måndag 28 november 2016

Patton, pionjären


Det var Winston Churchill som satte bollen i rullning. Under hans första tid som First Lord of the Admiralty, 1911-1915, efter det att första världskriget startat, förfasades han över hur saker och ting utvecklades på västfronten. Det var alls inte hans sak, men som den kavalleriofficer han var i botten, kunde han inte låta bli. Hur bryter man stillaståendet på fronten? Som marinminister hade han tillgång till utevklingspengar och han förbluffade sitt tekniska folk med att begära att de skulle komma upp med en tingest som kunde lösa det taktiska dilemmat i Frankrike. Han hade en lös idé om ett bestyckat fortskaffningsmedel av stål, som skulle skydda besättningen från kulsprutorna. De kallade det landskepp, för att inte väcka den resterande regeringens och krigsmaktens misstankar.

Så hände Gallipoli i Turkiet, en i sig klok idé som manövrerades bort i ett slappt genomförande och Churchill fick ta hela ansvaret. Han avsattes från regeringen och blev arméofficer och bataljonschef på västfronten istället. Han upprätthöll dock en hemlig kontakt med chefen för hans tidigare projekt i flottan. Efterträdaren som marinminister, Arthur Balfour, hade officiellt skrotat alla gamla Churchill-projekt, utan att titta på dem och den lilla gruppen hade arbetat lite i lönndom. Churchill började brevledes från fronten dra i de politiska tåtarna hemmavid och hur det än var, det var så stridsvagnen, The Tank, kom upp på agendan under 1916 för lösningar rörande västfronten. Det var Churchill, men han har sällan, eller aldrig, fått äran för det.

USA hade kunnat vara väl framme i utvecklingen. Som den jordbrukarnation de fortfarande till stora delar var i början av förra seklet och de gigantiska åkerarealer de förfogade över, var man långt gångna vad gällde traktorer. En brittisk journalist på besök i början av kriget 1914 såg något nytt i staterna kallat typ; bandtraktor, en maskin som tog sig fram obehindrat i terrängen på band, istället för hjul. Han undrade lite naivt, om man funderat på använda dem militärt, för transport, eller nåt? Det hade man inte. Amerikanerna hade en försvinnande liten armé, de hade dock världens sjätte största flotta, men det var en annan sak och man var heller inte i krig.

General Pershing

När George S Patton anlände i Frankrike 1917 var han frustrerad. Det var så typiskt honom, att bli till ett lejon i en trång bur, vankades av och an, dregglande, utan att inse att han var priviligerad. Han var 32 år, kapten i kavalleriet, och hade mycket tidigt tagits ut av general John Pershing, chefen för AEF, American Expeditionära Force, till sin stab. De kände varandra väl, året innan hade Patton haft en liknande uppgift, då som löjtnant, direkt under Pershing. Han hade under Punitive Expedition, i jakten på Pancho Villa i Mexiko, använt bestyckade bilar i öknen med stor framgång, men det var då. Nu satt han i generalstaben i Chaumont och hade en massa allt-i-allo-uppgifter, inkl. Provost Marshal, d.v.s. polischef. Han såg yngre, oerfarna officerare få sina stridskommenderingar, med vederbörliga befordringar, medan han slog dank i staben. Det var orättvist och det hotade hans öde, utstakat sedan barnsben. Pershing hade alls inte glömt bort honom, den brittiska stridsvagnen, The Tank, var nu ett faktum, men den stränge generalen hade större problem än så på sitt bord. Han kämpade med näbbar och klor, samt med framgång, att förverkliga president Wilsons vision om ett själständigt AEF.

Patton umgicks mycket med överstelöjtnant LeRoy Eltinge, ställföreträdande stabschef och snart brigadgeneral. Eltinge är en av dessa helt bortglömda figurerna i historien. Tillhörande trängen och något av en logistic-wizzard, hade han liksom Patton tagits ut särskilt av Pershing. De var båda från 8th Cavalry Regiment och de hade tjänstgjort tillsammans i Mexiko. Eltinge delade helt Pattons passion för motoriserad krigföring, han hade dessutom senioriteten, hade Washingtons ögon på sig och blev därför en mentor för Patton. Det var Eltinge som fungerade som nyckelperson i vad som nu hände.

American Expeditionary Force ville vara självständigt, till de brittiska och franska arméernas stora förtret. USA hade pengar, mycket pengar, mer än Storbritannien och Frankrike tillsammans. Det var Frankrike som skulle utrusta AEF, Frankrike var bankrutt efter tre års krigande och blödande. Därför var det den franska rustningsindustrin som gick upp till franska regeringen och dikterade Wilsons och Pershings agenda. Visst tusan skall jänkarna ha en husvagn. Kapitalismen segrade. Överstelöjtnant Eltinge kallade in Patton till sin expedition, meddelade honom att de rykten han hört, att amerikanska armén var i färd att sätta upp ett helt nytt vapenslag, var alldeles sant. Vi anser att du skall leda det här, George. Vad säger du om det? Patton, som var lättrörd, fick tårar i ögonen, hans dröm hade förverkligats. Befordrad till major åkte han till Boulogne-Billancourt i västra Paris där Louis Renault öppnade sin fantastiska fabrik för honom.

M1917

Fransmännen hade sett britternas tank i aktion och rynkat på näsan. Något så stort, klumpigt och brutalt dög inte åt Frankrike. Renault hade, på begäran av överste J. B. E. Estienne, en artillerist som blivit franska arméns ingenjörssnille, tagit ut ett helt nytt koncept för stridsvagn, något mycket mindre, smidigare, snabbare och framför allt, den första av sitt slag. Renault FT, eller FT-17, var militärhistoriens första riktiga tank, d.v.s. med ett torn som kunde snurra 360 grader. Amerikanerna döpte den till M1917. Inte större än en modern van, med en vikt av 7.25 ton, två mans besättning, förare och befäl, som även skötte vagnens två vapen i dubbelmontage i tornet, en 37mm kanon och en kulspruta. Med en maxhastighet av 20 km/h var den mer än dubbelt så snabb än något liknande på stridsvagnarnas unga slagfält.

Det var inte enbart en fråga om att sätta upp amerikanska arméns första pansarbataljon, det var även all utbildning, tekniskt och taktiskt, d.v.s. sätta upp en hel pansarskola i Bourge, Haute-Marne. Patton lärde sig hos Renault allt om M1917, ner till minsta skruv. Han lärde sig att köra den under alla omständigheter, att föra befäl över den och flera andra vagnar tillsammans. Allt gjordes på rekordtid. När de första tiotalet vagnar leverades till amerikanerna blev Patton tvungen att själv backa ner dem från tåget, han var den ende som kunde hantera dem. Medan Renault utbildade alla tekniker och mekaniker, undervisade Patton ensam alla besättningar i framförande, allmän teknik och befäl. Det går inte att underskatta Renaults och M1917: s betydelse för Pattons förståelse för detta nya vapen. Den lilla vagnens rörlighet och snabbhet sporrade hans visioner. Det han skrev officiellt, eller hem till sin hustru, Beatrice, visar tydligt att han redan då såg blixtkriget framför sig, långt innan någon av de tyska pansargeneralerna ens sett stridsvagn.

Patton var den första officeren i de amerikanska pansartrupperna, men inte den första chefen. Det var istället brigadgeneral Samuel D Rockenbach, 49, även han en närstående officer till Pershing efter att ha varit hans kvartermästare i Mexiko. Rockenbach kände därför även Patton väl. Tanken var från början att sätta upp en brigad med pansar, ett arbete Patton startade direkt i slutet av 1917, men då vi kommer in i 1918 tog Rockenbach över. Patton blev då den förste bataljonchefen och befordrades till överstelöjtnant. Det var stora planer på gång. Initiellt skulle hela 2 000 Renault FT: s köpas in, tillsammans med 200 brittiska Mark VI. En s.k. Light Tank Battalion bestod av fyra skvadroner och sammanlagt hela 77 st FT: s. En tung bataljon med samma antal skvadroner hade 45 st brittiska Mark VI: s*. Till sist skulle totalt 8 tunga bataljoner (301-308) och 21 lätta bataljoner (326-346) sättas upp. Samtliga tunga bataljoner skulle användas i strid, men endast fyra av de lätta kom i bruk, 310st, 331st, 344th och 345th.

Enda bilden på Eltinge
Planering och träning utfördes under hela våren och sommaren 1918. Vid augusti var Patton chef för 1st Provsional Tank Brigade, sammansatt av 326: e och 327: e bataljonerna, d.v.s. över 150 tanks. Med denna sattes han in som allra första amerikanska pansarenhet vid St. Mihiel den 12 september, tillhörande V Army Corps, under generalmajor George H Cameron. Mycket har skrivits om Pattons sätt att leda sina förband. Utan radio var det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att styra fler vagnar än man kunde överblicka med egna ögon. De förhållandevis snabba rörelserna gjorde pansar till infanteriets verktyg. Patton hade insett att han enklare kunde leda tanks från motorcykel, eller till fots, vilket han också gjorde, till allas förvåning. Han utsatte sig för stor fara när han rusade med sina kurirer från granathål till granathål framför stridsvagnar, men det var det effektivaste sättet att leda striden.

Den 26 september hade hans brigad flyttats till I Corps, under generalmajor Hunter Liggett, som en del av den stora amerikanska offensiven vid Meuse-Argonne. Han ledde personligen en pluton FT: s, tillsammans med infanteri, i dimma, vid staden Cheppy, hela 5 km in på tyskt territorium, när han vid niotiden på morgonen träffades högt i vänster lår av en kula på ca 50 meters avstånd. Senare skrev han entusiastiskt till sin hustru – att kulan kom ut rakt under vänster skinka, endast centimeter från mitt rektum. Naturligtvis stannade han kvar i en granatgrop ytterligare en timme och ledde striden, innan han linkade bakåt i ledet, stödd på menige Joe Angelo, som han såg till fick Distinguished Service Cross för besväret. Befälet för brigaden togs över av chefen 326: e bataljonen, major Sereno E Brett, som långt senare skulle tjänstgöra vid 5th Armored Division som brigadgeneral och stabschef under andra världskriget.

Första världskriget var över för Patton. Under sjukhusvistelsen befordrades han till överste, vilket innebar att när han kom hem petades han ner enbart till major, med överstes lön, vilket var ett gott betyg om något. Han erhöll både Distinguished Service Cross (för strid) och Distinguished Service Medal (för pansarskolan), samt Purple Hart.  Det gick sämre för AEF Tank Corps. Hemskeppad, med samtliga tanks och allting, efter freden, slogs de existerande två brigaderna, 304: e (Pattons gamla) och 305: e, samman till First Tank Group 1921. Den snabba och omfattande nedrustningen renderade enheten till 1st Tank Regiment 1929. 1932 fördes de sista beståndsdelarna över till 66: e infanteriregementet i formen av ett kompani ålderdomliga M1917.


Major Patton följde sina tanks till Camp Meade och började slåss för deras överlevnad. Redan 1920, under en förflyttning till Washington för att skriva manualer för pansarstrid, propagerade han för att bryta loss pansar från infanteriet och utveckla en helt ny taktik för det nya vapenslaget. Han beskrev det som ett nytt kavalleri, som skulle bryta igenom fiendens linjer och med understöd av flyg leda infanteriet i djupa penetreringar och kringränningar av fienden. Patton var flera år före de stora agitatörerna i ämnet, som J. F. C. Fuller,  B. H. Liddel Hart, Michail Tuchatjevskij och Heinz Guderian. Som tack för besväret sändes Patton till Fort Mayer, Virginia och 3rd Cavalry Regiment, som chef för 3: e skvadronen. Han fortsatte att plåga generalstaben med skrivelser och offentliga artiklar, redigerade av hustrun, eftersom han var dyslektiker.

Patton deltog i amerikanska arméns tester av J Walter Christie och hans revolutionerande system för upphängning och stötdämpning för tanks. Hans provvagnar for fram över fälten och hoppade över hinder i hastigheter på upp till 60 km/h. Patton var extatisk, men generalerna i huvudsak förnekade vad de faktiskt sett och menade att så där fort kunde inte tanks gå. Christie sålde därmed sin uppfinning till Sovjetunionen och därigenom fick tyskarna tag på den under 1920-talet.

Pattons vurm för mekaniserad strid gick obelönad i 20 år och medverkade menligt på hans karriär på så vis att han tillhörde arméns avdelning för nördar. Han kompenserade detta till viss del med alltid förstklassig tjänstgöring och fler befälskurser än någon annan senior officer. Han skrev massor av texter, samtliga visade på ett militärt tänk långt före sin tid. Däremot aldrig någon bok, p.g.a. hans handikapp. Han tog tillbaka sin grad som överste i juli 1938. Han fyllde 55 två år senare, 1940, d.v.s. öppen för pension, vilket han vägrade.  Han behöll mycket därför sin faktiska rang som överste ända till augusti 1944, då han formellt befordrades till generalmajor. Då hade han varit generallöjtnant i stridkommendering och arméchef sedan mars 1943.


Hade Patton velat göra karriär i fredstid hade han suttit still i båten och tillbringat mycket tid i Washington DC, som t.ex. Douglas McArthur. Hans passion var dock tanks och motoriserad strid. Något drev honom framåt, vilket var hans öde, en slags insikt att en dag skulle han leda tanks i Europa. En sista gång skulle han manövrera soldater och tanks på de franska fälten. Han var helt övertygad om det.



* De tunga bataljonerna sattes upp i USA, på Camp Meade i Maryland, för att sedan skeppas över till en särskild Tank School i Bovinton Camp, Södra England.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar