söndag 22 april 2018

Kohima - österns Stalingrad


Andra världskriget och Kina blev för Japan vad Sovjetunionen var för Nazityskland, platsen där deras militära förmåga blöddes ut. Likheterna är slående, precis som i det väldiga Sovjetunionen kunde de kinesiska försvararna utnyttja sin nations storlek till att göra nödvändiga strategiska reträtter inom det egna territoriet. Japan kom att ha närmare 80 procent av sin armé i Kina, den främsta orsaken till varför USA engagerade sig så pass i kinesernas kamp.

Det lyckades. Stilla havet, som var japanska flottans ansvarsområde, hade enbart begränsade resurser till lands och i luften. Den japanska kejserliga armén kunde enbart upprätthålla 140 000 man, den lilla sjuttonde armén. I Burma stod femtonde armé med 350 000 man. Efter att man kämpat till sig Burma var man i början av 1944 helt utmattade. Underhållslinjerna var farligt uttänjda. De allierades tumskruvar hade börjat dras åt och vägen över Saigon i Vietnam förtvinade allt mer under trycket från fientliga flottstyrkor.

General Sato
Chefen för femtonde armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, var väl medveten om situationen. Hans styrkor var försvagade efter långa och hårda strider i den oländiga djungeln, med liten eller ingen avlösning. Han behövde tid för återhämtning innan de uppenbara hotbilderna utvecklade sig. Läget var trängt efter de tidigare framgångarna. Den brittiska fjortonde armén, under general William Slim, hade dragit sig bakåt i god ordning. Deras stora förluster kunde alltid ersättas av nya, friska trupper.

Från norr hotade en ny aktör, amerikanerna och kinesiska nationalistarmén, under general Joseph Stilwell. Japanerna stod en bit in i det mest nordöstra hörnet av Indien och de förstod att de måste förbereda sig för den förnyade styrkan i den huvudsakligen indiska armén. Japanernas chans var att deras närvaro skulle skapa den revolt som man utgick ifrån skulle inträffa i Indien, ett folkligt uppror mot kolonialmakten. Mutaguchi ämnade bita sig fast i djungeln, om han bara kunde lösa underhållsfrågan.

Japanskt infanteri
Goda råd var dyra och ett sätt att avstyra kommande offensiver från en fiende man visste skulle komma, var att utföra störande, begränsade anfall i syfte att förstöra och skära av motståndarens militära infrastrukturer. Mutaguchi presenterade sina planer, under namnet U-go, för sina generaler redan i december 1943. De gavs godkännande av kejserliga generalstaben i Tokyo den 7 januari 1944. Idén var att stöta hårt över floden Chindwin i riktningarna väster och nordväst, mot den regionala huvudstaden Imphal och in i dagens Nagaland. Det skulle på så vis gå att vinna den tid man så desperat krävde.

En av de aktuella förbandscheferna, chefen för 31: a infanteridivisionen, generallöjtnant Katoku Sato, var mycket missnöjd. Hans division på 13 000 man hade fortskaffning för enbart tre veckor och det var under vila. Nu skulle han behöva kasta in sitt folk i aggressiv attack. Han klagade och enligt vittnen, jämförde Mutaguchi med en idiot, men avvisades.


General Sato hade att med sin division avancera nordväst till byn Kohima och därigenom skära av Imphal norrifrån. Därifrån hoppades Mutaguchi att 31: a divisionen skulle avancera vidare till den viktiga järnvägsknuten Dimapur i Brahmaputradalen. Sato betvivlade att detta skulle fungera, såvida de inte stötte på betydande brittiska försörjningsdepåer. Dock, några sådana befann sig knappast vid så framskjutna positioner.

Den logistiska situationen var också svår för de allierade. Stridsområdet i fråga var kraftigt kuperat och djungelklätt. I dalgångarna rann bäckar och åar med otjänligt, malaria-infekterat vatten. Det var hett och fuktigt, bland de värsta tänkbara förhållandena för marsch och strid. Soldaterna var tvungna att hushålla med vatten eftersom underhållet inte kunde garantera friskt vatten fortlöpande. De allierades stora fördel gentemot japanerna var tillgången till försörjning via flygplan, tillhandahållet huvudsakligen av amerikanerna.

General Stopford

Kohima är fortfarande idag en obetydlig plats som domineras av ett stort krigsmonument, rest av den brittiska armén. Det är en glest belägen by, vars strategiska viktighet ligger i dess position på ryggen av en ås vid inledningen av en högt liggande passage, huvudvägen genom området, från Imphal och vidare in i Indien. Därför hade britternas ställföreträdande kommissionär i området, Charles Pawse, en bungalow med tennisbana i Kohima. Förlagd i denna by var vid den här tiden indiska förband, en bataljon infanteri ur Assam Regiment och några plutoner ur det paramilitära Assam Rifles, tillsammans kanske 600 man.

Hela regionen hölls av den indiska XXXIII armékåren under ledningen av generallöjtnant Montagu Stopford, en av general Slims närmaste män. När japanerna inledde sin offensiv den 15 mars 1944 kom deras 15: e infanteridivision, i Satos 31: a divisionens södra flank, att först nå stridskontakt i de norra förorterna till Imphal, där även Satos 58: e regemente fastnade. Decimerad i storlek marscherade 31: a divisionen norrut utmed den åsrygg som ledde till Kohima. Vis av händelseförloppet kastade general Stopford in delar av 161: a indiska brigaden som huvudsaklig styrka på platsen.

Tennisbanan
Brigadör Dermot Warren, chef för 161: e brigaden, kom dock att tvingas återta sina order rörande Kohima, vilket skulle få obehagliga resultat för utvecklingen. General Satos anfall mot Kohima startade den 1 april och de indiska trupperna förskansade sig omedelbart för det inkommande artilleribeskjutningen. Situationen såg inte bra ut för indierna och man bad desperat om förstärkningar och vatten. General Stopford kommenderade åter fram 161: a brigaden, men endast ett fåtal av brigadör Warrens styrkor nådde åsryggen, vilken japanerna nu snabbt inringade söderifrån under allt hårdare strider.

Den lilla garnisonen i Kohima skulle till sist bestå, förutom de indiska soldaterna från Assam, av 4: e bataljonen Queen’s Own Royal West Kent Regiment, delar av en alldeles nyskapad bataljon nepaleser, samt ett par kompanier chindits ur 23rd Long Penetration Brigade, som kom in springande genom kulregn just innan säcken knöts ihop den 4 april. Där fanns även en stor kontingent sjukvårdspersonal med patienter som flytt framför japanerna. Totalt var de ca 2 500 man, varav endast 1 500 var stridande trupp. Chef var överstelöjtnant John Laverty, Royal West Kent.

Indiskt infanteri

2013 röstade Royal British Army Museum i London fram slaget om Kohima till den mest heroiska i brittisk militärhistoria. Detta österns Stalingrad, som det också kallats, var en otrolig uppoffring för de fåtaliga kolonialtrupperna under de nästan tre månader slaget höll på. Tre månader i stekande hetta, minimalt med vatten, svårt med ammunition, under ständig granatbeskjutning och eviga anfall, strider man mot man. Monumentet över de fallna i Kohima listar över 1 400 namn, inkl. de som föll när de försökte bryta inringningen utifrån. Två Victoriakors förärades, talande nog var båda postuma.

Nu var situationen även mycket prekär för de 10 000 soldaterna i general Satos 31: a division. Med sina endast tre veckors fortskaffning tvingades de ransonera redan från start. Sato satsade allt på att bryta ställningskriget och ta Kohima så fort som möjligt och därmed nå sitt primärmål. Detta skapade en bisarr, taktisk position. I sina memoarer Defeat Into Victory (1956) ägnade fältmarskalk Slim ett helt kapitel till Kohima. Han ifrågasätter då Satos position efter det att han klagat på sina överordnade för att sända ut honom på detta uppdrag. Slim frågar i boken varför Sato stod kvar och slogs vid Kohima, när inget hindrade honom från att gå runt och vidare.


Som vid alla belägringar fick Kohimas geografiska och arkitektoniska nyckelpositioner namn som för alltid svetsats in i historien.   Treasury Hill, Church Knoll, GPT Ridge och Aradura Spur. Mest känd – och den mest blodiga – är dock Tennis Court. Japanerna lyckades ta och hålla den ena långsidan av kommissionär Pawses tennisbana, de allierade höll den andra. Det blev det enda stället där japanerna kunde anfalla på plant underlag, annars alltid i uppförsbacke. Här ljöd Banzai-ropen som oftast, här måste de allierade hushålla med sin ammunition, så huvuddelen av anstormningarna tvingades mötas med bajonetter, spadar och knivar. Under tre långa månader.

Ibland bröt japanerna igenom mellan olika positioner och man lät dem komma ut på andra sidan, bara för att direkt efter täta linjen med egna motanfall. Britter, indier och nepaleser slogs för sina liv sida vid sida under helt olidliga förhållanden. Från luften släpptes vatten, förnödenheter och ammunition från flygplan, men det var aldrig tillräckligt eftersom mycket hamnade hos japanerna. Förutom egen artilleribeskjutning mot de japanska linjerna, försökte man även lösa upp belägringen med flyganfall. Många var de försök att nå kamraterna i häxkitteln, det var aldrig problem att motivera soldater till anfall, men japanerna vägrade släppa taget. Varje dag erhöll general Stopford från överstelöjtnant Laverty lägesrapport – vi håller våra positioner, begär tillskott av allting i arméns underhållslistor.

Banzai

Med tiden började japanernas baksida att visa sig för de inringade. Hur djävligt det än var för dem, så kom enskilda japanska soldater, ibland små grupper, över till dem, svårt utmärglade och be om hjälp. De fick hjälp, den lilla som fanns, men det var ändå bättre än i deras egna läger. Den 31: a divisionen svalt, kraften i anfallen mattades ut eftersom soldaterna i allt större grad inte orkade röra sig. Belägringen bröts den 22 juni i det att japanska armén totalt löstes upp och general Sato flydde tillbaka. Han återkom till de egna linjerna med endast 800 uthungrade trashankar. Han vägrade Sepuku, självmord, utan krävde krigsrätt för att klarera sitt namn. Istället renderades han mentalt sjuk och skickades hem. Han dog 1956 efter att ha försökt göra allt han kunde för sina få återstående män.

De officiella japanska förlusterna talade om 6–7 000 man, de totala siffrorna för de allierade var 4 064. Ett fåtal av garnisonens män var helt oskadda. En tredjedel av dem hade stupat. Vid japanernas tillbakadragande möttes de allierade förföljarna av svältdödens framfart. Man fann även tecken på självmord och kannibalism. Operation U-go blev en katastrof för japanerna och början på den stora tillbakamarschen i Burma.


Tennisbanan idag

Kohima markerar även det sista anfallet utfört av japanerna i syfte att invadera och ta territorier i andra världskriget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar