevegungskrieg.

Efter den initiala förvirringen vid Normandie, satsade tyskarna skickligt och inledningsvis framgångsrikt på att blockera de allierade i deras lilla brohuvud i nästan två månader. Det lyckades därför att tyngdpunkten på de allierades offensiv låg i norr och tagandet av hamnstaden Caen. Det var allt för uppenbart. Bollen låg därmed hos fältmarskalk Montgomerys brittiska och kanadensiska styrkor. Man skall inte ta ifrån Montgomerys hans seger i Nordafrika, men en blixtkrigare var inte.

Samtidigt är det intressant att studera de statistiska resultaten av slaget om Normandie sommaren 1944. Tyskarna offrade allt man hade i väst för att vidmakthålla situationen i en förhoppning om att kunna kasta tillbaka fienden i havet. Statistiken från den tiden talar dock sin bistra motsats. I genomsnitt förlorade Wehrmacht ca 500 man varje dag i den stora köttkvarnen östfronten. Under juni och juli 1944 i franska Normandie tappade tyskarna dubbla det antalet, 1 000 man per dag.


De allierade sköt helt enkelt skiten ur tyskarna, som aldrig varit med om något liknande i eldkraft tidigare. Från havet, från luften, från marken, de ärrade tyska soldaterna mötte en mur av glödande död. När amerikanerna i söder till sist bröt ut genom Operation Cobra, var Wehrmacht helt slut i väster, det fanns inget mer att göra än att fly hals över huvud hela vägen till Rhen. Tyskarna skulle aldrig mer ha en miljon man att slåss med i väst. Trots detta kunde de allierade inte fullfölja sina önskemål under 1944.

De skulle fortsätta att sjabbla med en svag logistik under hela hösten, man skulle slösa tid på Operation Market Garden och överraskas vid Ardennerna. Allt detta därför att det fanns en ohelig överenskommelse om att marschera på bred front, nå Rhen samtidigt och därefter dela Tyskland mellan sig. Detta var ett misstag, historien är klar med detta. Överenskommelsen var i förstone politisk och militären hade att förhålla sig till detta. General Eisenhower hade en annan åsikt om detta, men han var lojal med sina ledare. Sedan 1942 hade han tillhört den amerikanska militära lobbyn i London, som redan från början var redo att ta språnget.

Det fanns två typer av amerikanska militärer, vi kan kalla dem Grant’s and Sherman’s. Begreppen syftar på amerikanska inbördeskriget och unionens slutliga seger genom att kombinera utnötningskriget i öster, under general Grant, med Bevegungskrieg (ett begrepp myntat av preussarna redan då) i väster, under general Sherman. 1944 var det absolut färre av Shermans i armén och även om Eisenhower var en Grant, så var hans chef, general Marshall i Washington DC, en Sherman. Eisenhower respekterade behovet av Shermans i hans kommando och hade därför, på Marshalls inrådan, behållit ett ess i ärmen.

Så, låt oss vara kontrafaktiska för ett ögonblick och fråga oss: Vad hade hänt om amerikanerna insisterat på kontroll i Normandie? Det var ju deras party hur som helst, de betalade för det. Det var nu inte politiskt möjligt, men tänk om?


I så fall hade Eisenhowers förlyttning av general Patton från Sicilien till England fått sin egentliga betydelse bättre redovisad i historien. Skapandet av amerikanska tredje armén under Patton hade utgjort spjutspetsen i den allierade taktiken för Västeuropa redan från början. Patton hade fortfarande inte deltagit i själva invasionen, det var inte hans roll. Istället skulle den amerikanska grupperingen i Normandie skett i norr och den brittiska i söder. Istället för att tvinga Patton att svinga en uppercut från söder och norrut, hade han nu haft raka spåret österut mot Rhen och Tyskland redan från kanske Dagen D + 10.

Patton hade i detta läge inte haft med hamnstaden Caen att göra, istället hade hans tredje armé, med hjälp av de övriga amerikanska styrkorna i norra Normandie öppnat en kilometerbred öppning i de tyska linjerna, genom vilken den 4: e pansardivisionen hade avancerat under massivt understöd från luften. Antagligen hade hans tredje armé haft mer pansar, kanske rentav en hel pansarkår. Tyskarna hade givetvis gjort allt de kunnat för att hindra detta, men med facit i hand vet vi att de antagligen inte skulle ha lyckats med de styrkor de hade tillgängliga, särskilt inte om Monty engagerade dem i söder. Det betydde att Patton hade inlett marschen mot Berlin två månader i förtid och hade kunnat nå Rhen i augusti, kanske även i slutet av juli 1944.

Faktiskt, situationen hade blivit så mycket mer alarmerande för tyskarna. Begreppet Falaise-fickan hade fått en helt annan innebörd när merparten av de tyska förbanden i Frankrike, mer än 20 divisioner, kom att befinna sig söder om Pattons offensiv. Var skulle de retirera? Montgomery, i söder, hade i det fallet utgjort ett storartat städ för Pattons hammarslag att landa på. Vi kan ha fått se en inringning i Frankrike som fått Stalingrad att blekna. Tänk så här: Inget Market Garden, ingen katastrof i Ardennerna, bara en enda stor allierad offensiv rakt på Rhen, med målet att ta Berlin, Prag och Wien före ryssarna.

Vi talar nu om sommaren 1944 och vi vet att tyskarna just då hade svarat fördelaktigt på en sådan manöver och kanske hade de lagt ner vapnen vid Rhen. De hade kanske varit än djärvare att avpollettera Hitler den 20 juli. Fältmarskalk Rommel hade kanske tagit sitt förrädiska steg tidigare, kanske hade upproret fått hela Waffen-SS med sig, genom SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich. Invasionen av Tyskland hade ändå skett, inte enbart utifrån lärdomar från det tidigare kriget, utan framför allt inför den nya fienden i kulisserna – Sovjetunionen. Det hade blivit ett annat kallt krig med mindre dominans av kommunism i Europa.


Hade det gått att genomföras? Ja, idag kan vi se att det var fullständigt möjligt, de allierade var betydligt mer överlägsna tyskarna än vad ryssarna var på östfronten. Jag har därför ofta frågat mig varför den amerikanska arméledningen höll så hårt i deras Patton genom Nordafrika och Sicilien, varför de mot så många odds ändå flyttande honom till England och gav honom den tredje armén? Såsom saker och ting utvecklade sig i kriget, var inte Patton överflödig, egentligen? Många tycker det. I själva verket ville amerikanerna ha Patton tillgänglig – just in case.

I ett historiskt perspektiv hade det varit en tuff deal. Vi hade varit skyldig en svärande buffel vår frihet och framgång. Patton är inte ett enkelt geni att uppskatta, annat än professionellt. Han drev sina överordnade och Washington till vansinne med sin vassa tunga. Pressen både älskade och hatade honom. Han bjöd på sig själv, var underhållande och betydligt mer öppenhjärtig med militära ting, men hans svada fick pressen att vid några tillfällen kalla honom för nazist, han som dräpte fler nazister än de flesta. Det var en cirkus kring Patton under andra världskriget.


Jag har tidigare skrivit om jämförelserna som gjorts mellan general Mattis, USA: s nuvarande försvarsminister, och Patton. Det är egentligen fel jämförelse. Den betydligt mer korrekta är den mellan Patton och Trump. Lika buffliga, lika hatade, trots den avgjorda kompetensen, de rätta intentionerna, det goda resultatet. Jag tror att framtiden kommer att ge just den liknelsen rätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar