lördag 15 juli 2017

Chosin-reservoaren 1950


Om man aldrig hört talats om slaget vid Chosin-reservoaren så är det inte så konstigt. Inte ens i USA är slaget allt för känt utanför de någorlunda insatta historienördarna. I Sverige är det knappast känt alls. Det saknas helt en svensk artikel i Wikipedia och den för hela Koreakriget nämner inte ens namnet Chosin. I kinesisk och nordkoreansk historiegrafi går händelsen knappt att bryta loss ur det allmänna, nationalistiska segerruset. Det finns annars två geografiska benämningar för alltid förknippade med Koreakriget. Det första är Inchon, den fantastiskt djärva och framgångsrika landsättningen av den amerikanska 10: e armékåren bakom ryggen på nordkoreanerna. Det andra, och av rakt motsatt anledning, är givetvis Chosin.

I realiteten utgör slaget vid Chosin-reservoaren, 27 november – 13 december 1950, själva sinnebilden av Koreakriget. Chosin blev det fyrbåk varpå hela västvärlden fäste sin motivation och vilja att utkämpa det kalla kriget mot världskommunismen. Chosin satte ribban. Vad än Vietnamveteranerna drog fram ur skräck-kabinettet, så var det ändå intet mot Chosin. Detta var den amerikanska krigsmaktens enskilt hårdaste fältslag någonsin på främmande mark. För den amerikanska Marinkåren är Chosin fastetsad i deras stolta annaler till denna dag. Chosin var i sanningen deras Dunkirque.


Det främsta skälet till att slaget tappats bort i historien är den politiska korrekta oviljan för Koreakriget. Det går inte att slå mynt på den koloniala aspekten då kommunismens fiende i Korea var Förenta nationerna. Sverige deltog i Koreakriget, Sverige slogs mot kommunismen mitt i det förra århundradet. Tänka sig, Sverige sände ett fältlasarett och hundratalet militär sjukvårdspersonal med komplett underhåll till FN: s trupper 1950.

Chosin-reservoaren heter så därför att det är en av flera konstgjorda sjöar i Nordkorea. Det var japanerna som på 1930-talet lät dämma upp flera vattendrag för att framför allt skapa bättre jordbruksförhållanden i det annars svårodlade nord. Skillnaden till det flacka och mycket bördiga Sydkorea är stor. Chosin är den japanska versionen av namnet för denna plats, från början ett kinesiskt ord; Chösin. Reservoaren är ett strategiskt hinder i den nordöstra delen av Nordkorea och upptar en betydande del av landet väster om bergskedjan Taebaek, som bokstavligen utgör Nordkoreas ryggrad och klyver landet i sydnordlig riktning.


Den legendariske, sjuttioårige och femstjärnige generalen Douglas MacArthur hade vid sommarens slut 1950 blivit Koreas räddare efter sitt snilledrag vid Inchon den 15 september. Under den resterande hösten hade han pressat de hårt ansträngda nordkoreanska trupperna, under Kim Il-sung, bakåt och norrut mot Yalufloden och den kinesiska gränsen. Han var oerhört säker på sig själv och agerade emot en mycket orolig president Harry Truman och mot kritik från Pentagon. Han hade med sitt agerande gjort en reverserad version av kommunisternas krigsstart den 25 juni och gått över den 38: e breddgraden. Det fanns en stark oro för vad de två stora kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen, båda stödjande Nordkorea, skulle göra. General MacArthurs lät sin arrogans gå ut över världen i både politiska och direkt rasistiska uttalanden. En direkt motvilja hade byggts upp mellan honom och president Truman när vintern tog vid i november 1950.

MacArthur avancerade mot den kinesiska gränsen med sin huvudsakliga styrka kluven av bergskedjan Taebaek. Han hade amerikanska åttonde armén i väster, under generallöjtnant Walton Walker*, samt sydkoreanska I Corps och amerikanska X Corps i öster. Chosin-reservoaren utgjorde därmed en viktig stödjepunkt på den östra flanken.

Kinesiska folkarmén

Man visste att Kina radade upp avsevärda styrkor utmed den nordkoreanska gränsen, men MacArthurs antaganden byggde delvis på riktiga antaganden. Kinas röda armé var inte i stånd att möta FN: s [USA: s] trupper i direkt, konventionell strid, för det var man allt för svag materiellt. Däremot missbedömde han helt och hållet det kinesiska kynnet i allmänhet och deras ledare Mao Zedong i synnerhet. Det var endast två år sedan det kinesiska inbördeskriget hade avslutats, det fanns gott om stridsvana officerare och soldater i reserven. Mao blev oerhört förolämpad av MacArthurs arrogans, hans avfärdande av kinesernas vilja och förmåga att gå till motanfall. Han beslutade att göra tvärtemot alla antagandena, han lät Röda armén gå till motangrepp.

Mao agerade mot sin militärs initiala rådgivning. Även med krigslist skulle ett sådant anfall bli fruktansvärt kostsamt. Mao fick som han ville och redan den 19 oktober började kinesiska styrkor ur general Song Shiluns nionde armégrupp att i hemlighet marschera in i Nordkorea. Planen var typisk för Mao. Under ett inledande skeende skulle man marschera en större truppstyrka – 150 000 man – utmed ryggen av bergskedjan Taebaek, utom synhåll för FN: s styrkor som kom upp på båda sidor. När sedan anfallorder gavs, skulle kineserna slå till dels rakt framifrån från gränsen, men också bakifrån från bergen. Kanske skulle man kunna ringa in avsevärda styrkor. Om man kunde åsamka FN svåra förluster skulle de svaga demokratierna i väst tvinga fram en förödmjukande vapenvila.

General Almond

För general Shiluns trupper var operationen inte enkel. Eftersom att skedde i hemlighet, till fots, med möjligen cyklar som enda fortskaffningsmedel, blev underhållet minimalt. Man skulle tvingas leva i bergen i upp till en månad, mitt i vintern. Temperaturen i bergen föll som regel till minus 30 grader. I jakten på färdigutbildade förband hämtade man bl.a. en division infanteri direkt från södra Kina, vid gränsen mot Vietnam. Utan möjlighet till reekipering för vinterförhållanden, sändes dessa soldater upp i Taebaek. Nästan samtliga 10 000 man skulle duka under i kylan innan de ens sattes i strid. Det var typisk kommunistisk vårdslöshet med människoliv. Shilun lyckades dock hålla allting hemligt. Hans trupper marscherade nattetid och låg gömda under dagarna. FN: s flygspaning upptäckte dem inte.

Däremot kunde vaksamma ögon på marken se tecken på att något inte var som det skulle uppe i bergen. Djur kom flyende ner från bergen, undan kinesiska armén, som ju åt sig genom bergen. Det dök även upp halvt ihjälfrusna och svältande kinesiska soldater som berättade att höjderna var fulla av trupper, redo att anfalla. Problemet var bara att general MacArthur inte var beredd att lyssna på det örat. Det måste vara ett missförstånd, kanske var det enskilda spaningsenheter? Man kan inte gömma så stora truppansamlingar där uppe – nonsens.

Kinesiska soldater

Chosin-reservoaren var också en av de mest betydande anfalls-punkterna för kineserna. Platsen skulle bli en flaskhals för retirerande fiendeförband, antog man, och därför viktig att utnyttja som en dödszon. FN: s stridsledning var av liknande åsikt, fast då från en defensiv position. Chef för den amerikanska X Army Corps var generallöjtnant Edward Almond. Han hade varit en god chef för 92nd Infantry Division i Italien under andra världskriget, men som kårchef hade han mycket kvar att önska. Han var favoriserad av MacArthur, som gärna befordrade officerare som kröp för honom. General Almond hade dock lyckats placerat det bästa han hade vid Chosin.

Sedan juni 1950 hade generalmajor Oliver Prince Smith varit chef för 1st Marine Division. Han var en lång och tystlåten man som aldrig egentligen fört befäl över större förband i strid. Även om han under en tid fört befälet över divisionens 5: e regemente, så hade all hans tid under andra världskriget handlat om stabspositioner, med ställfäreträdande stabschef för tionde armén under slaget om Okinawa som främsta erfarenhet. Däremot var han en Marine från topp till tå. Med stabsplats i den lilla staden Hagaru-ri, rakt söder om reservoaren, där huvudvägarna på vardera sidan av vattnet sammanstrålade inför resan söderut, hade han grupperat sin division utmed Chosins västra sida. Längst bort från honom hade han placerat sitt absoluta stormregemente, 1st Marine Infantry Regiment, under överste Lewis Chesty Puller**.


Knutna till de amerikanska marinenheterna fanns tre kompanier, inkl. pansar, ur brittiska 41 Independent Commando Royal Marines. Under general Smiths ledarskap fanns även skilda amerikanska arméenheter som höll reservoarens östra sida. De tillhörde 3rd Infantry Division, samt nästan allt artilleri tillhörande 7th Infantry. Det befälet hade dock Smith inte hunnit inspektera, annat än att han låtit upprätta radiokommunikation med dem.

Det finns ett amerikanskt, mycket rasistiskt uttryck som hängt med sedan Chosin-reservoaren – and the gooks came over the hill. Det skedde natten till den 27 november och de kom ner från bergen i tiotusentals. Kineserna gav fullständigt attan i att de inte kunde navigera ordentligt i mörkret. De stormade på med allt de hade, med vapen och bajonetter, blåsande i trumpeter. Kraften i den starka anstormningen mitt i natten gav dem omedelbart övertag. Marinkåren sköt med allt man hade, natten lystes upp av lysgranater och spårljus. Samtliga soldater var indelta i närstrider med bajonetter, spadar och knivar. Överste Puller lämnade ett meddelande över radion till general Smith – Regiment overrun, we fight individually at least to daylight. See you.

Kinesiskt anfall

Eftersom kineserna sprungit rakt igenom regementet, hade samtliga enheter dragits samman i igelkottförsvar och sköt i 360 graders riktning. Kulspruteskyttar berättar om hur de tvingades svänga runt sina vapen i alla riktningar och skjuta över kamraternas hjälmar. Samma natt tvingades general Smith försätta sin egen divisionsstab i högsta stridsberedskap och med eget Garand-gevär ledde han åtminstone ett försvar mot kinesiskt anfall mot deras position. Det var bara början. När dagsljuset anlände befann sig alla förband intakta, minus svåra förluster, och de var omgivna av högar med kinesiska lik. Alla berättelser om att amerikanerna staplade kinesiska lik på hög istället för sandsäckar är sanna. Tack vare kylan fanns där ingen liklukt. Det var nu viktigt att omgruppera för tätare försvar. Vad värre var, man hade misst kontakten med arméförbanden i öster. Artillerield hade hörts under natten, så de måste ha varit indelta i strid, antog man.

Med meddelanden om allmän reträtt för samtliga FN-enheter kom samtidigt insikten att kineserna trängt runt nästan hela reservoaren. På nyheten att man nästan var omringade svarade överste Puller – Surrounded? Good, then we know where they are, easier to kill them that way. Och så blev marinkårens inställning för resten av striden. När en stridkorrespondent till sist lyckades få ett kort radiosamtal med general Smith, svarade han – Retreating? We are not retreating, we are advancing out of this hell hole.


Slaget om Chosin-reservoaren var ovanlig på så vis att dagen innebar relativ frid, medan natten var en mardröm. Om vädret var bra kunde marinflyget utifrån havs bistå med bombningar av de kinesiska ställningarna uppe på höjderna. Piloterna gjorde sitt yttersta, med nära på omöjliga lågflygningar i extremt låga hastigheter för att släppa deras napalmbomber på de truppsammandragningar de kunde finna.

Till sist fann man de försvunna arméförbanden. De hade utstått lika hårda anfall som marinkåren, men man hade i alla fall lyckats hålla reträttvägen öppen och allt artilleri hade förstörts. Nu blev allt en fråga om att dra sig tillbaka på den enda vägen från Hagaru-ri söderut. Taktiskt var det en mycket svår manöver. Vägen var på sina platser övertagna av kinesiska förband, samtidigt måste man vakta ryggen.

Chesty Puller

Man satte av den 29 november med alla tillgängliga fordon och till fots i minus 25-30 graders kyla. Man lastade alla sårade, samt alla döda marinsoldater (en tradition). Rear guard utgjordes givetvis av överste Pullers 1st Marine Regiment. Nattetid gjorde man halt och slog tillbaka många massiva infanterianfall från bergen. Till sist kunde man inte ta med sig de döda längre. Antalet sårade ökade alarm-artat, de flesta hade fallit offer för exponering från kyla. General Smith gav order, trots ilska från soldaterna, att begrava alla döda i en massgrav. Under ledning av en regementspräst sprängdes en stor grop med dynamit och korum hölls över dem, ledd av prästen med en automatkarbin över bröstet.

General Smith visade sig vara en förstklassig divisionschef. Han skall aldrig ha förlorat sitt stoiska lugn under hela striden, utan löst samtliga problem med klar och logisk kreativitet. Han hade som mest först befälet över 100 000 man. Merparten av dem hade slunkit undan, på hans order, i ett tidigt skeende, så under hela slaget förde han befälet över drygt 30 000 man i samlad styrka. Hur många som skulle komma ut levande berodde hur disciplinerade och samordnade de var. Det var enkelt i ett läge som detta, när utmattning och rädsla satte in, att begå taktiska misstag och släppa in fienden i de egna leden. Dagtid släppte flyget ner ammunition, proviant och även bränsle. Nattetid slogs alla, amerikaner, britter och sydkoreaner, oavsett rang, sida vid sida mot fortsatt intensiva kinesiska anfall.


Mitt på dagen den 11 december 1950, efter 11 mils marscherande under helt vidriga omständigheter, anlände man så till hamnstaden Hungnam, där man ställt samman en av de största räddningsarmadorna i amerikansk historik, med närmare 200 fartyg, de flesta civila. Härifrån evakuerade man samtliga retirerande FN-förband på den östra flanken. General Smith hade förlorat 17 000 man, varav drygt 1 000 hade stupat i strid. 7 300 hade fallit offer för kylan och hela 4 800 hade rapporterats som saknade. Samtidigt uppskattas idag de kinesiska förlusterna till uppåt 60 000 man just vid detta avsnitt av den totala striden. General Smiths hårda engagemang av fienden hade dragit till sig den största delen kinesiska förband och därmed räddat många andra FN-soldater undan döden.

Detta markerade slutet för general MacArthurs långa karriär. General Matthew B Ridgeway, tidigare chef för 82nd Airborne Division och XVIII Airborne Corps under andra världskriget, tog befälet den 23 december över vad som nu blev åttonde amerikanska armén i sin helhet. Ridgeway var en av amerikanska arméns främsta stridshundar och han vände vapnen mot kineserna, drev dem tillbaka och stabiliserade fronten med en myckenhet av djävlar anamma och taktisk skicklighet. Man kan säga att Ridgeway satte den nuvarande gränsen utmed 38: e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea.

General Smith

Överste Chesty Puller befordrades givetvis till brigadgeneral och ledde återuppbyggnaden av 1st Marine Division som dess ställföreträdande chef. Dock, i slutet av februari 1951 kommenderades general Smith att ta över IX Army Corps när dess chef, generalmajor Bryant Moore, plötsligt avled i en hjärtattack. Under mars månad var Puller aktiv chef för 1: a divisionen, lagom till nya bataljer. General Almond fick ta en massiv dos kritik från Pentagon, men Ridgeway behöll honom ändå som kårchef, mycket p.g.a. hans enda positiva egenskap, den som stoisk ordertagare, som gjorde exakt vad hans chef sa, i alla väder, alltid. General Smith säkrade sin fortsatta karriär och gick i pension 1955 som fyrstjärnig general och som en av kårens mest hyllade hjälte-generaler.


* General Walker var känd från andra världskriget i egenskap av chef för XX Army Corps, en av Pattons kårer.


** Överste Puller skall dagarna innan katastrofen ha gått omkring och vädrat med näsan i den kyliga vinterluften. Han hade varnat om kommande strid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar