söndag 21 maj 2017

En högst märklig batalj


Tiden mellan den 30 april och den 8 maj 1945 var en förvirrad och potentiellt mycket farlig period. Från Adolf Hitlers självmord till undertecknandet av den tyska kapitulationen hängde de områden i Tyskland och Österrike som ännu ej blivit ockuperade av de allierade i ett militärt och politiskt vakuum. Det var mycket upp till lokala ledargestalter att agera uifrån eget förstånd vad gällde deras förhållningssätt till krigsslutet – fred eller Götterdämmerung.

Österrike och delar av Bayern var särskilt drabbade, där isolerade avkrokar bland Alperna fick vänta särskilt länge. De allierade var övertygade om förekomsten av en nazistisk sista befästning och rörde sig därför framåt under stor försiktighet i de djupa dalgångarna. Det skulle visa sig vara en inte helt tokig föreställning, om än kanske i begränsade, men ändå högst märkliga förhållanden.


I den österrikiska delstaten Tyrol, nära Kitzbühel – ej heller allt för långt bort från Hitlers födelseplats, Braunau – ligger byn Itter, känd för sin medeltida borg med samma namn, överlblickande dalgången Brixental. Borgen har varit en totalrenoverad turistattraktion sedan 1878 och det har stått någon form av befästning här sedan mycket länge sedan, först omnämnd 1241. Efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938 beslagstogs borgen från dess dåvarande ägare, en Franz Grüner, av de nya myndigheterna.

Under andra världskriget användes borgen Itter för krigsfångar, modell V.I.P. Det var ett vanligt tillvägagångssätt, på båda sidor, att låsa in prominenta fångar i burgna miljöer. 1943 övertogs borgen av SS ekonomiska och administriella kontor, SS-WVHA, och dess chef Oswald Pohl, varvid den blev till en avdelning under koncentrationslägret Dachau. Vid krigsslutet satt här flera franska digniteter, som premiärministrarna Édouard Daladier och Paul Reynaud, tidigare överbefälhavaren Maxime Weygand och general Maurice Gamelin, tennismästaren Jean Borotra, samt Marie-Agnes de Gaulle, syster till Charles och givetvis medlem i motståndsrörelsen.

Madame de Gaulle

Där fanns också flertalet lägerfångar från olika östeuropeiska stater, som skötte allt det praktiska på borgen. De bevakades alla av ett kompani ur SS-Totenkopfwerbände under ledning av SS-Hauptsturmführer Sebastian Wimmer.

När nyheten om Hitlers öde i Berlin nådde Itter, tvekade SS-kaptenen Wimmer. Han var av den fanatiska sorten, som fått den här tjänsten för väl utfört jobb i Dachau. Lägrets siste kommendant, SS-Sturmbannführer Eduard Weiter, hade flytt till Itter och efter ett våldsamt fylleslag hade han skjutit sig själv under mystiska omständigheter. Wimmer ville nu dö för den stora saken. Samtidigt var han medveten om att hans män inte var av frontkaliber, dessutom inte villiga att dö under samma omständigheter som han. En kompromiss antogs. Vaktmanskapet skulle lämna borgen, men Wimmer varnade uttryckligen internerna att han snart skulle återvända med förstärkning från SS, så de skulle inte göra sig några illussioner. Internerna gjorde heller inte detta, men de visste att snart var allting över och de hade inte för avsikt att låta nazisterna ta tillbaka det som nu var deras borg.

Marskalk Weygand lämnar slottet
Man beväpnade sig med de vapen och ammunition vakterna hade lämnat kvar. De agerade mycket på vad en ny och viktig bekantskap informerat dem om, SS-Hauptsturmführer Kurt-Siegfried Schrader. Schrader hade tillbringat den sista tiden på borgen under sin återhämtning från krigsskador. Han var Waffen-SS och det var vanligt att sårade frontsoldater ur dessa led tillfördes SS-Totenkopfwerbände som förstärkning. Enligt hans korrekta antaganden fanns det gott om SS-enheter på flykt i Alperna, på jakt efter ett fäste för Götterdämmerung. Schrader var less och ville hem, han såg detta som en möjlighet att förbättra sina möjligheter och antog därför fransmännens erbjudande om att leda deras försvar mot Wimmers återkomst.

Samtidigt var det viktigt att försöka nå de amerikanska styrkor som närmade sig både norr- och söderifrån. Man sände därför, den 3 maj, ut den f.d. kroatiske motståndsmannen Zvonimir Cuckovic på cykel i jakten efter jänkarna. Han bar med sig ett brev på engelska. Närmaste staden, Wörgl, var fortfarande i tyskarnas händer, så han pressade vidare till Innsbruck, en sträcka på sex och en halv mil i kuperad terräng. På kvällen stötte han på framskjutna delar av amerikanska 409: e infanteriregimentet ur 103rd Infantry Division i en förort till staden. Hans brev väckte uppståndelse, det var viktigt att rädda de tunga fransmännen, men det närvarande befälet saknade befogenheter att agera. Man fick vänta till nästa dag, den 4 maj.

Österrikiska motståndsmän

När man på borgen inte hört något från Cuckovic, sändes även tjecken Andreas Krobot ut på cykel med brev till hands. När han nådde Wörgl hade en kort strid förekommit i staden och österrikiska motståndsmän hade tagit över, under ledning av den mycket erfarne stridsveteranen vid artilleriet, major Josef Sepp Gangl. Major Gangl hade med några ur sin sista bataljonstab bestämt sig för att göra upp med nazister och SS genom att hjälpa civilbefolkningen mot deras farliga fasoner. Han ville bistå borgen med hjälp, men anade att SS snart skulle vara tillbaka både till Itter och Görgl. Istället för att offra sina få soldater på ett okänt uppdrag, stannade han kvar i staden för att skydda civilbefolkningen, väntandes på amerikanerna.

De anlände snabbare än man trott. En spaningsenhet med fyra Sherman tanks och infanteri, under ledning av kapten John C Lee Jr, kom fram samma dag, den 4 maj. Efter följdaktiga kapitulationsåtgärder meddelade major Gangl sin amerikanske kollega om situationen i Itter. Lee fick genast tillstånd att fortsätta från sin divisionstab på 12th Armored Division. Samtidigt hade en stor amerikansk räddningsaktion från Innsbruck stoppats av artilleribeskjutning bara någon mil utanför staden. Endast ett par jeepar slank igenom på väg mot Itter.

Gangl

Hur hade det då gått för SS-Hauptsturmführer Wimmer? Jodå, han hade mycket riktigt stött på forfarande lojala och välutrustade SS-enheter, som utan tvekan var villiga att följa honom som befälhavare. I storleksordningen ett kompani, upp till 150 man, med antitankpjäser, varav en 88: a på släp, rörde de sig nu i riktningen Itter. Vem skulle komma först?

Kapten Lee och major Gangl stötte på patrull vid en bro. Den skulle inte hålla för annat än begränsad tung trafik. Lee beslutade att ta med endast en stridsvagn, samt två lastbilar, 16 amerikaner plus 11 tyska artillerister. Själva körde de två officerarna vidare i Gangls Kübelwagen. På vägen slog de ut en patrull med SS som försökte sätta upp en vägspärr. Av de överlevande lärde de sig att snabbhet nu var av största betydelse. När de på kvällen den 4 maj anlände till borgen blev alla givetvis glada, men det var också en känsla av antiklimax. Varför var de så få?


Försvaret av borgen Itter låg nu i händerna på en sammanlagd plutonstark främlingslegion under ledning av kaptenen vid US Army, Jack Lee, och med löjtnanten vid US Army, Harry Basse, majoren vid Das Heer, Sepp Gangl, och Hauptsturmführern vid Waffen-SS, Siegfried Schrader som ställföreträdare. Lee försökte först få de franska högheterna att hålla sig i skydd i källarvalven, men det var lönlöst. Nu var fransk stolthet på spel och samtliga, inklusive fru de Gaulle, tog sina platser vid muren med vapen i hand. De hade tre fördelar på sin sida, själva borgen, en Shermanstridsvagn (Besotten Jenny), samt att de leddes av mycket stridserfaret folk. Nackdelen var tidsfaktorn, eftersom de inte hade nog med ammunition. Vid det laget hade SS-Wimmer och hans män börjat betrakta borgen genom sina kikare, väl införstådda med vad som var i görningen.

Anfallet kom vid det första ljuset på morgonen den 5 maj. Under skydd av artilleri, som smackade granater in i den tjocka muren, rörde sig SS-männen i sina kamouflageuniformer snabbt uppför sidorna på borgsknallen. Vid porten stod Besotten Jenny och stoppade effektivt allt närmande med sin 75mm kanon och kulsprutor. Det gick snart upp för SS att folket i borgen visste vad de gjorde. Samtliga deras anfall slogs tillbaka av välriktad eld, med svåra förluster som följd. Så slog man ut Jenny med 88: an. Som tur var skadades ingen av besättningen, utan de kunde retirera till fots in i borgen. Striden fortsatte med nya attacker, som alla slogs tillbaka, men ammunitionen började ta slut.

Lee

Tennis-esset Jean Borotra erbjöd kapten Lee tjänsten att hoppa ut från borgen och löpa genom SS-linjerna till amerikanerna för att informera om läget. Lee antog erbjudandet och den tappre fransmannen, iförd delvis amerikansk uniform för att inte bli tagen som spion av båda sidor, tog sig igenom under dramatiska förhållanden och nådde amerikanska 142: a infanteriregementet, som tillsammans med österrikiska motståndsmän kom till omedelbar assistans. Det var ungefär nu, mot slutet av striden, som major Gangl uppe på ett bröstvärn, träffades av en krypskytts kula och dog omedelbart. Han blev försvararnas enda förlust.

Klockan 16:00 den 5 maj 1945 var det hela över. Ungefär 100 SS-soldater, inkl. Wimmer, togs till fånga. De hade förlorat åtminstone 40 man i stupade och sårade. Räddningsstyrkan möttes av en samling äldre fransmän, totalt oberörda, med cigaretter i mungipan, som lovprisade tapperheten hos ungdomarna. Samtliga av dem anlände med flyg till Paris redan den 10 maj. Amerikanerna, som gillar fair play, gav frisedlar till samtliga deltagande tyska soldater på den egna sidan, så de kunde resa hem utan besväret med ett par veckor i krigsfångeläger. Major Gangl begravdes med alla hedersbetygelser av amerikanska armén och erhöll postumt hedersmedborgskap i det nya, fria Österrike. En gata i Görgl är uppkallad efter honom.

Premiärminister Deladier efter striden

Striden om borgen Itter har för alltid placerat den på kartan för tusentals turister per år. Det var den enda striden under hela andra världskriget där tyska och amerikanska soldater slogs på samma sida. Det var sannerligen en högst märklig batalj.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar