torsdag 22 februari 2018

Bellum Americana


Amerika var den enda stridande nationen under andra världskriget som hade militära enheter på samtliga slagfält runt jorden. Amerikanska krigsmakten slogs i Europa, Stilla havet, Nordafrika och Asien. USA var den enda allierade parten som deltog i Kinas krig mot Japan, US Merchant Navy – som i krig är en militär enhet – seglade samtliga världshav. Amerikanska transportflyg flög materiell och personer till jordens alla hörn, inklusive Sydamerika. Föregångaren till CIA, d.v.s. OSS, hade folk stationerade i de svenska fjällen.

Sammanlagt 12.3 miljoner amerikanska män och kvinnor tjänstgjorde i militären under kriget. Det var den näst största krigsmakten efter Sovjetunionens 12.6 miljoner. Den röda krigsmakten var dock nästan enbart inriktad på strider till lands, eftersom tyska Wehrmacht fungerade likaledes. USA däremot, slogs lika aktivt i krigets samtliga dimensioner, till lands, till sjöss, i luften och under vattnet.

Samtidigt som USA var den mest krigförande nationen, engagerade de den minsta delen av sin befolkning till militären. Dessutom, trots detta totala, globala engagemang, förlorade USA minst antal stupade, tillsammans inte fullt en halv miljon människoliv.


USA gick in i andra världskriget med triumf på sin hand. De kunde förbereda sig på ett sätt ingen annan nation kunde. Den amerikanska militären studerade kriget och drog deras slutsatser baserade på gamla amerikanska traditioner. Man säger att USA vann andra världskriget på grund av överlägset antal, överlägsen hårdvara i stor myckenhet och det är sant, men endast till hälften. Det är så mycket mer än så. Man gick medvetet in i kriget för att segra och det med minsta antalet förluster, något annat var det aldrig tal om.

Jänkarna var otåliga, de var stöddiga, de var vetgiriga och laddade, man ville så mycket. Britterna både gladdes och förfasades över the American Way. Winston Churchill däremot, han bara log under lugg och nynnade vidare på sin trudelutt, väl medveten om vilken formidabel best han lockat fram från andra sidan havet.

Namn som William D. Leahy, Harold W. Stark, Thomas Holcombe och Henry H. Arnold är tämligen okända i dagens öron. Däremot är George C. Marshall för evigt inpräntat i historien som chef för den amerikanska armén under hela det andra världskriget. Amiralerna Leahy och Stark var chefer för US Navy. Leahy blev 1942 USA: s första egentliga Chairman of the Joint Chiefs of Staff. Generallöjtnanterna Holcombe och Arnold var var under de första kritiska åren kommendant för US Marine Corps respektive chef för US Army Air Force, USAAF. Samtliga dessa höga amiraler och generaler byggde den amerikanska krigsmakten 1939–1942. De är att betrakta som genier.


De skapade förutsättningarna för politikernas krav på seger så fort som möjligt och med så få förluster som möjligt. Politikerna kände amerikanernas otålighet, att de inte skulle acceptera annat än seger och det snabbt – and bring the boys back home. Vad de gemensamt åstadkom var den bäst utrustade, bäst gödda, bäst klädda, bäst underhållna krigsmakten som historien någonsin sett maken till. Den var tillräckligt väl tränad för att möta vilken fiende som helst, under vilka förhållanden som helst, över hela världen, utan att tveka ett ögonblick. Ingen krigsmakt har någonsin ens försökt komma i närheten av detta.

Det finns mycket paradoxer i detta konstaterande. Hur många vet, eller ens reflekterar över att amerikanska armén slogs med mindre antal infanteridivisioner än någon annan armé bland de huvudsakliga deltagarna. Man behöver inte ens räkna per capita, US Army hade aldrig mer än 64 infanteridivisioner i aktiv strid sammantaget på jordens yta under hela andra världskriget vid något tillfälle. Det är ingenting, britterna opererade med fler, Nazityskland och Röda armén men betydligt fler. Detta var grundbulten i amerikanernas doktrin – infanteri = höga förluster = sparsamhet. Så, hur löser man den ekvationen?

Svaret är undvik infanteristrid med eldkraft, rörelse och underhåll. Vad som skiljer de amerikanska infanteridivisionerna mot alla andras var att de som regel alltid var fullt utrustade och stridsredo. Nazityskland och Röda armén brydde sig föga om detta, antingen utav nödtvång eller perverterad ideologi. De amerikanska infanterisoldaterna var också de mest skyddade. De hade mer pansar (tillsammans med betänkligt få pansardivisioner), med betydligt mer artilleri och flygunderstöd än alla andra. Begreppet In the rear with the gear betydde verkligen någonting på den tiden. 80 procent av de 12.3 miljoner rekryterade männen och kvinnorna pysslade enbart med underhåll.


Den amerikanska krigsmakten var den första riktigt moderna i sitt slag. Den byggde helt och hållet på den amerikanska militära traditionen om rationalism, klara, slagkraftiga målsättningar och resultatdrivet genomförande. Därigenom hade amerikanerna funnit ut formeln för en resolut och snabb seger i det största kriget i världshistorien.

Man kan gå djupare än så i sökande efter amerikansk briljans under andra världskriget. Infanteridivisionen var stommen i den amerikanska armén vid den tiden. Divisionen samlade regementen och brigader, som regel den minsta enheten under generals ledarskap. Divisionen var så väsentlig att general Marshall skapade en helt ny doktrin för dess existens, helt unik bland arméer. Han erkände att det var omöjligt att ta ut lämpliga ledare på hans nivån, så han lät divisionscheferna bli ambulerande. I vanliga fall mycket svårt, men fullt möjligt i den gigantiska amerikanska armén.

Ingen armé bytte divisionschefer så ofta som den amerikanska. Andra allierade blev helt konfysa inför den formliga paraden av amerikanska generalmajorer de presenterades med. Målet var att vässa divisionerna så mycket som möjligt, hela tiden och det lyckades. Amerikanska divisioner, oavsett truppslag, levererade som regel alltid, fullt ut och med kraft. De var många, de pensionerade divisionscheferna efter andra världskriget. De flesta startade som reservofficerare, som bataljonschefer vikta för högre stridstjänst och de stöptes i blod, svett och tårar.


Det var alls inte enbart p.g.a. olämplighet som divisionschefer byttes ut. Tvärtom, ofta flyttades de mest kompetenta, eller befordrades, för att bereda plats för nya kandidater. Ett perfekt exempel på detta var generalmajor Terry de la Mesa Allen Sr.

Det finns en anekdot om honom som sätter hans personlighet i rätt sken. Tunisien, våren 1943, general de la Mesa Allen var den som tagit ut amerikanska arméns första division, Red Big One, 1st Infantry Divison, i strid. De hade på morgonen stormat och intagit sina primära positioner med all den äran. Generalen bestämde sig för att sträck ut sig på en grästuva med huvudet mot sin hjälm, klädd i sin svettiga undertröja. Hans sol skuggades plötsligt och han kisade upp mot en väldig profil i motljuset, hans chef, generallöjtnant George S. Patton. Patton var spelat förgrymmad och undrade – Din ”blipp”, varför i ”blipp” kan du inte lyda mina ”blipp” order och anfalla med alla de andra ”blipp”? Allen log upp mot honom och svarade – Mina män var ”blipp” och vem i ”blipp” är jag att hindra deras önskan, Sir?” Patton gjorde helt om och gick skrattande därifrån.

General de la Mesa Allen föddes som katolik in i armén, på Fort Douglas, Utah, där hans irländske far var överste och regementschef i kavalleriet. Hans mor var spansk adel, vars far varit överste i unionsarmén och hjälte från Gettysburg. Innan han äntrade West Point 1907 arbetade han två år som cowboy på prärien. Han var en sträv och hårdför yngling som stammade. Inget läshuvud, men med en mycket stark ledarkapacitet. Han blev relegerad från krigsakademin p.g.a. dåliga resultat, men första världskriget återförde honom till militären. Han blev antagen till officersutbildning och startade som plutonchef i 50: e infanteridivisionen.


Under den korta tiden den amerikanska armén aktivt slogs i första världskriget, knappt ett år, stred han sig till majorsgraden och ledarskapet över en infanteribataljon. Han fick nästan munnen bortskjuten och lämnade kriget med Silver Star och en förlorad stamning (!). Under mellankrigstiden visade sig de la Mesa Allen vara en superb officer, framför allt som förbandschef, men även i stab och på skola som instruktör. 1940 befordrade general Marshall honom från överstelöjtnant direkt till brigadgeneral, som en av hans mycket få handplockade divisionschefer. Allen var helt självgående, ledarskapet för infanteridivisionen var hans kall, hans naturliga väsen. Efter att Patton öst beröm över honom förflyttades han märkligt nog från 1: a infanteridivisionen på Sicilien för att lämna plats för en ny divisionschef.

Det var egentligen inte så märkligt. General Dwight Eisenhower placerade honom i sin stab som inspektör av infanteriet. I denna roll utvärderade han andra divisionschefer, han fungerade som mentor för många och hade en avgörande betydelse för det amerikanska infanteriets utformning inför 1944. Efter Operation Overlord, i oktober, tog han så åter befälet över en egen division, 104th Infantry Division i norra Frankrike. I den positionen kom han att utgöra en viktig kugge i tillbakapressandet av tyska armén efter Ardenneroffensiven. The 104th var en av de första över Rhen och bildade spjutspets i avancemanget genom Tyskland. Bilderna på amerikanska soldater skakande hand med ryska kollegor vid floden Elbe är som regel från 104: e divisionen.

General de la Mesa Allen lämnade armén 1946 som generalmajor och divisionschef i infanteriet, antagligen den bäste av dem alla. Hans son, överstelöjtnant Terry de la Mesa Allen Jr, stupade 1967 i Vietnam när han kommenderade en bataljon ur 1st US Infantry Division, The Big Red One.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar