måndag 21 maj 2018

Östfronten på 2 000 ord


Det här kan se ut som ett omöjligt uppdrag. Östfronten upptog större delen av andra världskriget och utgjorde den mest väsentliga delen av dess utkomst och inte minst påföljden av det. Jobbet underlättas dock av att jag bestämt mig för att revidera min uppfattning om både östfronten och andra världskriget som helhet. Det har blivit nödvändigt i skenet av hur historiken kring tolkningen av denna konflikt förändrats under de senaste åren. Det har skett avgörande genombrott som förbättrat förståelsen av detta ohyggliga krig. Så, utan mera krusiduller, här följer Östfronten på tvåtusen ord, den reviderade versionen.

Vi har låtit oss fintas av både sovjetisk propaganda och tysk falskhet. Vi har inte kritiserat någon av dem tillräckligt, utan under många årtionden har vi värmt rumporna i fåtöljerna och undvikit det hårda arbetet att gräva fram de faktiska förhållandena. Därför har vi undvikit följande slutsatser till att börja med: Det fanns en rationell orsak till Nazitysklands anfall på Sovjetunionen, det var alls inga ideologiska nycker, utan iskall kalkylering utifrån den position Tyskland befann sig i 1941. Hitler hade rätt och hans generaler hade fel, han hade faktiskt en logisk orsak till att vägra reträtt vid Stalingrad. Vi blir tvungna att omvärdera den preussiska generalskåren.

Stalin hade inte för avsikt att anfalla Nazityskland det är lika bra att kasta bort den föreställningen, den hör hemma hos nynazisternas läger. Ryssarna togs på sängen och dukade under av en betydligt större fiendes våldsamma anstormning. När anfallet kom var röda armén helt involverade i en nödvändig motorisering av samtliga deras trupper och var i realiteten oförmögna att organisera ett försvar. De förlorade minst fyra miljoner man under hösten 1941 och måste börja om från början mitt under brinnande krig, något deras kommunism misslyckades med ända till 1943. Trots allt detta, den röda arméns många svårigheter, lyckades ändå inte Wehrmacht besegra dem. Det är en viktig slutsats.


Varför Operation Barbarossa? Svaret är det enda korrekta och uppenbara: Nazitysklands ekonomi. Det var samma orsak till att starta kriget 1939. Ekonomin var riktigt usel p.g.a. kriget och socialistisk politik. Framför allt saknade man olja. Det fanns inte tillstymmelse till olja för det krig man nu valde att föra. Det förklarar det fotmarscherande infanteriet och hela artilleriet och underhållet per häst. Det förklarar mycket av Luftwaffes tillkortakommande och varför det aldrig byggdes tillräckligt med ubåtar. Huvuddelen av Tysklands drivmedel kom från Rumänien och från syntetisk olja, men det räckte inte på långa vägar. Det tyska folket stod inför hårdare ransonering och i de ockuperade nationerna var situationen mycket prekär.

Hitler bestämde sig för Barbarossa till stor del av detta skäl och han gav Wehrmacht hårda direktiv. Anfallsriktningen skulle vara åt söder, genom de rika jordbruksområdena i Ukraina och till oljan i Kaukasus. Norr därom skulle man endast utöva flankskydd, inkluderat de säkerligen vänligt inställda balterna, samt länka ihop med Finland, men det var allt. Han gav krigsmakten högst tre månader att utföra detta uppdrag, sedan var oljelagren sinade. Lyckades man skulle Sovjetunionen berövas sin huvudsakliga oljereserv och kornbod. Resultatet var ett betydligt svagare kommunistvälde och i realiteten – schackmatt. Hitler hade antagligen hamnat i en för honom betydligt säkrare sits om man lyckats med detta. Han var den rationelle och hade absolut rätt. Det är något mycket kusligt över detta.

Hitlers generaler ljög verkligen för honom, det var ingenting från han sjuka hjärna. De ljög för honom för de trodde att han var en idiot. Under stabschefen för OKH, Franz Halder, drev man trots Hitler order anfallet norrut, mot Moskva och Leningrad. De drev fram det med argumentering IRL. Varför? Man kan bara spekulera kring detta. Först och främst, militärer fattar inte ekonomi, de har aldrig gjort det och kommer så aldrig att göra. Antagligen var det allt från fornstora korståg till första världskrigets framgångar, eller att göra det Napoleon inte fixade, vem vet? När till sist Hitler ändå satte ner foten och drog förband bort från Moskva-riktningen så kom han i historien att bli kritiserad för det, att han undergrävde intåget i Moskva – något som aldrig var Hitlers order från början.


Vi får också glömma bort allt om ryssarnas enorma överlägsenhet i manskap. Tyskarna var fullt kapabla att ersätta sina förluster, åtminstone i folk. Däremot fick de under 1942 genomföra en bisarr nerdragning av sina mekaniserade förband p.g.a. oljebristen. De kunde ha ersatt varje förlorad stridsvagn om de velat, men kunde inte. De blev kvar i depåerna. Glöm för all del även bort östfronten som pansarlandet. Fram till Kursk 1943 utvecklades ytterst få rena pansarslag. Helt enligt tyska arméns taktiska normer, så var den främsta pansardödaren infanteriet och deras 50mm pansarvärnspjäser. De enda gångerna under Barbarossa som Wehrmacht förlorade stora mängder pansar i strid var när de stötte på ryskt pansarvärn. Östfronten var ett utpräglat infanterikrig med mycket höga förluster som följd.

Slaget vid Kursk och pansarslaget vid Prokorovka var ett ryskt misslyckande rent taktiskt, eftersom de lät sig dras in i en helt vettlös pansarstrid med hundratals förlorade vagnar, som inte spelade den minsta roll i sammanhanget. Stalin blev rasande på sina generaler och ville veta varför de förstörde hans pansararméer. Pansar i den moderna krigsföringen, i Bevegungskrieg, handlade om att öppna anfallsvägar på djupet och förstöra infrastrukturen bakom linjerna, inte att bekämpa fiendens pansar, även om det givetvis förekom. Pansar bekämpades av infanteriet och i allt större omfattning av flygvapnen. Det här är också orsaken till att de västallierade aldrig brydde sig allt för mycket om deras mindre tanks mot tyskarnas bjässar, eller varför Heinz Guderian avskydde Panzer VI Tiger, den var allt för tung och orörlig. Dessa tanks var aldrig tänkta att mötas på slagfältet ändå.

Man kan nu börja att förstå mer av ryssarnas agerande under kriget och deras stora förluster. De tvingades slåss med illa förberedda förband med mycket bristande koordinering, mot en fiende som fortfarande var fler än dem – kom ihåg infanterikriget. Under 1942–43 var det ledande vapenet som ryska fabriker spottade ut inte tanks, utan granatkastare, den stora infanteridödaren. Orsaken till att man höll kvar vid att anfalla tyskarna vid Rzjev under 1942–43 handlade verkligen om att dra fokus från södern och binda Wehrmacht vid sitt tidigare misstag mot Moskva. Det skulle få förödande resultat för tyskarna. Kom ihåg att medan tyskarna drogs med mediokra underrättelser om ryssarna, så hade ryssarna god aning om vad som hände bakom tyskarnas linjer, ända till Berlin. De visste att de tyska generalerna prioriterade Moskva före Baku fortfarande 1942.


När väl Wehrmacht fick ändan ur vagnen och försöka med Kaukasus sommaren 1942 var de inte motoriserade i den ordning de skulle och det blir nu lättare att förstå Stalingrad. Staden hade ingen taktisk betydelse i sig, men ingick i armégrupperna A och B: s norra flankskydd. Statistiken talar tydligt om ett allvarligt misslyckande i OKH: s planering. Den sjätte armén, som varit den största av sitt slag i hela den tyska armén strippades på avgörande förband och fick den minsta andelen ersättningsförband eftersom man utgick ifrån att de endast skulle utgöra försvarsenhet i norr, vid Volga. Ryssarna slogs som djävlar hela vägen till Stalingrad och sjätte armén var stukad, illa tilltygad och försvagad när den väl indelte sig i striderna om staden som aldrig varit ett mål från början. OKH hade mycket att svara för.

Hitler vägrade släppa taget om Stalingrad av den enkla anledningen att slaget band upp ryska enheter och om man gav upp skulle den norra flanken hotas och Kaukasus gå förlorat, vilket var det viktiga i sammanhanget. Nu misslyckades det ändå. Från 1943 var Röda armén helt förändrat och kunde nu agera som en fungerande armé. De hade lärt sig sina läxor och utmanövrerade nu Wehrmacht i alla avseenden. Myten om tyskarnas förnämliga försvarsstrid måste tas med en nypa salt. Det var nu deras tur att dras med större förlustsiffror än vad ryssarna gjorde. Varför då, kan man fråga sig, om de nu var så skickliga? Därför att empirisk militärhistoria gör klart att flyende försvarsstrid alltid kostar, precis som för ryssarna 1941.

Från 1943 besegrar Röda armén Wehrmacht, inte för att de var så många fler, som myterna säger, utan för att man var bättre och med rikliga resurser. Tar man styrkeförhållandena mellan de stridande, var aldrig röda armén mer än 3/1 större än tyskarna, något som dessutom inte inträffade förrän 1945. Under kriget i övrigt var man jämnstora eller som bäst 2/1 i rysk favör.


Det var östfronten i mycket kort sammandrag. Frågan är nu varför det har tagit så lång tid för att se sammanhangen i mera korrekt ljus? Det är en kombination av två motsatta förhållanden. Å den ena sidan är det ryssarnas vilja att visa upp sitt lidande i syfte att smeta över deras tillkortakommanden i början av kriget. De spelar underdog-kortet mot den väldiga, tyranniska fascismen, som sedan besegrades av de sovjetiska arbetarna i en jättelik socialistisk seger. Vi har allt för ofta låtit oss luras av detta. Samtidigt har vi beundrat tysk militär allt för mycket, jag är själv skyldig till detta. Vi har drabbats av västerlandets heroiska kamp mot de eurasiska horderna och spelat med i charaden om skillnaden mellan Wehrmacht och Nazistpartiet (SS).

Östfronten under andra världskriget var en perverterad sammandrabbning mellan två oerhört ondskefulla ideologer där båda parter agerade i ett gemensamt folkmord av gigantiska mått. Vid sidan av SS och NKVD utförde de båda arméerna helt obeskrivliga övergrepp mot civilbefolkningen. 20 miljoner oskyldiga människor (konservativ siffra) mördades i Ryssland och Ukraina. Ryssarna stod själva för mycket av detta, i enlighet med den kommunistiska ideologin, men tyskarna mördade även de i drivor och med påfallande passion. Till skillnad mot SS förde inte Wehrmacht statistik över hur många civila de dödade med vapen, svält eller umbäranden. Det rör sig om ett par, tre miljoner. Medan de ryska arkiven öppnats – de håller nu på att stängas igen av ett allt mer nationalistiskt Kreml – så har det moderna Bundeswehr inte öppnat särskilt mycket om sin vetskap för allmänheten i detta avseende.

De västallierade kunde skatta sig lyckliga över ryssarnas uppoffrande, något de faktiskt räknade kallt med. Sovjetunionen band upp åtminstone 70 procent av Wehrmachts hela styrka på sin front. Samtidigt bidrog Sovjetunionen aktivt till andra världskrigets inledning genom sitt samröre med nazisterna. Dessutom, fortfarande vägrar man erkänna USA: s roll för deras överlevnad. Under 1942–43, när tyskarna stod i Kaukasus utkanter och skar av oljeförbindelsen norrut och drog undan kornboden Ukraina under ryssarnas fötter, då var amerikanernas generösa hjälp över haven den enda livlinan i många avseenden.


Det är fortsatt sant att Hitler inte skulle ha igångsatt Barbarossa, att det förseglade hans undergång, men då skulle han heller aldrig ha startat kriget överhuvudtaget. Gemensamt för de aggressiva staterna Tyskland, Italien och Japan var att de samtliga inte hade resurserna att utföra kriget. Genom att dra in de stora marknadsekonomiska krafterna brittiska imperiet och USA, men också de likvärdigt rabiata diktaturerna Sovjetunionen och Kina, så var det dömt att misslyckas. Det var ett vanvett som kostade över hundra miljoner människor livet.

Så där, östfronten på mindre än 2 000 ord.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar