måndag 21 november 2016

Patton gör entré


Efter USA: s inträde i andra världskriget, med början i januari 1942, hade generalmajor George S. Patton etablerat US Army Desert Training Center i Empire Valley, 40 kvadratkilometer ökenlandskap i Mojave och Sonoran Deserts, mellan södra Kalifornien och västra Arizona. Han var samtidigt chef för I Army Corps, som hade sin stab på samma plats, efter hans stora framgångar under den förutvarande sommarens avgörande militärmanövrer i södra USA. Träningslägret för ökenstrid hade snabbt etablerats under pattons kommando då det snart stod klart för amerikanerna att president Roosevelt inte skulle instistera på en tidig landstigning i Frankrike under 1943, utan istället acceptera britternas föredragna väg över Nordafrika och Medelhavet.

För Patton, liksom amerikanska armén i stort, var det i grunden en besvikelse. Chefen för armén, general George Marshal, hade försäkrat honom att han skulle erhålla stridskommando i det kommande kriget i Europa. Det talades om åtminstone en armékår, eller troligtvis en av de planerade amerikanska arméerna. Patton föll dock till föga för sin egen paranoja. Han var nyligen fyllda 56 och definitivt pensionsmässig. Hans rang som tvåstjärnig general var ännu bara till låns, egentligen var han fortfarande endast överste i kavalleriet och skulle vara så ända fram till den 1 augusti 1944, då han i ledningen för sin tredje armé skulle leda genombrottet i Frankrike. Pattons stora skräck, det som höll honom vaken om nätterna, var att i sista stund bli avpolleterad och skickad hem, medan grabbarna åkte ut i kriget. Han skulle aldrig överleva något sådant.

Han skrev till Marshal – ge mig ett kommando, vad som helst, regemente, betaljon, kompani ... en pluton, och jag skall leda den till framgång. Patton var verkligen a pain in the ... för arméchefen i den meningen.


Hans utbildningsprogram i öknen var däremot, exakt som avsett av Marshall, av absolut högsta klass och snart sändes alla blivande pansarchefer till honom. Patton lärde ut att för mekaniserade förband i ökenkrig var det absolut avgörande att agera aggressivt, att ständigt behålla stridkontakt med fienden. Tappade man kontakten i detta väldiga, sterila landskap skapade man utrymme för fienden att hitta på djävulskap. – Det är när man saktar ner som de flesta soldaters liv slösas, brukade han påpeka. Infanteri, underhåll och flygstridskrafter måste anpassa sig till dessa förhållanden. Det var instruktioner som lika gärna kunde ha skrivits av general Erwin Rommel. Skillnaden var dock att Patton skulle ha de resurser han behövde bakom sig för att upprätthålla dessa premisser, vilket Rommel aldrig hade.

Sommaren 1942 kom till sist ordern från Washington DC, med en glad passus från hans vän generallöjtnant Dwight Eisenhower i England. Patton skulle förbereda sig för att under hösten planera och genomföra en landstigning i Nordafrika, antagligen Marocko. Han hade att ta med sig en ny uppsättning enheter direkt från armépoolen i USA, två infanteridivisioner samt hans tidigare kommando, 2nd Armored Division, nu under ledning av hans gamle ställförträdare och vän, generalmajor Ernest N. Harmon. Sammanlagt rörde det sig inte direkt om en kår, men ändå  35 000 man. Patton hade tårar i ögonen av ren lycka när hans stab lyckönskade honom – nu var den slutliga segern säkrad, Old Blood and Guts was on his way. På så vis kom det sig att general Patton for direkt från Vilda västern till stridens hetta i Nordafrika, utan att passera Storbritannien.

Operation Torch, den allierade invasionen av västra Nordafrika i november 1942, planerades under större delen av 1942. Torch var inledningen till knäckandet av axelmakternas styrkor i Tunisien och delar av norra Libyen. Därmed skulle de allierade kunna koppla det strategiska greppen om Medelhavet och förbereda nästa invasion, av det som Winston Churchill envisades med att kalla Europas veka liv, d.v.s. först och främst Italien. Det stora problemet med hela operationen var relationen till Frankrikes Vichyregim, den som fortfarande kontrollerade de franska kolonialtrupperna och merparten av den återstående franska flottan. Det fanns ett önsketänkande hos de allierade att de franska trupperna i Nordafrika skulle undvika strid vid en invasion.


Man lyckades kontakta merparten av den franska militära ledningen på plats, såsom generalerna Henri Giraud och Charles Mast, samt amiral Francois Darlan. Det fanns en välvilja, trots Darlans förrakt mot britterna efter deras sänkning av hans flotta vid Mers-el-Kébir två år tidigare – varför amerikanerna kom att spela huvudrollen. Fransmännen reagerade mycket personligt och skillt från varandra. Man ville gärna veta vilka positioner som erbjöds i den nya fria, franska armén, samt vilken roll Charles De Gaulle hade från London? De Gaulle var ett problem, ingen av de franska generalspersonerna gillade varandra. Churchill höll på att bli galen och Franklin Roosevelt grundade sin livslånga aversion mot De Gaulle i detta läge. Man ebjöd sig att smuggla ut de franska potentaterna, men man kom aldrig till något avgörande besked. Alla tycktes vilja spela smarta – antagligen allt för smarta.

Det var allvarligt. Operation Torch inriktade sig på tre landstigningsområden: Längst i väster, den största operationen, Western Task Force, 35 000 man under general Patton, skulle landstiga från Atlanten i Marocko vid Safi, Casablanca och Mehdia. Center Task Force, från Medelhavet i Oran, Algeriet, 18 000 man ur amerikanska armén, under generalmajor Lloyd Fredendall. Slutligen, Eastern Task Force skulle landstiga vid huvudstaden Algers, en brittisk/amerikansk styrka om 25 000 man under den brittiske generallöjtnanten Kenneth Anderson. Chef för hela operationen var general Dwight Eisenhower, stationerad i Gibraltar. All marin verksamhet stod under brittiskt befäl, amiral Andrew Cunningham. På papperet var man relativt jämnbördiga i styrka med fransmännen, väl i land, medan de allierade flottstyrkorna var vida överlägsna i storlek.

Fransmännen hade totalt 120 000 man förlagda i de tre områdena, med tonvikt på Marocko. Denna armé var så pass god som Frankrike kunde erbjuda, vilket år 1942 innebar att armén var tekniskt efterbliven de allierades styrka. Man hade ett relativt fullgott flygvapen om 500 maskiner, varav ungefär hälften var moderna jaktplan av märket Dewoitine. Till sjöss förlitade man sig på kustartilleri. Där fann man också den huvudsakliga tyska närvaron bestående av ett antal ubåtar under befäl av Kapitän zur see Ernst Kals. De franska styrkorna var illa koordinerade och tveksamheterna kring deras befälhavare fördjupande dess svårigheter.

General Harmon

Patton skeppades över ombord på den tunga kryssaren USS Augusta, flaggskepp för den armada av 100 fartyg som stävade över Atlanten från USA till Marocko. Augusta var som byggd för rollen som flaggskepp. Med fler än en bekväm kaptenshytt tjänstegjorde hon som högkvarter vid flera amfibieoperationer i Europa, samt även transportör av presidenter, både Roosevelt och Truman. Ombord fanns också konteramiral Henry Kent Hewit, chef för Western Task Force: s armada. Överresan tog två veckor och tiden utnyttjades till träning, krigsråd och sociala samkväm. Patton tog sig för att läsa Koranen, vetgirig som han var – It bored me out of my skull, rapporterade han till sin hustru. När han blev riktigt uttråkad fick han fartygschefen att utföra häftiga manövrer med det stora, men snabba krigsfartyget. General Harmon iakttog dessa från sitt fartyg och muttrade – There goes Georgie, getting in a little horse exercise.

Fransmännen valde strid. Ungefär 3 500 av dem skulle dödas eller såras, de flesta av dem i samband med att kustbatterierna slogs ut. De allierade förlusterna blev ca 1 300. Över 500 drabbades i samband med att det brittiska eskorthangarfartyget HMS Avenger sänktes av en tysk ubåt. Försvaret av Nordafrika var inte helt entusiastiskt från alla håll och de allierade höll tillbaka så mycket de förmådde. Man ville inte försvåra relationerna mer än nödvändigt. Pattons operation i Marocko gick färhållandevis smidigt. De franska trupperna blev snabbt övermannad och Patton ägnade mycket tid åt att bearbeta det franska befälet. Han var på så vis rätt man på rätt plats. Hans högdragna stil, den flytande franskan och Croix de Guerre på bröstet gjorde jobbet. Han var en frankofil, hade studerat på kavalleriskolan i Namur och spillt sitt blod för deras land. De förmådde inte värja sig från hans kombination av respekt och underliggande hänsynslöshet.

Sultanen av Marocko, Mohammed V, var så imponerad av Pattons snabba aktion att han erbjöd honom ordern Ouissam Alaouite, med citatet – Les Lions dans leurs tanières tremblent en le voyant approcher, Lejonen i deras hålor darrar vid hans ankomst. Sultanen var också glad eftersom amerikanernas ankomst skulle säkra Marockos kommande självständighet. Historien har ofta underskattat Pattons diplomatiska arbete under hans tid i Marocko. Man har enbart koncentrerat sig på hans beundran av det marockanska kavalleriet som defilerade till hans ära. Det var Patton som organiserade konferensen i Casablanca i januari 1943, mellan de allierade, Churchill och president Roosevelt, och det fria Frankrike. Josef Stalin uteblev p.g.a. slaget om Stalingrad. Han var en av de få närvarande som förstod både De Gaulle och Giraud. Den franske generalen Jean de Lattry de Tassigny tog kommandot över den nya franska första armén 1944, mycket genom rekommendationer från Patton.


I februari 1943 gjorde amerikanska armén sin entré i kriget mot axelmakterna. Det skedde i det bergiga norra Algeriet, i och kring ett väsentligt pass kallat Kasserine. Det blev ett förödmjukande fiasko mycket tack vare chefen för det deltagande amerikanska förbandet, II Corps, general Lloyd Fredendall. Han är något av ett mysterium i den amerikanska militärhistorien. Hur kunde det komma sig att Fredendall blev godkänd som divisions- och kårchef? Kanske fungerade han under manövrerna hemma i USA, men när verkligheten träffade honom i Algeriet, med riktiga tyskar och italienare på andra sidan kullen, då bröt han ihop. Fredendall var rädd, han lät bygga en redig bunker långt bak i ledet, där han satt och tryckte och fattade fel beslut. 2: a armékåren blev manglad i bergen. Situationen blev uppenbar för Eisenhower och han kontaktade Patton, som omedelbart erbjöd sina tjänster – samt att skjuta Fredendall för fanflykt. Istället sände han sitt bästa befäl, general Harmon.

Harmon tog befälet under general Anderson och bröt den negativa trenden, bl.a. genom att centralisera 2: a kårens artilleri och helt enkelt skjuta sönder axelmakternas anfall. När fienden drivits tillbaka och fronten stabiliserats övergick Harmon till att leda 1st Armored Division under det resterande fälttåget i Tunisien. Eisenhower sände generalmajor Omar N Bradley till 2: a kåren för utvärdering av vad som hänt. Redan innan allt detta hände var det planerat att sätta upp Seventh US Army i Nordafrika, i vilken 2: a kåren var den första beståndsdelen. De olika befälspositionerna var ännu inte beslutade. General Fredendall sändes hem. Mot i princip samtliga råd, från Johnson, Bradley och Harmon, lät Eisenhower och Marshall Fredendall behålla sin stridsbefattning som generalmajor, annars hade han återgått till sin faktiska grad, vilket var överstelöjtnant. Man gjorde så för att tysta ryktesspridning i ärendet. Kasserine skulle dock jaga Fredendall ända tills hans död 1963.

Formellt, i mars månad 1943, placerades Patton som ny chef för II Corps, men innan han hann anta kommandot, flyttades han upp till chefspositionen för USA: s första, stridande armé i Europa/Nordafrika, d.v.s. den sjunde, varför han också befordrades till generallöjtnant. Han anlände till Algeriet exakt såsom det har berättats, stående likt en romersk general i sin hästdragna stridsvagn, en halvbandvagn med tjutande sirener. Inget blev som det någonsin varit tidigare. Det är sant att han under sin första, chockartade inspektionsrunda av sin nya stab, snubblade över en sovande soldat på golvet i en korridor. Soldaten blev helt dödsförskräckt och Patton var inte glad. Han frågade soldaten vad i h...e han gjorde på golvet? Jag försökte sova, Sir, svarade soldaten. Patton mjuknade och sa: Okay, son, you go back down there, your probably the only one in this place who knows what he’s doing. Det är också sant att Patton utmanade ett tyskt jaktplan under attack med sin reservpistol, en liten Browning.

General Fredendall inspekterar Royal Marines

Patton bad Eisenhower att få behålla Bradley som en slags ställföreträdare. Senare skulle han ge II Corps till honom, Bradleys första stridskommendering någonsin. Efter att ha skärpt upp situationen och börjat samla sjunde armén kring sig, var det dags att ge sig på tyskarna. Situationen för axelmakterna i Tunisien var svår, det som nu kallades Armegrupp Afrika, bestående av tyska femte pansararmén, under general jurgen von Arnim, och general Giovanni Messes italienska första armé, var klämd mellan Andersons första brittiska armé från väster och den brittiska åttonde armén från öster, under general Bernard Montgomery. Fältmarskalk Erwin Rommel hade lämnat Afrika för Tyskland och givit sitt befäl till von Arnim. Han skulle aldrig återvända, utan dirigeras om till Grekland, antagligen för att skona honom propagandamässigt inför kollapsen i Tunisien.

En som däremot fanns på plats var Hasso von Manteuffel, den briljante lille pansargeneralen, som kommit till Afrika i egenskap av Hitlers enmansbrandkår och nu tagit över den absoluta elitdivisionen, under eget namn, i Afrika. Divison von Manteuffels frontförband bestod av Regiment Barenthin, mekaniserade Fallschirmjäger, Kampfgruppe Ballerstedt, Panzergrenadieren, samt det bästa regementet, Nr 10, ur italienska Bersaglieri. Det var dags för Pattons entré mot tyska Wehrmacht i andra världskriget, den 23 mars 1943, slaget vid El Guettar i Tunisien.

Patton var lugn som en filbunke, trots att hela den amerikanska armén, Eisenhower, Marshall och Vita huset, följde vad som skulle bli rond 2. Det var II Corps, direkt under Pattons befäl, med Bradley som ställföreträdare, som gick i strid den morgonen. När britterna hörde av sig om vart allt deras attackflyg tagit vägen, bad Patton dem att dra åt skogen. Det följande slaget har ofta underskattats i historien och fått sina olika beståndsdelar berättade var för sig. Så var t.ex. det stora elddopet för Big Red One, 1st US Infantry Division, en medveten manöver från Patton. Han hade bett dess tillfällige chef, generalmajor Terry de la Mesa Allen Sr, att ta samhället Gafsa och gruppera mitt ute i öknen. Detta drog till sig den 10: e tyska pansardivisionen, men Big Red One bet ifrån sig i sin nästan omöjliga position. De utgjorde städet i en krigslist.


Patton satte in förvånansvärt begränsade pansarenheter i sitt hammarslag och utnyttjade istället skickligt fasta minfält för att utmanövrera fienden. Med 30 tanks helt förstörda retirerade tyskarna. Samtidigt som brittiskt attackflyg hamrade deras förbindelselinjer och nyckelpositioner, såg von Arnim hur dessa nya amerikaner helt skamlöst körde över dem med enbart delar av general Harmons 1: a pansardivision, hur deras motdrag effektivt manglades av artilleri och framför allt – de slogs som aldrig tidigare, med styrka och självförtroende. Det var i dessa strider som till sist general von Manteuffel drabbades av sitt omtalade nervösa sammanbrott och fick flygas hem till Tyskland för vila. El Guettar var en liten strid i sammanhanget, endast en armékår i omfång, men det var en klar och odiskutabel seger.


Amerikanska arméns heder var återställd, telefonerna hemma i Washington gick varma. Eisenhower skall ha tänt en segercigarr i sin bunker på Gibraltar och kastat upp fötterna på skrivbordet. Britterna fick givetvis tillbaka sitt attackflyg, med en kuslig aning om vad som komma skulle. Old Blood and Guts var dock inte helt nöjd, han hade så gärna velat tvåla till – that S.O.B. Rommel – och i Berlin ville fältmarskalk Wilhelm Keitel absolut veta – wer ist dieser General Patton?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar