tisdag 18 april 2017

Fregatten - flottans ögon


Master and Commander: The Far Side of the World var en merikansk film från 2003 i regi av den australiske regissören Peter Weir, med landsmannen Russel Crow i huvudrollen som kapten Jack Aubrey och Paul Bettany som skeppsläkaren Stephen Maturin. Filmen var baserad på författaren Patrick O’Brians bokserie om Captain Aubrey och Dr Maturin. Det är definitivt en av de bästa av krigsfilmer och i synnerhet i toppklass rörande örlog per segel. Fartyget i fråga var det verkliga HMS Surprise, en tidigare fransk fregatt – Unité – som kapats och gjorde succé i Royal Navy under sekelskiftet 17-1800.

Berättelserna om kapten Aubrey bygger på verklighetens Admiral Sir Thomas Cochrane, 10th Earl of Dundonald (1775-1860), en av brittiska flottans genom tidernas mest djärva och framgångsrika fartygschefer. Cochrane gjorde de sju haven osäkra för alla med sin hypersnabba brigg HMS Speedy under Napoleonkrigen och det är från hans memoarer som alla de trick som kapten Aubrey använder kommer ifrån. Även C. S. Forsters karraktär, kapten Horatio Hornblower, bygger på Cochrains härjningar.


I filmens berättelse är året 1805, just inför Napoleonkrigens inledning, och kapten Aubrey har fått hemliga order om att finna och jaga ikapp den franska fregatten Acheron i syfte att förstöra, eller kapa henne. Uppdraget är av avgörande betydelse, men också ytterst farligt. Acheron är är både större och snabbare än HMS Surprise. En liknande operation utfördes även av kapten Cochrain 1812. I filmen används förutsättningarna för den amerikanska tunga fregatten USS Constitution som byte och en replika av en modell av dess skrov visas också i filmen. Dock, de amerikanska producenterna vägrade att finansiera en film där man jagade amerikaner, varför en fransk fiende fick diktas upp.

Verklighetens USS Constitution utgjorde exakt lika stort hot mot Ryal Navy under kriget 1812 och jagades därför konstant, utan framgång. USS Constitution är fortfarande idag kommissionerad och i drift av US Navy, nu som skolfartyg, bl.a. för US Naval Academy.

USS Constitution

Fregatten var den viktigaste fartygstypen alla kategorier under de stora segelfartygens tidevarv, stommen i stormakternas örlogsflottor. De må ha olika storlekar, men fregatter tjänade alla samma syfte. De var stora nog för last, men ändå smidiga och snabba på haven. I örlogssammanhang rådde samma förhållande: stor nog för kanoner och manskap i tillräcklig mängd, men ändå manövrerbara för snabb passage till havs. Steget över fregatten var dåtidens slagskepp, linjefartygen, d.v.s. fartyg med fler än 40 kanoner. Dessa var till för krig enbart och flyttades ogärna över haven i andra syften. Fregatter återfanns aldrig sida vid sida med linjefartyg i strid, för det var de allt för små. Istället tjänstgjorde de som spanings- och signalfartyg. I världens största flotta, Royal Navy, kallades de därför – the Eyes of the Navy – flottans ögon.

I samtliga sjöbefäls drömmar lyste chefsskapet över en fregatt som allra klarast. Man kunde heller aldrig bli amiral om inte med framgång varit kapten på en fregatt. Fregatten innebar en frihet under ansvar som kanppast existerade annars i den tidens samhällen. Med en fregatt seglade man oftast ensam på olika uppdrag. Det kunde vara handel, spaning, kartläggning och strid – inte minst piratverksamhet, en vid sin tid mycket förekommande ekonomisk krigföring. Precis som kapten Aubrey säger i filmen – vi är en liten bit av England. Fartygschefen var Gud fader själv ombord, hans ord var lag och han hade stora befogeheter till sitt förfogande, som t.ex. utöva dödsstraff. För att förstå den organisation de styrde över kan man ta en närmare till på en typisk brittisk fregatt av Minerva-klass från 1700-talets slut och framåt.

Amiral Cochrain

Totalt hade man 278 mans besättning. Kaptenen och hans fyra officerare, en för varje vakt, var de enda av amiraliteten kommissionerade fartygsofficerare ombord. Till officerskåren hörde även en löjtnant ur Royal Marines, chefen för fartygets marinkårsavdelning, i det här fallet 50 man. Övriga befäl var 5 st Seamen Warrant Officers och 10 st Civilian Warrant Officers. Där återfanns olika experter, som t.ex. fartygets Master, besättningens direkte befälhavare [och skräck], men också skeppsläkaren, kvartermästaren, byggmästaren (chief, eller fartygsingenjör) och artillerimästaren – Minerva-klassen förde 38 kanoner. Till dessa följde 10 st Mates and Midshipmen, ungdomar mellan 13 och 20 år som var där för att lära sig sjöbefälets mycket hårda skola.

Kaptenen tilltalade alla under honom som Mister. Officerarna kunde han tilltala med förnamn, men då endast i mässen, aldrig annars. Samma gällde för Warrant Officers. Alla under kaptenen tilltalade honom för Sir. Allt befäl kallade officerarna för Sir. Manskapet kallade samtliga befäl, utom officerarna, för Mister. Att bryta mot denna ordning var ett allvarligt brott som kunde leda till prygel av Masters Mate, den högste underofficeren på fartyget. Alla kaptener hade gått denna befälsväg. De med familj i flottan kunde mjukstarta som Midshipman. Andra, som den legendariske kapten William Bligh, utan kontakter, startade som mässpojke vid 7 års ålder*. Det fanns 12 små Servants ombord en Minerva.
 
Minerva Class

Manskapet var uppdelade i tre avdelningar eftersom fregatter hade tre master och tre överdäck. Samtliga var uppdelade i två vakter. Mastbesättningarna kallades Fore-topmen 24 st gånger två, Main-topmen 30X2 och Mizzen-topmen 9X2. Däcksmanskapet kallades Overcastle 10X2, Waistes 8X2 och Afterguard 40X2. Ledare för varje vakt kallades Landsman och hade underofficers rang. Andra besättningsmän/underofficerare som var indelade i vakter var Boatswain Mates 2X2 (t.ex. Masters Mate), Quatermasters Mates 3X2 (t.ex. kockar), Gunners Crew 5X2 och Carpenters Crew 5X2. De två sistnämda var inte alltid upptagna med sitt och kunde designeras till annat av Masters Mate.

Fartygets marinkårsavdelning, 50 man, hade endast två uppgifter ombord – profoss (polis) och framför allt strid. De var alltid förlagda skilda från övrig besättning, som regel i fartygets akter, under kaptenens hytt. Under gång stod alltid ett par man i stram vakt vid officerarnas avdelning. I främmande hamn hade de ansvaret för all vakthållning. Soldaterna fick aldrig fratenisera med övrig besättning (inse disciplinen i detta). De lydde heller aldrig order från andra än deras egen befälsgång och fartygets officerare. I strid var marinkårens löjtnant chef, med kaptenen som överséende befälhavare, det var dock enbart på hans order de gick i strid. I strid bemannade besättningen oavsett sina ordinarie sysslor deras stridspositioner, i första hand pjäserna på kanondäck, deras normala bostad. Varje pjäs krävde 8 mans besättning. Nu blev artillerimästaren och hans Mates kungar på kanondäcket. Det var bl.a. deras ansvar att tillse att besättningen klarade av ett minimum av två skott i minuten.

Royal Marines

Vid bordning behövdes enbart den ena sidan av kanondäck bemannas. Den andra sidan beväpnades då med all den uppsjö av dödliga vapen som fanns inlåsta ombord – pistoler, svärd – eller snarare huggare – knivar, yxor och spikklubbor. Endast marinkåren hade tillgång till musköter, till dessa hade de också pistoler och – huggare.  I strid rensades officerarnas mäss och kaptens hytt till förmån för skeppsläkarens behov, eftersom det var det rymligaste utrymmet ombord. Till hans hjälp ställdes som regel kvartermästarens folk. Barnen ombord deltog givetvis i striden, oftast i kapaciteten som aronnanser och ammunitionsbärare. Strid, oavsett utgång, innebar som regel stort trauma för hela fartyget och det var något kaptenen ensam ansvarade över.

Ändå var denna uppgift en önskedröm för allt sjöfolk. Fregatter var ofta kapare ute till sjöss och de flesta bordningar skedde utan strid. Att ge sig i kamp med Royal Navys fregatter var nästan alltid dömt att misslyckas. Britterna var havens kungar, de hade det bästa befälet, den bäst övade besättningarna. De sköt snabbast av alla. Det fanns en sammanhållning och disciplin ombord på deras fartyg som inte existerade någon annanstans, särskilt på de friseglande fregatterna. Det var nämligen ett mycket lönande arbete. Allt kapat gods tillföll besättningen enligt ett procentsystem. Det finns exempel i brittiska flottans rullor på kaptener med årsinkomster på 40 000 pund, en ofantlig summa pengar vid den tiden. Därför var det många fregattkaptener som vägrade befordran eftersom kronan aldrig kunde ersätta en amiral lika mycket som kapandet gjorde.


Royal Navy var vid denna tid, från medeltiden till ca 1850, en av de få platser där det förekom klassresor. Kaptenerna pensionerades med gigantiska förmögenheter som de omsatte i fastigheter, internationella handel och allmänna affärer. Betänk hur många tidiga industrimagnater och ledare för handelshus i den nya tid som Storbritannien steg in i kring år 1800 och Napoleonkrigen, som gick under titeln Captain. Samma för besättningar, många som efter kanske 10 år till sjöss återvände hem och blev sina egna, köpte en pub, ett värdshus, en bondgård, eller flera fiskebåtar. Många kaptener anlitade gamla kamrater från sjön i deras affärer, gjorde dem alla framgångsrika och förmögna.

Det var inga problem att bemanna fregatterna med lycksökande män för det stora äventyret. Svårmod, hårda bud och krig var bara extra grädde på moset, något att berätta för barnbarnen vid kvällsbrasan.





* Om Bounty varit en fregatt istället för typ en brigg, då hade ett myteri aldrig skett. Det var ett av Blighs och hans försvarares argument efter myteriet. Bounty var för liten för uppdraget. När alla brödfrukterna lastats ombord inkräktade de så pass på allas utrymme, inklusive Blighs hytt, att det drev upp ilskan ytterligare. Blighs enda kollegium, eller stab, ombord var en handfull överåriga och därför misslyckade Midshipmen, andra klassens befäl. Ombord på en fregatt, något Bligh redan var kvalificerad för, hade arbetet att upprätthålla disciplinen underlättats. Fletcher Christian hade inte ens kvalificerats till officer på det fartyget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar