söndag 25 juni 2017

En slug gammal räv


Det var vad Reinhardt Heydrich kallade honom, inledningsvis med stor beundran, senare, strax innan sin död, utifrån ren förrakt – en slug gammal räv. På den sluges skrivbord stod en känd figurin föreställande de tre aporna, en som inte hör, den andre som inte ser och så, nummer tre, som inte vill tala. Det stod ett fotografi där också, tillsammans med hustrun och barnen, inte föreställande Der Führer, Adolf Hitler, utan Franscisco Franco, den spanske diktatorn. På väggen hängde ett krucifix.

Berättelsen om Wilhelm Franz Canaris (1887-1945) är inte enkel, just därför att han var underrättelseman under nästan hela sitt yrkesliv och därför att han bytte sida mitt i andra världskriget. Han var en av de mest kontroversiella personerna under andra världskriget. En man som genom sin krigsorganisation ansvarade för folkmord, men vars religion fick honom att opponera sig och även rädda livet på människor. En amiral och spionchef som förrådde det land han älskade mest av allt, som aktivt deltog i attentatet mot Adolf Hitler. Canaris avrättades under de mest fruktansvärda av omständigheter i krigets sista timmar.

Namnet var italienskt, ett resultat av framgångsrika affärsmän från söder som slog sig ner i Westfalen inför Tysklands stora industriella revolution. Hans far, den stenrike industrimagnaten, bytte den katolska tron till den protestantiska. Själv trodde han länge att han var släkt med den grekiske amiralen, premiärministern och nationsbyggaren Constantin Kanaris (1795-1877), något som starkt påverkade både hans politik och yrkesval redan i unga år. Han drogs alltid till Medelhavet, till Spanien, som han älskade och familjens sommarhus som han senare ärvde, åter igen något som kom att ha stor inverkan på hans liv. Wilhelm Canaris behärskade spanskan flytande, tillsammans med fem övriga språk, bl.a. engelskan.

George Hansen

1905 tog han en storslagen examen vid kejserliga flottans officersakademi i Kiel och gick nästan omedlbart in vid underrättelseväsendet. Vid första världskrigets inledning tjänstgjorde han i den kapaciteten som officer ombord på lätta kryssaren SMS Dresden, en bedrift som utmärkte honom särskilt i kriget. Under slaget vid Falklandsöarna bidrog hans arbete till att utmanövrera den brittiska överheten och illa skadad kunde Dresden fly till det neutrala Chile. Besättningen internerades, men Canaris rymde och med hjälp av sin spanska flydde han under dramatiska förhållanden över Anderna till Argentina. Därifrån tog han lastbåt till Europa och under förklädnad tillbaka till Tyskland för att avlägga rapport.

Amiraliteten var mycket imponerad, befordrade honom och gav honom fartygskommando, det svåraste i kejserliga flottan, ombord på en U-båt. Under resten av kriget slogs Canaris med den äran i Medelhavet och när det hela var över var han en av Tysklands mest kända, dekorerade och aktade sjöofficerare. Han blev en mytomspunnen man. Oroligheterna i landet efter kriget tillbringade han naturligtvis i dubbla funktioner. Han satte upp frikårer i statens tjänst, samtidigt som han deltog i tunga militärjuridiska sammanhang. Han satt bl.a. i rättegången mot dem som mördat de kända kommunisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. Canaris deltog aktivt i arbetet att under försvarsminister Gustav Noske lägga officiella dimridåer kring den politiska kampen i Tyskland.

Canaris var mycket sin egen man, trots den militära tillhörigheten. 1924 sändes han till Japan för att överse en enligt Versailesfördraget olaglig ubåtsaffär. När initiativet skrotades under en ny marinledning, fortsatte han den från Spanien med privata initiativ, tillsammans med redaren kapten Walter Lohmann och spanska och argentinska finanser. Affären slutade illa, med konkurs och Canaris sattes i drängstugan i Wilhemshaven som fästningschef. Där lärde han sig att Lohmann var en skurk. 1928 kom han ut igen, nu som chef ombord på utbildningsfartyget Schlesien. Där trollband han och inspererade en generation unga sjöbefäl, bl.a. en viss kadett Reinhard Heydrich – som han också relegerade p.g.a. sexuella utsvävningar. Öppet förevisade han sin politiska fascism och sitt stöd till den nazistiska ideologien. Han hade inget till övers för demokrati.

Gamla vänner

Nazismens övertagande av Tyskland innebar inledningsvis inget särskilt för Canaris. Det tycktes snarare att han drog sig tillbaka inför en pension som baschef i Swinemünde. Ödet ville annat. Med en raketkarriär som säkerhetschef i SS hade Reinhard Heydrich sin mästare Heinrich Himmlers och därmed Adolf Hitlers öra. På frågan vem som skulle premieras till chef för det nya Wehrmachts underrättelseorganisation Abwehr, stödde han sin gamle skolchef Wilhelm Canaris. Myterna kring den framstående sjöofficeren passade Hitler mycket bättre än preussarnas önskemål om en en officer från armén. Sagt och gjort, 1935 befordrades canaris till konteramiral och chef för Abwehr, då en mycket liten organisation. Positionen var helt avgörande i uppbyggandet av den nya krigsmakten.

Canaris spelade en mycket viktig roll i Nazitysklands inblandning i Spanska inbördeskriget. Samarbetet förhandlades direkt på spanska mellan Canaris och general Fransisco Franco. De båda männen blev goda vänner och Canaris imponerades av den trinde lille generalens omutliga integritet som ledare. Franco spelade ett tight spel med sina undersåtar, en mytomspunnen, mycket kompetent militär, med traditionell nationalism och kristenhet i förgrunden, men helt och hållet på hans egna villkor. Ett frö hade såtts i den tyske amiralens inre och hans stab i Abwehr, under ledning av hans andreman, överste Hans Oster, var alla Spanienkämpar.

Hans Oster

Det är omöjligt att bestämma exakt när amiral Canaris svängde i sina lojaliteter. Det bör ha varit en komplicerad process, men att den tog fart någon gång i samband med andra världskrigets start 1939. Han hade varit helt med på banan i samband med Anschluss 1938 och spelade en nyckelroll i övertagandet av Österrike. Han oroade sig dock för det krig han såg komma och reagerade negativt på annekteringen av tjeckiska Sudetenland samma år. Ändå fortsatte han att bidra till att finta Storbritannien och Frankrike i München. Det är samtidigt någonstans här han börjar träffa generalerna Ludwig Beck och Erwin von Witzleben, samt  förste statssekreteraren på utrikesdepartementet, Ernst von Weizsäcker. Vid den här tiden var dessa gryende nazi-motståndare mest oroliga för fientligheten mot väst. För dem kom hotet från kommunisterna i öst och pakten Molotov-Ribbentrop bör ha kommit som en chock för dem.

Det är dock en sak att vara motståndare i tanken, en helt annan att agera emot de egna intressena. Här bör Canaris andreman, överste Oster ha spelat en tung roll. Han var tidigt direkt fientligt inställd till nationalsocialismen, som han såg som just socialistisk och i grunden gudlös. Tidigt hade Hitler börjat tala om nödvändigheten att alliera sig med Spanien, liksom man gjort med Italien. Det fanns ett starkt intresse i att neutralisera Gibraltar med deras hjälp. Detta kom med Kriegsmarines och amiral Erich Raeders s.k. Z-plan för snabb expansion av flottans styrka sedan 1935. Vid den här tiden låg fortfarande tyngdpunkten för Nazitysklands militära operationer på Frankrike, med en stark marin kraft omringande dem från Atlanten och Medelhavet. Gibraltar stod i centrum.

Gibraltar kan ha varit den händelse som tippade över Canaris, för redan nu, innan kriget ens startat, gav han Hitlers planer om Spanien och den viktiga udden på Europas absoluta sydspets, till just Spaniens ledare, general Franco. Franco hade stor nytta av Canaris samarbete, det gav honom möjlighet att göra cirklar kring führern de få gånger de träffades. Spanjorerna lyckades hålla en perfekt balans i förhandlingarna, avvisande utan att vara respektlösa. Samtidigt öppnades här en ny dörr för Canaris, till Storbritannien, som han beundrade. Franco upprätthöll goda kontakter med London, de hade trots allt assisterat honom inför inbördeskriget 1936. MI6: chef under kriget, Stewart Menzies, kände väl till Canaris ståndpunkt. Dessa kontakter, via Secret Intelligence Service: s bas i Madrid, grundade Canaris och Abwehrs förräderi.

Walter Schellenberg

Operation Barbarossa blev, som för många tyska motståndsmän, en vågledare. Vi ett internt möte för Abwehr och andra underrättelseofficerare i armén, sa Canaris – att judefrågan inte var något för dem, att de skulle hålla sig för god för den. Han uttryckte sin oro för den s.k. kommissarieordern inför Barbarossa, till ingen mindre än fältmarskalk Wilhelm Keitel, Wehrmacht: s underdånige stabschef, som svarade kallt att de hade sina order. Samtidigt deltog Abwehr aktivt i förrintelsen, vare sig Canaris ville det eller inte. Deras direkta närvaro på marken gick genom den tyska krigsmaktens militärpolisorganisation och dess säkerhetsavdelning. Geheime Feldpolizei var underlydande Abwehr centralt, till skillnad från Feldgendarmerie, som var självstående direkt under kår- och divisionsstaber, och ingick i kontraspionaget. Hemliga fältpolisen hade för ovana att direkt blanda sig i SS: s s.k. polisiära verksamheter bakom fiendens linjer. Kanske var det ofrånkomligt och kanske var Canaris emot det, men han var ansvarig för det som faktiskt hände allt för ofta.

Trots detta, om Canaris överlevt kriget och ställts inför rätta i Nürnberg, så hade han antagligen kommit undan med fängelsestraff. Orsaken var hans uppenbara kollaboration med de allierade under kriget. Abwehr: s s.k. spionringar i väst var löjligt enkla att rulla upp. I Storbritannien anlände spioner antingen via ubåt eller per flyg, men var så illa förberedda att de kunde gripas av den enklaste by-konstapeln. Amerikanska FBI hade inga problem med att avslöja Operation Pastorius, tyskarnas sabotagestyrka i USA. Dessa agenter antingen avrättades för spioneri, eller brukades som dubbelspioner. Det är ingen slump att Abwehr utgjorde en viktig rekryteringsbas efter kriget för MI6 och CIA i kampen mot kommunismen.

Amiral Canaris var helt avgörande för det militära motståndet mot Hitler. Han var antagligen en av de få, mycket möjligt den ende, som kände till allt samtidigt. Han deltog direkt i attentatsförsöket 1944, han översåg och godkände Claus von Stauffenberg i egenskap av högsta instans. De två bomber som användes, båda av brittisk tillverkning, tillhandahölls av Abwehr. Hitler hade avskaffat Abwehr redan i februari 1944, men ingen hade ännu gripits. Deras verksamhet leddes nu direkt från OKW. Misstankarna hade staplats på varandra länge och mycket tyder på att lönnmordet på Reinhardt Heydrich i Prag hade kopplingar till Canaris. Han lät britterna ta bort en allt farligare motståndare, vilket kostade tiotusentals tjecker livet.

Franco och Hitler

Nu slog dock SS igen butiken och Gestapo-chefen, SS-Obergruppenführer Heinrich Müller, fick Führer-befehl att låta ta över Wehrmacht: s underrättelsetjänst i sin helhet. Han gav uppdraget till SS-Brigadeführer Walter Schellenberg, 34 år gammal.Canaris greps den 23 juli 1944 och sattes i husarrest i sitt hem. Samtidigt greps hela ledningen för hans organisation, men under betydligt hårdare regim och Schellenberg ersatte dem med eget folk. SS var nu i kontroll av krigsmaktens underrättelsetjänst, något Heinrich Himmler velat hela tiden. Chockvågen bland militärerna var alldeles påtaglig och självmordsfrekvensen bland leden ökade påtagligt. Den unge Schellenberg respekterade den gamle amiralen och Canaris förhördes inledningsvis av sin formelle efterträdare, överste Georg Hansen, en underrättelse- och motståndsman från OKW som SS ännu inte hade avslöjat. Förhören gav inte mycket, utom att sopa igen många spår – men så fann Gestapo amiralens högst personliga dagbok.

Canaris gamla stab, tillsammans med förhörsledaren Hansen, greps redan i augusti och kastades inför den gapande Roland Freisler i folkdomstolen. Han lyckades hålla ut till våren 1945, mycket tack vare nazisternas rädsla för militärens reaktioner, samt hans egen list. Men när Hitler fick kännedom om Canaris dagbok och vidden av hans förräderi fick han ett raserianfall och beordrade amiralens snabba avslut på jordelivet. Den 58-årige amiralen transporterades i kedjor till en summarisk SS-rättegång där han dömdes till döden. Han fördes sedan vidare till koncentrationslägret Flossenburg, där han torterades svårt. På hans dödsdag, den 9 april 1945, väntade han tillsammans med sina gamla väner, Hans Oster, samt prästen och teologiprofessorn Dietrich Bonhoeffer. De kände knappt igen varandra, så sönderslagna var de.

De fördes nakna till en gård och de kunde höra de allierades kanoner på avstånd. Wilhelm Canaris hölls vid liv i mer än 30 minuter medan han garrotterades med pianotråd, sittande på en stol. Endast fyra dagar senare intogs Flossenburg av amerikanska trupper. Amiralens arv blev bland de viktigaste bevisen framförda av de överlevande bland hans folk under Nürnbergrättegångarna.

En garrott


Fotnot:
Koncentrationslägret Flossenburg, uppförd 1938 märkligt nära staden ifråga, blev med tiden en speciell anläggning för särskilda fångar. Omkring 95 000 människor gick igenom lägret, ca 30 000 kom aldrig ut igen. Det var politiska fångar, förrädare, utländska spioner, även särskilt rymningsbenägna krigsfångar, som slutade sina dagar där, varför en särskild kommission upprättades av amerikanerna för just detta läger. Även om Flossenburg aldrig var titulerad som ett förrintelseläger, så blev det så ändå. Man hade även ett litet krematorium för detta ändamål. Lägret utgjorde även skola för kvinnliga lägervakter, s.k. Aufseherinnen. Den vanliga avrättningsmetoden var hängning. Den särskilt råa avlivningen av amiral Wilhelm Canaris utfördes antagligen av en lägerfånge, en s.k. capo. Man hade gott om sinnesjuka individer i lägret som gärna ställde upp med det egna livet som insats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar