söndag 4 december 2016

Europas veka underliv


Frankrike var knappast medveten om det, men Storbritannien såg sig inte som redo att reprisera erfarenheterna från det tidigare kriget i Europa, när andra världskriget startade 1939. Winston Churchill, som då blev marinminister, med stort inflytande över nationens militära strategi, var instrumental i detta avseende. Det var hans klara uppfattning att Storbritannien inte, för allt i livet, fick utkämpa ett nytt ställningskrig på den europeiska kontinenten.

När han blev premiärminister den 10 maj 1940, samma dag som tyskarna inledde invasionen av Frankrike och Benelux, och allt började rasa samman, blev det så viktigt för honom att föra en dialog med Paris. Han riskerade sitt liv med att flyga till Frankrike och försöka tala till dem. Döm om hans djupa besvikelse när han insåg att den franska regeringen och generalstaben var hopplösa defaitister. Han kommenderade omedelbart tillbakadragandet av brittiska styrkor från kontinenten. I det avseendet hade han kung och fosterland bakom sig.

Däremot var han påfallande isolerad i sin vilja att fortsätta bekämpa nazisterna med alla till buds stående medel. När han senare kommenderade sänkandet av den franska Medelhavsflottan för att hindra den falla i tyska händer, blev relationen till de fria fransmännen mycket sur. Han bidrog med sitt ledarskap att avstyra en tysk invasion av de brittiska öarna, men därefter uppkom frågan – hur fortsätta kriget mot Nazityskland härifrån?

Det var alls inte självklart så här innan Japans och USA: s inblandning i kriget, men svaret kom från Italien. Det var inte enbart ett kolonialistiskt initiativ att försvara brittiska intressen i Nordafrika och Mellanöstern. De brittiska oljefälten var livsviktiga för fortsatt brittiskt krig mot ett nu mycket irriterat Nazityskland och Suezkanalen var här en absolut nyckelposition. Medelhavet var dessutom ett gammalt strategiskt argument hos Churchill och nu fick han äntligen rätt. Här skulle kampen fortsätta, här skulle striden stå. Han kallade det – Europe’s weak underbelly.

Det blev storstryk i Grekland, med ännu ett nytt Dunkerque på Kreta, när Hitler bistod Mussolini i Europa. Britterna knöt näven i fickan och gnisslade tänder. Det brittiska imperiet kom till hjälp, trupper från Australien, New Zeeland, Indien och Sydafrika. Det var en liten tröst när dessa främmande soldater tvålade till italienarna i Nordafrikas öken. Storbritannien hängde i fingertopparna som Europas enda, fortsatt kämpande fria demokrati, med Royal Air Forces nattliga bombningar av Tyskland som enda underhållning. Så kom först den tyska invasionen av Sovjetunionen och därefter Japans inträde i kriget med Pearl Harbor.

Två nya, mycket mäktiga bundsförvanter, Sovjetunionen och USA. Det rådde nu absolut ingen tvekan om hur kriget skulle gå, men det fanns fortfarande frågan om prislappen för denna seger. Ryssarnas fruktansvärda uppoffring under hösten 1941 var något demokratier inte kunde överleva, USA var enig med sin brittiska kusin om detta. Samtidigt hade amerikanerna inget intresse av att inte dra ut lidandet i onödan. De ville ha en snabb utveckling här, men britterna stretade emot. De menade, på goda grunder, att tyskarna fortfarande var allt för starka i Västeuropa, att en invasion av kontinenten i Frankrike redan 1942 riskerade att misslyckas.

I detta avseende, vid den tiden, hade Churchill både sin regering, parlamentet och framför allt den brittiska krigsmakten bakom sig. Amerikanerna lärde sig sanningshalten i detta i två steg. Först när de redan våren 1942 vecklade upp det väldiga US Army Air Force i England och började komplettera britternas blödande av tyskarna med dagbombningar. Man mötte ett fortfarande existerande tyskt luftherravälde över Europa. USAAF tog fruktansvärda förluster i fruktansvärda luftstrider över Tyskland och 60 procent av flygbesättningarna kom aldrig hem igen. Den andra lärdomen kom med räden mot Dieppe i augusti 1942.

USA böjde sig under stor tvekan för Churchills doktrin och i skenet av ryssarnas direkta kritik. Man slog Rommels Afrikakår och höll upp El Alamein som en seger i klass med Stalingrad. Man invaderade Sicilien, därför att det skulle leda till Italiens utträde ur Axelmakterna, men när Churchill samtidigt tryckte på för att även anfalla utefter de grekiska öarna, då slog amerikanerna till bromsarna. Vid hösten 1943 började även det brittiska War Office att protestera. Det var dags att ta den slutliga utmaningen, Mr Prime Minister. Trots det lyckades Churchill få igenom en kompromiss, han accepterade att börja planera inte enbart en, utan två stora invasioner av Frankrike, operationerna Overlord och Dragoon, men under förutsättning att det italienska koståget fick fortsätta. Han ville binda tyska trupper där – Fair enough.

Två historiska faktum utvecklade sig med detta. Man bör inte underskatta hur Churchills envishet rörande Europas veka underliv innebar ett närmande mellan president Franklin D Roosevelt och Josef Stalin. Han tappade dem där någonstans. De två blivande supermakterna började beundra varandra. Washington uppskattade verkligen ryssarnas stora folkliga uppoffring och Kreml var i sanningen mycket imponerad av amerikanernas enorma resurser. De delade varandras åsikter om kriget och Roosevelt-administrationens Woodrow Wilsonska vurm för internationalism var hjälplöst frestad av kommunisternas international. Samtidigt utvecklade sig det italienska fälttåget till ett vedertaget helvete på jorden.

De allierades Italienkampanj var ett misslyckande även om det resulterade i en slutlig seger. Det här var något helt annat än det soliga Italien på vykort. Två år av fruktansvärda strider eftersom Wehrmacht stretade emot med absolut briljant defensiv krigföring. De allierades totala förluster slutade vid 325 000 man, fler per dag än i Västeuropa. Den slutliga tyska formationen 1945, den lilla, men tajta, tionde armén, anses i historien som den enda obesgrade tyska armén. De strök flagg helt på eget bevåg och marscherade ner från Alperna, med huvudena hållna högt. Det var bara orkestrar och basuner som fattades.

Amerikanerna hatade verkligen denna kampanj, varje sekund av den. De betraktade den, helt korrekt, som en pyrrhusseger och fullständigt oväsentlig i sammanhanget. Den är för alltid undanstoppad i amerikansk militärhistora som en dyster parantes. Den duger endast som exempel på enskild heroism, men fortfarande 1955, i filmens värld, klev Spencer Tracy av tåget i den eländiga hålan Black Rock, en enarmad, härdad krigsveteran från Italien, en amerikansk looser på väg att vinna sin självrespekt. Den amerikanska armén var inte sen att peka ut hur de gnälliga britterna minsann fyllde sin åttonde armé, Montgomerys gamla, med huvudsakligen kolonialtrupper, som ju kunde offras precis som de forna rebellerna.


Det ironiska är att Italien blev exakt det Churchill ville undvika från början, ett blodigt ställningskrig i leriga och iskalla skyttegravar. Det blev hans andra Gallipoli och början till slutet av hans period som ledare för en stormakt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar