måndag 5 mars 2018

Havets förbannelse


De steg ut ur 1800-talets industriella revolution, de europeiska nationalistiska uppvaknanden och kraftiga militära upprustningar, två nationers sjöstridskrafter som de stora konkurrenterna, Storbritannien och Tyskland. Vid 1900-talets inledning mättes militär teknisk utveckling och styrka i första hand genom deras marina kapaciteter. Det var den gamle giganten Royal Navy mot den nya, moderna Kaiserliche Marine. Brittiska flottan hade dominerat världshaven under åtminstone fyra hundra år och enbart dess Grand Fleet var större än tyskarnas hela flotta sammantaget, men de hade i sin tur rustat kraftigt och väl under de senaste decennierna.

I två legendariska sjöstridsdrabbningar övergripande båda världskrigen under 1900-talet drabbades brittiska flottan av så svåra taktiska bakslag att de drog kalla kårar utefter ryggraden på det brittiska lejonet. En förbannelse tycktes ligga tung över britternas slagskeppsstyrkor i förhållande till deras tyska motståndare. Det var något oförklarligt och inte så lite kusligt, som inte skulle släppa förrän den 27 maj 1941 och sänkningen av Bismarck.

Den svåraste dagen i Royal Navy: s långa historia inträffade mellan dagarna 31 maj och 1 juni 1916 med förlusten av fjorton krigsfartyg, inklusive tre slagkryssare och totalt nästan 7 000 man, varav 6 000 förlorade till havets djup. Detta var resultatet av det Skagerrakslaget, den största drabbningen mellan slagskepp någonsin i tonnage och eldkraft räknat. Slaget var en definitiv strategisk seger för britterna, som slutligen förseglade blockaden mot Tyskland och lade grunden för de politiska oroligheter som renderade kejsadömets krigsförmåga och fortsatta existens. Dock, ur ett strikt taktiskt perspektiv var Skagerrakslaget en katastrof för Royal Navy.


Vid halvtid 1916 hade sjökriget i Atlanten utvecklats till ett utnötningskrig rörande blockader. Tyskarna genomförde en förvånansvärt framgångsrik ubåtskampanj mot brittiska transportkonvojer från Kanada och USA, genom att skickligt slinka förbi britternas blockad av Nordsjön. Vid krigsstarten hade framförallt brittiska allmänheten förväntat sig ett enda avgörande sjöslag i Nordsjön, likt Spanska armadan eller Trafalgar, och sedan skulle kriget vara över, punkt och slut. Att så inte blev fallet berodde helt naturligt på att tyskarna inte var idioter, de insåg att en kraftmätning med Royal Navy var dömt att misslyckas, så man fortsatte med ubåtarna och lät den stora s.k. högsjöflottan ligga i hamn i väntan på bättre tider.

Det fanns dock en uppfattning hos högsjöflottan att det enda sättet att slå britternas Grand Fleet var att plocka dem i delar, att lura ut deras reaktionsstyrkor och sänka dem med överlägsen eldkraft. Britterna hade mycket större eldkraft totalt, men tyskarna var modernare och snabbare. Chefen för kejserliga flottan, amiral Hugo von Pohl, kommenderade ut högsjöflottan, under amiral Friedrich von Ingenohl,  i ett sådan operation i januari 1915. Det var ett försök att dra ut britternas slagkryssareskader, den huvudsakliga reaktionsstyrkan Grand Fleet förfogade över, och slå dem utanför Doggers bankar. Man angrep brittiska handelsfartyg nära kusten och flera hamnstäder utmed Nordsjökusten. Detta var slaget vid Doggers bankar och det var ett misslyckande från tyskt håll. Man förlorade bl.a. tunga kryssaren Blucher helt i onödan. Amiral von Pohl avsatte då von Ingenohl och placerade istället dennes värste kritiker på posten som chef för högsjöflottan.

Amiral Jellicoe

Viceamiral Reinhard Scheer var av ett helt annat virke, en sann representant av det tyska sjöstålet, iskall, hård och vass. Han stod beredd att satsa hela sin flotta för att dra ut britterna till havs. Målet var att förvirra i syfte att manövrera sönder Grand Fleet och slå valda bitar av dem. Därigenom skulle man vända på förhållandet och tvinga britterna i hamn, åtminstone tills ett totalt avgörande i kriget kunde nås. Planen godkändes av kejsaren och von Pohl. Nu inleddes ett år av stenhård träning och övning, framförallt i Östersjön. Man lärde sig att utnyttja sin snabbhet och bättre utrustning. I maj 1916 var man redo. Man visste att britterna hade koll på dem, det var ganska omöjligt att hålla något så stort hemligt. Natten till den 31 maj lättade man ankar. Scheer installerade sig ombord på hans flaggskepp, slagskeppet Friedrich der Grosse, i Wilhelmshaven. Han kastade tärningen och de gick ut.

De var totalt 99 krigsfartyg och 60 000 man, 16 slagskepp, 5 slagkryssare, 6 äldre typer av slagskepp, 11 lätta kryssare och 68 jagare, den största marina styrka i Tysklands historia någonsin. Sammanlagt 10 ubåtar låg i spaning utanför de viktigaste brittiska baserna. I täten för flottan gick viceamiral Franz Hipper ombord på slagkryssaren Lützow, som chef för de fem fartygen i den tyska slagkryssareskadern, havets snabba marodörer. Slagkryssarna var snäppet lättare än slagskeppen, varför de var snabbare utan att ge allt för mycket avkall på eldkraft. Hippers flagglöjtnant var en viss fregattenkapitän Erich Raeder. De visste att de hade hade övermakten mot sig, men inte i vilken skala.

Amiral Scheer

Chef för Royal Navy Grand Fleet var Admiral and First Sea Lord, Sir John Rushworth Jellicoe, KCB, KCVO. Han satt i sitt flaggskepp, slagskeppet HMS Iron Duke, i Scapa Flow, Orkney Islands, och han hade väntat sig detta. Britterna hade förstått att det stora slaget skulle komma en dag. Tyskarna kunde inte sitta och trycka i evigheter, på sikt höll de på att förlora utmattningskriget om blockaderna. När amiralitetet i London meddelade tyskarnas utgång ur hamn, fick han direkt efter en kabel från Rosyth vid mynningen av Firth of Forth. Ombord på slagkryssaren HMS Lion meddelade chefen för slagkryssarflottans sex fartyg, viceamiral Sir David Richard Beatty, KCB, MVO, DSO, sin sprudlande entusiasm. Amiral Jellicoe gav omedelbart order om att lätta ankar och gå redo för strid ut på Nordsjön. Och så kom det sig att Royal Navy släppte ut sin största flotta någonsin i historien, 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 8 tunga kryssare, 26 lätta kryssare, 71 jagare, ett förhistoriskt hangarfartyg och över 100 000 man.

Det blev fel redan från början. Brittiska flottan hade väl reda på tyskarnas förehavanden, tack vare Room 40 på amiraliteten i London. Detta var den plats där underrättelsen satt och tydde tyskarnas telegraftrafik. Problemet var att flottan hade börjat anställa civila kodknäckare och det gick inte hem hos militären. Ett missförstånd gjorde att britterna faktiskt missade nästan ett dygn i tyskarnas rörelser. De var gott och väl på väg på Nordsjön när britterna masade sig ut till havs. Amiral Jellicoe hade uppfattningen att man hade god tid på sig att gruppera inför drabbningen. Samtidigt gick viceamrial Beatty på med sina slagkryssare som om det inte existerade en morgondag. De splittrades och det skulle bli omöjligt för britterna att utnyttja sitt väldiga övertag. Så långt gick allt enligt tyskarnas planer.
 
HMS Hood

Det fanns knappast två befälhavare som var mer olika än Jellicoe och Beatty. Jellicoe var en tystlåten, vänlig och mycket god ledare av män, medan Beatty hade ett svårartat Nelson-komplex. Han var tuff och lynnig, men ingen vidare ledare av så stora enheter. Britterna gick på gammal rutin och var inte särskilt samövade. Skillnaden mot tyskarna var stor, de agerade som en kropp utan slitningar. Samtidigt som tyskarna upprätthöll förstklassig kommunikation efter dåtidens mått, hade britterna på något vis återvänt till signalflaggor, i synnerhet Beatty. Vid 14:00 den 31 maj befann sig de båda flottorna på kollisionskurs i Skagerack, rakt väster om norra Danmark och söder om Kristiansand i Norge. Tyskarna gick norrut med Hippers slagkryssare en timme framför Scheers huvudstyrka. Från väster kom britterna i två parallella kolonner med kanske två timmar emellan dem. Beatty i söder kom först i rakt ostlig riktning, medan Jellicoe styrde sin huvudstyrka en flack sydostlig riktning.

Klockan 15:30 siktar Beatty Hippers styrka och öppnar 18 minuter senare eld samtidigt som han går söderut utmed tyskarnas kolonn. Hipper gör helt om och tar upp striden söderut, medveten om att Scheer kommer efter honom. Britterna sköt snabbare, men tyskarna sköt bättre. Britterna var dåligt samordnade. Tanken med två engagerade kolonner var att man valde ut var sitt mål. Även om tyskarna befann sig i en skog av höga vattenplymer från brittiskt artilleri, så var några av deras fartyg aldrig utsatta för eldgivning. Britterna däremot fick samtliga sina fartyg beskjutna med välriktad eld. Man besköt varandra på mer än två kilometers avstånd, men fullt synliga i kikare och riktmedel. Man sköt med högt eleverade kanoner, droppande granater över varandra.

Amiral Beatty

Klockan 16:06 exploderade slagkryssaren HMS Indefatigable. Hon sprängdes helt i luften i en fruktansvärd explosion, bröts itu och sjönk i delar inom några minuter med besättning och allt. Endast två man överlevde av drygt tusen. Beatty trodde inte sina ögon, det gjorde heller inte Hipper. Klockan 16:26 gick HMS Queen Mary exakt samma öde, hon exploderade med nio överlevande. Beatty girar sin hårt utsatta styrka undan tyskarnas eld. 16:45 når Scheers huvudstyrka platsen för striden, Hipper gör åter helt om tillsammans med dem, medan Beatty tar upp jakten på behörigt avstånd. Desperat försöker han kontakta Jellicoe, som borde befinna sig någonstans norr därom.

Jellicoe och hans styrka visste vid det här laget att Beatty var engagerad på något vis söderut, för man kunde både höra och se effekterna av striden. Faktiskt, dansk befolkning utmed den norra jylländska västkusten kunde också höra mullret från väst och se ljusblixtarna i den låga, mulna molnbanken. Om något dygn skulle de få fiska upp tusentals vattenstinna lik i stora klungor utmed stränderna och de danska myndigheterna kontakta de tyska och brittiska ambassaderna för omhändertagande av deras fallna söner. Jellicoe manövrerade ytterligare något sydost, väl medveten om Scheers huvudstyrka där nere någonstans.


Den andra stridskontakten denna ödesdigra dag skedde vid ungefär 17:15, då Jellicoe siktade tyskarna kommandes rakt emot deras kolonn. Han hade också äntligen fått kontakt med Beatty fyrtiofem minuter tidigare. Jellicoe agerade lugnt och med stor skicklighet med sin väldiga styrka. Han engagerade Scheer i överlägsen stil, hela tiden bombarderande honom med samtliga granater, medan tyskarna tvingades manövrera utifrån mycket sämre positioner. Klockan 18:55 vände Scheer sin flotta och tog till flykten, fortfarande under mördande eldgivning från de överlägsna britterna. Världen hade aldrig sett något liknande i sjöstrid och skulle aldrig göra så heller i framtiden. Två stora flottor skjutande med sina s.k. svåra artilleri, pjäser med kalibrar på över 30 cm, granater tunga som gamla folkvagnar. Vattenplymer i havet höga som skyskrapor, rök från skorstenar och bränder. Det var Armageddon.

Lämna en tanke till de arma männen långt under däck. De stora slagskeppen gick för högsta maskin. Med nakna, sotiga överkroppar skyfflade dessa män kol i timmar utan uppehåll för att hålla farten. Ovanför dem rasade striden. De enda uppfattningar de hade om utkomsten var de vildögda minerna från deras befäl, som ofta tvingades hugga in dem själva för att upprätthålla moralen. Vid träffar skakades hela fartyget, men jobbet måste ändå fortgå så länge semaforen stod på Full Speed. På däck stupade män i drivor, sprängda i bitar. De togs om hans av räddningsgrupper bestående av kökspersonal, tekniker, marketenteriet, icke stridande män som drog de sårade i någon slags säkerhet och kämpade mot bränderna. Sjömännen, som arméerna ofta avfärdade som däckssopare, utsattes i strid för betydligt större faror än landkrabborna. Ett sänkt fartyg innebar som regel döden för de flesta. Sjöstrid är helvetet reinkarnerat, glöm aldrig det. All ära till dessa unga män.

Bismarck

Tyskarna drog sig undan den brittiska styrkan under amiral Jellicoe. Beatty återgick i striden med sin stukade slagstyrka. Det var dock Jellicoes dag, något som i historisk betraktelse är ytterst viktig. Förlusterna var förödande. Britterna förlorade 6 100 man i stupade efter en halv dags strid. Tre slagkryssare var förlorade, samtliga sprängda i luften och ytterligare tre tunga kryssare gick till botten. Sammanlagt förlorade man 113 000 ton fartyg denna dag. Tyskarna kom undan betydligt mildare med endast tre tyngre förlorade fartyg och 2 500 stupade. Deras mest sårade fartyg kunde bogseras hem till hamn, en viktig notering i detta sammanhang.

Tyska flottan kom undan med blotta förskräckelsen den dagen, även om de vunnit dagen i frågan om volym. Den brittiska flottan var allt för stark, särskilt under skickliga amiraler som Jellicoe. Blockade mot Tyskland skulle fortsätta, den kejserliga högsjöflottan skulle aldrig våga sig ut igen och slaget om haven var därmed vunnet av Storbritannien. Nu var det inte så britterna nödvändigtvis såg på det. Flottan var skymfad, de stora förlusterna måste förklaras, tre stolta slagkryssare hade försvunnit i havet på några minuter, frågetecknen skulle rätas ut. Så sa alla, militärer som politiker. Amiralitetet genomförde en utredning som omedelbart hemlighetsstämplades till denna dag.

Amiral Lütjens

Jellicoe tog sitt ansvar, som den hederlige officer han var. Han entledigades från sin tjänst och tjänstgjorde som generalguvernör över Nya Zeeland efter kriget. Äran gick till Beatty, som nu tog hans tjänst, i vilken han tog emot tyskarnas kapitulation 1918. Slaget vid Skagerack fick stora inverkningar på brittiska flottan, särskilt i utformandet av kommande slagskepp. Den allmänna uppfattningen, utan amiralitetets hemliga rapport, var att däcken måste stärkas betydligt på bekostnad av pansaret på sidorna av fartygen. Det fientliga artilleriet hade slagit igenom däcken och träffat de stora krut och granatförråden där under. Den nya generationen Admiral-class slagkryssare, snabba och välbestyckade, försenades till efter kriget, vilket innebar att dess moderfartyg HMS Hood inte sjösattes förrän i augusti 1918. Dessutom skalades klassen ner betydligt under mellankrigstiden.

Idag vet vi vad amiralitetets rapport sa, vad som förorsakade britternas stora förluster den sista maj 1916 ute på Skagerack. Det var amiral Beattys fel. I sin pompösa framfart beordrade han besättningen att hålla samtliga skott öppnade mellan vapenförråd och kanontorn i syfte att upprätthålla maximal skjuthastighet. Han trodde i sin enfald att eldhastighet skulle vinna dagen. Ingen av tyskarnas fartyg, trots svåra skador, sprängdes i luften. Deras pricksäkerhet däremot utgjorde skillnaden. Man skjuter i första hand mot kanontornen. Vid träff gäller det att samtliga skott är väl stängda, annars sprider sig verkningarna av explosionen där upp på däck likt en lunta och når förråden under däck. Det var vad som hände britterna den dagen. Tusentals män offrades för en ensam amirals strålglans.

Läxan är att hederlighet och integritet sällan betalar sig när politik och den korrupta mänskliga faktorn griper in. Historien skulle dessutom upprepa sig med slaget om Danmarkssundet den 24 maj 1941.


Den 19 maj 1941 inleddes Unternehmen Rheinübung och det nya slagskeppet Bismarck lämnade Kiel tillsammans med tunga kryssaren Prinz Eugen. Syftet var att utföra räder mot brittiskt handelstonnage och i allmänhet skrämma förståndet ur den brittiska flottan. Chef för operationen var amiral Günther Lütjens, medan Bismarck fördes av kommendör Ernst Lindemann. Prinz Eugen fördes av kommendör Helmuth Brinkmann. De upptäcktes nästan genast av den svenska pansarkryssaren Gotland på kryssning i skydd av tyska vatten och svenska underrättelsetjänsten skvallrade för britterna. Senare skulle de siktas av norska motståndsrörelsen, men i verkligheten spelade det ingen roll, Enigma hade redan varnat den brittiska amiralitetet om vad som var i görningen.

Britterna var inte så mycket rädda som de var alarmerade. Det handlade inte bara om att slagskepp i det fria var betydligt farligare än ubåtar för den brittiska handeln, det var också en mycket stor prestigefråga. Det gick inte för sig att Bismarck, världens modernaste slagskepp skulle få härja fritt där ute. Problemet var att det som nu kallades Home Fleet var betydligare svagare i tonnage än vad gamla Grand Fleet någonsin varit under det första världskriget. Royal Air Force assisterade och kunde koncentrera tyskarnas väg ut i Atlanten till Danmarkssundet, mellan Island och Grönland. Det brittiska amiralitetet skickade sin starkaste enhet i den riktningen.

Amiral Leach

Det var slagskeppet HMS Hood, The Mighty Hood, Royal Navy: s stoltaste fartyg, under befäl av viceamiral Lancelot Holland, tillsammans med slagkryssaren HMS Prince of Wales, under kommendör John Leach. De hinner först till det aktuella sundet och tack vare radar kan de lokalisera Bismarck. De har fördelen av tidigt varsel och kan placera sig i slagordning. En kryssarenhet är på väg bakom dem, likaså en jagarskärm. Amiral Holland har sina order, att finna Bismarck och sänka henne utan omsvep. Han har det starkaste brittiska flottan har att tillgå och lite till. Kommendör Leach är med 100 procent, han skall stödja HMS Hood och angripa den svagare Prinz Eugen. Nu skall det slå gnistor om det tyska stålet.

Amiral Holland gör allt rätt, han lyckas närma sig Bismarck snett bakifrån från sydostlig riktning. I det ögonblick som tyskarna upptäckte dem öppnade de eld med det formidabla svåra artilleriet. Britterna lärde sig snabbt att kommendör Lindemann var första klassens artilleriofficer, granaterna slår ner farligt nära dem, men de forcerar vidare, vilt skjutande. Den avgörande skillnaden mellan den här striden och slaget om Skagerack 25 år tidigare är att avstånden är så mycket närmare. Befälhavarna kan se varandra med blotta ögat, något som i teorin är oönskat för artilleriofficerare. De föredrar avstånd de kan droppa granaterna från höjd. Nu måste de skjuta direkt mot fienden, likt tanks.


Strax efter 06:00 den 24 maj 1941 träffade en modern tyska granat i sidan på HMS Hood. Den var konstruerad att detonerad sekunderna efter det att dess topp penetrerat fiendens stål. Denna granat passerade inte bara höljet på Hood, utan ytterligare ett par skott, innan den exploderar i den brittiska helighetens allra innersta, dess främre ammunitionslager. HMS Hood gick i luften likt en gigantisk fyrverkeripjäs, felkonstruerad för ändamålet som hon var. Så när som på 9 stycken överlevande, som hämtades upp av jagare senare, gick samtliga 1 500 man till botten, befäl och allt.

Allt blev tyst på samtliga kommandobryggor. De flesta seniora befäl nu levande på plats hade tjänstgjort under första världskriget och detta var som ett kvitto på den gamla förbannelsen. Kommendör Leach kommenderade omedelbart reträtt av sitt fartyg och trots att de stävade med högsta fart och lade ut rök, träffades de av välriktad eld från den livsfarliga Bismarck.  Sårad, men fortfarande redo fortsatte Leach förföljandet av tyskarna, tills han senare tappade kontakten.


Amiral Beattys fåfänga och det brittiska amiralitets hemlighetsmakeri hade offrat den stolta HMS HoodBismarcks slaktbord, Hennes tjocka däck hade byggts på bekostnad av den svaga sidan. Ingen hade väl 25 år tidigare anat att Mighty Hood skulle slåss Point Blank i en otänkbar framtid. Chocken i Storbritannien var förlamande. Premiärminister Churchill skall ha tappat all färg i ansiktet och sjunkit ner i en stol. Han om någon förstod de historiska implikationerna. Sekunderna senare ringde han amiralitetet och beordrade klart skepp. Allt annat var nu oväsentligt, sänkandet av Bismarck var den högsta av alla prioriteter.

Naturligtvis gjorde Royal Navy jobbet. De hämtade krafter ända från Gibraltar i jakten på Bismarck. Detta var tyskarnas missräkning, britternas stora återhämtningsförmåga. Bismarck sänktes den 27 maj 1941 sydväst om Irland, i en kombination av sjöflygplan från hangarfartyget HMS Ark Royal, allt för otillräcklig artillerield från flera underdimensionerade, men tappra fartyg och i slutet, en ettrig jagarskärm som sänkte hennes med deras torpeder. Blott 400 man utav en besättning på 2 500 överlevde. Det sved i skinnet ordentligt för Hitler.


Förbannelsen var bruten, men slagskeppseran var för alltid över, vilket egentligen var den viktigaste orsaken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar