lördag 19 november 2016

NationalSOCIALISMEN


En av de stora historiska orättfärdigheterna från andra världskriget är det medvetna förträngandet av nazismens, d.v.s. nationalsocialismens politiska härkomst. Nazismen är en del av den fascistiska familjen av politiska ideiologier som växte fram i början av 1900-talet, som ett resultat av socialismens framgångar under föregående århundradets andra hälft. Det existerar en koppling, en slags ideologisk anomali, mellan två motpoler, socialism och nationalism, i den populistiska jakten på de stora väljargrupperna i skuggan av allmän rösträtt för hundra år sedan. Fascismens grundare, Benito Mussolini, var de facto passionerad socialist innan han sadlade om. Att nazismen hämtat kraft från socialismen är dock ett sådant stort problem för efterkrigstidens politiska berättelse, d.v.s. Sovjetunionens dominans över den politiska vänstern och behovet att fjärma sig från den svarta kusinen och därmed beslutet att för alltid stämpla den som högerextrem.

Det fanns högerextremister i embryot till NSDAP, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei. Det lilla Deutsche Arbeiterpartei, DAP, den samling av kanske 200 medlemmar som gefreiter Adolf Hitler fick i uppdrag av armén att infiltrera 1919*, bestod av två till synes diametralt skillda åsiktsgrupper, tokhöger och socialister. Tokhögern bestod av medlemmar från något som kallades Thuleförbundet, en mytologiskt lagd grupp av germanska nationalister. Grundaren av DAP, Anton Drexler, en verktygsmakare från Berlin, hade tidigare tillhört det kortvariga Deutsche Vaterlandpartei, instrumentell i skapandet av myten om knivhugget i ryggen. Karl Harrer, en journalist på uppdrag av Thuleförbundet att locka arbetarväljare till organisationen, ävertalade Drexler att tillsammans med honom starta DAP. Detta ledde till att attrahera nationalister från vänster, som bröderna Gregor och Otto Strasser. Starka gemenesamma nämnare var antikapitalism och antisemitism.



Hitlers egna åsikter i sammanhanget var mera diffusa och det finns anledning att tro att ideologi var av underordnad betydelse för honom. Hans primära intresse inledningsvis var att bli någonting genom att uttrycka sig och få betalt för det. Hans explosivt snabba väg till makten i DAP gick via Ernst Röhm, anställd av partiet för att sköta dess muskulatur, d.v.s. ordningsvakterna. Röhm var utypen för de tidiga medlemmarna, en f.d. militär och frikårare som hatade den adliga, preussiska officerskåren och önskade skapa en ny, politisk folkarmé utifrån sitt SA, Sturmabteilung. Hitler var en bildad man, med ett livslångt intresse för politik, men, som sagt, ett ambivalent förhållande till ideologi. Han uttalade uppskattning för socialismen, han avskydde kommunismen, med en klassisk germansk nationalism, s.k. völkische, alla tysktalandes gemenskap. Mycket talar för att antisemitismen kommer sent till honom, via DAP, det parti han 1920 byter namn på till det tydligare NSDAPNational-Socialisterna.

SA är ett bra mått på nazisternas framväxt, mycket p.g.a. att organisationen växte snabbare än själva partiet. SA: s ideologi var inte helt homogen och baserades bl.a. på vilken del av Tyskland man tittar på. SA i Berlin var betydligt mer vänster än organisationen i övrigt. SA-Gruppe Berlin-Brandenburg leddes av Walter Stennes, en uttalad revolutionär som med våld konkurrerade om medlemmar med kommunisterna. Ju närmare historien kommer De långa knivarnas natt 1934, desto mer kritisk till Hitler blev Stennes. Han beskyllde führern för att springa kapitalets ärenden. Dock, Stennes tog kontroll över Berlin 1927 och fyra år senare, den 1 april 1931, stormade Stennes SA NSDAP: s högkvarter i Berlin. Stennes tvingades lämna landet och bidrog efter kriget till att ge klarhet i många frågor kring nazisterna. Han var nationalistisk socialist in i det sista (d. 1989). I Berlin huserade också den stridbare gauleiter Josef Goebbels, även han socialist i grunden. Berlin var viktigt för nazisterna och deras tydliga vänsterinriktning var en tillgång för partiet.


Anton Drexler
Josef Goebbels tvingades bekänna färg väl innan De långa knivarnas natt den 30 juni 1934. De som gjorde detta var Hermann Göring, Heinrich Himmler och Reynard Heydrich, tillsammans representerande Gestapo och SS vid tiden, men också den yttersta högern inom Nationalsocialisterna. De bedrog sin führer genom att övertyga honom att SA, under Röhm, planerade en statskupp i syfte att förkomma krigsmaktens hot om att stryka sitt stöd till nazisterna om de inte kontrollerade SA. Goebbels bytta sida och under ledning av Hitler kunde nazisterna rota ut sin vänsterflygel, i första hand SA. Det var inte Hitlers önskan, han vägrade in i det sista, han önskade inget ont mot Röhm, hans gamla vän. Hitler kunde vara mycket lojal mot vad som kallades Alte Kämpfen, han brydde sig i deras fall varken i socialism, homosexualitet, eller annat som nazismen i normala fall betraktade med misstänksamhet.

Efter första världskriget skedde det ett skifte i den politiska vänstern. I flera decennier hade socialisterna, socialdemokrater och kommunister konkurrerat inom sin ideologi under ganska liknande förhållanden. Men under 1920-talet skulle den europeiska socialdemokratin profilera sig hårt i mittenfåran, som en parlamentarisk, demokratiskt rörelse. I Tyskland skedde detta med Weimarrepubliken, som slog ner all revolutionsanda i riket med militär brutalitet, även i maskopi med den konservativa högern. I Sverige skulle det dröja till 1928 och det s.k. kosackvalet, då socialdemokraterna tappade stort till högern på just frågan om revolutioner och Sovjetunionen. Hjalmar Branting avgick som partiledare och istället inledde Per Albin Hansson arbetet att göra SAP till ett massparti genom att inkorporera svenska flaggan och kungligheterna i partiets symbolik.



Man kan säga att med början i Italien, tio år senare följd av Tyskland, lyckades fascismen (och nazismen) bäst med att sammanföra nationalismen och socialismen i en rörelse. Dessa nationer var ganska unika på så vis. I Sverige, där nationalsocialisterna var ett försvinnande litet parti, var det socialdemokraterna i samverkan med Bondeförbundet, som efter 1932 genomförde liknande politik, minus militarism och rasism. De italienska fascisterna saknade också antisemitism, men annars delade man liknande sociala program och protektionism som den svenska koalitionsregeringen i skuggan av depressionen. Man kan också jämföra med Spanien, där politiken var mycket mer polariserad i vänster/höger. De spanska fascisterna, de s.k. falangisterna, var den minsta delen av en politisk fyrklöver av kristen höger och ärkekonservativa, som utgjorde nationaliströrelsen**. Falangisterna var dessutom betydligt mer vänster i sin retorik än både de italienska fascisterna och de tyska nazisterna.

När Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, under Hitler, tog makten i Tyskland 1933 inledde man ett ekonomiskt reformprogram som man delvis ärvt från Weimarrepubliken. Det var en bukett med åtgärder liknande Maynard Keynes teorier, samma som mer eller mindre implementerades i hela västvärlden vid den tiden. Staten satsade kapital i byggnation och arbetsskapande, omfattande sociala åtgärder för medborgarna, vilka bl.a. innebar säkrade regeringposter till nästa val. Hitlers Tyskland tog dock allt detta ett steg längre och man kan ana att de svenska socialdemokraterna var gröna av avund inför den generositet som nazisterna visade den ariska delen av befolkningen. Nazisterna sänkte skatten för de lågavlönade, samtidigt som man höjde dem för de rika. Barnbidragen plussades på ordentligt, särskilt flerbarnsbidragen. Tyska arbetare erbjöds subventionerade semesterresor. Tyska värnpliktiga var de bäst betalda i världen o.s.v. Hitler behövde aldrig oroa sig för omval, hans mål var istället att befria det tyska folket från samma vedermödor man tvingats genomgå under förra kriget, nu när han planerade ett nytt – men det visste inga utomstående om då.

Walter Stennes

Nazisterna betraktade maktövertagandet 1933 som en revolution. De vidtalade alltid händelsen som en revolution. Den tyska staten i relation till det Nationalsocialistiska partiet byggdes upp exakt som ett socialistiskt sådant. Varje federal, statlig och kommunal nivå hade en parallell partifunktion som skuggade den. Man delade helt den socialistiska tron på den nya människan, proletären, i deras version den renrasiga människan. Antikapitalismen var central i deras ideologi. Precis som socialdemokraterna omskar de näringslivet med regleringar och beskattningar utan hänsyn till företagens överlevnadsförmåga. Profit var ett hatat ord. Det går an att beskylla tyska företag för samarbete i slavarbete och förrintelse. I realiteten hade de inte mycket val, den nazistiska staten dikterade var och när det gick att tjäna pengar. Precis som i den socialdemokratiska historien favoriserades vissa företag, särskilt i rustningsindustrin. Annars var givetvis korruption det sätt näringslivet utnyttjade för att kringgå systemet***.

Adolf Hitler konstruerade självmant nästan hela den nazistiska symbolfloran, särskilt då den nazistiska fanan, Hakenkreuzflagge, som blev tysklands nya nationsfana från 1935. Han beskrev hur det svarta hakkorset mot vit botten symboliserade evigheten i den nationalsocialistiska rörelsen och att den röda ramen representerade deras revolutionära hjärta. Både i handling och i symbolspråk är det uppenbart att nazismen, fascismen och socialismen är varandra närstående, även så i alla deras olika varianter och uppblandningar. I slutändan är de alla samma statism, tron på att staten är bäst lämpad att lösa människornas liv. Det är hög tid att dra likhetstecken mellan dessa ismer, oavsett vad socialisterna säger, de har fel och vi kan helt strunta i dem.





* Hitler sändes ut av en kapten Karl Mayr, chef för 16: e infanteriregementets underrättelseavdelning. I filmer och olika litterärar återgivningar beskrivs Mayr som i princip en nazist. Det är fel, Mayr var organiserad socialdemokrat och 1933 flydde han till Frankrike, där han senare greps av Gestapo och avrättades i koncentrationslägret Buchenwald 1945.

** Wehrmachts underrättelsetjänst under kriget, Abwehr, var en viktig central för antinazism i den tyska krigsmakten. Det var inte så att de inte var fascister, det vara bara det att amiral Wilhelm Canaris, och flera av hans närmaste officerare i Abwehr, hade erfarenhet av det Spanska inbördeskriget och den tyska inblandning i detta. De var alla kristna och de beundrade den spanska nationaliströrelsen och general Fransisco Franco. De betraktade nazisterna som gudlösa socialister.

*** Att läsa om Oskar Schindler och bakgrunden till filmen Schindler’s List är också en insyn i den genomkorrupta nazistiska samhället. Det är enkelt att se hur utköpet av 1 500 judar i själva verket var en förlängning av hans köp av den nazistiska apparaten för att starta sina emaljfabriker.


http://krigochhistoria.blogspot.com/2016/10/freikorps.html

http://krigochhistoria.blogspot.com/2013/01/tio-manader-i-munchen.html



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar