måndag 18 september 2017

Lee


Om man kunde resa tillbaka i tiden och personligen få träffa general Robert E. Lee i högform, så skulle man möta en medelålders, mycket vänlig man i vitt skägg, som talade saktmodigt och eftertänksamt på släpig dialekt från Virginia. Man skulle antagligen fatta tycke för honom, som en gästvänlig värd och spännande samtalspartner. Man skulle finna honom både mycket intelligent och påfallande intellektuell, även starkt religiös. Lee svor aldrig, nyttjade inte rusdrycker mer än vin till maten och han brusade sällan, eller aldrig upp. Han avskydde sånt beteende, något hans omgivning hade att rätta sig efter. Lee var kort sagt, en snäll äldre herre.

Detta sagt, den amerikanska militärhistorien känner samtidigt Lee som en av de mest aggressiva, ja, rent av våghalsiga generaler som någonsin lett en armé i strid. Fältslaget skrämde honom knappast, han tvekade aldrig att gå i strid, ens mot en betydligt större och bättre rustad armé. Lee hade nästan alltid initiativet, åtminstone under de första två tredjedelarna av kriget. Få militära ledare har haft förmågan att översätta deras yrkeskunnande och intentioner till praktisk handling på slagfältet som general Lee. Han hade ett närmast magiskt förtroende bland inte enbart sina officerare, utan framför allt bland de enskilda soldaterna. Var än han visade sig hyllades han av männen med hurrarop. Allt detta sammantaget, det fanns knappast vid mitten av det nittonde århundradet en farligare militär motståndare än Robert E. Lee.


Det fanns en förklaring till hans agerande genom hela inbördeskriget. Det var något man länge har undertryckt i amerikansk militärhistoria, eftersom det lägger en viss skugga över hans minne. Som den ledande generalen i den konfederala krigsmakten*, med befälet över huvudarmén, Army of Northern Virginia, stred han mot klockan. Konfederationen hade, till skillnad från USA, inte alls råd med ett långdraget krig. Presidenten, Jefferson Davis, och Lee var överens om att kriget måste vinnas snabbt, att unionsarmén måste krossas medan man fortfarande hade styrka att göra det. Det var inte egentligen en fråga om militär seger, utan om att nöta ner stridsviljan hos det amerikanska medvetandet, politiskt, socialt och militärt. Man visste att man hade demokraterna i den amerikanska kongressen mycket i sin hand.

Ingen fältherre vid den tiden var bättre lämpad att utföra ett så stort, och för att inte säga blodigt strategiskt åtagande, som general Lee. Planen innebar i realiteten att Lee måste angripa fienden konstant, hela tiden. Att ständigt söka fältslag och segra vid varje tillfälle. Om fienden fick övertaget, måste det kosta dem maximala förluster. Det amerikanska inbördeskriget är Amerikas blodigaste krig någonsin, med förlustsiffror överstigande samtliga övriga krig sammantaget. Motorn i detta krigs framdrift utgjordes till stora delar av Lee. Den saktmodige, vänlige, djupt kristna generalen drog ut på fälttåg för att i grunden slakta sin fiende och i detta ha mycket överseende med sina egna förluster. Man frågar sig, var också personen Lee med på detta? Svaret på detta ligger kanske i de många svåra beslut han hade inför axlandet av sitt ansvar från början.


När det amerikanska inbördeskriget stod för dörren 1861 var överste Lee antagligen den högst aktade och skattade militären i USA. Han hade en fläckfri och storartad karriär bakom sig. Kursetta på West Point, med sedvanlig start vid ingenjörerna, en enastående prestation under kriget mot Mexiko, ett produktivt ledarskap av krigsakademin West Point. Lee var en uppskattad gestalt i Washington DC, en av de främsta debattörerna och naturligtvis ansedd som den mest briljanta militära hjärnan i nationen. Generalspositionen stod för dörren och då kom kriget. För Lee personligen var det en katastrof.

Robert Edward Lee föddes 1807, eller möjligtvis 1806, på Stratford Hall Plantation i Westmoreland County, Virginia, nästan ett stenkast från Washinton DC, på andra sidan Potomac River**. Fädernesledet var plantageägare och militärer. Farfar var general och hjälte under frihetskriget. Familjen var också en av de första Virginians tillbaka på 1600-talet, så de var praktiskt taget amerikansk adel. Mycket talar dock för att Lee barndom inte var enkel och han vidtalade den nästan aldrig för egen del. Det finns uppgifter om konkurser och en far i finanshäkte när han inte kunde betala sina skulder. Lee fick dock den bästa skolning som kunde erbjudas och valet av militäryrket föll säkert tillbaka på traditioner och framtida möjligheter.


När väl inbördeskriget var ett faktum och president Abraham Lincoln kommenderade 50 000 nya trupper att rekryteras, kallades överste Lee till Lincolns försvarsminister, Simon Cameron. Lee visste vad det handlade om, att han skulle erbjudas en mycket prominent roll i den amerikanska armén, kanske rent av befordran till generallöjtnant, den då högsta rangen. Det var förväntat av alla och eventuellt motstånd till detta i Washington DC var litet. Problemet för Lee var att han också visste vad han skulle svara. När Cameron presenterades med Lees respons, förstod han först inte vad han hörde. Överste Lee, iförd paraduniform, ursäktade sig på sitt vanliga, mycket vänliga sätt, men nej tack, han kunde inte anta ett sådant erbjudande. Han skulle slåss för sin hemstat Virginia, även om det innebar att han nu blev fiende till Cameron.

Faktiskt, när Lee lämnade den förstummade försvarsministern, var det plötsligt bråttom. Han kunde ju gripas. Lee tog av sig sin blå uniform och reste snabbt civilklädd ut ur huvudstaden, över Potomac och in i sitt hemland. Chocken lät inte vänta på sig. Lincoln var bestört, kongressen drog efter andan och det fanns flera höga militärer som defaitistiskt slog ut med armarna och deklarerade att allt nu var kört. I södern jublade man. Detta var ett järtecken, nu skulle man kunna freda sig från norr. Lee själv var inte glad. Hans beslut hade varit mycket svårt. Det hade tagits med hjärtat, inte med hjärnan. Alla kände väl till hans ståndpunkter i sakfrågorna för kriget. Lee var emot söderns separering från unionen, ansåg det stundande kriget som absolut fel. Han var tydligt emot slaveriet. Även om hans familj genom tiderna varit plantageägare och slavdrivare, så fanns det sedan revolutionen en stark ådra av motstånd bland dem. Lee ägde inga slavar, det hade aldrig kommit ifråga.


Lee kallades nu till Richmond och den nye presidenten för konfederationen, tidigare översten, försvarsministern och amerikanske senatorn från Mississippi, Jefferson Davis. Han befordrades till generallöjtnant och blev Davis närmaste militära rådgivare. Det var nu man lade ut strategin för kriget. Snart stod det klart att Lee behövdes där ute på fältet. Konfederationen blev 1862 överens om att samla huvudparten av alla förband till en armé under Lee, i Virginia, där krigets tyngdpunkt naturligtvis låg***. Det blir därmed så mycket enklare att förstå aggressiviteten och taktiken som Lee valde, när man inser hans dilemma. Han var tvungen att slå unionen upprepade gånger för att få dem att vika sig. Det var för sydstaterna aldrig tal om att erövra land, eller att ockupera Washington DC, något man var mycket nära att göra vid ett par tillfällen.

Kriget var istället mentalt och man kan med fördel jämföra med betydligt modernare David/Goliat-liknelser, som Afghanistan och Vietnam. Lee led brist på allt, trupper, vapen, ammunition, kläder, mat. Hans armé liknade en medeltida bondehär. Att soldater marscherade barfota, i trasor och utan mat i magen var vanligt. Det enda han hade tillgång till var en oproportionerlig stor andel dugliga officerare, om man jämför med unionens armé. Det hade existerat en tradition i södern, att liksom den forna brittiska adeln, sända åtminstone en son till krigsmakten. Lee hade därför ett relativt gott ledarskap under sig, vilket visades i ett beundransvärt brödraskap i deras gemensamma armé. Sydstaterna slogs helt enkelt bättre än norr, de marscherade snabbare och längre, de anföll betydligt hårdare, sköt bättre – och stupade oftare.


Lee förstod att hans ekvation hotade att kantra. Hans enastående framgångar i början av kriget tappade mycket folk. I genomsnitt levde han igenom förlustsiffror motsvarande 25, ibland 30 procent, vid fältslagen. Under Ulysses Grant förlorade Army of Potomac som mest 10–15 procent, ändå var det han man har kallat för slaktaren i historieböckerna. Till detta kom sjukdomarna, som härjade mer frekvent i Lees fattiga läger än hos motståndaren. Frustrationen för Lee var att trots de häpnadsväckande segrarna i fältslag efter fältslag, så ansåg han att man aldrig fick utdelning. Hans motståndare var allt för försiktiga, allt för snabba att dra sig undan. Lee sökte aktivt efter förintelseslaget.

De enda i hans absoluta närhet som förstod detta var Thomas Stonewall Jackson, med entusiasm, och, men desto mer motvilligt, James Longstreet. Jackson skötte med bravur Lees många försök att kringränna fienden, medan Longstreet argumenterade att samma förödande effekt på fienden kunde nås med listig försvarsstrid. Det skulle dessutom spara de egna trupperna. Lee var dock av den meningen att utnötningskriget inte var den snabbaste vägen till ett fredsfördrag med Lincoln. Det var istället den mentala effekten på motståndarna han sökte, med maximal rörlighet och attack, attack, attack.


Brytpunkten mellan de två taktikerna kom med Gettysburg, sommaren 1863. Här lät Lee blända sig själv med en given hand. Det var absolut så att ännu en seger över unionen norr om Washington DC, på deras planhalva, skulle tvinga ett nu helt sargat politiskt läge för Lincoln till fred, på söderns premisser. För fösta gången missbedömde Lee fiendens intentioner och vilja. Den här gången stod nordstaterna kvar och slogs, men det var Lee som betalade The Butchers Bill. Senare, i slaget om Cold Harbor, sommaren 1864, lyckades han dock fullt ut med sin taktik, den här gången på Longstreets premisser. Unionsarmén blev överilad och gav Lee tillfället. I en fruktansvärd strid massakrerade sydstaterna 5 000 man på ett par timmar.

Mycket riktigt, i norr undrade man om inte detta vansinne skulle ta slut någon gång, men nu hade Lincoln en lika kallhamrad yrkessoldat i ledningen som Lee, i general Grant. Kriget gick i rätt riktning och nu var det verkligen inte dags att slå av på tempot. Man skall inte underskatta den hårda beslutsamhet Lincoln visade mot slutet av kriget. Han sökte obönhörligt en villkorslös kapitulation av södern, kosta vad det kosta ville. Initiativet hade vänts och det var inte förrän hela södern hotades med total inringning som Lee accepterade att fortsatt strid var meningslös och godkände en villkorslös kapitulation.


General Grant tillät aldrig någon så mycket som klyva ett hårstrå på Lees huvud. Respekten för honom var fortsatt mycket stor. Man förstod Lees dilemma och man accepterade att den gamle generalen först och främst var en professionell soldat som gjorde exakt det som förväntades av honom under rådande omständigheter. Lee återvände till sitt hem, där han levde en tid under ett slags husarrest, bevakad av amerikanska armén. Det var lika mycket ett skydd för honom som det var ett fängelse. För sin familjs överlevnad antog han arbetet som president för Washington College i Lexington, Virginia. Han stödde officiellt återanpassningen till unionen och han lät sitt namn pryda en del påbud att lägga ner vapnen. Lee var demokrat politiskt och motsatte sig allt för hårda straff mot olika potentater i södern. Så mycket mer blev det inte tid till.

General Robert E. Lee önskade aldrig kriget, men kom ändå att utgöra mer än hälften av det amerikanska inbördeskrigets massiva, destruktiva kraft. Han är en av de riktigt stora fältherrarna i militärhistorien, hans taktiska förmåga begrundas fortfarande världen över. För den amerikanska militären utgör han en lysande fyrbåk. Ända till våra dagar predikar West Point och Pentagon exakt den rationella beslutsamheten och aggressiviteten som var general Lee. Detta att iskallt greppa situationen och agera utifrån vad som måste göras, snarare än vad man hoppas, vilket är politikernas jobb, har varit amerikanska krigsmaktens legio sedan inbördeskriget.


General Lee avled 1870 efter ett antal hjärnblödningar. Han ligger begraven i Lee Chapel vid Washington and Lee University i Lexington.



* Eftersom Confederate States of America, CSA, var en konfederation och inte en federation, som USA, så saknade egentligen deras armé en central ledning. Varje delstat bidrog med sina styrkor, som sedan sattes samman efter behov.

** Arlington National Cemetary var tidigare, innan den federala staten beslagtog marken under kriget, ägd av Lees hustru, Mary Anna Custis. Familjen fick ingen kompensation för beslaget förrän långt efter generalens död.


*** Av samtliga involverade delstater var Virginia den som drabbades hårdast av kriget. Det var naturligt. Virginia gränsade direkt Washington DC, här låg också konfederationens huvudstad. Insikten att så skulle bli fallet inverkade starkt på Lee att slåss för sitt land, snarare än om ideologi och politik. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar