tisdag 27 december 2016

Marston Moor, Cromwell och den nya armén



The Story of the English Civil War is short and simple. King, Lords and Commons, landlords, merchants, the City and the countryside, bishops and presbyters, the Scottish army, the Welsh people, and the English Fleet, all now turned against the New Model Army. The Army beat the lot!
Winston Churchill


Sedan april 1644 hade parlamentets trupper, Roundheads, under Lord Fairfax, tillsammans med covenanter – presbytarianer – från Skottland, belägrat det av royalisterna, Cavaliers, hållna York. Den brittiska kungen, Charles I, lät marschera nya trupper från nordväst, under prins Rupert av Pfalz, i syfte att bryta belägringen. Lord Fairfax antog utmaningen och mötte upp i North Yorkshire, utanför vad som idag är byn Long Marston, på öppen mark kallat Marston Moor. Det var de första dagarna i juli och det engelska inbördeskrigets största fältslag stod för dörren.

Parlamentarikernas armé, totalt ca 22 000 man, gick under samlingsnamnet Army of Both Kingdoms, i meningen England och Skottland. Lord Fairfax hade utsett ledaren för den största hären, den skotska Army of the Solemn League and Covenant, general Sir Alexander Leslie, Earl of Leven, som arméchef. Han var en hårdför och kompetent legoknekt, som tjänat under svensk flagg i Trettioåriga kriget och av Gustav II Adolf utnämnts till fältmarskalk. Övriga två arméer var Parlamentarian Army of the Eastern Association, under general Sir Edward Montagu, Earl of Manchester, samt Parlamentarian Army of Ferdinando, under Lord Halifax själv. Den största kavallerienheten, en styrka om 3 000 ryttare, leddes av överste Oliver Cromwell, som därigenom skulle agera Lieutnant General för allt parlamentariskt kavalleri på slagfältet, totalt 7 000 ryttare.


Royalisterna, under prins Rupert, mätte totalt drygt 17 000 man, inkl. ca 4 000 man ur Yorks garnison, under general William Cavendish, markisen av Newcastle. Där fanns också den s.k. Contingent of Northern Horse, ett förstärkt kavalleriförband om drygt 3 500 ryttare, under Lord Goring. Totalt hade royalisterna 6 000 ryttare. Fördelningen av artilleri var 30 mot 14 i parlamentarikernas favör.

Det kan tyckas märkligt, att 1642 års upprorsmakare mot Charles I, parlamentarikerna, verkade mer förberedda än den egentliga maktens armé, men så var det och det finns en klart definierad orsak till detta. Parlamentarikerna var bättre finansierade, bättre ledda och bättre utrustade än kungens folk. De var långt bättre tränade, mer disciplinerade och såg tusan så mycket bättre ut när de gick i strid. De var rena, väl klädda och som regel mätta i magarna, därför att de var professionella soldater. Deras ledare betraktade dem alla som kollegor i en ärans kamp mot förtrycket från en otrogen konung. Nyckelordet är protestantism, sträng protestantism. Stommen i parlamentarikernas kall var religiositet, det var puritaner och presbytarianer, i kampen för att en gång för alla kasta ut det katolska oket från de brittiska öarna, d.v.s. Charles I och hans anhang.

Se på Oliver Cromwell, som på Marston Moore stod helt i centrum för utvecklingen, knubbig och satt, sittande på sin häst framför sina reserverade och tysta ryttare. Han utgjorde standarden för alla andra, propsat på professionalism, anställda krigare, goda puritaner allihop. För honom var detta ett heligt krig mot satans bålverk. De gjorde alla Guds arbete, av fri vilja och under mycket ordnade former. Hans soldater, huvudsakligen rekryterade i hans eget East Anglia, fick varken supa eller hora. De var betalda och därför krävdes fokus på uppgiften för hand.  Cromwell själv, landägare och medlem i parlamentet, saknade helt militär skolning, men hade visat sig vara en enastående militär ledare utifrån ren självdisciplin och okuvlig vilja. Denna dag, den 2 juli 1644, skulle bli Cromwells, i denna stund skulle hans stjärna göras, den som skulle leda till bildandet av den brittiska republiken och senare till hans egen tyranniska diktatur.



Vad ingen av vare sig adelsmännen Lord Halifax, Sir Alexander eller earlen av Manchester, än mindre allmoge Cromwell, ens kunde föreställa sig där på fältet, framför slutna linjer och under fladdrande baner, var att de var i görningen att skapa grunden till det moderna Royal British Army. Så här i början av det engelska inbördeskriget var det ännu inte gångbart, men ännu under konfliktens härjningar, fram till 1651, skulle parlamentarikernas här erhålla namnet New Model Army och det stod Oliver Cromwell skrivet över hela skapelsen. Kungliga brittiska armén har sina rötter tillbaka till 1200-talet, men officiell start i historien är 1660. En av parlamentet reducerad kungamakt, under Charles II, önskade skapa en stående här, just för att förhindra en ny revolt. Det gick inte att undvika New Model Army, den stod där, fix och färdig, fortfarande fullständigt livsfarlig. Den första armé som enat britter under en fana, professionell, lika disciplinerad som mycket egensinnig.

Det var fyra principer som styrde New Model Army, enligt Cromwell: 1. Endast välartade män fick tjänstgöra; 2. De måste tro på moraliteten i deras tjänst; 3. Fungerande system för organisation, disciplin och rang; 4. Teamwork.

Genom små, som stora konflikter, under kolonialkrig, stora kontinentala drabbningar, två hela världskrig, genom seger och förlust, har brittiska armén kämpat med en beundransvärd tåga, kommen någonstans från djupet av deras keltiska härkomst. Många är de som drabbats av deras ovilja att ge sig, eller förundrats av deras djupt rotade traditioner, stunsen i deras högst egna stil, den märkliga honnören, det udda anslaget i drillen. Den brittiska armén utgör själva epitetet i det som är brittiskhet. Därför är det kanske märkligt, men på nåt sätt ändå logiskt, att en av de viktigaste grundarna av denna här var en revoltör mot kungen, en republikan, vars trosfränder skulle fly landet för att istället lägga grunden till Amerikas förenta stater.



Nu satte han sporrarna i hästens sida och överste Cromwell red åter igen i skritt utefter linjen av ryttare på den vänstra flanken. Klockan var sent på eftermiddagen, kanske närmare klockan fem, men det var sommar och solen skulle stanna uppe ett tag till. Än fanns det tid för strid. Hans ryttare mötte Cromwells blick när han passerade dem, de var samlade, bistra, redo för vad än den kommande drabbningen hade att erbjuda. De var s.k. harquebusiers, lätt kavalleri, med värja och två pistoler i sadlarna. Regementena var grupperade i tunna linjer, skvadronvis, 150-200 man, om tre träffar, modellerade efter svensk modell. De var övade att rida an med dragna värjor, hugga in på fienden i chock, studsa, omgruppera och rida an igen, nu kanske i en annan riktning. Det ställdes höga krav på alla för att momentum och snabbhet skulle kunna upprätthållas. Det krävdes även dödsförrakt, inte minst hos deras ledare.

Cromwells eget regemente stod där, 14 skvadroner stark, redan kallad The Ironsides av både vän som fiende, nu under ledning av överstelöjtnant Edward Whalley, son till sheriffen i Nottinghamshire och en av dem som 1649 skulle överse avrättningen av Charles I.

Det var rojalisterna som kommit marscherande, medan Sir Alexander hade valt slagfält. Man rörde sig från två håll allt närmare vägen genom dagens Long Marston, i väst-ostlig riktning. Roundheads artilleri, under Sir Alexander Hamilton, sköt kulor och kartescher i Cavalierernas riktning, medan de grupperade sig på en låg höjd söder om vägen, kallad Marston Hill. Prins Rupert hade önskat att slippa drabbning den dagen eftersom de var utsjasade av allt marscherande. Det var lätt att få fel uppfattning om prinsen. Han var alltid extravagant klädd med fantastiska peruker och han hade alltid en liten vit pudel med sig i fält, vid namn Boye. Han var dock en ärrad krigare och alls inte överförsiktig på något vis. Han lät gruppera sin här utmed ett dike, som löpte längs med och norr om vägen. Han trodde inte på strid, eftersom det var så sent på dagen och satte sig i gräset med sitt närmaste entourage för att spisa middag.

Prins Rupert

Parlamentarikernas anfall ca klockan 19:00 var inte helt koordinerat. Cromwell stormade Lord Byrons kavalleri och tryckte dem bestämt tillbaka, men då prins Rupert inte kände sig överlagt hotad någon annanstans, kunde han erbjuda understöd och anfallet studsade. Mitt i denna strid sårades Cromwell i nacken och drog sig tillfälligtvis tillbaka för omplåstring. Samtidigt lyckades hans underställde Sir David Leslie skjuta in en kil mellan Byron och prinsens livgarde och man fick således ett ordentligt grepp om rojalisternas högeflank. Medan infanteriet brakade samman i mitten, var Lord Hallifax på parlamentarikernas höger inte like framgångsrik med att pressa Lord Gorings kavalleri. Hallifax själv höll på att bli tillfångatagen, men undkom genom att ta bort det vita bandet i hans hatt som var hans igenkänning i stridslarmet.

Striden var i full gång, med de tusentals männen insvepta av stora moln av svartkrut, standarer och vajande skogar av infanteriets långa pikar. För ett ögonblick denna kväll, medan solen började dala i väster, såg det ut som om parlamentarikerna skulle misslyckas. Flera av deras ledare började tveka, inte minst Lord Hallifax. Om prins Rupet kunde hålla fältet skulle han kunna rida ut momentet i parlamentarikernas anfall, deras fördelar kunde snabbt vändas till nackdelar om trupperna greps av panik. Det farligaste som fanns var att låta ett fältslag gå i stå. Initiativet måste återtas. Cromwell, som nu var tillbaka i sin position med ett bandage om halsen, darrade dock inte på hanen. Med understöd av det egna infanteriet började han lugnt och resolut utnyttja Sir Davids kil för att angripa rojalisternas infanteri i flanken. Detta höll de inte för och snart började rojalisternas mitt att rullas upp.

Cromwell hade återtagit initiativet hos parlamentarikerna. Med det nya hotet från sin höger, tappade Lord Goring motivationen att hålla sitt kavalleri i en snart framskjuten position på fältet. Han vek tillbaka. Denna manöver innebar snabbt att rojalisternas soldater tappade huvudet och började fly okontrollerat. Cromwell lät sitt hela kavalleri gå an med värja och pistol. En massaker stod för dörren och Cromwell återkallade inte sina trupper förrän de nått fiendens tross. Parlamentarikernas seger var förkrossande. Prins rupert hade förlorat över 4 000 man, medan Sir Alexander kunde räkna in ett par, tre hundra döda och sårade.



Slaget vid Marston Moore innebar att staden York kapitulerade och att rojalisternas armé splittrades. Parlamentarikerna lyckades att vidmakthålla sin starka position i landet och tvinga motståndaren att skramla ihop nytt folk i nya försök att kraftsamla. Slaget gjorde Oliver Cromwell till permanent generallöjtnant och föra honom framåt till den absoluta täten av parlamentets strävan. Med skicklighet och hänsynslöshet skulle han leda rörelsen till seger och under nästan ett decennium Storbritanniens enda republik.


Det var armén som var hans främsta verktyg till makten. Den var absolut lojal till honom och utgjorde inte bara ett formidabelt hot mot rojalisterna, utan även mot hans fiender bland de egna. Likt en romersk legion gav den Cromwell hans främsta argument, i krig som i fred. De gav honom även till sist ryggen i skuggan av hans tyranni och öppnade för monarkins återkomst. Det är bl.a. därför som de slutna leden av det professionella Royal Army efter 1660 aldrig utgjort utgjort något hot mot den brittiska konstitutionella parlamentariska monarki som den var med och skapade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar