onsdag 3 maj 2017

Förrädarmonarken


Den brittiska konungen George V avled på natten till den 20 januari 1936, efter det att hans chefsläkare, Lord Dawson of Penn, administrerat en överdos av opium och morfin i hans kropp, för att förkorta lidandet och passa in monarkens död med morgontidningarnas pressläggning. Hans majestäts sista ord skall ha varit – God damn you.

Följdaktige, hans äldste son, Edward, kronprinsen, Prince of Wales, kallad David inom familjen, övertog tronen som Edward VIII, en position han skulle bära under knappt ett år. Han tvingades avsäga sig tronen den 11 december, officiellt för hans obrutna vilja att gifta sig med den amerikanska Wallis Simpson, en kvinna som just genomgått sin andra skilsmässa. Detta förhållande, att den brittiska regeringen, under premiärministern Stanley Baldwin, krävde kungens avgång, pressade honom till det slutliga beslutet, har fungerat som ett effektivt skynke för den verkliga orsaken bakom hans abdikation.

Den underliggande romansen mellan de uppenbarligen mycket kära och till varandra oerhört lojala Edward och Wallis, har odlat en naiv politisk narrativ. Där återfinns Edward, en kung av folket, som det sagts, en regent som ogillade sitt ämbete och flirtade med sociala, progressiva idéer, definitivt opassande för en konung. Han ville äkta en enkel, amerikansk kvinna med en påstådd mindre bemedlad bakgrund. Deras förhållande hade krossats av reaktionära krafter som vägrade acceptera den nya tidens strömningar. Det är en politiskt laddad slutsats bland dem som för dessa teorier, som samtidigt bedvilligt undervärderar Edwards egna politiska uppfattning, något de avfärdar som ovidkommande.


Samtidigt, romansen mellan Edward och Wallis tjänade som en skänk från ovan, ett nödvändigt ont för regeringen Baldwin. Det hade annars blivit mycket svårt att avsätta konungen utan att orsaka en större, nationell katastrof. Katastrof därför att man då tvingats avslöja Edwards olämplighet som monark, hans dunkla motiv, hans politik och ytterst, hans lojalitet mot landet han förväntade sig styra. Edward VIII, på randen till ett nytt världskrig, visade politiskt radikala tendenser, redan till viss del uppsnappat i vissa läger, kallat socialism. Han beundrade Adolf Hitler och sa vid flera tillfällen, i privata sammanhang, att nazismen var bäst ämnad för att rädda hela Europa. Edwards lojalitet till Storbritannien skulle skrumpna och till sist hade han blivit – Förrädaronarken.

Edward var tidigt i sitt liv medveten om sin tyska bakgrund. Hans familj, Windsor, hade bytt namn genom George V: s beslut så sent som 1917. Deras namn var egentligen Sachsen-Coburg-Gota och under Edwards uppväxt talades tyska dagligdags i familjen. Han kunde inte komma över detta och han reste till Tyskland 1913, samlade sin tyska släkt omkring sig och talade tyska utan accent. Första världskriget tillbringade han, enligt traditionen, som mycket ung officer i flottan och armén. Han sökte action hos Grenadier Guards, men förbjöds aktiv tjänstgöring. Han tilläts endast i undantagsfall besöka fronten, hårt bevakad och utan att kunna erfara krigets fasor – se men inte röra. Visserligen syntes han mer än normalt för kungligheter och vann en del respekt bland veteraner. I slutet av kriget lärde han sig istället att flyga.

Prins Edward hade alltid stått nära sin kusin, Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, morfar till Sveriges konung Karl XVI Gustaf. Karl Edvard, född i England, var en pinsamhet för den brittiska kungafamiljen då han valt den tyska sidan i kriget och därmed fråntagits samtliga sina brittiska titlar. I slutet av kriget, efter den tyska revolutionen 1918, fråntogs han även sina tyska titlar, även om han fick behålla delar av sina ägor. Karl Edvard gick med i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSDAP, och blev till sist SA-Obergruppenführer, d.v.s. general i Stormtrupperna. Inget av detta avhöll den blivande brittiske konungen Edward från att upprätthålla nära kontakter med sin kusin. Karl Edvard stod i centrum för den nazistiska anglofilian och antagligen var han en faktor i styrandet av Adolf Hitler in på vägen till en lösning på det brittiska problemet, via den tänkte Edward VIII.

Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha

Under 1920-talet och början av 1930-talet stadfäste prins Edward sin position som den unge, stilige och vilde kronprinsen. Det brittiska folket såg bara det stora leendet, de flotta uniformerna, resorna utomlands, som var hans offentliga uppdrag, då kungen, George V, avskydde resandet. På den tiden var media hårt censurerat, det var förbjudet att rapportera om kungligheters privatliv, så ingen utanför hov och regering kände till de skandaler kring Edwards person som radade upp sig, hans ohörsamhet, alkoholkonsumtionen, uttalandena och så kvinnoaffärerna. Prinsar har i alla tider förväntats ha sin beskärda del av s.k. affärer, men Edwards antal översteg det som kunde anses som normalt, dessutom valde han som regel äldre, gifta kvinnor, vilket tvingade hovet att betala av många äkta, och inte så lite mäktiga, män för deras tystnad.

George V hade alltid varit en återhållsam och mycket formell, ja, rent av en tråkig kung. Många menar att hans stelhet och fokus på plikten framför allt, var resultatet av hans svåra dilemma som alltid plågade honom, hans olämplige tronsarvinge, värstingen Edward, ställd intill alternativet, den svårt stammande, kuvade prins Albert, kallad Bertie, som han faktiskt högaktade. Innan han förföll i demens strax innan sin död anförtrodde konungen till en chockad premiärminister Baldwin – min son kommer att förstöra sig själv inom tolv månader. Han bad också Gud att bevara – Bertie och lilla Lilibet (dagens drottning Elizabeth II).

Edward och Wallis träffades första gången den 10 januari 1931 på godset Burrough Court, nära Melton Mowbray, Leicestershire. Huset tillhörde Marmaduke Furness, 1st Viscount Furness och prinsen var där i hans frånvaro, i egenskap av hustruns, Lady Thelma Furness, senaste älskare. Thelma var nära väninna till Wallis och hade bjudit hem henne för att – se efter hennes mycket specielle vän medan hon var på resa i solen. Wallis svek sin väninna och tog prinsen för sig själv. Samtliga som var med under den växande passionen mellan Edward och Wallis har vittnat om ett mycket speciellt förhållande, en stark dragningskraft, ett band man sällan sett maken till. Prinsen hade definitivt hittat hem, fr.o.m. nu blir han monogam, det finns ingen annan än Wallis. Hans behov av henne var totalt och för henne var han givetvis det ultimata kapet, ty Wallis Simpson ville till toppen, den absoluta toppen.


Wallis hade aldrig varit fattig, det påståendet är ett missförstånd. Däremot var hennes uppväxt och liv kaotiskt. Hennes far, Teackle Wallis Warfield, en affärsman från Pennsylvania, avled 1896, när Wallis inte ens var ett år. Hon och hennes mor, Alice, togs om hand av Teackles rike bror, Salomon. Däri ligger missförståndet, att leva på släktingars goda minne kan uppfattas som fattigt, men uncle Salomon var generös. De flyttade runt bland familjen en hel del, men Wallis var ett intelligent barn som det gick bra för, med en vilja av stål. Det hon satte sitt mål mot, fick hon också som regel. Hennes första äktenskap, 1916, med piloten Earl W. Spencer Jr slutar med att han lämnar henne för en annan kvinna. Earl var också alkoholist och hans otrohet besvarades även av henne. De separerade 1922 och Wallis hade ett förhållande med en diplomat från Argentina, Felipe de Espil. Med honom reser hon till Europa och till Kina, där hon träffar den stilige italienske greven Galeazzo Ciano, blivande svärson till Benito Mussolini och det fascistiska Italiens utrikesminister.

Relationen med Ciano ledde enligt rykten till att hon blir med barn och den påföljande aborten går illa, hon renderas oförmögen att få barn i framtiden – det är däremot ett faktum. Wallis gjorde sig känd som ett framgångsrikt socitetslejon, skicklig med konversation, utan att gå in för mycket på djupet. 1925 är hon tillbaka i USA och familjens pengar. 1927 skiljer hon sig officiellt från Earl. Vid det laget hade hon redan blivit involverad med Ernest A. Simpson, framgångsrik angloamerikansk skeppsredare. De gifter sig i London 1928. Medan hennes mor dukade under i börskraschen hemma i USA, flyttade Wallis in en stor våning med tjänare i Mayfair.

Det i särklass effektivaste vapnet nazi-kolaboratörerna utanför Tyskland hade var freden. Det var idén att Adolf Hitler var missförstådd och egentligen var en fredsivrare, som gjorde att de lockade till sig betydelsefulla människor i sin krets. Det var Scotland Yard Special Branch: s jobb att hålla efter Edward och med Wallis inträde började även det amerikanska FBI att rota i förehavanden rörande de älskande*. Wallis hade av naturliga skäl ett större kontaktnät på stan än vad prinsen förmåddes ha. Ett antal män dyker upp i sällskapet, introducerade av Wallis. Det var den franskfödde amerikanske mångmiljonären Charles Bedaux, en man rörde sig i samtliga kretsar, men som säkerhetspolisen klassade som en risk med tanke på hans samröre med Nazityskland. En annan prominent person introducerad av henne var den svenske miljardären Axel Wennergren, en nära förtrogen till Hermann Göring och aktivt deltagande i de senare, svenska, missriktade fredstrevarna mellan Nazityskland och Storbritannien.


Wallis inverkan på parets offentliga kretsar har alltid varit höljda i dunkel, eller också helt ignorerade. De träffade även gärna amerikanerna Charles Lindberg och Henry Ford, båda uttalade nazisympatisörer och, givetvis, fredsvänner. Utmanande möten skedde under mer diskreta former, som med Oswald Mosley, den brittiske fascistledaren, eller än värre Joachim von Ribbentrop, som innan han blev Nazitysklands ambassadör, var särskilt utsänd av Hitler till London för att sondera terrängen kring kronprinsen. Det existerar uppgifter om att Wallis skulle ha haft ett sexuellt förhållande med von Ribbentrop, men det verkar inte särskilt troligt. Däremot umgicks de alla tillsammans som goda vänner. Både Edward och Wallis var väl att betrakta som politiska idioter, men radikalism i uniform kan vara mycket sexigt och för prinsens del var det också en önskan om att kunna bidra med något när han väl blev kung – och vem kunde väl säga nej till fred?

Storbritannien vaknade upp med en ny kung den 20 januari 1936. Den första vinken om att allt inte var riktigt som det brukade kom redan under den officiella proklameringen av konungens död och leve den nye regenten, ett klart brott mot protokoll. Edward besåg ceremonin från ett fönster tillsammans med Wallis, väl synliga från gatan, där folk undrade vad som hänt. Den nye kungen markerade för hovet att stora förändringar var på gång och man ville förbereda för Wallis instalation på Buckingham Palace. Baldwins regering, tillsammans med Archbishop of Canterbury, såg ingen annan lösning än att bilda en högeligen okonstitutionell konspiration att avsätta Edward. Kungen var en säkerhetsrisk såsom världen utvecklade sig. De konservativa styrde nationen, ett parti mycket insyltad inte enbart i rojalism utan även i kungahuset direkt. De var monarkins beskyddare och nu agerade de farligt nära statskupp. De invigde försiktigt prins Albert i konspirationen, han fick fungera som säkerhetsventil. Bertie var förfärad, nästan i chock och det är lätt att se desperationen i hans försök att få bukt med sitt stammande under sin brors enda år som regent.

Man kan också fundera över hur detta dilemma påverkade den sittande regeringen i deras till synes naiva tillmötesgående mot Adolf Hitlers Nazityskland. Samtidigt som man bevisligen fruktade konungens pro-nazism, så fortsatte man oförtrutet med den s.k. appeasement politics. Var det en olycksalig balansakt för att upprätthålla god ton med Hitler? Kung Edward fortsatte att träffa sina olämpliga vänner, Tysklands ambassad i London skrev otaliga, positiva brev till Berlin där man talade om en snar öppning med Storbritannien, att det stora imperiet inte skulle utgöra ett hinder i framtiden etc. Edward VIII spelade en mycket viktig roll i Hitlers uppfattning att han skulle kunna förhandla bort Storbritannien ur den Europeiska ekvationen och då, åren 1936-1940, hade en separatuppgörelse Berlin-London varit en mer eller mindre realistisk lösning.


Edward VIII abdikerade den 11 december 1936, officiellt, i sitt radiotal till folket, p.g.a. sin kärlek till kvinnan han inte kunde vara utan. Det var uppgörelsen han gjort med regering, kyrka och sin bror, Bertie, som nu äntrade tronen som en motvillig George VI. Det brittiska folket, som inte varit särskilt informerade, var som förstummade. Edward blev nu Duke of Windsor och flyttade till Frankrike med sin Wallis. De gifte sig den 3 juni 1937 i Chateau de Cande, nära Tours. George VI vägrade samtliga tillhörande den kungliga familjen att medverka. Wallis blev Duchess of Windsor, men inte Her Royal Highness, detta förvägrades henne av hovet och skulle bli en livslång konflikt dem emellan.

Samma sommar besökte det nya hertigparet Nazityskland och mötte Adolf Hitler. För nazisterna var abdikeringen ett bakslag, samtidigt kan ingen veta hur diskussionerna gick mellan tyskarna och Edward. Den tyske ambassadören i Paris blev en nära länk till hertigparet. Resan till Tyskland skapade mycket irritation i London och i brevväxlingen med regeringen syns motsättningarna tydligt. Edward menade att som resultat av hand abdikation kunde han nu göra som han ville, han var inte längre bunden av kronans plikt gentemot regeringen. Däremot var det inget problem för honom att ta emot ett generöst underhåll från sin bror, som även betalade för Sandringham House och Balmoral Castle, hans gods i England. Det var även ungefär nu som Edwards startade sin olagliga valutahandel, som endast nyligen kommit upp på ytan. Rädslan att förlora underhållet – av någon anledning – var stark. Ända fram till hans död 1972 gjorde han luckrativa affärer på valutamarknaden, något som på den tiden var betydligt mer restriktiv än idag. I decennier tvingades brittiska regeringar att för kungahusets räkning be nationer runt världen om ursäkt för Edwards kriminalitet. Ingen officiell skugga föll någonsin över honom och ingen vet hur mycket brittiska staten betalade i vite för hertigen vid återkommande tillfällen.

När andra världskriget bröt ut återgick Edward i militär tjänst. Han placerades i Paris som en slags sambandsofficer. Brittiska krigsmakten ville dock inte ha med honom att göra, förtroendet för honom var mycket lågt, men han hade ju sin titel – generalmajor och högtidlig fältmarskalk. När låtsaskriget övergick i tyska invasion av Frankrike i maj 1940, lämnade Edward sin position i Paris utan att meddela sig och åkte med Wallis ner till Biarritz. Detta var direkt fanflykt, vem som helst annars hade hamnat i krigsrätt och en generalsperson hade med största säkerhet avrättats, men inte Edward. Nu började en högst ovärdig katt och råttalek mellan Storbritannien och Nazityskland. I London var man livrädda för att Edward skulle kidnappas – låta sig kidnappas – av tyskarna och användas emot dem. Tyskarna ville samtidigt ha klarhet i Edwards ståndpunkt i kriget, d.v.s. gick han att användas på något vis? Mycket tyder på att Edward tidigt, redan innan kriget, hade gett vissa tecken på att tänka sig återta den brittiska tronen om det innebar en fred mellan Storbritannien och Tyskland.

Axel Wennergren

Edward och Wallis uppvisade nu en mycket dryg attityd gentemot London. Han skickade flera krav på besked från en strängt upptagen premiärminister Winston Churchill, som tvingades ta i saken p.g.a. dess kungliga betydelse. Det rörde triviala ting som hertigparets standard, position och, som alltid, Wallis titel – ers höghet. I juni 1940, när den tyska ockupationen av Frankrike gick igenom och den franska lydregeringen i Vichy etablerades, åkte hertigparet till det neutrala Spanien, inte till Storbritannien, som avtalats. Edward hade försökt stanna i Vichy som brittisk ambassadör, men någon brittisk representation där var inte aktuell. I Spanien slog man sig ner hos bekanta falangister utanför Madrid. Pressen både från britter och tyskar ökade, agenter från båda håll vakade över dem. Edward hade order från både sin regering och från sin bror, kungen, att infinna sig på Bahamas som guvernör. Varje dag gjorde han sig skyldig till fanflykt och ordervägran. I juli gick flyttlasset vidare till Portugal, där man ånyo levde hos kända fascister.

Det är här, i Portugal, som ärendet Edward når sin spets. Två händelser markerar det som sker. Officiellt var det tyska SS-Sicherheitsdienst, SD: s planer på att kidnappa hetigparet och med ubåt föra dem till Berlin, via Frankrike. Bakom detta rörde sig det hårresande avslöjandet från tyska ambassaden i Madrid, att Edward, Duke of Windsor, sagt till tysk säkerhetspersonal och diplomater att en större bombkampanj mot Storbritannien skulle få dem att mjukna och acceptera honom tillbaka till till tronen. En separatfred mellan deras båda nationer skulle då kunna säkras. Hitler blev mycket imponerad av detta. Idag vet man att både Churchill och George VI informerats om Edwards tilltag av den brittiska underrättelsetjänsten, inte minst via Enigma. Edward blev uppenbarligen varse om sakens allvar i Portugal av brittiska agenter. Bakom de redan kända, allt hårdare, men fortfarande sansade breven från London, låg det nu ett uttalat hot.

Förräderi kan bestraffas även på avstånd. Hade George VI lyft så mycket som ett finger hade Winston Churchill inte tvekat ett ögonblick att låta lönnmörda hertigparet i Portugal.


Edward och Wallis anlände i Nassau, Bahamas, med kanadensiskt lastfartyg från Bermuda den 17 augusti 1940. Han tillträdde som guvernör och inrättade sig i ett betydligt enklare, men fortfarande överdådigt leverne. Wallis var olycklig och klagade på allt. Inte heller här slapp London undan politiska kontroverser. Axel Wennergren satt och tryckte på Bahamas efter krigsutbrottet och han var en ofta sedd gäst hos guvernören. När USA gick med i kriget i december 1941, tvingades Wennergren fly till Mexiko, då han var eftersökt av amerikanska FBI i olika ärenden, inte minst i samband med hans samröre med tyskarna. För att lätta på det brittiska trycket på hertigparet var det också den federala amerikanska polisens uppgift under resten av kriget att hålla det närmaste ögat på Edward och Wallis. J Edgar Hoover hade en fet dossie i ärendet i sitt kassavalv.

Därefter lugnade allt ner sig, förutom i ärendet med valutaspekulationerna. 1945 kunde de lämna Bahamas och återvända till Frankrike, där de sedan levde i sus och dus tills dess att Edward avled. Han begravdes i Windsor Castle och drottning Elizabeth sågs vandra tillsammans med hertiginnan Windsor, klädda helt i svart. Hon behöll sin titel och kungahuset köpte sedvanligt hennes tystnad livet ut med feta utgiftskonton. Wallis Simpson slog sig ner i Paris och avled den 24 april 1986. Kungafamiljen fullföljde Edwards önskan och lade henne till vila vid hans sida intill Windsor Castle i en en mycket sluten ceremoni där hela kungafamiljen deltog, som för att garantera hennes slutliga bortgång.





* Vad var det som attraherade prins Edward så till Wallis Simpson? Förutom att de utan tvekan älskade varandra, delade många åsikter och livsfilosofier tillsammans, så finns där ryktet om deras sexualitet. Båda drack för mycket alkohol och i obevakade ögonblick kunde de båda visa upp ett beteende som förbluffade ett antal vittnen – bilden av Wallis matandes prinsen vid sina fötter, tiggande som en hund. Det är klart, prins Edwards många affärer med äldre, gifta kvinnor, kan ha varit ett försök att nå en ytterligare preferens i hans sexualitet. Kvinnor har i slutet av sina liv berättat om sitt kuckelikuande med prinsen och hans böjelse för det undergivna i sin relation med dem. Han fick det inte till förrän han träffade Wallis. Hon gav honom sista pusselbiten i en annan perfekt mix.Förrädarmonarken

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar