lördag 13 maj 2017

Italienska fälttåget 1943-1945


Med det som kallas The Italian Campaign menar man i första hand kampen om det italienska fastlandet, själva stöveln. Befrielsen av Sicilien var en inledande bisak. Orsaken till detta beror på krigets skiftande karraktär i det att Italien kapitulerade i samband med invasionen av fastlandet, Benito Mussolini avsattes och fängslades, samt att Italien därefter bytte sida till de allierade. Tyska Wehrmacht blev nu dessutom ockupationsmakt, med stöd av de italienska fascisterna.

Bakgrunden till detta fälttåg var mycket Winston Churchills ovilja att släppa fram en invasion över Engelska kanalen mot det franska fastlandet. Han fruktade, liksom den brittiska militären, en upprepning av första världskrigets västfront. I detta agerade man emot inte bara USA, utan även Sovjetunionen, som båda krävde en snabbare utveckling i kriget som helhet. Det italienska fälttåget blev därför en kompromiss. De västallierade kunde nå en önskad avlastning av östfronten, riktad mot det Churchill föredrog att kalla – axelmakternas oskyddade buk.

Fältlmarskalk Albert Kesselring

Amerikanerna gillade det inte alls. Deras engagemang skedde under protest då de betraktade fälttåget som en missriktad överkurs och ett slöseri med resurser. De fick rätt i mycket med sin attityd. Det italienska fälttåget blev långt, segt och hade ofta karraktären av första världskrigets västfront, fast i extremt kuperat landskap. Det skulle bidra stark till Churchills förlust av pondus bland de tre stora.

Med de allierades invasion, Operation Baytown, av det italienska fastlandet vid stortån, d.v.s. staden Reggio, den 3 september 1943, kapitulerade Italien under fältmarskalk Pietro Bodaglio, den nye premiärministern. Detta följdes direkt av ytterligare en invasion vid Taranto, Operation Slapstick, och amerikanernas inträde vid Salerno, Operation Avalanche, båda den 9 september. Dessa manövrer, utom Avalanche, som beläget betydligt längre norrut tog merparten av tyskarnas försvar och över 3 000 förluster, fortlöpte relativt smärtfria och amerikanerna pekade åter på blodiga järtecken.


Fortfarande vid den här tiden leddes dessa operationer av general Bernard Montgomery, som chef för brittiska åttonde armén, Ökenråttorna. Stora omvälvningar var dock på gång. Montgomery skulle förflyttas till England och ta över den nya 21th Army Group inför Operation Overlord i juni 1944. Åttonde armén togs därmed över av generallöjtnant Oliver Leese, senare generallöjtnant Richard McCreery. Den amerikanska sjunde armén hade även de förlorat sin gamla chef, general George Patton, till England och det bestämdes också att de skulle stanna på Sicilien som ckupationsarmé. Senare skulle de ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike, augusti 1944. En ny amerikansk armé, den femte, under generallöjtnant Mark W Clark, hämtades upp från Nordafrika. Tillsammans ställdes de under 15th Army Group och fältmarskalk Sir Henry Maitland Wilson, Supreme Allied Commander i Medelhavet. I december 1943 skulle den positionen tas över av fältmarskalk Sir Harold Alexander.

När man tänker Italien så ser man framför sig sol och bad, pitoreska små kuststäder, Rom, Venedig, Florens och vingårdar i Tuscana. Krigets vardags-Italien innebar den långa bergskedja som utgör den italienska halvöns ryggrad, med en myriard av floder som rinner från den, västerut såsom österut. Det innebar branta kuster och två vintrar av misserabelt väder i iskallt snöglopp och djup lera. Italien var obarmhärtig för den avancerande armén och ironiskt nog, välkomnande, åtminstone militärtaktiskt, för försvararen. När sedan försvaret leddes av en av tyska Wehrmachts allra främsta härledare, då blev detta fälttåg till ett nära på två år långt helvete.

Generalöverste von Vietinghoff

Tyskarnas version av det italienska fälttåget kan summeras i ett enda namn, Luftwaffe Generalfeldmarschall Albert Kesselring. Vid sidan av fryntlig nazist och personlig vän till Hermann Göring, så var Kesselring konkurrent om den absoluta toppositionen som tyskarnas bäste general. Han var ett geni, en tidigare artilleriofficer och tekniskt snille, som byggt upp Luftwaffe från ingenting, skapat och lett den 2: a luftflottan både i väst och öst, och sedan november 1941 Oberbefehlshaber Süd, med ansvar för hela Medelhavet. I denna position hade han läxat upp general Erwin Rommel i militär strategi, vilket medfört att primadonnan gick till sin vän führern och klagade, varpå Göring inte vågade backa upp sin favoritgeneral när han hade rätt, så Rommel förlorade vid El Alamein.

Kesselring hade sin stab i Rom och var fortfarande chef för Luftflotte 2, så även för Heeres Gruppe C, som hade två arméer till sitt förfogande inför försvaret av Italien: Den tionde armén, under Generaloberst Heinrich von Vietinghoff, och den fjortonde armén, under general Eberhard von Mackensen, båda mycket skarpa fältherrar enligt den preussiska traditionen. Det faktum att italienarna bytte sida mitt i alltihop, tog Kesselring med jämnmod. Detta var nu en strikt militär angelägenhet, inte en politisk sådan, vad brydde han sig egentligen om att Mussolini satt fängslad på Campo Imperatore. Istället fär att slösa sina begränsade styrkor på ockupationstjänst, så släppte han lös en kvarts miljon fortfarande lojala fascistiska svartskjortor på civilbefolkningen.

Monte Cassino

Styrkeförhållandena var slående. Kesselring befogade som mest över ca 750 000 man, med små möjligheter till ersättningspersonal, de allierade 1.4 miljoner, med närmast obegränsade resurser. De allierade hade också nästan luftherravälde och havet var en No Go Zone för tyskarna. Av alla de stridande arméerna i Italien var den amerikanska den mest sammansatta och reguljära, med friska trupper direkt från Staterna. För första gången ställde man nu upp med rena latinamerikanska, frivilliga trupper i amerikansk uniform, bl.a. en komplett brasiliansk infanteridivision. Samtidigt anklagade Pentagon det brittiska War Office för att inte ge sitt allt i denna kampanj. Britternas nya åttonde armé blev snabbt en ren imperialistisk affär när nu de brittiska enheterna återvände hem för Overlord. De kom från Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien, men också från det fria Frankrike, Belgien, Syrien, Tjeckoslovakien, Grekland och – som väl var – Polen.

Tyskarna var även de ett hopkok av vad Kesselring kunde finna i den nu mycket ansträngda soldatpoolen. Han hade officerskårens absoluta lojalitet och skicklighet oavsett förband och soldaterna litade ännu helhjärtade på deras ledare. Italienarnas frånfälle hade haft en mycket samlande effekt på tyskarna. Arméenheterna var decimerade, men namnkunniga och erfarna. Hans pansar var tight, men mycket dödligt. Hans största tillgång var också det han hade mest kontroll över – Luftwaffe. Göring hade ställt så mycket av flygvapnets markstyrkor han förmådde till sin väns förfogande. Nästan hela Kesselrings infanteri bestod av Fallschirmjäger, Hitlers gröna djävlar. Det var general Alfred Schlemm och hela hans 1. Fallschirm Korps, samt ytterligare ett par fristående fallskärmsdivisioner. Där fanns också resterna av 1. Fallschirm-Panzer Division Hermann Göring, under generalmajor Paul Conrath.


Det var hårda, fanatiska män, som tog striden hela vägen ut och sedan ytterligare en bit, som satte stolthet i lidandet. De allierade kände lika mycket beundran som skräck inför dessa krigares förmåga, dessa gossar från det tyska låglandet, som behärskade de italienska bergen bättre än vad italienarna själva någonsin gjort.

Låt ridån gå upp.

De allierades avanceman norrut, utefter den italienska stöveln hade, förutom de formidabla geografiska hindren, att stort antal upplagda tyska försvarslinjer att betvinga. De kom i kluster efter varandra, mellan större reträtter då tyskarna behövde omgruppera och reorganisera. Dessa linjer bar namn som Bernhardt, Adolf Hitler, men också Volturno och Caesar. Linjerna var inte särskilt befästa, utan tjänade mer som förberedda, benämnda positioner vid förstärkning och reträtt. De följde dock alltid de högre bergsformationerna och var valda med stor omsorg. Förutom dessa kunde de allierade alltid räkna med eldöverfall, när och var som helst. De tyska fallskärmsjägarna tog sig lätt fram per fot med mulåsnor. De allierade höll sig till de få och svåragerade landsvägarna. Deras huvudsakliga moteld utgjordes av flygattacker, eller artilleribeskjutning, både från land och från havet. Man litade mycket till sin överlägsna eldkraft.

General Clark i Rom

Amerikanerna hade det tyngsta lasset att dra, vilket de aldrig lät britterna att glömma. De avancerade utefter den västra sidan av halvön, där den mesta infrastrukturen och de stora städerna Rom och Neapel låg. Det kom att ta hela 10 månader att nå och befria Rom och då hade de allierade under våren 1944 utkämpat de två mest ökända slagen under kampanjen – Monte Cassino och Anzio.

Monte Cassino ligger 13 mil sydost om Rom. Det är en bergstopp på 520 meter, krönt av ett stort kloster uppfört av St. Benedikt av Nursia år 529 e.kr. Vid andra världskriget kom klostret, som dominerar omkringliggande landskap, att ingå i tyskarnas Vinterlinje, en del av det sörre komplexet Gustavlinjen. Efter julfirandet 1943 stod det klart för Vatikanen att ett av deras mest monumentala klenoder stod under direkt hot för krigets fasor. De kontaktade Kesselring i Rom, som försäkrade dem att hans trupper inte hade för avsikt att inta klostret, eller att använda det som en del av försvarssystemet. Däremot, menade han, var det fienden som utgjorde det största hotet med sin eldkraft och vilja att använda den. Vatikanens kontakter med de allierade blev mindre fruktsamma och klostret bombades till ruiner. Dessa intogs därefter av tyskarna – ruiner är betydligt enklare att försvara än stående byggnader.

Anzio

Slaget började den 17 januari 1944 och under fyra månader skulle både amerikanska, brittiska och franska trupper stånga sig blodiga mot bergssluttningen. Till sist, i maj, kunde generallöjtnant Wladyslaw Anders polska II Army Corps ta toppen. Cassino hade då kostat de allierade otroliga 55 000 totala förluster, tyskarna hade förlorat 22 000 man.

Kuststaden Anzio ligger lite drygt 5 mil söder om Rom. Med början den 22 januari 1944 landsattes här US VI Army Corps, under generalmajor John P Lucas, som ett led i vad som också kallas slaget om Rom, till vilken även Monte Cassino tillhörde. Målet med landsättningen var att vinna tid. Istället för att stångas till lands, ämnade man kringgå flera tyska försvarsposition. Tanken var god, men amerikanerna hade lärt sig av att slåss mot tyskarna och väntade sig en tuff match – men kanske inte så tuff. I amerikansk militärhistorik benäms Operation Shingle som en generalrepetition inför Omaha Beach i Normandie och kallas därför alltid Bloody Anzio. General von Mackensen satte in enheter ur general Schlemmes fallskärmsjägare och LXXVI Panzer Korps, under General der Panzertruppe Traugott Herr.


En fruktansvärd och utdragen strid utspelade sig, där amerikanernas brofäste inte var säkrat förrän kort innan general Mark Clark, mycket nödig, kunde rulla in i ett jublande Rom den 5 Juni. Då hade han tvingats byta ut general Lucas redan i februari, mot den mer stridbare generalmajoren Lucian K Truscott. Anzio kostade amerikanska armén 45 000 man, varav hela 7 000 stupade. Tyskarna förlorade 40 000 man, 5 000 stupade. Clarks segerfest i media blev kortvarig, dagen efter, den 6 juni, startade Operation Overlord på andra sidan Europa.

Efter Roms befrielse, Kesselring hade struntat i Hitlers krav på strid om staden, och mot hösten 1944, ett år in på kampanjen, försämrades tyskarnas positioner. Italienarna hade organiserat sig, motståndet bakom de tyska linjerna började hårdna, trots att den frigivne Mussolini nu ledde sin Salòrepublik, en tragisk marionettregering. Nästa steg för för de stridande parterna låg längre norrut, utmed bergskedjan Apenninerna, och bar samlingsnamnet Gotiska linjen.


Det här skulle bli fältmarskalk Kesselrings sista strid i Italien. Han skadades illa i en trafikolycka den 23 oktober 1944 och förflyttades på vårkanten 1945 till Tyskland, där han blev den siste Oberbefehlshaber West. I hans ställe togs befälet över av generalöverste von Vietinghoff, med general Joachim Lemelsen som ny chef för tionde armén.

Slaget om Gotiska linjen utkämpades i första hand av brittiska trupper, med förstärkning av vad som nu kallades Forca Expedicionaria Brasileira, FEB, under blivande fältmarskalken hemmavid, den gamle revolutionären, general Joao Baptista Mascarenhas de Morais. De bestod av 25 000 man i amerikansk uniform. De gjorde väl ifrån sig. Nu hjälpte det föga, eftersom tyskarna bet sig fast likt iglar och linjen höll hela vintern. Tyskarna gav inte med sig mycket därför att de italienska fascisterna lyckats värva soldater till den hårt pressade fjortonde armén, nu under namnet Heeresgruppe Ligurien. Precis som i Nordafrika hade tyskarna lyckats skaka fram dugliga italienska trupper, 54 000 av dem, även under dessa svåra omständigheter. Italienska generaler, som Alfred Guzzoni och den otäcke ultrafascisten Rodolfo Graziani, fick nu en andra andning.


Inte förrän tidigt i mars 1945 gav tyskarna vika och retirerade i god ordning över Podalen och upp i Sydtyrolen och Alperna. Italienarna vek av mot väster och Turin, för att där möta sina öden tillsammans med Mussolini.

I januari byttes von Vietinghoff tillfälligt ut av Kesselring, vars ansvar åter inkluderade den italienska fronten. Kesselring ville att han skulle upp till Lettland och Festung Curland för att styra upp saker och ting där. Det italienska befälet under tiden togs över av honom själv. Von Vietinghoff återvände i mars, men placerade General der Infanterie Friedrich Schulz som operativ chef för resterna av tionde armén i Tyrolen. Dessa musikaliska stolarna bland befälet hade ingen menlig inverkan på tyskarnas uppträdande i strid. Myten om en omöjlig nazistisk fästning i Alperna blev mycket stark bland de allierade trupperna, både i Italien och i Tyskland. Man ville allt för livet inte möta dessa krigare i dessa berg.

Lynchad Mussolini med älskarinna

På Kesselrings inrådan inledde von Vietinghoff kapitulationsförhandlingar genom schweiziska statens försorg. Därigenom kapitulerade tionde tyska armén officiellt på eget initiativ, via ombud och blev därför den enda tyska armén som gav sig obesegrade. Under ledning av General der Panzertruppe Hans Röttiger marscherade drygt 150 000 man i perfekt ordning nerför Alperna och hem till Tyskland.

Det italienska fälttåget kostade de allierade otroliga 60 000 i stupade. Tyskarna förlorade ca 150 000 man, det jämnaste förhållandet i förluster mellan allierade och tyskar under andra världskriget. För amerikanerna står Italien för sig i historien. Det är bitterhet som dominerar. I decennier tystnade gamla veteraner när de konfronterade dem från The Italian Campaign, de som verkligen offrade sig för ett fritt Europa.


Fotnot:
I slutet av Stephen E Ambroses roman och föjldaktige miniserien på TV, Band of Brothers, finns en scen där en tysk general ber att få tala till sina män inför deras kapitulation. Scenen bygger på flera säkra vittnesmål och det handlade om en tysk general ur tionde armén – spelad av den i sammanhanget mycket kände tyske skådespelaren Wolf Kahler – talandes till sin stab. Det är inte klart vilken general det skall föreställa, men han citerade definitivt William Shakespeares Henry V.


Den händelsen gav romanen och TV-serien sitt namn, men inte ens författaren Ambrose, eller producenterna Steven Spielberg och Tom Hanks förstod den mycket dubbeltydiga betydelsen i just detta ögonblick i historien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar