söndag 9 juli 2017

Pansargrenadjären


Antagligen var han den främste divisionschefen i tyska armén under andra världskriget, men allting börjar med hans far, eller kanske snarare hans farfar, George Balck. Han var överstelöjtnant i brittiska Royal Army och stationerad i Berlin som militärattaché i mitten av 1800-talet. Han träffade Charlotte, dotter till general Conrad Lütgen, preussare ut i fingerspetsarna, även med svensk-finskt påbrå så långt tillbaka som det elfte århundradet. Det kan också finnas ytterligare preussisk bakgrund utmed fädernesledet, kanske ett grevskap över Balcksee.

Deras son, William – inte Wilhelm – blev officer i den kejserliga armén, gifte sig med danskan Mathilde Jensen och 1893, i deras hem utanför Danzig, fick de en son, Hermann, vår berättelses huvudperson. Vad som är utmärkande med far och son Balck är de slående likheterna i deras karriärer. De gick tillsammans in i första världskriget och Villiam blev inte general förrän på slagfälten. Hermann var löjtnant och plutonchef i den bergsjägarbataljon han senare skulle leda i strid. De var båda exceptionellt tappra och framgångsrika, båda erhöll också Pour le Mérite, vilket var högst ovanligt i Viliams fall, som general.

Fadern

Det var aldrig ett uns tvekan vare sig för Hermann Balck, eller det nya Reichwehr, att han skulle fortsätta som militär. Han gick tillbaka som kapten och kompanichef. Fadern gick bort 1924 och begravdes under militär pompa och ståt. Alla var där och alla utgick ifrån att Balck skulle fortsätta till staben, vägen till högre befattningar. Balck tackade nej. Det var inte så att han missunnade stabsarbete, han utförde många arbeten för dem, som sakkunnig, men han såg sig först och främst som en infanteriofficer i fält. Dessutom, enligt honom, var det ett privilegium att leda den nya, professionella och överkvalificerade armén.

Han blev major och bataljonschef igen vid skiftet till 1930-talet, men hans karriär såg ut att gå i stå. Kanske kunde han sluta som överste och regementschef, i bästa fall. Balck klagade inte, han var först och främst soldat och gjorde sitt jobb. Som den skicklige officer han var kom han med nazisternas maktövertagande och skapandet av Wehrmacht att knytas till den veritabla experimentverkstad som armén blivit från 1936 och framåt. Balck upptäcktes av den nye generalen Heinz Guderian, som i honom såg en av de få gamla infanteribataljonscheferna som begrep mekaniserad krigföring.

En nöjd Guderian

1938 gjorde Guderian Hermann Balck till överstelöjtnant i hans nya pansartrupper och chef för första bataljonen i hans första pansardivisions första mekaniserade infanteriregemente. Balck tog på sig den svarta båtmössan och den nya, fräna kamouflagejackan. De var pansargrenadjärer, den nya eliten och han trivdes som aldrig förut. Föga anade han att han skulle sluta sin karriär sex år senare som generallöjtnant och General der Panzertruppen.

Under det polska fälttåget tjänstgjorde han dock vid Oberkommando das Heeres, OKH, som sakkunnig i samband med organiserandet av alla de nya pansarförbanden i armén. Efter Polen fick han till sist sitt regemente, det pansrade av de två infanteriregementena* i 1: a pansardivisionen, under generallöjtnant Friedrich Kirchner. Det var i denna funktion han i maj 1940 makade sig genom Ardennerna och stormade in över norra Frankrike i ledningen för Guderians pansar. Med detta stod Balck i blixtkrigets absoluta epicentrum. Det tyska pansaret var fortfarande mycket lätt och det var huvudsakligen pansarinfanteriet som garanterade deras skydd och förmåga. Balck och hans mannar utförde snabba, ursinniga striduppgifter långt bortom deras funktioner. De sov sällan, men det de gjorde var det närmaste en krigsfest någon kunde komma.


Balck var en inspiration för Guderian, en bekräftelse att han hade haft rätt hela tiden. Balck gjorde att det såg enkelt ut, det var alltid ett leende i det utmattade, orakade ansiktet. Balck ledde från täten, den ultimate regementschefen, soldaternas samlande fader och de avgudade honom. Riddarkorset delades ut enligt Führerbefehl och i fallet Balck gjorde man en ansträngning, en egen ceremoni vid von Rundstedts armégruppsstab. Hitler skall ha haft en tår i ögat.

Han befordrades till överste och fördes över till nästa stridsscenario, till Balkan och den grekiska försvarslinjen Metaxas, som han gjorde kaffeved av som chef för 3: e pansarregementet ur generallöjtnant Rudolf Veiels 2: a pansardivision. Balck körde igenom Grekland utan att stanna och på vägen omringade han greker och britter om vartannat. Under fälttåget fick han även en egen stridsgrupp, officiellt kallad en brigad, sammansatt av pansar och pansarinfanteri – alltid den evige pansargrenadjären. Det var som om överste Balck var den tyska militärens framgångar personifierad. Det kompletterades med eklöv i guld till hans Riddarkors.

Balck in action

Inför Operation Barbarossa befordrades han till generalmajor och han tog befälet för en av arméns senaste pansardivisioner, den 11: e. I ledningen för denna division agerade han i Armégrupp Syd, i södra Ryssland och Ukraina, både i framgång och i motgång. I samband med katastrofen vid Stalingrad och ryssarnas Operation Uranus, utgjorde 11: e pansardivisionen spjutspets i hindrandet av Röda arméns framfart och Wehrmachts hämnd på marskalk Sjukov under våren 1943. Balck beskrevs av general Manstein som en orubblig klippa, en källa till inspiration och ledarskap i det värsta av lidande och kaos. Han flögs till Varglyan i Ostpreussen och en mycket rörd Hitler ersatte hans gamla Riddarkors med ett utrustat med eklöv och svärd i diamanter, den högsta utmärkelsen i Wehrmacht, som en av endast 27 man totalt under kriget.

Befordrad till generallöjtnant och General der Panzertruppen, axlade Balck sin kommande utmaning, Panzer-Grenadier-Division Grossdeutschland. Pansargrenadjärdivisioner är vanligtvis förknippade med Waffen-SS, men även den reguljära armén hade ett tiotal av dem, där Grossdeutschland utgjorde den absoluta eliten. En pansargrenadjärdivision vänder uppochner på styrkeförhållandena i en pansardivision. I den tyska pansardivisionen backade det ensamma pansarregementet av två pansarinfanteriregementen, vardera utrustade med eget pansar. I pansargrenadjärdivisionen var vart och ett av de tre pansarinfanteriregementena utrustade med en tung pansarbataljon, tillsammans ett regemente pansar, på papperet.

Grossdeutschland

Man skall ha klart för sig att pansargrenadjärdivisionerna var ett resultat av bristande resurser i Wehrmacht. Man hade inte råd längre att komplettera sina pansardivisioner och pansargrenadjärerna fick allt snabbare takt nöja sig med infanterikanonvagnar snarare än tanks. Även så, en pansargrenadjärdivision var fortfarande en mycket svår fiende för ryssar som för västallierade. De var ytterst kompetenta elitformationer, ledde av tyska arméns bästa generaler. General Balck ledde Grossdeutschland med framgång under sommaren 1943, då han i augusti följde den nyuppsatta XVI Panzer Korps till Italien och Sicilien, som dess chef. Här försökte han stoppa general Patton, utan framgång och han skadades svårt i en flygolycka i oktober.

Redan i december var han i sadeln igen, långt ifrån återställd, nu som chef för XLVIII Panzer Korps på östfronten. I den funktionen var han instrumental i försöken att hålla samman fronten i Ukraina mot förnyade, allt starkare sovjetiska motangrepp. Han deltog i det hopplösa försöket att rädda den kringrända XIII armékåren i Brody. I augusti tog han kommandot för den fjärde pansararmén, nu i Polen. I september förflyttades han i all hast till Frankrike och den mycket illa åtgångna Armegrupp G, som flytt norrut från franska medelhavskusten med generalöverste Johannes Blaskowitz. Balcks uppgift blev att försöka omorganisera tyskarnas söndertrasade sydfront i väst. Det var inte lätt, han mötte åter Patton, som gjorde slarvsylta av hans sista pansar.

Mellenthin tillsammans med pansargreven Strachwitz

En mycket utmattad och fysiskt bruten general Balck ersattes i december 1944 och placerades i arméns reserv. Hans gamle vän och välgörare, Guderian, erbjöd honom dock den nya sjätte armén i Ungern. Kommandot innefattade även hela två ungerska arméer. I realiteten var han tysk armékommendant i Ungern, något han inte ville ha. Mycket tyder på att Guderian gav honom befälet därför att han ville ha en man han kunde lita på, en som visste när det var dags att sluta slåss och istället rädda liv. Den 8 maj 1945 kapitulerade generallöjtnant Hermann Balck till amerikanska XX Corps, under Patton, i Österrike. Den korpulente, cigarrpuffande generallöjtnanten Walton Walker såg förundrat på det blänkande riddarkorset runt halsen på sitt senaste kap.

Efter att ha suttit i krigsfångeläger i USA, där han vägrade bistå i några som helst historiska arbeten kring hans gärningar under kriget, återvände han till Tyskland. Balck hade aldrig varit gift och hade inga barn. Under en period livnärde han sig som en lagerarbetare. 1948 arresterades han av tysk polis för ett påstått mord på en överstelöjtnant ur artilleriet, Johan Schottke, i november 1944. Balck skulle ha kommenderat avrättning utan anledning. Han nekade till anklagelsen, men dömdes till tre års fängelse och släpptes efter halva tiden.


Balck hade fört noggrann dagbok mellan åren 1914 och 1945. Dessa gavs ut i omarbetat form under viss uppståndelse 1979. Boken, Order in Chaos, tjänade honom förnyad berömmelse och en hel del pengar. Samtidigt slog han sig samman med vännen och tidigare generalen Friedrich von Mellenthin i en mycket uppskattad föreläsningstur i Europa och USA. Innan sin död 1982 fick den gamle krigaren ändå ett gott pensionärsliv som en berest och uppskattad man.

Hans gravplats utanför Stuttgart, Baden-Württemberg, vårdas av Bundeswehr.





* Fortfarande var den ena av de två pansarinfanteriregementena i varje pansardivision endast utrustade med lastbilar, ett resultat av brist på resurser helt enkelt. Det primära infanteriregementet – Balck – transporterades med halvbandvagnar och hade eget pansar, om än lätt sådant. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar