onsdag 19 april 2017

Seger vid Somme


Det är inte normalt att se på slaget vid Somme på det här viset. Traditionell historik har beskrivit de oerhört svåra och kostsamma striderna direkt norr om floden Somme, vid samhället Thiepval i dagens Hauts-de-France, som en pyrrhusseger, som bäst. Slaget vid Somme var en seger och en betydande sådan dessutom. Det var en seger både för de allierade i ententen som helhet, men framför allt för den brittiska armén. Detta är ett faktum som har mejslats fram genom decennier av militärhistorisk forskning, men som inte fått genomslagskraft förrän efter millennieskiftet 2000.

Det är huvudsakligen de litterära, massmediala och populärhistoriska beskrivningarna som fått härska under 1900-talet. En berättelse ivrigt påhejad av den då aktuelle brittiske premiärministern Lloyd George och hans trängande behov att förklara sig efter kriget i sina bejublade memoarer. Efter Winston Churchill var han den främste av brittiska politiska ledare under det förra seklet. Han hade direkt bidragit till Storbritanniens inblandning i kriget*, dock utan att överhuvudtaget förstå sig på väpnad konflikt. Det ledde till att han lika mycket missförstod som han avskydde sin främste militäre undersåte, chefen för British Expeditionary Force, BEF, fältmarskalk Sir Douglas Haig.


Haig hade å sin sida inte lyxen av att ständigt ha en stor megafon att konversera genom. Han hade som soldat få eller inga val. Somme var inte hans idé, han uppskattade inte ens prospektet efter Londons eftergift för Paris. Sedan i februari 1916 var den svårt trängda franska armén indelt i en strid för nationens överlevnad vid bastionstaden Verdun. Paris begärde – nej, de krävde – britternas omedelbara aktion sommaren 1916 vid deras avsnitt av fronten, från floden Somme och vidare till Engelska kanalen. Samtidigt skulle ryssarna i öster trycka på i en ytterligare sommaroffensiv för att försöka avlasta västfronten ytterligare. Detta var en stor politisk uppgörelse som Lloyd George lade i Haigs knä.

Hela 1915 hade fransmännen tagit större delen av striden medan britterna byggt upp en helt ny armé, sedan det ursprungliga BEF plöjts ner i den fransk-belgiska myllan 1914. Den nya brittiska armén var den största man någonsin satt på stridsfot, det var en massarmé efter det att allmän värnplikt införts i landet. Det var något totalt nytt för den brittiska erfarenheten och nervositeten var stor hos både War Office i London och BEF i Frankrike. Fältmarskalk Haig tvekade inte för ett ögonblick att använda sina trupper, han önskade bara att ha fått större inflytande i hur och var den skulle användas. Han hade nu att med oprövade förband iscensätta en majestätisk offensiv mot de tyska linjerna direkt norr om floden Somme.

Lloyd George

En initial anfallsstyrka bestående av drygt 350 000 man, huvudsakligen från den brittiska fjärde armén, 13 divisioner ur sex armékårer, med ytterligare 11 franska divisioner som understöd, började göra plats för sig bland skyttegravarna. Det var huvudsakligen oerfarna soldater som gick i ställning och det fanns stor oro för hur det skulle gå. Mot sig hade man svåra tyska linjer, duktigt nergrävda och mycket väl understödda av återkommande befästningsverk, såsom ruinstaden Thiepval i frontens centrum. Tyskarna var dessutom stridserfarna. Deras sammanlagda styrka i samma område var ca 100 000 man, ett perfekt ratio för framgångsrik försvarsstrid, 1/3.

Att Somme inledningsvis blev en katastrof redan första dagen, med den brittiska militärhistoriens absolut svåraste förluster någonsin – 57 500 fallna, varav 19 200 stupade under blott 12 timmar – berodde på tre orsaker: 1. Undermåliga underrättelser. 2. Allt för stor tillit till artilleriets förmåga. 3. Oförmåga från kår- och divisionsstaber att delegera stridsledning till brigad- och bataljonsledning som faktiskt var på plats. Fältmarskalk Haig tog in den lärdomen med bister min och han planerade att göra något åt det, men anfallen måste likt förbannat fortsätta**, allt enligt 10 Downing Streets löfte till Paris.


Analyserna efter slagets inledning gav klara besked till Haig. Artilleriet hade föga effekt på de ordentligt nedgrävda tyska linjerna och de kunde inte bereda väg genom ingenmanslands taggtråd. Infanteriet var allt för statiskt i sitt agerande när de väl intog fiendens positioner. Bataljonschefer saknade operationell frihet på plats och den fientliga svarselden förstörde de egna förbindelselinjerna. Innan det inledande anfallet hade en livlig diskussion hållits i den brittiska arméstaben. Valet hade stått mellan en bred anfallsfront, eller smalare, koncentrerade anfall. Lärdomen angav tydligt att det sistnämnda alternativet var att föredra. Det var lättare för artilleriet pch infanteriet att samverka under dessa förhållanden.

Det största problemet var dock hur man skulle kunna spara de egna trupperna under attack. Man måste i vilket fall som helst avancera över ingenmansland. Fältmarskalk Haig förde en aktiv diskussion med sina generaler under de fortsatta striderna. Man övade och testade samverkan, offensiv artillerield framför framryckande infanteri, med skiftande resultat. Det var mycket svårt utan fungerande eldledning längst fram, eftersom man saknade kommunikationsmedel. Man försökte med noggranna tidtabeller, men hamnade antingen i situationer där artilleriet sköt för långt fram och passerade över tyskarnas linjer, eller så utsatte man de egna trupperna för egen eldgivning, den största skammen för artilleristerna.


Man måste komma ihåg att allt detta fortsatte medan striderna höll på för fullt och soldater stupade per de tusende i veckan. I London vred politikerna sina händer, Lloyd George hotade med att sparka Haig, något War Office totalt förkastade, väl medvetna som de var att få, eller ingen, kunde göra jobbet bättre än han. Lugnt och metodiskt stretade Haig och hans folk vidare med kriget. Haig var mycket populär bland trupperna och efter kriget skulle de brittiska veteranorganisationerna stötta honom när kritiken blev för orättvis i deras öron. Han var ansedd som en envis fighter som aldrig gav upp.

Slaget vid Somme höll på i fyra och en halv månad, mellan den 1 juli och den 18 november 1916. Slaget kostade britterna 420 000 sårade och stupade, fransmännen 200 000 och tyskarna närmare en halv miljon man. Om man skulle mäta framgång i erövrat territorium, så såg det inte bra ut. Ententen vann som mest knappt 10 kilometer land, en svensk mil. Det låter inte mycket, men Haigh och hans militärer vägrade ta kritik för att ha misslyckats. De hade bistått deras franska frontkamrater att segra vid Verdun och än en gång räddat nationens huvudstad. Den viktigaste segern för den brittiska armén låg dock på ett helt annat plan.

De hade löst dilemmat med deras taktiska problem vid fronten.

Haig

Vid den s.k. tredje och sista fasen av slaget vid Somme, hösten 1916, koncentrerade britterna sina anfall till Thiepval. Anfallen inleddes med korta, intensiva artilleristötar, som följdes av infanteriets anfall bakom en skärm av tanks. Dessa rullande pillerburkar hade testats under slagets gång och man hade börjat få kläm på deras användbarhet. Förutom skydd och artilleriunderstöd, så fungerade de utmärkt som ambulerande sambandsstationer, eftersom de kunde dra tjocka, tåligare telekablar bakom sig och skydda dessa. Divisions- och brigadchefer kunde nu stanna i de egna linjerna, där man hade översikten genom förbättrad kommunikation, dessutom drönerade man inte ledarskapet. Tidigare hade över sextio procent av dessa chefer dukat under i triderna.

Istället kunde nu de mest lämpade cheferna på bataljons- och kompaninivå styra striderna efter vad som taktiskt fungerade bäst vid frontavsnitten. Man kunde nu äntligen dra fördelar av att ta fiendens linjer. Vad inte många reflekterat över tidigare var att brittiska armén under slagets första dag, den 1 juli, faktiskt intog merparten av sina primärmål, de första tyska skyttegravarna, men att man fullständigt misslyckades hålla de nya ställningarna eftersom befälslinjen brytit samman och lägre chefer inte visste vad de skulle göra. Det var inte marschen över ingenmansland som dödade tiotusentals mön den dagen, det var kaoset när de väl kom fram som gjorde det. Nu, på hösten, korrigerade förbanden själva sina positioner och rapporterade tillbaka till de högre staberna som nöjde sig med att följa utvecklingen beredda att kasta in nödvändiga reserver där de behövdes bäst.


Förutom tanksen användes även flygvapnet mera taktiskt effektivt. De fick nu angripa tyska sambands- och stödjepunkter längre bak, något som definitivt skapade förvirring hos dem. Genom sitt envetna arbete, ofta i blindo genom trial and error, hade fältmarskalk Haig aktivt lett en militär metamorfos under fyra usla månader vid Somme. Han hade inte enbart radikalt förbättrat sin armés stridsförmåga, han hade även svängt det svåra sambandsförhållandet från sig själv, över till fienden, samt – och det här är det mest enastående – omedvetet skapat förutsättningarna för framtidens s.k. blixtkrig.

Ingen, efter kriget, förutom dem som faktiskt var med, tog Douglas Haigs vägran att acceptera medias och poplärkulturens häcklande på allvar. Istället hyllades mannen som varit med att starta kriget, men som nu önskade framstå som en fredsduva, Lloyd George. Slaget vid Somme var ett fruktansvärt blodbad, som krävde hårda nerver och outtröttlig beslutsamhet. Det var inget för politiska lättingar, snarare för iskalla krigshundar.




* Lloyd George hade innan kriget varit en av de parlamentariker  som inspirerat Winston Churchill att byta parti från det konservativa Tory’s till den då ledande progressiva kraften i brittisk politik, liberalerna. När han väl fått Storbritannien med i kriget blev fötterna iskalla och det var bl.a. George som stod bakom Churchills försök att öppna en ny front i Dardanellerna, vilket ledde till katastrofen vid Gallipoli – som George gick oskadad ur, men som Churchill fick betala för med sin heder. Lloyd George lade hela skulden för lidandet under det stora kriget på militärerna i allmänhet och Haig i synnerhet.


** Det var ett stort misstag att locka soldater till tjänstgöring genom att erbjuda dem möjligheten att göra det tillsammans i s.k. Pals Battalions. Majoriteten av de stupade den första dagen, 1 juli 1916, var varken yrkessoldater eller värnpliktiga, de var frivilliga genom Territorial Army. Inget av detta var heller Haigs idé, utan en politisk konstruktion för att snabbt dra samman leden. Resultatet blev katastrofalt och fick ett mycket svårt slag hemmavid. Hela byar och stadsdelar drabbades av gemensamma försluster av nästan allt manfolk över 18 år, äkta män, fäder, bröder och söner. Somme är för alltid ihågkommen för just den där dagen och alla de förlorade männen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar