fredag 9 mars 2018

Tjurrusningen


Det var ett av dessa tillfällen i början av andra världskriget, när Adolf Hitler visade sig ha rätt och hans generaler, eller i det fallet; hans amiraler, hade fel. Det var något med hans intuition, hans politiska radikalism, eller också hade han bara tur som en dåre. Det startade dock med en negativ slutsats vintern 1941–42, medan Operation Barbarossa definitivt frusit fast borta i Ryssland och man lade ut den slutliga lösningen för Europas undermänniskor i förorten Wannsee, Berlin.

Tyska flottans, Kriegsmarine: s ursprungliga plan, att använda de stolta, tunga krigsfartygen, som man konstruerat med största noggrannhet och till enorma summor, för att på världshaven jaga fiendens underhållstonnage, den hade gått i baklås. Den strame chefen för Ubootwaffe, amiral Karl Dönitz, hade statistiken i svart på vitt. De stora ytfartygen producerade inte på långa vägar lika mycket förstörelse och undergång som hans betydligt billigare undervattensflotta. Haven hade helt enkelt blivit trängre för ytfartygen.

Amiralerna var därför försiktiga med dem. Man hade lärt sig mycket från sänkningen av Bismarck nästan ett år tidigare. Var de tyska krigsfartygens tekniska fulländning, dess hastighet i förhållande till deras tunga bestyckning, endast till för uppvisning, amiraler emellan? Man hade inga bra svar och nazismen hade mycket sig själva att skylla, som gjort flottan till Wehrmachts strykpojkar. Två av de stolta krigsfartygen hade gjort en räd över vintern nere vid Afrikas västkust, Operation Berlin, men nu hukade de sig i hamn i franska Brest efter att med nöd och näppe slunkit undan Royal Navy: s ilska.

Amiral Ciliax

Hitler var irriterad, samtidigt förstod han mycket väl en viktig faktor med hans stolta slagskeppsflotta. Britterna var helt besatta av den. Den var en blödande vagel i deras öga och det fanns definitivt propagandavinster att göra nu, särskilt med utvecklingen i Ryssland och därför Skandinavien ur ett örlogsperspektiv i baktanke. Man hade nyligen utsett en eskaderchef för den betydande närvaro av den tunga tyska flottan som samlats i Brest och Hitler kallade så till sig honom för konferens.

Amiral Otto Ciliax var Befehlshaber der Schlachtschiffe och hade en enastående styrka under sig. Två slagskepp, systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau, samt nu senast tunga slagkryssaren Prinz Eugen*, plus jagareskort om sex fartyg. Till hans blandning av chock och entusiasm, kommenderades Ciliax av Hitler personligen i januari 1942, att med sin slagskeppseskader forcera Engelska kanalen och återföra fartygen till sina respektive hemmahamnar i Tyskland. Detta för vidare operationer i norra Atlanten tillsammans med slagskeppet Admiral Tirpitz** från norska hamnar.

Scharnhorst och Gneisenau

Hitler gav planen dess namn, Unternehmen Zerberus, Operation Cerberus, efter den flerhövdade besten till hund som vaktade de gamla grekernas Hades, så de döda inte skulle kunna återvända till de levande igen.

Amiralitetet var naturligtvis absolut emot detta och stackars amiral Erich Raeder fick nästan slaganfall. Kryssa genom Engelska kanalen, fullt synliga med blotta ögat från Dovers klippor, vad i hela världen var detta? Samtidigt hade amiral Ciliax talat med sina marina befälhavare, samt med kustartilleriet utmed franska kusten, Atlantvallen. Antagligen hade även Hitler sett deras rapporter. Britterna var verkligen besatta av tyska flottans stora krigsfartyg, mer så än med ubåtarna. Det var en fråga om gamla traditioner, om storartad prestige, om än bakåtsträvande, men fortfarande i högsta grad gällande. Royal Navy höll sig borta från kanalen med sina primära krafter, det var huvudsakligen RAF som förde deras talan i den smala passagen.

 Amiral Ciliax hade därmed ett krav för genomförandet av Cerberus. Med sitt Führerbefehl brännande i innerfickan på sin uniformskavaj mötte han upp i Paris med fältmarskalk Hugo Sperrle, chef för Luftflotte 3, det huvudsakliga Luftwaffe i Västeuropa. Han fick allt han pekade på, inklusive lånet från tyska flygvapnets stamstyrka, generalöverste Hubert Weises Luftflotte Reich och dennes högpotenta Jaktgrupp Galland, givetvis under ledning av det österrikiska flygaresset, överste Adolf Galland. Av Sperrle fick Ciliax även med sig en av flygmarskalkens bästa officerare, överste Max Ibel, en fanatisk seglare, som ny flygstridsadjutant ombord på Scharnhorst. Flygvapnets inblandning gick under namnet Unternehmen Donnerkeil.

Amiral Ramsay

Hitler och Ciliax var inne på rätt spår, hur otroligt det än kunde låta. Britterna hade vid det här laget, efter Bismarck, slaget om Storbritannien och amerikanernas inträde i kriget, lagt sin omedelbara närhet åt sidan. Idén att de tre stora krigsskeppen i Brest skulle göra en tjurrusning genom deras kanal, mitt framför näsan på dem, var absolut teoretiskt möjlig, men knappast trolig, ansåg de. Och om så ändå skulle ske, så måste det ske på natten – eller hur? Tyska flottan i Engelska kanalen, mestadels torpedbåtar, hade med tiden lärt sig britternas slöa arrogans, vilket också bekräftades av Luftwaffe. Ciliax tog vid sin återkomst till Brest kontakt med väderlekstjänsten och kunde den 10 februari meddela führern och amiralitetet att han hade för avsikt att lätta ankar strax innan gryningen den 11 februari 1942.

Samtidigt började minsvepare i hemlighet, nattetid, det svåra arbetet att röja väg för rusningen. Minor ansåg Ciliax vara det verkliga hotet. Britterna hade lagt ut hur mycket som helst. Ett formligen minkrig hade utväxlat mellan stormakterna i kanalen, där man lade ut och röjde om vartannat. Man aktade sig för att bruka ökad flygspaning för att inte röja intentionerna. Radiotystnad gällde, den viktigaste faktorn, med facit i hand. Utmed den brittiska kusten började en styrka av tyska ubåtar att under tystnad patrullera och agera lyssnarposter. Inte ens den franska motståndsrörelsen upptäckte att de tre stora bjässarna utmed den förhållandevis höga kustlinjen vid hamnen i Brest, avvecklade sina väldiga kamouflagenät och lättade ankar.

Prinz Eugen

Det var innan gryningen och Cerberus var ett faktum. Hela Kriegsmarine: s organisation utmed Atlantvallen hade satts i stridsberedskap. Amiral Ciliax: s eskader om två slagskepp, en slagkryssare och sex jagare, sammanlagt närmare 13 000 mans besättning, gick under strikt mörkerdisciplin ut från Brest. De rundade Bretagnes spets och med 30 knots hastighet satte man kurs norrut. Mannarna skulle tillbringa hela resan vid sina stridsstationer, kanonbesättningarna skulle äta och sova i sin flamsäkra skyddskläder invid sina laddade pjäser. Varenda kikare ombord samtliga fartyg spejade över himlen. Vinden var loj, men det viktigaste var att molnbanken var låg. Man skulle löpa en stafett mellan de tyska marinbaserna utefter de franska, belgiska och holländska kusterna, för minsveparnas och torpedbåtarnas skull. Dessa kunde inte förväntas hålla eskaderns högt uppskruvade hastighet i full högsjö.

Solen stod redan högt över molnbankarna den 11 februari och ingen britt hade setts röken av. Sperrles jaktflyg hälsade regelbundet på och brakade över dem med tjutande motorer. Det fanns alltid minst 250 av dem till eskaderns disposition inom någon minut utefter hela resan. Överste Ibel imponerade Ciliax med små demonstrationer av den enastående snabbheten i hans vapens kapacitet. Han pekade också ut kollegan Gallands överflygningar, vilket rapporterades till besättningarna över högtalare. Detta möttes med stort jubel. Tänka sig, en av Tysklands största superkändisar brydde sig om dem, vanliga däckssvepare.

Överste Ibel

Det var Luftwaffes närvaro som först efter flera timmars dagsljus väckte britternas intresse. RAF: s radar plockade upp dem som märkliga manövrer på andra sidan kanalen. Två Spitfires sändes ut för att diskret kontrollera på låg höjd. De upptäckte också Ciliax eskader, men eftersom de beordrats radiotystnad måste de först återvända hem innan de kunde rapportera utvecklingen. Nu befann sig tyskarna utanför Cherbourg med skummet yrande över deras bogar. Britterna slösade bort hela 11 februari med interna diskussioner om vad som var i görningen, ända tills premiärminister Winston Churchill blev varse och omedelbart insåg vad som höll på att hända. Hans order var lika ilsken som den var direkt: Sänk dem omedelbart!

I Dover satt Royal Navy: s direkt ansvarige för kanalen, amiral Sir Bertram Ramsay, hjälten från Dunkirk. Han slog hopplöst ut med armarna. Förutom attackflyg, torpedbåtar och några ubåtar så hade han ingenting att stoppa kollegan Ciliax med.  Home Fleet hade dragit tillbaka allting av tyngd norrut, antingen utefter den skotska kusten, eller i Scapa Flow. Om han gick ut på en av klipporna utanför hans bas skulle han snart kunna se fartygen passera förbi med fladdrande naziflaggor. Vad göra?


Vad som överraskade britterna mest var att de trott att de två stora bestarna, Scharnhorst och Gneisenau, varit allt för skadade efter Operation Berlin. Det hade Enigma övertygad amiralitetet i London. Det hade dock varit lättare skador, som snabbt reparerats. Det fanns en plan, framtagen av Ramsay och kallad Operation Fuller. Den kombinerade flygvapnets radar och spaningsflyg med flottans resurser av lättare stridsbåtar i kanalen. Det var 32 torpedbåtar ur Dover och Ramsgate, eskorterade av något tyngre kanonbåtar, samt flottans eget torpedflyg utmed kusten. Från baser i Kent fanns det en spärr av sex Harwich-jagare som kunde sättas in i kanalen. Det var i sammanhanget mycket tunt och, skulle det visa sig, för sent.

Under natten mot den 12 februari gick den nu kallade Brest-gruppen ohotat mot tryggheten i hemmahamn. På morgonen försökte RAF Fighter Command att göra sig märkbara, men motades omedelbart bort av överlägsna tyska luftstyrkor. Närmare lunch försökte RAF Bomber Command, men med fel bomber och återvände. Vid Dover, strax efteråt, sköt kustartilleriet, men missade – out of range. Attacker med torpedbåtar och jagare misslyckades också. Det var allt för sena och hann aldrig gruppera sig för strid. Det var som förbannat.


Vid 19:55 gick Gneisenau på en mina vid den holländska ön Terschelling. Hon fick tillfälligtvis göra stopp i maskin, men kunde fortsätta, nu i 25 knops hastighet. 21;34 gick Scharnhorst på en mina i samma fält och fick svårare skador. Hon linkade i hamn med förstört roder och endast en propeller i drift. Det var minorna som gjorde jobbet, men utan att hindra Operation Cerberus. Churchill var rasande och det brittiska amiralitetet var skymfat. Man hade helt missbedömt tyskarnas fräckhet.

Dock, ingenting av detta hade någon betydelse i kriget. Redan natten till den 27 februari bombades Gneisenau i sin torrdocka av RAF och skulle aldrig mer beträda havet. Prinz Eugen skadades svårt av torpeder vid Norge och förflyttades till Östersjön. Hon skulle sluta som mål för atombomber hos amerikanarna. Det mest kända ödet stod Scharnhorst för, sänkt av Royal Navy vid Nordkap den 26 december 1943, efter att ha gömts undan i norska fjordar.

Det var som med Graf Spee, Bismarck och Tirpitz, all bravur och teknik till trots, Kriegsmarines stolthet gick under ensamma och övermannade, utnötta och stukade, offer för en helt missriktad satsning av en galen ledare.



* Fältmarskalk Gerhardt von Scharnhorst (1755–1813) var bl.a. organisatör av den preussiska krigshögskolan i Berlin. Fältmarskalk August Neiderhardt von Gneisenau (1760–1831) var ännu en betydande organisatör av den preussiska armén, tillika rektor på krigshögskolan. Prinsen Eugen av Savojen (1663–1736) var en av den germanska historiens största härförare.

** Storamiral Alfred von Tirpitz (1849–1930) var de facto skaparen av den moderna tyska flottan såsom den framstod under de båda världskrigen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar