söndag 18 mars 2018

Den siste kavalleristen


För att vara bortglömd i historien, har han också varit en av de mest hyllade amerikanska generalerna under andra världskriget. Han har ofta betraktats som den bäste generalen och det hör till saken att han tjänstgjorde som divisionschef under Patton. Gamle Blod och mod reste honom på en hög piedestal och begärde särskilt, när det blev dags för honom efter kriget att lämna ifrån sig sin så älskade tredje armé, att just han och ingen annan skulle ersätta honom.

Lucian King Truscott Jr var unik på många sätt. Han var en av enbart tre amerikanska generaler under andra världskriget som avancerade från divisionschef, via kårchef till arméchef. De övriga två var Alexander Patch och James Van Fleet. Han var också näst yngst som divisionschef, 48 år, dessutom yngst som både kår- och arméchef. Han hade alls inte gått på West Point och inte haft stridskommendering under första världskriget.

Det fanns stora likheter med Patton. Truscott var kavallerist ut i fingerspetsarna, en mycket skicklig ryttare och polospelare. Han bar ofta ridbyxor och ridstövlar i tjänst, men revolverhölstret var ersatt med rosa byxor – precis som en del brittiska officerare, fast de i manchestertyg – matchande till en nästan alltid förekommande skinnjacka, samt en vit scarf runt halsen, allt symptom på en pockande skrockfullhet.


Hans röst var onaturligt skrovlig, ett resultat av ett misslyckat experiement med syra i skolan som barn. Detta förstärkte hans rykte om sig att vara en riktig hårding, vilket var helt sant. Truscott är i historien anfader till US Ranger Division. Han ledde sina trupper från fronten, alltid nära sina mest utsatta trupper, vilket säger en hel del eftersom hans huvudsakliga ledarskap under kriget låg vid den särskilt svinaktiga italienska fronten.

Det mest utmärkande med general Truscott var den totala avsaknaden av svagheter som härledare. Vad som existerar i hans eftermäle är enbart absolut kompetens och närmast fulländat ledarskap i strid. Hans soldater avgudade honom och marscherade till helvetet och tillbaka för honom. Endast fiendens stridbarhet kunde sätta käppar i hjulet för Truscott. De brittiska militärhistorikerna John Keegan och Antony Beevor gick en gång samman i följande utlåtande:

A first-class professional soldier – as unflamboyant a leader as has appeared in the history of the US Army since Ulysses S Grant.

3rd Infantry Division

Lucian Truscott kom från Texas, född i Chatfield, Navarro County 1895. Enkla uppväxtförhållanden ledde till arméstipendium och reservofficersutbildning i kombination med college. Han blev under en kort tid skollärare, men då det stora kriget nådde USA 1917 sadlade han bokstavligen om och blev yrkesofficer och löjtnant efter tre månaders officersträning hos kavalleriet. Dock behövdes han inte i Europa, utan han placerades på Camp Harry J Jones i Arizona och 17th Cavalry Regiment.

Detta innebar träning och övning av rekryter. Alltid en mycket skicklig och enveten pedagog, hade han sin tjänstgöring under kriget utstakat för sig. Detta skulle återkomma som en mycket viktig del av hans karriär. Under mellankrigstiden fortsatte han i kavalleriet, kombinerande förbandschef med stabsuppgifter och skoluppdrag. Amerikanska armén var liten och han lärde snabbt känna Patton väl och de båda officerarna delade mycket av varandras åsikter om krigets utövande.

Sommaren 1941, under de stora armémanövrerna i södra USA, då generalstaben övade divisions och kårs strid, mejslade man också ut de blivande ledarna. Överstelöjtnant Truscott godkändes med beröm, men där tycktes det ta stopp, han fastnade liksom i flaskhalsen. Så sent som i maj 1942 befordrades han till överste och erhöll stabschefsposition för IX Corps, Fort Lewis, Washington, vikt för Stilla havet. Dock, någon drog i en tåt och Truscott packade kappsäcken, kysste familjen adjö och seglade istället till Storbritannien.


Amerikanska armén behövde specialtrupper, likt de brittiska Commandos under Special Operation Excecutive, SOE. Överste Truscott ansågs perfekt för detta uppdrag, vilket han också var. Han upprättade US Rangers från ingenting och satte upp träningsläger i Skottland. Han rekryterade frivilliga, drog samman officerare och inledde en träningsregim ingen sett maken till tidigare i amerikanska armén. Truscott klarade själv utbidlningen utan problem, det var ett krav han hade på sig själv. Karlen var 47 år gammal.

Han hade inget till övers för britternas individualitet inom Commandos. Hans Rangers var unga, motiverade, vältränade grabbar som jobbade som team i en arméenhet, något annat var det aldrig tal om. Samtidigt blev han befordrad till brigadgeneral och det var hög tid att gå vidare. Den första färdiga enheten, 1st Ranger Battalion, ställdes under den karismatiske majoren William Orlando Darby. Själv placerades han under Lord Louis Mountbatten och Allied Combined Staff. I augusti 1942 deltog Truscott i räden mot Dieppe som den primäre amerikanske observatören. Detta var både hans och US Rangers första erfarenhet av strid i Europa och det dessutom under extrema förhållanden. Ingen av dem tycktes ha haft några problem med det.

Inför november 1942 befordrades han igen, till generalmajor, och stoppades in i ett sjöflygplan för vidare transport ut i Atlanten. Där ute, ombord på en väldig konvoj, välkomnades han av sin välgörare, general Patton. Truscott fick befälet över en särskild stridstyrka, 9 000 man infanteri sammansatta ur regementena 60 och 66, ur 9: e respektive 2: a infanteridivisionerna. Under Pattons ledning stormade de Mehdia och Port Lyautey i Marocko och lade under sig de franska kolonialtrupperna.


I mars 1943 fick general Truscott sitt första riktiga befäl över ett förband, 3rd Infantry Division, kallad The Marne Division eller The Rock of Marne. Det skedde naturligtvis under ledning av Pattons befäl över den sjunde armén. Man förberedde sig för Operation Husky och Sicilien. Truscott tränade sin division i den tunisiska öknen som reguljärt amerikanskt infanteri aldrig tränats tidigare. Soldaterna trodde att det var Boot Camp igen. Han lärde dem det som skulle komma att kallas Truscott Trot, en extrem marschform som innebar en hastighet av fem miles per timme under den första milen, därefter fyra miles per timme. Normal standard för amerikanska armén var 2.5 miles per timme.

Truscott delade helt Pattons åsikt att Montgomerys plan för Husky skulle stanna upp utmed Siciliens östra strand, i skuggan av vulkanen Etna. De, d.v.s. amerikanerna, skulle få göra jobbet själva och det inte dem emot. Patton förberedde under tystnad för en utbrytning och general Truscotts 3: e division skulle bli hans spjutspets. Tack och bock, hans division var mer än redo. Nu skulle de få se på gnistor, infanteri i rollen som kavalleri. De båda generalerna log slugt mot varandra.

Den amerikanska 3: e infanteridivisionens snabba avancemang utefter Siciliens västra och nordliga kust, deras tagande av både Palermo och Messina, huvudsakligen per fot, har gått till militärhistorien som en av de mest spektakulära infanteriframgångarna någonsin. Truscotts gossar utmarscherade både pansar och kavalleri. Det innebar inte enbart att marschera i medeltal fem mil per dygn under pågående strid, utan också några mycket vågade taktiska manövrer, innefattande kringgående rörelser medels amfibieoperationer.


Det gjordes möjligt därför att de hade Patton bakom ryggen, som gav det understöd de behövde. Både Patton och Truscott vågade sina liv under de hårda striderna, ofta manade de på sina trupper mitt i stridens hetta, med dragna vapen och med kulorna visslade omkring sig. Fältmarskalk Montgomery var ursinnig, han såg det som ett knivhugg i ryggen. General Omar Bradley, då kårchef under Patton, uttryckte sin chock och besvikelse över Pattons – vad han såg som – prima ballerinaroll på Sicilien, genom att hävda att han nått framgång genom att utnyttja Truscott. General Eisenhower vägrade lyssna till detta och Truscott bara ruskade på huvudet. De hade ett jobb att utföra och de gjorde exakt det, med råge.

Efter Sicilien separerades Patton och Truscotts vägar. Båda sörjde det. Patton flög till England och upprättandet av tredje armén. Sjunde armén övergick till ockupationstjänst på Sicilien och in på arenan kom istället den amerikanska femte armén från Nordafrika, under general Mark Clark. Rockaden var för invasionen av det italienska fastlandet. Truscotts 3: e division ansågs nu som den nya arméns främsta enhet. De stoppades in i VI Corps, under ett koppel mindre framgångsrika generaler, Ernest J Dawley och John P Lucas. Under detta ledarskap deltog 3: e divisionen i några av de hårdaste striderna i amerikansk krigshistoria, vid floden Volturna och så givetvis, Monte Cassino.

Truscotts män stred som djävlar, men man nådde aldrig riktigt fram i bergen och leran. Tyskarna, huvudsakligen fallskärmsjägare i infanteriposition, var rörligare och skickligare att utnyttja de taktiska förhållandena. Truscott var frustrerad och i slutet av 1943 drogs han och divisionen tillbaka för vila och reorganisation. I januari 1944 satte man sig i båtarna igen för att med VI Corps och britterna storma Anzio. Det hela hade kunnat bli ett fiasko om inte Mark Clark avsatt general Lucas som kårchef och istället placerat Truscott på posten.

VI Army Corps

Anzio var en amerikansk operation, VI Corps var det primära förbandet och Truscott kom därför att utgöra hela skillnaden för de allierades framgång. Det var som om han aldrig gjort något annat i sitt liv, när han mitt under pressade strider tog befälet över en organisation minst fyra gånger så stor som femton minuter tidigare. Han styrde upp hela striden och tog initiativet. Man pressade tillbaka tyskarna och kunde säkra ett ordentligt brohuvu varifrån man nu kunde stöta mot Rom, vilket var hela idén från början.

VI Corps drogs ut ur Italien direkt efter Rom för att ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Truscott ingick åter i den sjunde armén, Pattons gamla, nu under generallöjtnant Patch, som kommit ända från hårda strider i Stilla havet för detta tillfälle. Invasionen gick förhållandevis stilla tillväga och Truscotts kår avancerade stadigt norrut för att länka ihop med Pattons tredje armé. I detta sammanhang befordrades han till generallöjtnant och blev chef för en helt ny arméformation, den femtonde amerikanska armén, en rent administrativ ockupationsarmé bestående av helt gröna soldater. Befattningen var tillfällig, Truscott hade att sätta dem i funktion i Frankrike, skaffa dem lite råg i ryggen. I december flögs han tillbaka till Italien.

General Clark, en överreklamerad figur, men en favorit hos Eisenhower, skulle besätta ledarskapet för 15: e armégruppen i Italien, d.v.s. brittiska åttonde armén, under generallöjtnant Sir Oliver Leese och givetvis amerikanska femte armén, nu under Truscott. Som arméchef kom nu den gamle kavalleristen att styra över en hård och sur vinter innan en stor offensiv kunde genomföras på våren 1945 och tyskarna drevs upp i Alperna. Det var här han mötte kapitulationen och inledde arbetet med att befria det nu vunna Italien. Han tillhörde den lilla kader av ärrade fältgeneraler som Eisenhower valde att hålla kvar i Europa. För Truscott passade det bra, han hade ingen lust att åka hem och möta en fredstidsdegradering.


Så i oktober 1945 kom en skrivelse från Washington DC. General George S. Patton skulle lämna tredje armén för att istället axla femtonde ockupationsarmén i södra Tyskland. Patton har av armén fått förmånen att själv utnämna sin efterträdare och han har valt er, generallöjtnant Lucian K. Truscott, att göra honom den äran.

Truscott flög omedelbart över Alperna för att stötta sin vän i denna svåra stund. Den gamle generalen var grå och bedrövad, men evigt tacksam för att hans favorit och protegé var den som skulle ta hand om hans grabbar. För Truscott innebar tjänsten att parallellt med ockupationstjänst i västra Tyskland i princip marschera tredje armén hem. Han avrustade den i god ordning och introducerade nya trupper om vartannat. Själv kom han hem till USA och Texas 1947 med den fastställda rangen generallöjtnant. Som sådan lämnade han aktiv tjänst i armén.

Han var fortfarande i arbetsför ålder och påbörjade olika högre positioner i Washington DC. Han skrev samtidigt på sin bok, Command Missions, som kom ut 1954. Vi det här laget var han anställd av Central Intelligence Agency, CIA, med Tyskland som specialområde. 1953 blev han av president Eisenhower förordnad som ställföreträdande chef för CIA, under Allen Dulles. Han blev chef för den operationella verksamheten och ansvarade för flera av CIA: s framgångar vid den tiden. Han lämnade CIA 1958 och gick i pension. Han hade fyra år tidigare förärats den militära rangen av fyrstjärnig general.



Han slog sig ner i Alexandria, Virginia där han avled 1965. 1986 gavs en bok postumt ut i hans namn. Det var ett favoritprojekt han arbetat med under en stor del av sitt liv, The Twillight of the US Cavalry. Boken gavs ut av hans son, general Lucian Truscott III.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar