lördag 3 juni 2017

Big Chief


Utmaningen här är att hålla sig kort i ett av militärhistoriens största ämnen, nämligen den amerikanske generalen Douglas MacArthur. Hans professionella karriär spände över tre stora krig, eller sammanlagt 52 år. Han var Amerikas yngste general i första världskriget, femstjärnig general i andra världskriget, fältmarskalk i den filippinska armén och överbefälhavare över FN-trupperna i Koreakriget. Han var en häpnadsväckande framgångånsrik generalguvernör över Japan, mindre så som presidentkandidat inför valet 1952 och förlorade i primären till kollegan Ike Eiesenhower.  MacArthur var utan tvekan en av de största härledare världen någonsin skådat. Inte den bäste, märk väl, men definitivt en av de mest namnkunniga och brackiga, en ren och skär primadonna i uniform. Jag får hålla mig till höjdpunkterna.

Född till militär den 26 januari 1880, Arsenal Barracks, Little Rock, Arkansas. Man stod antagligen och applåderade när han kom. Fadern var kapten i armén, som strax efter lille Douglas födelse förärades Medal of Honor och generallöjtnants grad för sina enastående gärningar, långt över sin befattning, under slaget vid Missionary Ridge 1863. Unge Douglas antogs 1899 till West Point, via Texas Military Institute – militärskola för gossar – med de nödvändiga politiska rekomendationerna från två presidenter, Grover Cleveland och William McKinnley, en fullständigt unik företeelse. Det var aldrig någon tvekan, Douglas MacArthur forcerade paranteserna och tog som kadettkapten examen som kursetta, givetvis, den 11 juni 1903. Som sådan följde han familjetraditionerna och började som fänrik i ingenjörstrupperna, designerad Camp Jossman, Iloilo, Filippinerna.


Med självförtroende och driv som en furie antog hans sitt öde, sin passion för det militära, samt en djupt grundad kunskap om Asien. Han hade att anlägga ett skeppsvarv åt flottan – inga problem där – och redan i november samma år, 1903, erhöll han stridsbefordran. Två hjälplöst ovetande gerillasoldater, s.k. Brigands*, tog sig för att angripa honom. MacArthur dödade dem bägge med sin Colt, blåste krutröken från pipmynningen och blev löjtnant, bara sådär. Han fick också alla tropiska sjukdomar som fanns och skickades tillbaka till Staterna i oktober 1904. Fick en statlig, civil tjänst under convalescensen, som chefsingenjör på Californian Debris Commission, och blev en viktig kugge i arbetet att förse Los Angeles med färskvatten, vid 24 års ålder.

1905 återgick han i militär tjänst och följde sin far, generalen, till Asien och Japan för studier av deras militär. Han fortsatte resa i tjänsten i Asien tills 1906, då han återgick till US Army och ingenjörerna på Washington Barracks, fast egentligen var den en rådgivande post åt president Theodore Roosevelt. Därefter innehade han flertalet poster i sin egenskap av ingenjörsofficer. Befordrades till kapten 1911 och året därefter fick han tjänst i Office of the Chief of Staff av försvarsministern Henry L. Stimson. 1914 var han i strid igen, nu i Veracruz som Woodrow Wilson ville ha ockuperat som resultat av den stökiga revolutionen i Mexiko. Detta var Banana Wars och MacArthur ingick i arméstaben som ingenjörsadjutant. Under rekonstruering av en järnväg blev han och en liten grupp soldater attackerade av rebeller. MacArthur ledde den ojämna striden med dragen pistol, sammanlagt tre kulhål hittades i hans skjorta. Tre gånger attackerades de, den sista gången under det att han och hans män retirerade på en handpumpad dressin i bästa vilda västernstil. MacArthur lät sin 45: a tala och banditerna jagades på flykten. Han rekomenderades för Medal of Honor, men det tillstyrktes inte.


MacArthur befordrades till major 1915 och placerades vid försvarsdepartementet året därpå, tilltänkt som dess första pressofficer. När USA gick med i första världskriget lyckades han få ett förslag godkänt av departementet rörande användandet av National Guard i federal tjänst. Hans förslag bestod i att splittra delstaternas trupper för att inte favorisera någon. Resultatet blev 42: a Infantry Division, den s.k. Rainbow Division. Förslaget höll inte i längden, delstaterna krävde egna förband och divisioner, men MacArthur hade åter lyckats placera sig på första parkett. Han bytte till infanteriet, blev stabschef med överstes grad för Regnbågsdivisionen, under generalmajor William A. Mann, chef för National Guard Bureau.

Han deltog med liv och lust i kriget, visade starkt ledarskap och stort mod. Blev en av de första att erhålla den nya Silver Star, det skulle bli ytterligare två, även om han inte kunde bära dem förrän 1932. Senare fick han Distinguished Service Cross efter rekomendationer av franska armén. Den 26 juni 1918 befordrades han till brigadgeneral och ställföreträdande divisionchef för 42: a. Han var 38 år gammal. Den 2 augusti tog han över 84: e brigaden, underställd franska fjärde armén, och ledde den från täten under några av de hårdaste striderna amerikanerna utstod under kriget. MacArthur erhöll hela två Croix du guerre och toppade det senare med Hederslegionen. Efter en kort vila var han åter i strid, blev gasad för andra gången vid Meuse-Argonne, men fortsatte ändå sitt ledarskap. För andra gången rekomenderades han för Medal of Honor, samt befordran till generalmajor. Inget kom ut av detta. Han avslutade kriget som chef för 42: a divisionen och erhöll en andra Distinguished Service Cross.


Hela USA visste nu vem Douglas MacArthur var, d.v.s. den mest framgångsrike officeren under kriget. Vid återvändandet 1919 antog han tjänsten som Superintendent of the US Military Academy, West Point. På så vis kunde han behålla sin grad som brigadgeneral, eftersom försvarsdepartementet önskade reformera och rycka upp den gamla institutionen. Många av hans förändringar gäller än idag, framför allt moderniserade han livet för kadetterna, gav dem en dagsersättning, en egen tidning och fria resor under särskilda omständigheter. 1922 gifte han sig med den förmögna Louise Cromwell Brooks och flyttade definitivt in i Amerikas allra finaste salonger. Rykten lät göra gällande att han snott henne från general Pershing, vilket skulle innebära huvudorsaken till att armén plötsligt förflyttade MacArthur till Filippinerna i december 1923.

Han tog befälet över 23: e infanteribrigaden i en amerikansk armé under nedrustning. Filippinerna var oroligt och han fick slå ner ett myteri hos den lokala armén. Hans position gjorde honom till en av de få närvarande amerikanska militära ledarna. Hans handlande gav honom befordran till generalmajor 1925, den yngste någonsin. Därefter bar det av hem igen. Det var här han träffade en kapten Dwight D Eisenhower första gången, som tjänstegjorde under honom. Långt senare skulle Eisenhower svara på en journalists fråga, om han kände MacArthur: – Kände honom? Jag studerade drama under honom i fem år.


1930 skulle MacArthur fylla femtio år. Även om han var snäppet äldre än de flesta kommande generaler, så hade ändå hans karriär gått spikrakt, till skillnad från 97 procent av hans officerskollegor i samma ledarskikt. Det hade skett genom hans exellenta kontaktnät inom politiken, särskilt så i det republikanska partiet, som dominerade amerikansk politik under 1920-talet. Detta att han sett till att varva häftiga stridskommenderingar med produktiva vistelser i Washingtons korridorer, säkrade också MacArthurs karriär. Hans personlighet, generös och pompös i framgång, småaktig, paranoid och närmast barnsligt avundsjuk i motgång, gjorde honom väl bemärkt. Han dolde sin innre osäkerhet väl bakom sin brutala självreklam, en krigshjälte man inte alls kunde undvika.

Det var nu han kasserade in sin viktigaste seger i Washington. Han blev Chief of Staff för den amerikanska armén med fyra stjärnor på axeln. När han vid det här laget, mycket före sin tid, egentligen nått den absoluta toppen på sin karriär började han iklä sig en japansk kimono över uniformsskjortan på sitt tjänsterum och hans senare klassiska cigarettmunstycken och pipor kom fram. Han var excentrisk, självupptagen, intrigerande, men också effektiv och kompetent.


Efter en hel del problem med nedskärningar av armén under president Hoover, ställde sig MacArthur inför Franklin D. Roosevelt. Det blev en strid emellantvå primadonnor, där FDR fortsatte att dra ner på militären. Vid ett möte 1933 brast det för MacArthur och han gick lös på presidenten med mycket hårda formuleringar, varvid FDR helt tappade sitt cool och svarade med att det inte gick för sig att tala till presidenten på det viset. MacArthur erbjöd sig att avgå, vilket FDR vägrade. Generalen hade mött sin överman, han stapplade utmattad ut ur Vita huset och kastade upp i trappan.

MacArthur gick i pension 1935. Han antog istället en ny kommendering av Filippinernas president Manuel Quezon, att med generals grad överse skapandet av en Filippinsk armé. Öriket stod inför oberoende från USA, även om det formellt inte skulle ske förrän 1949 tack vare det stundande kriget, och behövde organisera sitt försvar. Familjen MacArthur flyttade med glädje till Manila och påbörjade ett mycket bekvämt liv i solen. Det var nu han utnämndes till fältmarskalk i den filippinska armén. Han skilde sig och gifte om sig med socitéstjärnan Jean Marie Faircloth. Asien var kärvänligt till MacArthur och han älskade det tillbaka. Han blev en genuin kännare av kontinenten, även om han så skickligt gjorde rollen som den store, vite imperiebyggaren.


Med andra världskrigets start i Europa och ett allt mer muskulöst Japan bestämde den amerikanska kongressen att sommaren 1941 federalisera den filippinska krigsmakten under amerikansk ledning. Den 26 juli återinkallade president Roosevelt MacArthur i den amerikanska armén som fyrstjärning general och överbefälhavare över samtliga trupper på Filippinerna, 150 000 man, 110 tanks och 280 stridsflygplan. Det har inte skrivits mycket om det, men MacArthurs försvar av Filippinerna var en textbok för katastrof. Japanerna gick till anfall dagen efter Pearl Harbor, den på måndagen 8 december och man togs på sängen. Chefen för den japanska fjortonde armén, general Masaharu Homma, var underlägsen i styrka i allt utom flyg, där han var mer än dubbelt så stark. MacArthur fick sitt flygvapen bortskjutet på marken och de snabba japanska trupperna gjorde cirklar kring dem.

Historien gör alltid stor sak av MacArthurs farväl och löfte om återkomst innan han med bister uppsyn klev ombord på de enda fortskaffningsmedel som kunde ta honom därifrån, en skvadron torpedbåtar. Han lämnade generallöjtnant Jonathan M Wainwright och 100 000 man i en omöjlig situation. Deras öde blev den fruktansvärda dödsmarschen över Bathaan. Det var general Homma som introducerade dessa marscher som avlivade 2/3 av krigsfångarna.



Resten av kriget fram till 1944 tillbringade han huvudsakligen i Australien. Han stångades med det kommande Pentagon för att få kontrollen över Stilla havet som krigsscen. Han förlorade den i stora delar till amiral Chester M Nimitz, chefen för Stillahavsflottan i San Fransisco. Detta var utan tvekan US Navy: s affär och när han förstod att Nimitz skulle erhålla sin femte stjärna som överbefälhavare inledde han en kampanj den ameirkanska krigsmakten aldrig sett maken till. Han tjatade helt enkelt sönder Washington DC och fick den femte stjärnan slängd till sig utifrån ren utmattning precis innan invasionen av Filippinerna. När han i den världsberömda journalscenen vadar iland på öriket, lät han kamerateamet och kollegorna göra om det en sex-sju gånger, med byte av byxor mellan varje gång, för att få det perfekt, enligt honom.

MacArthur satt med i samtliga de större krigsråden och blev så småningom arméns man i Stilla havet, men flottan tog alltid tillfället i akt för att påminna honom vem som bestämde. Att MacArthur ledde det av honom så uppsjasade påskrivandet av Japans slutliga kapitulation ombord på USS Missouri, den 2 september 1945, var resultatet av att president Harry S Truman ett par veckor tidigare utsett honom till generalguvernör för kejsardömet, vilket säkrade hans arv från kriget. Från ett av de få kvarvarande prominenta byggnaderna i Tokyo, försäkringsbolaget Dai Ichi: s huvudkontor, utförde han en rätt enastående uppgift att ställa om det svårt sarjade Japan till ett efterliv. Det sägs att antagligen var MacArthur den ende pesonen där och då som kunde få kejsare Hirohito att komma ut ur sitt palats och bistå honom i arbetet. Man kan inte ta ifrån generalen hans roll i inledningen till det moderna Japan.


Han behöll positionen under förhållandevis lång tid, vilket gav honom tillgång till posten Supreme Commander for the Allied Powers, SCAP, och till sist, ledarskapet för USA: s roll i Stilla havet. Han gjorde sig helt enkelt oumbärlig, trots att han passerade samtliga gränser för pension. Många var dem som undrade om endast döden skulle kunna avsätta honom.

1950 var general extraordinär Douglas MacArthur 70 år gammal. Efter enbart ett halvt decennium av kommunistiska aggressioner världen över, gick så Nordkorea till attack mot sitt sydliga brödrafolk den 25 juni, med stöd från Kina och Sovjetunionen. Det var ett brott mot FN: s konventioner och deras illa förberedda skyddstrupper, tillsammans med sydkoreas lilla armé, var en munsbit för hundratusentals indoktrinerade revolutionskrigare från nord. Snart bildades, med amerikansk assistans, en sista försvarslinje kring hamnstaden Pusan längst i söder. Vid det laget hade MacArthur inte haft ycket med utvecklingen att göra, men nu krossades glaset av president Truman och den gamle stridshästen klev åter ut i det fria.


Tidsfaktorn i FN: s respons berodde helt och hållet på USA: s fullständiga brist på förberedelser. Endast fem år efter det stora kriget var deras krigsmakt nästan helt nedmonterad, ett testament över västvärldens verkliga intentioner för den nya världen. Den amerikanska krigsmakten hade fortfarande folk inkallade för National Service och man skrapade ihop en insatsstyrka ett par hundra tusen man, nu under MacArthurs direkta befäl. Resten av världen bidrog med lika många. MacArthurs idé för motattack var djärv, men också den enda möjliga under rådande omständigheter. Han ämnade slå Nordkorea i deras rygg, vid Inchon och marschera rakt på och befria Seoul, endast några mil bort. Företaget var ytterst komplicerat eftersom amerikanerna nästan helt saknade landstigningsfarkoster. Japan fick inte delta militärt, men de bidrog istället med en märklig flotta av flytetyg, mycket tack vare MacArthurs improvisation.

Invasionen av Inchon blev en enastående framgång, den största enskilda i hans liv, och man bröt ryggen på den kommunistiska armén, som nu flydde norrut i snabb takt. Inom en månad var Sydkorea befriat och jakten mot norr tog vid. MacArthur var säker på sin sak, men han saknade mandat från Washington DC. President Truman var inte beredd att själv bryta mot den tidigare överenskommelsen med FN. En hetsk dialog inleddes mellan MacArthur och hans överbefälhavare. Konflikten mellan dem hade varit uppenbar redan sedan tidigare. Generalen betraktade Truman som en lätting i jämförelse med FDR och presidenten hade alltid sett dessa primadonnamilitärer, general Patton inkluderat, med yttersta förrakt. Klart var dock, att MacArthurs beteende var långt utanför hans befogenheter. Han tycktes inte respektera den rådande kedjan av befäl och hans väg mot undergång var uppstakad.


Samtidigt, i en märklig, total missberäkning av kinesernas kynne och ideologi, missade MacArthur helt deras långt gångna förberedelser att bistå sina partikamrater i Korea. Kommunisternas massiva motanfall den 25 november 1950 kom därför som närmast en total överraskning och USA fick inleda sin längsta militära reträtt någonsin. Detta fiasko, hans uppstudsighet, tillsammans med det till synes galna önskemålet om inte en atombomb, utan närmare 30 stycken, bl.a. mot Sovjetunionen, ledde till att Truman gav MacArthur sparken i april 1951. Det blev istället den kompetente generalen Matthew Ridgeways uppgift att gå till framgångsrikt motanfall och stabilisering av fronten vid den 38: e breddgraden, dagens huvudsakliga gränsdragning mellan de två Korea.

Vår primadonna hade fortfarande en hel del stöd i Washington DC och en trogen propagandamaskin hos media. Han tog god tid på sig på sin resa hem till USA, likt en segrare via Filippinerna, där man fortfarande respekterade honom. Faktum kvarstod dock, han var väldigt mycket en föredetting och hans styrfart mattades betydligt under enbart ett år innan han fick för sig att ställa upp som kandidat till presidentvalet 1952. Republikanerna vände honom ryggen och han besegrades storartat under primärvalet av hans gamle kollega och tidigare undersåte, Ike Eisenhower, som sedan blev USA: s 34: e president.


General MacArthur hade givit ett känslosamt avskedstal till den amerikanska kongressen, efter 52 år i nationens tjänst. Det var också så han avslutade sitt liv, vårdande sitt arv med flera officeilla framträdanden. Både president John F kennedy och Lyndon B Johnson lyssnade till hans varningar om Bay of Pigs och Vietnam. Man lät resa en staty över honom framför entrén till West Point. När han avled den 5 april 1964, 84 år gammal, hade redan president Kennedy tillskrivit honom full statsbegravning endast dagarna innan mordet på honom. Över hundratusen människor följde den gamle generalens begravningståg genom Washington DC.

Douglas MacArthur ligger begraven i en egen rotunda i Norfolk City Hall & Courthouse, Norfolk, Virginia



* Brigands – egentligen banditer – highwaymen – som rånade allmänhet när helst de kom åt. Ofta är de eleverade till någon sorts revolutionär status, inte särkilt viktigt att utröna skillnaden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar