lördag 6 maj 2017

Ett geni för krig


General Patton är fortfarande baktalad i historien. Den gamla kadren av militärhistoriker, de som beundrade de okontroversiella, städade härförarna under decennierna närmast efter kriget, som Eisenhower, Bradley och Montgomery, de har nu mer eller mindre dött bort, men deras arv lever kvar. Patton skulle ha varit dålig på koordination, han skulle ha varit medioker i defensiv krigföring, säger man.

Samtliga är eniga i en sak. Patton hade en specifik uppgift i andra världskriget. En del dystergökar kallar det förföljelsekrig – pursuit tactics – andra säger som det är, d.v.s. besegrandet av det tyska, mekaniserade kriget. Och han gjorde exakt det, i Nordafrika, på Sicilien och i Frankrike. Patton hade inget till övers för senfärdighet, därav anklagelsen om brist på koordination. Som amerikansk arméchef i Europa berördes han sällan, eller aldrig av försvarsstrid. Sånt sysslade man eventuellt med betydligt längre ner på förbandsstegen. Det var heller inget han beivrade.

Så, vad var det då som gjorde Patton till Patton, vad gjorde honom så framgångsrik att hans kollegor och deras levnadstecknare hatade honom så? Det var två saker: Hans modus operandi, tillvägagångssätt, samt hans mentalitet. Tillsammans gjorde dessa egenskaper honom, trots all kontroversitet, till ett sant geni för krigsföring.


Det mest utmärkande med Pattons taktik var hans konstanta hamrande på fienden. Det här var alls inte något finlir, utan det var ett upprätthållande av stridens momentum 24/7. För att klara detta ställde Patton mycket stora krav på i första hand sin arméstab. Hans handplockade staber utgjordes av en samling udda nördar valda utifrån deras kompetens enbart, aldrig något annat. Detta var viktigt eftersom han sällan, eller aldrig, hängde över dem i kartrummen. Patton ledde i första hand sin armé från fronten, varför han var beroende av snabb och korrekt kommunikation, vilket han bemästrade till fullo.

Hans stab förväntades att alltid vara offensiv, alltid bibehålla aktiv stridskontakt och slå fienden till förstörelse och underkastelse, alltid. Det existerande inga ursäkter för att hålla upp med kriget, om än så bara för en minut. Ett sådant här fanatiskt momentum i strid är mycket svårt att upprätthålla med så stora formationer som en hel fältarmé om två till tre krårer, 15-25 divsioner och mer än en kvarts miljon man. Patton gjorde det, ihållande, som antagligen den ende generalen under andra världskriget. Det var hans signum.

Som fiende var dina uppgifter tre till antalet, antingen att dö, kapitulera eller att fly. Patton brydde sig inte om vilket, ditt välbefinnande var helt och hållet ditt huvudbry. Du kunde stundtals vara smart och ståndaktig, lyckas avvärja Pattons infanteri för en timme eller så, bara för att bli hamrad till pulver av hans artilleri, pansar och/eller attackflyg. Pattons infanteri var antagligen det mest skyddade fram till den tiden i historien, vilket hans relativt små förlustsiffror berättar om. Han hade en metodik som han kallade koka-soppa-på-en-spik-taktik. Spaning var fundamental för honom, inte enbart för att samla underrättelser, utan även för att initiera direkta anfallsriktningar. Patton suddade effektivt ut gränsdragningar mellan spaning och anfall.


En mycket obskyr spaningsposition med en liten grupp i ett skogsbryn, kunde på några minuter övergå i tung spaning, ett test av en anfallsriktning, som snabbt exploderade i ett fullskaligt anfall med samtliga resurser bakom sig. Den strame och till synes formelle Patton var i själva verket en mycket djärv improvisatör, en militär virtuous i stor skala. Pattons ledarskap var helt ambulerande, ständigt på resande fot i ett halvbandsfordon eller i en jeep, ibland i ett spaningsplan. En chef för spaningsgruppen i skogsbrynet kunde räkna med att inom ett dygn få en dunk i ryggen av Patton själv, bli kallad ”en djävla stridskuk” och få en flaska bourbon till de ”underbara grabbarna”. Många liknade hans ledarstil med en mycket engagerad idrottsledare, en sån man älskar att följa till helvetet och tillbaka.

Det kunde också innebära att ett stabskompani på en bataljon kunde få sina lägeskartor korrigerade av en plötsligt uppdykande Patton – ”det där kompaniet befinner sig inte där, utan där”, eller ”bron där är nästan reparerad, markera den för infanteriövergång per omgående”. Patton hade koll på makronivå som ingen annan general. Han kände till samtliga sina förbands positioner och stridsvärden. Han visste status på pansarenheter, hur många vagnar de hade redo för direkt strid, hur många som kunde vara det inom tolv timmar, eller nästa dag – tjugofyra timmar om dygnet, alla dagar i veckan, månad ut och månad in. Denna dedikation  och kompetens kom från ren och skär passion. Patton var unik på så vis att han öppet erkände att han älskade det han gjorde, att det var höjden av hans liv att leda män i strid – under stundom en uttalad kärlek till kriget. Det var en helt klart kontroversiell ståndpunkt, men helt nödvändig i hans verksamhet som stridande arméchef.

Patton var den mest amerikanske av generaler. Bland samtliga landsmän bland generaler var han den som kontinuerligt och framgångsrikt praktiserade klassisk amerikansk krigsdoktrin. Denna doktrin talade om rationalitet i första rummet. Fienden besegras genom att man alltid tar initiativet, med rörelse och framför allt med överlägsen eldkraft. Det har sagts att Patton tog över och finjusterade tyskarnas blixtkrig, men problemet med det påståendet är att han beskrivit det redan under tidigt 1930-tal, i artiklar och essäer när han fortfarande var överste. Patton var en produkt av funderingarna kring den mekaniserade striden redan från första världskriget. Ett av hans tidiga utfästelser var det bevingade uttrycket – det finns inget som heter land för stridsvagnar. Med detta menade han båda tolkningssätten, d.v.s. att man inte skulle snöa in på vissa föreställningar kring pansarstrid, samtidigt som det aldrig fanns någon ursäkt för att inte använda stridsvagnar.


Patton menade dödligt allvar när han instruerade sina förbandschefer att ignorera sina flanker. Bakom detta stod hans närmast abnorma självförtroende i strid. Med kommunikationer, organisation och laganda kan allt repareras på slagfältet. Flanker var fjollerier som fienden skulle bekymra sig för, det var deras problem. – Vi håller inga fronter. Jag vill aldrig höra mina män säga att vi håller någonting, det är fiendens jobb att försöka hålla sig fast. Det enda vi håller taget i är deras snokar så vi kan sparka dem i röven hela tiden. Vägar och broar var till att marschera på, skog och mark var dit fienden flydde till, om de överlevde, vill säga.

Det är viktigt att komma ihåg en sak rörande Patton. Wehrmacht, hela militarismens absoluta världselit, respekterade honom som ingen annan fiende. Tyskarna fruktade honom, hos honom såg de deras egen antidot. Patton var den ende fiendegeneralen som var värdig deras beundran. När tyska generaler togs till fånga och de insåg att de tagits av amerikanska tredje armén, hände det ofta att de begärde audiens hos Patton. Han gav dem aldrig det, istället gjorde han klart för alla att han inte fratiniserade med fienden. De hade givit upp, i motsats till att stupa för sitt land. Han såg det som en svaghet och han hade inget till övers för det. Först efter kriget kunde han hälsa på tillfångatagna generaler. Han möttes alltid med det stramaste givakt. General Norman Schwarzkopf Jr. antog samma förhållningssätt efter Operation Desert Storm – kapitulera eller dö för ditt land.

Patton gick på övertid under andra världskriget. Generalerna George Marshal och Ike Eisenhower behövde honom och gav honom den tiden. Det var politik som hindrade honom att utveckla sitt geni fullt ut och det frustrerade honom och blottade hans svagheter. Det är helt uppenbart att om man gett Patton rollen som spjutspets i Europa efter Normandie, så hade Nazityskland besegrats innan julen 1944, Berlins roll hade blivit oändligt mycket svårare att bortförklara politiskt och med stor sannolikhet hade Europas efterkrigsliv sett annorlunda ut, antagligen också det kalla kriget.



Kanske hade Patton levt många år till och kunnat försvara sitt eftermäle, men det är klart, då hade han avlidit av total leda istället. Inget krig att utkämpa, inga män att leda. Han var en enda av sin sort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar