måndag 25 december 2017

Orsaken till de andra världskrigen


Följande text är en reflektion på Victor Davis Hansons nya bok, The Second World Wars. Såsom saker och ting utvecklats sig detta 2017 – ett enastående bokår – så har samtidigt Stephen Kotkin kommit ut med den andra av hans tre böcker om Josef Stalin, Volume II: Waiting for Hitler 1929 – 1941. Två mastodontverk som visavi det andra världskriget drar likartade slutsatser. Hansons argument är medvetet ett helikopterperspektiv, Kotkins likartade resultat om andra världskriget är nödvändigt eftersom hans huvudperson är Stalin. Gemensamt har dessa två utan samarbete tagit ett mycket nyttigt steg tillbaka från de traditionella förklaringsmodellerna och erbjuder en ny, fräsch slutsats*.

Denna text kan inte enbart redovisa dessa två historiska giganters argument, utan kan även peka ut en övergripande skyldig faktor till andra världskriget bortom det uppenbara. Visst, kriget, eller krigen, startades av huvudsakligen tre aggressiva diktaturer, Nazityskland och de fascistiska Italien och Japan, men givetvis var det mer än så. Dock inte i enlighet med den föredragna tolkningen av idag, men jag återkommer till det.

Låt mig istället inleda med tre kontroversiella slutsatser som var och en speglar tonarterna i ovanstående historiska verk.

Hanson avfärdar bestämt Versailles som ett hårt straff för Tyskland efter första världskriget. Han tar ner detta traktat till jorden och betraktar det utifrån dess verkliga proportioner. I jämförelse med fredsfördraget i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Sovjetunionen 1917, bleknar Versailles. Än värre blir det när Hanson jämför med vad tyskarna kallade Septemberprogramm 1914, d.v.s. deras krav på Frankrike och Belgien hade de besegrat dem det året. Det var drakoniskt och hade reducerat Västeuropa till Storbritannien enbart. Versailles tillhör Tysklands självömkande mytologi och den allmänt accepterade historiska beskrivningen av mellankrigstiden har tagit den till sig, kanske i brist på annat. Enkla förklaringsmodeller är ju så mycket mer attraktiva, men varför ta Hitler på orden?


Hanson slår fast att även om den aggressiva parten givetvis är nödvändig för att starta krig, så får man inte glömma passiviteten hos den andra sidan. Han pekar på att Storbritannien och Frankrike vaggade in Hitler och Mussolini i en falsk tro att vägen var öppen. Här spelar också västvärldens likgiltighet inför Japans framgångar i Asien en viktig roll. Oförståndet inför brute force var övergripande, vilket gjorde att nationer utan egentlig förmåga att starta, än mindre driva storkrig, läts hållas gående tills det var för sent. Tyskland, Italien och Japan såg inget världskrig framför sig, de planerade inom ramen för deras begränsade kapaciteter. 1939 hade de allierade rustat ikapp Tyskland. Storbritannien hade världens största flotta. Frankrike hade större pansarkapacitet än Tyskland och Italien tillsammans. Deras flygplansproduktioner matchade, eller övertog Tysklands, ändå gav man axelmakterna fri lejd de första två åren.

Det är nämligen så att mellan de aggressiva och de passiva fanns det en tredje, tidigare mestadels förbisedd part. Hanson kallar dem enablers, de som i eget intresse ger de aggressiva svängrum. Sovjetunionen under Stalin hade större militär styrka än axelmakterna, större än de allierades före 1941. Sovjetunionen var en gåta och en potentiellt farlig sådan. Stephen Kotkin slår fast att frånsett gränsjusteringar mot flertalet grannar, så saknade Stalin aggressiva ambitioner i ett större sammanhang. Man undertecknade Molotov-Ribbentroppakten för att nå begränsade, men för kommunisterna viktiga landvinster och därmed gav denna gigant fascismen fri lejd mot väst – vilket också var en tanke i sig. Sovjetunionen gav Japan samma respit, även efter ett kort gränskrig med dem 1939. På så vis spelade Stalin en betydligt större roll i andra världskrigets start än tidigare erkänt, men jag återkommer till detta.

Kotkin går vidare genom att ge Neville Chamberlain en olivkvist i efterhand. Oftast sedd som hopplöst naiv, vilket han var, så fanns det betydligt mer substans i Chamberlains argument för att blidka Hitler än man kanske vill förstå. Den gamle knarren tänkte längre än de flesta och hade en sylvass insikt i internationell politik. Han ville ha fred, han ville inte ha ett nytt storkrig. Alternativet till att resa till München och kohandla med Hitler var att få till ett avtal med Stalin, precis som med Ryssland under det förra kriget. I parlamentet fanns det starka krafter för ett närmande till öst, inte minst hos socialisterna i Labour. Det fanns också en massiv antikommunism. Till skillnad från Winston Churchill och hans motstånd från höger, så visade Chamberlain prov på en nära på kuslig insikt inför alternativet Stalin. Han lade fram för parlamentet följande fråga: Om vi samarbetar med Stalin mot Hitler, hur får vi då bort kommunisterna från Centraleuropa efteråt? Inget svar.


Det står klart att de allierade hade kunnat stävja Hitlers krigshetsande utan att egentligen gå i krig med honom. Hade man rustat bara lite tidigare, eller inför Anschluss radat upp trupper utmed tyskarnas västgräns, något som var helt riktigt enligt Versailles, hade man sagt nej till Hitlers krav på Sudetenland, så hade Hitler backat, vis av sin militära underlägsenhet som han var. Hade USA i ett tidigt skeende sagt att de inte ämnade tolerera en repris i Europa, utan mönstra avsevärda styrkor till de allierades hjälp om axelmakterna morskade upp sig, då hade Hitler backat. Kotkin ger ett enastående exempel, glömt i historien. Engelbert Dolfuss, Österrikes fascistoida diktator redan när Hitler tog makten 1933, var nära vän med och beundrare av Benito Mussolini. Detta var innan Mussolini blev vän med Hitler och precis som Francisco Franco var Dolfuss inte nödvändigtvis en vän av nazisterna. Detta irriterade Hitler och de österrikiska nazisterna, med tyskarnas hjälp, genomförde 1934 ett lönnmord på Dolfuss. Dolfuss familj befann sig då i Rom och Mussolini blev topp tunnor rasande. Han kommenderade italiensk trupp till Österrikes gräns och Hitler backade. Anschluss fick vänta till 1938**.

Första världskriget lade grunden till det andra. Ut ur ruinerna av den gamla världsordningen kom fascismen, ett snabbt hopkok från den hoprafsade politiska verkstan. Nazityskland sökte revansch, medan Italien och Japan var missnöjda med att ha tillhört segrarmakterna. Det var progressiviteten, kallade kolonialism eller Lebensraum, som drev dessa nationer till stora ambitioner, erövringskrig, terror och folkmord. De hade bråttom och med förhållandevis små resurser kunde de besegra den betydligt svagare fienden inledningsvis, Japan mot ett sargat Kina, Italien mot Etiopien och Tyskland mot Polen, Danmark och Norge. Tyskland kunde slå de allierade i Frankrike därför att de var taktiskt smartare, inte för att de militärt var bättre rustade. Vi måste alltid dra oss till minnes att förklaringarna om överlägsen militär styrka enbart var en historisk ursäkt för de inledande motgångarna.

Tyskland ådrog sig sin första förlust redan sommaren och hösten 1940, då man blev helt utmanövrerade av det betydligt bättre brittiska flygvapnet i slaget om Storbritannien. Detta blev den satta trenden. Så fort axelmakterna mötte en tekniskt mer avancerad och ekonomiskt starkare fiende, så inleddes omedelbart kräftgången. Redan 1941 stod vändpunkten. Tyskarnas s.k. Bevegungskrieg, det vi annars envisas med att kalla Blixtkrig, kom till sitt korta i den ryska oceanen. Japan hade ingen aning om den gigantiska marina upprustning som den amerikanska kongressen redan klubbat igenom samma sommar, dussinet nya hangarfartyg, lika många slagskepp och hundratals kryssare, jagare och ubåtar. Operation Barabarossa var upptakten till slutet, Pearl Harbor slog in sista spiken i kistan. Det var nu enbart en fråga om hur länge Axelmakterna orkade hålla emot. Knappt fyra år tog det.


Axelmakterna var dessutom inte ens goda allierade med varandra. Molotov-Ribbentroppakten innebar att Sovjetunionen fick fria händer mot Japan 1939. Japan kontrade senare med en icke angreppspakt med Sovjetunionen, som möjliggjorde överförandet av 40 ryska divisioner från Sibirien till väst inför vintern 1941–42. Tyskland var oförmögna, men också viljelösa, till att bistå sina allierade Italien, Ungern och Rumänien med materiell och underhåll. Tysklands ockupationer av Norge och Nederländerna fick stora negativa resultat för Japan, en nation helt beroende av sjöfart. Efter Storbritannien hade Norge och Nederländerna världens största handelsflottor. Deras tidigare status som neutrala hade spelat japanerna väl i handen. Från sommaren 1940 blev Japan tvungna att klara sig med sin egen handelsflotta, något man misslyckades med.

Lägg märke till att Sovjetunionen hela tiden återkommer före och under upptakten till andra världskriget. Victor Davis Hanson beskriver andra världskriget i pluralis, det var de facto flera krig som utspelades över hela världen. Den enda medverkande som faktiskt hade gränser till båda de största konflikterna, Europa och Stilla havet, var Sovjetunionen. Stalins roll i inledningen av de världsomspännande konflikterna har alltid tonats ner i historiebeskrivningen. Detta har skett därför att Moskva har önskat det så. I själva verket spelade Stalin och Sovjetunionen huvudroller i krigens tillkomst. De spelade en aktiv roll i manipuleringen av samtliga parter och hoppades att kunna gå ut som segrare utan att aktivt medverka. Det blev inte så och det är intressant att de två nationer som förlorade mest folk, Sovjetunionen och Kina, gick båda ut som segrare och de var, eller strax blev, kommunistiska.

Kontentan man kan dra genom att ta ett steg tillbaka och betrakta världens största mänskliga katastrof, den är att oavsett fascism och kommunism, så är det socialismen som står som katalysator för krigen. Denna efter första världskriget så krisartade och ändå dominerande ideologi ligger som ett rött täcke över det hela. Socialismen var the enabler, möjliggöraren, inte bara för de smutsiga kusinerna kommunismen och fascismen, utan de intrigerade mycket i den fria, demokratiska västvärlden.

Socialismen var orsaken till andra världskriget, en förvånansvärt ny, tyvärr kontroversiell, men absolut nödvändig slutsats för att förstå vår samtid.



* De är båda på den politiska högerkanten, Hanson mer uttalande än Kotkin. Båda har svängt rätt kraftigt angående president Donald Trump. De var ganska skärrade från början och Kotkin är fortfarande misstänksam, men är också den mest ilskne under ytan. Kotkin drar sig inte för att offentligt förkasta CNN och han kallar MSNBC för Red Army TV, vilket i hans fall är en mycket tung anklagelse, något vi alla bör ta till oss.

** Anschluss var en sur promenadseger för Wehrmacht. Man hade nämligen inte kapacitet att med motoriserade styrkor inta Österrike. Det existerade inget motoriserat underhåll för de mekaniserade enheterna så sent som 1938. De var tvungna att använda sig av österrikiska bensinmackar för att ta sig fram, ett faktum som därefter nogsamt dolts i militärhistorien. Dock var det en erfarenhet de kunde använda sig av i Frankrike 1940, när man körde ifrån samma, huvudsakligen hästdragna underhåll.


*** Tysklands invasion av Nederländerna rimmade illa med den tyska folkviljan. Det blev en operation vid sidan av och Wehrmacht hade nästan inga resurser kvar för att utföra den. Man använde sig av de sista reserverna, överåriga reservister utan professionellt ledarskap, en första världskrigsarmé som transporterades med pråmar på kanalerna. Vore det inte för fallskärmsjägarna och små Waffen-SS förband, så var tyskarna i Nederländerna nästan jämställda med den sorgliga holländska armén. Initiativet kom från Luftwaffe och Hermann Göring, som ansåg sig behöva de holländska flygfälten, eftersom man saknade förmåga att bygga dem själva. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar