fredag 15 september 2017

Bröderna Daltons sista räd


Coffeyville, Kansas, den 5 oktober 1892, var ett sömnigt litet samhälle, som morskat upp sig betydligt efter en långdragen, men till sist framgångsrik politisk strid med delstaten rörande deras legalitet som stad. Den hade allvarligt stukat medborgarnas självkänsla, men också sporrat dem till nya åtaganden. De hade börjat stenlägga gatorna och man var i färd med att dra en spårvagnslinje genom stadens centrum inför det nya sekelskiftet. Detta var en framgångsrik tid efter vad vi idag historiskt kallar den vilda västern (1865–1885), ett begrepp de på den tiden inte hade en aning om.

Dagen lovade kylslaget solsken och strax efter det att handeln startade på förmiddagen red fem män in i staden, klädda i vidbrättade hattar och långa rockar. De var uppdelade i två grupper om två och tre för att inte väcka uppmärksamhet. Tre av dem bar dessutom peruker och lösskägg för att inte bli igenkända, eftersom Coffeyville var deras hemstad. De var alls inte välkomna i staden, de representerade tvärtom de värsta rötägg den lilla staden någonsin producerat. De var elakartade män som de senaste två åren förpestat delstaten Oklahoma med återkommande rånförsök, de flesta resulterande i sparsamma byten, men desto fler mord.

De var de ökända bröderna Dalton, Bob och Emmett i par, samt Grat i ledning för kumpanerna Dick Broadwell och Bob Power. Deras mål var stadens två banker, First National och C. M. Condon, belägna mittemot varandra på High Street. Skurkarnas första missräkning var att de inte varit hemma på länge och blev överraskade av den omfattande ombyggnaden i staden. Eftersom man lade om gatorna, hade de traditionella räckena för hästarna utefter de upphöjda gångverandorna tagits bort. De kunde inte ställa hästarna framför bankerna, som planerat, utan man tvingades parkera dem i en närliggande gränd. Det skulle visa sig vara ett ödesmättat beslut.


En kort samling innan verket tog vid. Männen bar sina revolvrar i livremmarna, väl dolda under rockarna. Hölster hade nästan helt försvunnit i en amerikansk mellanvästern, som allt mer antog moderna former. De fem männen var redo för det största rånet i historien, två banker på en gång. De delade upp sig ånyo i den ursprungliga formeringen innan de beträdde huvudgatan. Bob och Emmett Dalton till First National och Grat Dalton, tillsammans med Groadwell och Power, till Condon Bank.

Det var dags för action.

De kända bröderna Dalton var fem till antalet, av totalt femton barn, och hade poppat ut i snabb takt mellan åren 1859 och 1871 i ordningen Frank, Gratton, William, Bob och Emmett. Deras far var bartendern Lewis Dalton från Jackson County, Missouri. Den strävsamma modern var Adeline Younger, även hon från Jackson County. Hon var syster till Henry Washington Younger och därmed faster till bröderna Cole och Jim Younger, de legendariska kriminella som ridit med Jesse James i det fruktade James-Younger Gang på 1870-talet. Familjen Dalton formades egentligen i Indian Territory, idag Oklahoma, men av olika anledningar slagit sig ner i Coffeyville mitten av 1880-talet. Bröderna hade gått i både skolan och kyrkan här. De kände de flesta människorna i deras generation i staden.

Condon Bank

Av de fem bröderna var det enbart William Marion, Bob, som från början tycktes ha bländats av moderns mustiga familjeband. Han försvann tidigt ut i kriminalitet och red vid tiden för vår berättelse med det stora bandet Wild Bunch. Han skulle dödas av en posse från Texas i hans hem i Pooleville, Oklahoma två år senare, 1894. Frank, den äldste av de fem, gick i motsats riktning och blev en av USA: s mest tuffa och respekterade Deputy US Marshalls. Han mördades i en eldstrid av en Will Towerly i Oklahoma 1887. Han var endast 28 år gammal och vilade under Coffeyvilles största gravsten, endast någon minut per fot från de båda bankerna på High Street.

De återstående tre bröderna, Grat, Bob och Emmett, försökte också att bli lagmän. Det fanns gott om jobb, framför allt där ute i det ännu oexploaterade USA, men organisationen var tunn, betalning låg, om ens existerande. Mötet med kriminella, deras egen familjebakgrund och brodern Bill, inspirerade de tre bröderna att 1890 bli outlaws. Det utmärkande med Dalton Gang var att de var flitiga i sina bank- och tågrån, men sällan riktigt framgångsrika mätt i pengar. De var inte väl organiserade, kanske inte allt för listiga heller, men de gav allt för ofta vakter och Pinkertons möjlighet att skjuta tillbaka. Därför blev deras härjande kända i historien som osedvanlig blodig, men många dödsfall på båda sidor.

De hade mycket tur och de var skickliga på att fly och gömma sig. I nästan två år hade de gäckat lagen i Oklahoma. Nu hade fått för sig, antagligen utifrån deras stärkta självförtroende, att de kunde rida hem till Kansas, där de ännu inte hade spridit sitt ovett, och råna Coffeyvilles båda banker, samtidigt. Det skulle bli något för den vakna pressen och populärkulturen, som vältrade sig i myten om den vilda västern mer än någonsin. De kände väl till staden, trodde de, de visste att bankerna var lastade med kontanter i den gryende industrialiseringen av området. Deras föräldrar hade båda avlidit, så de behövde inget se.

Det var dags.

First National Bank

Antagligen hade det hänt redan när de red in i Coffeyville. Bröderna Dalton blev igenkända av någon. Det var inte bara det att deras nunor prydde City Marshalls kontor, deras gamla klasskamrater och övriga vänner visste ju vilka de var, hur de såg ut. Denna någon skyndade sig att berätta för en kamrat och så var det hela igång. När andra insåg att de gick i riktningen bankerna, lade man enkelt ihop två och två. En stad som Coffeyville tog inte upp skatter, utan all kommunal verksamhet betalades med insamlingar genom organisationer, kommittéer och församlingar. Coffeyville hade därför ett finmaskigt civilt samhälle, där alla kände alla och allas bekymmer var alla andras. Likt en löpeld gick ordet i hemlighet genom staden.

De fem männen med onda avsikter anträdde sina mål nästan exakt samtidigt. Redan genom fönstret ut mot gatan hade någon i Condon Bank förstått att något var görningen, baserat på de tre männen som var på väg att anträda deras arbetsplats och deras utseende. Några sekunder räckte för att fatta ett lika modigt som klassiskt beslut. När revolvrarna kom fram och kommandona började ljuda, bestämde sig den ledande kassören på Condon att helt enkelt urskulda sig med armarna i vädret och revolvermynningarna i ansiktet. Condon hade inrättat ett modernt system med tidlås på bankens valv, vilket var en lögn. Låset hade ännu inte öppnats, förklarade han skrämt. Kanske anade kassören att mannen framför honom, Gratton Dalton, även känts igen ute på gatan och han försökte vinna tid åt dem.

Man kunde inte tro det om man tittade ut på gatan genom fönstren till banken, men staden var i uppror. Butiker, caféer, barberare, salooner, alla stängde i tysthet, kunder och anställda kutade hem på bakgator och gränder för att hämta sina vapen. Intressant nog varnades stadens Marshall, Charles Connelly, mycket sent i den fläta av meddelanden som spreds genom staden. Han fick snabbt på sig sitt pistolhölster, för han förstod vad som skulle hända och han hade för sig att hindra det – ett fatalt beslut för hans del. Runt i staden hördes rasslet från fingrar i ammunitionskartonger, de metalliska ljuden när patroner trycktes in i magasin och när mantelrörelser gjordes. Vanliga män på gatan vägde sina vapen i händerna.

De döda skurkarna

Coffeyville, Kansas gick den 5 oktober 1892 i strid för sina pengar, sitt levebröd, för friheten att slippa skurkars terror.

På First National Bank hade bröderna Bob och Emmett under vapenhot pressat anställda och kunder in i bankens kontor, där man skulle rafsa ihop pengarna som plockats fram ur valvet. De skulle aldrig hinna få det med sig. Det enda bytet blev de stackars 1 500 dollar av de kontanter som Grat Dalton lyckats utvinna ur Condon Banks dagskassa bakom disken. Det var när han och hans kumpaner försökte gå ut på gatan, som de såg Marshall Connelly med draget vapen där ute. Han skrek något åt dem, antagligen att slänga sina vapen och ge upp. Connelly hade ingen aningen aning om att båda bankerna var anfäktade. Rånarna kunde höra folk ropa från alla håll i försök att stoppa Connelly.

Marshall Connelly kan ha varit första offret bland stadens medborgare. Han sköts ihjäl där ute på gatan, men lyckades träffa en av rånarna med sitt vapen, osäkert vem, innan han föll. Det kan ha varit så många som sextio vapen riktade mot de båda bankerna. En eldöppning likt en explosion blåste helt ut fönstren på båda bankerna och rånarna tvingades snabbt backa, chockade och sårade. De haltade bakåt i fastigheterna för att nå bakgatorna och hästarna, som stod allt för långt borta. När de öppnade bakdörrarna möttes de av samma våldsamma eldgivning. De var omringade, men vägrade att ge upp. De besvarade elden bäst de kunde, medan de dumdristigt försökte fly. En efter en pepprades de ner med bly.

Walking dead

Isherhams järnaffär, från vilken man hade perfekt vy över bankerna, hade blivit till ett högkvarter för stadsborna, som leddes av stridserfaret folk från inbördeskriget. Isherham hade sponsrat obeväpnade stadsbor med vapen och ammunition. Man hade lokaliserat skurkarnas hästar och den gränden var bevakad av en styrka ledd av en hyrstallsägare och en barberare, båda veteraner från det forna kriget. Detta erfor unge Emmett Dalton när han, otroligt nog fortfarande oskadad, lyckades ta sig till gränden och gränsla sin häst. I en makaber dans träffades han och hans häst av en skur av kulor och hagel från alla håll. Än mer fantastiskt, han överlevde, träffad över tjugo gånger, mestadels i de yttre extremiteterna. Han hade en tvåpipig hagelsvärm över hela ryggen.

Till sist avslutades den mördande eldgivningen och krutlukten stod stark i hela staden. Fyra rånare var sönderskjutna till döds och ytterligare fyra stadsbor, inklusive Marshall Connelly, hade fått sätta livet till i den häftiga striden. Nyheterna gick snabbt ut i landet. Coffeyville hade utraderat Daltongänget. Otäcka bilder på de döda skurkarna sändes ut, det fanns de där County Sheriff med folk håller upp dem mellan sig, som vore de levande. De båda döda bröderna begravdes i Coffeyville, men en bit bort från Frank Dalton.

Emmett Dalton reparerades, trots sina svåra skador. Han ställdes inför rätta och slapp dödsstraff eftersom det inte gick att bevisa om han dödat någon. Han fick livstid, men kom ut ur fängelse efter fjorton år och slog sig ner i Kalifornien. Han blev en uppmärksammad affärsman och liksom Wyatt Earp en teknisk instruktör i Hollywood. Han avled 1937, en reformerad man.

Emmett Dalton på gamla dar

Eldstriden i Coffeyville räknas till en av de största i amerikansk kriminalhistoria. Händelsen blev ett starkt verktyg för det amerikanska civilsamhället och vikten av andra tillägget i konstitutionen vid sekelskiftet. Dock, när det väl var dags för Emmett Dalton att dö den naturliga vägen, hade det progressiva USA och dess Great Depression raderat ut Coffeyville-bornas meddelande till nationen. Banditer hade blivit hjältar på film, i litteratur och i media.

Kanske även Mr. Dalton rynkade på näsan åt den utvecklingen.


Frank Daltons grav

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar