tisdag 13 december 2016

Atlantfästningarna


Den första essän i denna min blogg, tillbaka i sommaren 2012, handlade om den tyska ockupationen av de brittiska kanalöarna, Guernsey och Jersey. Då den fortfarande lockar många läsare, har det så blivit dags att utveckla den berättelsen med en ytterligare i samma anda. Även denna är en relativt bortglömd historia från andra världskriget. Det handlar om tyskarnas beslut att befästa specifika hamnstäder utmed Atlantkusten, resulterande i mycket hårda strider, omfattande bombförstörelse och trots detta fortsatta tyska ockupationer ända till efter Nazitysklands kapitulation i maj 1945.

De kallades på tyska Atlantikfestungen och var givetvis Adolf Hitlers personliga påhitt. Beslutet kom den 19 januari 1944, när ett direktiv från stabschefen för Oberkommando der Wehrmacht, OKW, generalöverste Alfred Jodl, landade på Oberbefehlshaber West, OB West, generalfältmarskalk Gerd von Rundstedts bord. Syftet med fästningsstatusen var att förvägra de allierade tillgång till hamnarna ifall de bröt igenom den tyska Atlantvallen. Flera utav de aktuella hamnarna var också viktiga baser för Kriegsmarine: s ubåtsflotta. Viktigt i sammanhanget var dock att beslutet gick i takt med Hitlers ständiga behov av att springa till sin politiska ideologi om strid till sista man varje gång han tvekade i militära sammanhang.


För von Rundstedt innebar ordern att han måste avsätta resurser från Atlantvallen, det omfattande kustförsvar som löpte utmed hela den europeiska Atlantkusten, för att förbereda dessa hamnstäder för igelkottsförsvar. Fästningarna fick inte ges upp, de skulle försvaras till slutet, till sista man. Jodl delade inledningsvis in Atlantkusten i fyra sektorer, från norr till syd:

Nederländerna: 1. IJmuiden och Hoek van Holland.
Frankrike: 2. Dunkerque, Boulogne-sur-Mer och Le Havre. 3. Brest, Cherbourg, Lorient och Saint-Nazaire. 4. Floden Girondes utflöde; La Rochelle och Royan-Pointe de Grave.

Vid den allierade invasionens start den 6 juni 1944 kompletterade general Jodl listan med ytterligare två hamnstäder: Nederländska Walcheren och franska Calais.

För de allierade var givetvis dessa städer mycket viktiga och genom Enigma visste de att tyskarna förberedde dessa platser för särskilt hårt försvar. Huvudmålen för deras gigantiska och viktiga logistik var de stora hamnarna i Caen, senare Antwerpen och givetvis Rotterdam, men man hade inte råd att bortse från någon hamn. Det var inte bara en fråga om att försörja fyra miljoner soldater, det var också den humanitära uppgiften att ta hand om civilbefolkningen. De stora, interkontinentala hamnarna skulle dock tyskarna lyckas särdeles bra med att sabotera så pass att de inte såg normal sjötrafik förrän väl efter nyåret 1945. Antwerpen öppnades hjälpligt den 16 november 1944.

Brest

Den tyska strategin att sitta på de ovan nämnda hamnarna renderade de allierade i stort sett enbart två hamnar av volym i Frankrike, Marseille i söder, tack vare Operation Dragoon – det andra Overlord – och Normandies stränder. Man tvingades bygga ut de flytande Mullberryhamnarna, som enbart planerats att användas en kort tid efter invasionen. Fram till vintern 1944 var denna flytande och för väder mycket sårbara anläggning den största hamnen i mänsklighetens historia, räknat i tonnage. Man tvingades även etablera Red Ball Express, ett uttryck myntat av general George S Patton redan 1940 i samband med en större manöver i Louisiana.

Under ledning av överste Loren A Ayers, ofta kallad Little Patton, körde chaufförer i par, som mest 6 000 lastbilar, eller 12 500 ton, per dygn, mellan Atlant- och Medelhavskusterna till försörjningsdepåerna närmare fronterna. Dessa män hade att dygnet runt, med minimal vila, framföra de tunga lastbilarna, lastade med allt från bensin och ammunition, till förnödenheter och kläder. De körde på särskilt markerade huvudvägar där de var befriade från ansvar ifall olyckan var framme. Grejerna bara måste fram, sådana var orderna. Problemet var att finna chaufförer. I USA snabbinkallades några tusen man till den amerikanska trängen, de flesta svarta chaufförer, som tack vare Jimmy Hoffas transportarbetarfack hade svårt att få jobb, kriget till trots.

Red Ball Express

På så vis ställde tyskarnas strategi till stora problem för de allierade, som trots alla ansträngningar led av resursbrist hela hösten 1944. Man måste ta denna faktor i beräkning när general Dwight D Eisenhower och hans stab nekade till att satsa på en utvald riktning för offensiv till fördel för en allmän framryckning. Det drog definitivt ner hastigheten i den allierade framfarten, vilket kan tyckas märkligt med facit i hand.

Det var dock en liten tröst för de tyska soldater som kommenderades att stanna kvar i sina garnisoner medan kamraterna flydde österut. Deras öden skulle bli mycket olika, beroende på hur väl förberedda de var, deras befäls kvaliteer och på det sätt de allierade antog deras utmaning. På ett vis blev dock deras erfarenheter likartade. De allierades attityd till detta problem var tydligt. Motståndet skulle krossas. Man förberedda de aktuella städerna och hamnarna, först via motståndsrörelserna, som varnade civilbefolkningen, därefter med släppande av tiotusentals meddelanden från luften. Packa era tillhörigheter och lämna området, snarast. Därefter började man bomba och man hade inte för avsikt att bry sig om skillnaden mellan civila och militära mål.

De holländska positionerna skulle tas med relativt lite motstånd av kanadensiska styrkor när de väl ryckte in i landet i slutet av 1944, med början i september. Den första fästningen att hamna i de allierades arméstridskrafters blickfång var givetvis Cherbourg, i Normandie, längst ut på Cotentin, eller Cherbourghalvön. Uppdraget hade givits till US VII Corps, under generalmajor J Lawton Collins. Deras 4th Infantry Division skulle landstiga på Utah Beach den 6 juni. Operationen låg också inom ramen för generalmajor Matthew Ridgeways två luftburna divisioner, 82nd och 101st, landsättningar tidigare samma morgon. Stormningen av Utah Beach gick förhållandevis bra, men de luftburna trupperna hade haft stora problem att samla sig på Cotentin, trots det hade man klarat av majoriteten av sina uppdrag, inkl. hårda strider om den lilla hamnstaden Carentan. VII Corps nådde staden Cherbourg den 18 juni.


Fästningen Cherbourg hade av generalöverste Friedrich Dollmann, i funktionen som kommendant på Cotentin, tilldelats generallöjtnant Karl-Wilhelm von Schlieben den 23 juni, mitt under brinnande strid. von Schlieben var en ärrad och överkvalificerad pansargeneral från östfronten som p.g.a. uppstudsighet placerats i Normandie efter slaget om Kursk föregående år. Han hade ca 20 000 man, av ursprungligen 40 000, till sitt förfogande, de flesta andra klassens infanteri och tredje klassens kustartilleri. På andra sidan stod generalmajor Manton Eddys US 9th Infantry Division. Dollmann hade varnat om att Charbourg inte alls var förberedd som fästning. von Schlieben upprätthöll detta nonsens i tre dygn, sedan strök han flagg och räddade därmed tusentals människors liv. General Dollmann avled den 29 juni, antagligen genom självmord.

De svåraste striderna om fästningarna skedde i Bretagne i augusti. Slaget om Brest blev bland de hårdaste på västfronten och det berodde på en enda faktor: Resterna av 2. Fallschirmjäger Division och deras fruktade chef, general Hermann-Bernard Ramcke. Ramcke var en av Wehrmachts mest kompetenta generaler, men också en av de mest fanatiska, både som militär och som nazist. Han hade flyttats över från armén 1940, som överste, och var med under luftlandsättningarna på Kreta året därpå, som chef för Fallschirmjäger-Sturmregiment 1. Därefter hade han bildat en fallskärmsbrigad i eget namn under Erwin Rommels Afrikakår och lämnat för Frankrike 1943, som chef för 2: a fallskärmsjägardivisionen. Tillsammans med två undermåliga infanteridivisioner, 266: e och 344: e, bestod garnisonen i Brest av lite drygt 40 000 man.

För amerikanerna ingick Brest, Lorient och Saint-Nazaire i deras Operation Cobra, d.v.s. utbrytningen ur Normandie söderut, egentligen en sido-offensiv in i Bretagne. General George S Patton och hans tredje armé avancerade österut i sin snabba uppercut mot Paris, men han fick lämna efter sig VIII Corps*, under generalmajor Troy H Middleton, just för detta ändamål. Den 7 augusti 1944 nådde de brest och inledde omedelbart inringningen. Staden var nästan helt förstörd av bombningar och erbjöd mycket gott defensivt skydd för tyskarna. Fallskärmsjägarna hade lovat varandra att dö tillsammans likt de frontkamrater de var. De använde det övriga infanteriet i fasta positioner medan de själva fungerade som rörlig reserv. Från amerikanskt håll var det först och främst 8th Infantry Division, under generalmajor Donald H Stroh, understödd bl.a. av utlånade specialenheter ur brittiska 79th Armoured Division, utrustade med s.k. Churchill Crocodile Tanks (eldkastare).

General Ramcke

Striderna rasade mellan husruinerna på ett sätt ingen sett maken till annat än i Italien. Tyskarna vägrade släppa taget. VIII Corps drog på sig 4 000 man i förluster. Den 19 september beslutade Ramcke att släppa staden, eller snarare resterna av den. Ställföreträdande chef för 8: e divisionen, brigadgeneral Charles Canham, ledde förhandlingarna för amerikanarnas del. Ramcke blev förolämpad av den låga graden på Canham, som i sin tur knappast brydde sig i detta. På frågan vilka amerikanens befogenheter var, svarade Canham, med en handrörelse mot sina män bakom honom – Sir, deras befogenhet. Händelsen hamnade i amerikanska arméns bevingade uttryck för all framtid.

Ramcke släppte dock inte flottbasen. Han lät de soldater som inte ansåg sig vilja slåss för detta begränsade utrymme att sträcka vapen utan repressalier. Detta blev nu en sak mellan Ramcke och hans kvarvarande män. Vid det här laget hade de allierade tröttnat på de vettlösa och kostsamma striderna för dessa hamnar och en ny policy togs fram. Man skulle enbart lämna kvar styrkor för belägring, men i övrigt strunta i dem. Ramcke och hans fallskärmsjägare kapitulerade den 9 maj 1945, dagen efter Nazitysklands stora kapitulation. Ramcke blev något av en celebritet i USA under fångenskapen. Han avled 1968.


Saint-Nazaire kapitulerar 1945

Förutom Brest var följande positioner under tysk ockupation fram till krigsslutet: Kanalöarna, Dunkerque, Lorient och Saint-Nazaire, där den sistnämnda inte kapitulerade förrän den 11 maj 1945. Soldaterna i denna situation levde på nattliga räder av fiendens förråd. Hamnarna i Bretagne hade kontakt med kamraterna på Kanalöarna under hela denna period. Inga särskilda utmärkelser gavs till dessa män när de väl gav sig. De kapitulerade till en helt annan, fri värld. 




* Middletons VIII Corps var så pass illa åtgången efter Bretagne på hösten 1944 att den var ämnad för vila och rekonstruktion. De hamnade under Cortney Hodges första armé (Patton hade helst velat ha tillbaka dem i sitt hägn) och i den situationen placerades de i Ardennerna, direkt vid den påstått lugna fronten. Det var en dålig position hur man än betraktade den. Middleton klagade på detta, han fick stöd av Patton, som varnade för kommande tyska motoffensiver, men varken Hodges eller armégruppchefen Omar Bradley brydde sig. Det var VIII Corps som fick ta hela smällen när tyskarna släppte lös Ardenneroffensiven i december 1944.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar