söndag 7 maj 2017

Peleliu


Det här blir en cake walk och kommer att vara över på tre dagar.

Denna förutsägelse gavs av generalmajor William H. Rupertus efter att ha sett lägeskartorna över hans nästa uppdrag som chef för 1st US Marine Division, Peleliu*, en liten ö i gruppen Karolinerna, nordväst om Nya Guinea. Det var i augusti 1944, direkt efter slaget om Saipan. Uppdraget döptes till Operation Stalement II och blev ytterligare en förberedelse inför invasionen av Filippinerna. General Rupertus var en hårding, en Marine rakt igenom. Han hade varit divisionens ställföreträdande chef sedan krigsstarten och tagit över lederskapet 1943 efter det att legenden från Guadalcanal, general Alexander Vandegrift, tagit befälet över I Marine Amphibious Corps.

Det var general Rupertus som innan kriget skrev Rifleman’s Creed, en slags bön för det allra yttersta av gevärsmannaskap, ett opus för det egna vapnet, som varje marinsoldat måste lära sig utantill än till våra dagar.


Stalement II var ett ödesmättat namn på något som gav dåliga vibbar ända upp i amerikanska flottans toppskikt. Amiral William Halsey varnade för att hans spaningsflyg drog på sig ovanligt mycket luftvärnsled från den lilla ön. Peleliu hade en väl tilltagen, men av japanerna övergiven flygbas med två långa start- och landsningsbanor som i ett kors på den södra delen av ön. Vare sig flottans flygstridskrafter eller arméns flygvapen såg det som absolut nödvändigt att inta ön, åtminstone inte för invasionen av Filippinernas skull. Beslut fattades ändå att anfalla ön. Om det nu ändå skulle bli en cake walk, menade man. Jobbet gick till Rupertus 1st Marine Division ur III Amphibious Corps, med arméns 81st Infantry Division, under generalmajor Paul J. Mueller, i reserv. Det där sista var inte något Rupertus gillade, han var känd för sin avoga inställning till att armén var för nära kåren i sånt som han inte ansåg var deras business.

Den totala amerikanska invasionstyrkan bestod av 47 000 man infanteri. Fem stycken slagskepp, sju kryssare och åtta hangarfartyg ur amerikanska femte flottan, tillhandahöll artilleri- och flygunderstöd, samt transport och underhåll, mer än 100 fartyg. Chef var konteramiral Jesse Oldendorf. Oldendorf var av Stillahavsflottans chef, amiral Chester Nimitz, ansedd som en av hans tre bästa flaggofficerare, alltså amiraler i stridskommendering. Han var trots det en doldis som skulle utmärka sig särskilt senare i historien, under invasionen av Filippinerna och slaget vid Leytebukten.


Vad en del tvivlare i den amerikanska ledningen tyckte sig se var ett japanskt försvar utöver det vanliga för en ö av Pelelius storlek. De hade inte fel. Den japanska militära närvaron var större än under liknande förhållanden och räknade nästan 11 000 man fördelade på 2: a regementet ur 14: e infanteridivisionen, 49: e kombinerade brigaden (bl.a. marininfanteri och fallskärmssoldater), samt mindre enheter kopplade till flygfältet. Man hade också 17 lätta stridsvagnar, vilket var unikt. Där fanns även flera hundra civila arbetare från Okinawa och Korea. Allt stod under ledning av generallöjtnant Sadae Inou, men försvaret av Peleliu var organiserat av chefen för 2: a regementet, överste Kunio Nakagawa. Under den kommande striden skulle general Inou befinna sig med resterande divisionen på den närliggande ön Angaur, en sekundär position i sammanhanget.

Japanska krigsmakten hade under 1944 sett över sin taktik för defensiv strid på öarna. Man hade skrotat den hittills förda taktiken, att möta fienden vid stranden i syfte att kasta tillbaka dem. Istället ämnade man nu agera på djupet och istället utnyttja terrängen med bunkrar och försåt. Syftet här var att dra ut på striden så mycket som möjligt. Man ville blöda ut amerikanerna. Insikten att i en demokrati kan folkviljan besegras och politikerna tvingas till villkorlig fred, hade slagit rot. Både Inou och Nakagawa visste att läget var hopplöst för dem och åtminstone den ståndaktige översten hade redan meddelat sin familj att han skulle dö på Peleliu. Soldaterna var väldrillade och nogsamt indoktrinerade för sitt uppdrag, segern låg i så många döda amerikaner som möjligt, innan de själva tilläts att dö.


Nakagawa hade organiserat vad som bör ses som det skickligaste försvaret någon japansk styrka lyckats med i Stilla havet. Hans system av befästningar, löpgravar och tunnlar var av högsta klass. Han utnyttjade mycket väl de djungelklädda bergen utmed den nordliga delen av ön för positionering av artilleri och granatkastare. Det var där slutstriden skulle stå. Nakagawa förstod att amerikanerna skulle gå iland där det var enklast, vid den flacka, sydliga delen, där flygfälten låg. Han behöll enbart en bataljon infanteri där nere, väl nergrävda i skyttegravar och värn under fruktansvärda förhållanden. Peleliu ligger vid ekvatorn och vid den här tiden på året förvandlades denna del av ön till en formidabel stekpanna. Här skulle han grilla amerikanerna, något som även drabbade hans eget folk minst lika illa.

Mycket riktigt, på morgonen den 15 september gjorde sig den första vågen av marinsoldater redo att från trupptransportfartygen storma Pelelius stränder. Det hade föregåtts av ett sedvanligt bombardemang av kända ställningar på ön från marinartilleri och attackflyg. Valet av den flacka, sydvästra stranden var naturlig, längre norrut var visserligen stränderna mer tillgängliga, men bergen tornade upp sig direkt därefter och det ansågs allt för vågat. Problemet med de valda stränderna var att de hade en barriär av korallrev framför sig. Det omöjliggjorde ett närmande med landsstigningsbåtar, utan man måste använda sig av enbart LVT: s, Landing Vehicle Tracked, pansrade amphibiefordon för trupptransport. Det, i sin tur, innebar en betydligt långsammare landsättning av trupp, eftersom de rymde mindre än hälften antal soldater som en landstigningsbåt klarade. I den händelse japanerna försökte sig på ett omedelbart frontalangrepp, så kunde det innebära katastrof. Därför bestod även första vågen av kanonbestyckade LVT: s, som skulle stanna kvar på stranden och bekämpa fienden.


Man hade därmed helt missbedömt japanernas positioner på ön. Dessa var mycket väl förskansade och den inledande kanonaden skrapade bara på ytan. När nu marininfanteriet närmade sig stranden möttes de av svår artillerield från bergen, samt även kulspruteeld från flera ställningar något längre in från stranden. Det hade man inte räknat med. Landstigningen blev snabbt ett helvete snarlikt Omaha Beach i europeiska Normandie två månader tidigare. Marinkårssoldaterna skyndade sig upp från stranden och sökte skydd vid brynet till den krans av palmdungar som omgärdade flygfältet. Kulspruteelden var mördande, artillerigranater exploderade överallt, flera LVT: s träffades.

Enheter ur 1: Marinregementet landsteg på den nordligaste delen av stranden. Dess chef, överste Lewis Chesty Puller, nära på dödades när en granat landade i hans LVT och slog ut huvuddelen av hans stab. För de första enheterna som landsattes handlade det bara om att upprätta en eldlinje ifall japanerna skulle slå till med en motattack. Den kom dock aldrig.


I den amerikanska marinkårens officiella historik utgör Peleliu en snäppet värre erfarenhet än Iwo Jima. Det är deras värsta strid, ingen marinkårsdivision har tagit så stora förluster som First Marines hösten 1944. Från att ha suttit fast på en smal remsa mellan havet och det stora flygfältet, blev man nu tvugna att försöka stöta vidare framåt, totalt exponerade från orubbat japanskt artilleri i bergen ovanför dem, ut på en stekhet platta, genomsållat med dolda bunkrar. Till sist reducerades taktiken till frontalangrepp en masse över startbanorna. Man måste göra plats för det egna artilleriet vid stranden, då sjöartilleri var alldeles för trubbigt under så små marginaler. Det var som Somme 1916 än en gång. Dessa oerhört dyrköpta anfall krävde ledare som Chesty Puller att kommendera och genomföra.

På det stekheta flygfältet fanns det både fästningar och stridsvagnar. Marinkårssoldaterna tvingades improvisera strider de aldrig utfört tidigare. Man försökte med avancerad eldledning av slagskeppens svåra artilleri och många japanska tanks pulvriserades av massiva 30 cm granater. Friendly Fire var mycket vanligt. Mitt i röran kommenderade överste Nakagawa plötsligt välplacerade motattacker och striden övergick i handgemäng i vilket ett japanskt kompani reducerades från 157 man till blott 18. En amerikansk kompanichef, kapten George Hunt, och en korpral vid en kulspruta, Henry Hawn, rekommenderades till Navy Cross av överste Puller, för aktioner långt utöver deras plikter och förutsättningar. Det kom att ta tre dygn att ta hela flygfältet. Här föll merparten av de totalt 11 000 förluster amerikanerna tog på Peleliu.


Under tiden hade general Muellers 81: a infanteridivision tagit sig an ön Angaur, där en kort men våldsam strid raderade ut allt motstånd och man faktiskt tog general Inoue till fånga. Han hade inte för avsikt att stupa med sina män. Med armén i stort sett sysslolös vändes fokus till huvudön och operationens egentlige ledare, amiral Oldendorf, kommenderade Mueller att förbereda en andra landstigning för att lösa trycket på marinkåren. General Rupertus tre regementen, 1: a, 5: e och 7: e hade samtliga engagerats i de mördande striderna. Han hade de facto inga reserver längre. Pullers 1: a regemente hade förlorat nästan 1 800 man, d.v.s. 70 procent av sin styrka och han signalerade nödvändigheten i att kunna ta sitt sarjade förband ur striden för rekonstruktion.

När Rupertus protesterade arméns inblandning fick Oldendorf nog och hans maringeneral fick sin nästa, mycket klara order från chefen III Marine Amphibious Corps på Nya Guinea, generallöjtnant Roy S Geiger – Stand down, Sir. Now! Den 23 september gick 321: a och 323: e infanteriregementena iland på stränderna vid den västra foten av Pelelius nordliga berg. Terrängen här var betydligt svårare än vid flygfältet, med en stark omedelbar stigning i djungelmiljö, men japanerna hade inte väntat anfall här och armén kunde embarkera i det närmaste ostört. Striderna uppför bergssidan blev naturligtvis mycket hårda, men då marinkåren stötte vidare söderifrån, så kopplade nu amerikanerna greppet om situationen. Man kunde härmed bättre eldleda sitt eget artilleri och marinflyget, samtidigt som japanerna måste sprida ut sitt försvar på två sidor.


Under ytterligare två månader sprängde och brände man ut överste Nakagawa försvar till sista man. Nakagawa begick seppuku i sin bunker den 24 november 1944. Han befordrades postumt till generalmajor av Tokyo. Endast 200 av de 11 000 försvarare på Peleliu togs till fånga. Av dem var hela 180 civila arbetare, många koreaner. 2 800 amerikaner hade stupat. General Rupertus Cake Walk hade visat sig vara ett blodbad och resultatet lät inte vänta på sig. Han förlorade befälet över 1st Marine Division direkt efter stridernas avslut i november och blev istället chef för Marine Corps School, Qantico, Virginia.

Det blev för mycket för honom och han avled i en hjärtattack redan den 25 mars 1945. Ny chef för First Marine blev istället generalmajor Pedro del Valle, tidigare artilleriadjutant under general Geiger. Del Valle var marinkårens förste latinske general och han ledde divisionen med den äran under resten av kriget.





Rifleman’s Creed
This is my rifle. There are many like it, but this one is mine.
My rifle is my best friend. It is my life. I must master it as I must master my life.
Without me, my rifle is useless. Without my rifle, I am useless. I must fire my rifle true. I must shoot straighter than my enemy who is trying to kill me. I must shoot him before he shoots me.

My rifle and I know that what counts in war is not the rounds we fire, the noise of our burst, nor the smoke we make. We know that it is the hits that count. We will hit... My rifle is human, even as I, because it is my life. Thus, I will learn it as a brother. I will learn its weaknesses, its strength, its parts, its accessories, its sights and its barrel.

I will keep my rifle clean and ready, even as I am clean and ready. We will become part of each other.

Before God, I swear this creed. My rifle and I are the defenders of my country. We are the masters of our enemy. We are the saviors of my life.
So be it, until there is no enemy, but peace. Amen.



* Idag den oberoende staten Palau.Pe

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar