tisdag 8 november 2016

Flygaren


För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Orden var generalöverste Ernst Udets, Generalluftzeugmeister, generalkvartermästare, Luftwaffe och teknologie doktor. Han uttalade dem ofta under sin enastående flygkarriär, nästan som en besvärjelse. Ernst Udet var en av flyghistoriens i särklass bästa piloter, en man med ett hungrande begär för livet, men som kördes helt i botten och föråddes av nazismens framfart.

Han tog sitt liv med en revolver mot huvudet på morgonen den 17 november 1941, medan han var i ett sista telefonsamtal med sin flickvän, skådespelerskan Inge Bleyle. På panelen till sitt nattduksbord hade han skrivit tre meningar med hennes läppstift: Ingelein, varför har du lämnat mig? Eisen Ein, du är ansvarig för min död! Erhard Milch, ditt svin! Meningarna tvättades bort av Gestapo, men återfinns nerskrivet för hand i ett polisnotat tillhörande Inge Bleyles vittnesmål efter kriget.

Inge Bleyle

Ingelein var henne själv; Erhard Milch var fältmarskalk och ansvarig för Nazitysklands produktion av stridsflyg; Eisen Ein, Järnettan, det var Reichmarschall och chefen för Luftwaffe Hermann Göring.

Berättelsen om Ernst Udet, en av andra världskrigets stora namn, skiljer sig radikalt från samtliga andra i det väldiga persongalleriet. Udet hade en glad uppväxt i München, född i Frankfurt am Main 1896, med välbärgade medelklassföräldrar som skämde bort honom. Mycket tidigt i livet, omedelbart efter bröderna Wrights första flytur, blev han intresserad av flygmaskiner och flygning. Han hängde omkring i en närliggande fabrik för luftskepp, där även entusiastiska prototyper för flygplan konstruerades. 1909 var han med och grundade Münchens glidflygarklubb. Han flög en maskin i luften första gången 1913.

Udet blev hindrad från officers- och soldattjänst vid första världskrigets utbrott, trots perfekt fysik och goda betyg. Han var lite över 160 cm lång och alldeles för kort för något av vapenslagen. Det hindrade nu inte Udet, fast besluten att gå i krig som han var. Han hade en snabb motorcykel i sin ägo och Allgemeiner Deutscher Automobil-Club efterlyste frivilliga motorcyklister för tjänst hos de högre staberna som ordonanser. Det var i den funktionen han av en slump stötte på ett par piloter vid tyska armén, som uppmanade honom att söka som flygobservatör för artilleriet.

Udets krigsmaskin

Sagt och gjort, när ändå armén gjorde sig av med sina frivilliga motorcykelordonanser, så sökte han ånyo till armén, utan framgång. Istället fick han veta att det tyska flygvapnet, Luftstreitkräfte, nu sökte med ljus och lykta efter piloter. Vem som helst med civil flygutbildning blev godkänd – längdkrav saknades. Udets snälle far talade med familjens vän, Gustav Otto, flygmaskinsfabrikör. För kostnaden av 4 000 Riksmark och ett komplett badrum från Herr Udets inredningsfabrik, blev unge Ernst till sist pilot. Året var ännu bara 1915.

Han började sin militära karriär som underofficer vid Feld Flieger-Abtailung 206, ett observationsförband för artilleriet. Här vann han järnkorset av andra graden när hans pilot och han eskorterade en skadad fiendemaskin till fångenskap på den tyska sidan. Det här första året var fyllt av rafflande äventyr som tagna ur en bok om Biggles. Udet kraschade plan, blev åtalad för tjänstefel, men räddades undan finkan genom att rädda livet på en officer i luften. Styrspaken hade låst sig, men genom en massa otroliga manövrer fick han tekniken att lossna. På så vis skickade han till stridsflyget istället för fängelset.

Från 1916 till krigets slut 1918 gjorde Ernst Udet en blixtkarriär i luften över västfronten. Han var fortfarande patriot, enormt stolt över sina bragder och hans brev hem till modern berättade närmast om en skolpojkes fascination vid kampen bakom spakarna och kulsprutorna. Han plockade hem medaljen Pour le Mérite, efter 20 segrar, på nolltid. Han var en av de första piloterna som räddade sig med fallskärm. Udet kom att föra befäl över två flygförband, Jasta 4 och Jasta 34. År 1917 fick han frågan om han ville komma över till Jagdgeschwader 1, Flygande Cirkusen, från Rittmeister Manfred von Richthofen, Röde baronen, personligen.

Generalöversten

Här träffade han första gången Hermann Göring. Enligt den blivande stornazisten – i bokstavlig mening – var Udet en mera tekniskt skickligare pilot än von Richthofen, som å andra sidan var en mera hänsynslös krigare. Det sas om den lille Udet att han förmådde dippa vingarna ner i skyttegravar och tvinga soldaterna ducka för inte få deras huvuden avslagna. Själv skrattade han bara och tog en till konjak. Dessa män levde hårt och lekte hårt, som om nästa dag var den sista.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Efter Röde baronens död var Oberleutnant Ernst Udet, med 62 bekräftade segrar, det största levande flygaresset från första världskriget. När freden kom 1918 kunde hans liv inte ha blivit mer olikt någon annans av de kommande andra världskrigsspökena. Medan hans blivande vapenbröder stred på gatorna mot kommunisterna, eller marscherade med fanborgar, fortsatte Udet nästan som om ingenting hade hänt, minus kulsprutorna givetvis. Han levde i en stor, bekväm våning i det fashionabla Berlin och festade på krogarna med Tysklands hela partyelit. Han blev kanske världens mest hyllade pilot och tog kungligt betalt för fantastiska uppvisningar, framförallt hos den forne fienden. Han var oerhört beundrad i USA.


Hans signum var ett sanslöst trick som innebar att han inför en gapande publik lät motorn stanna på sitt flygplan hundra meter ovanför dem. Han singlade ner från himlen till synes utan kontroll. Speakern vrålade om panik och ond, bråd död. Det fanns de som svimmade av upphetsning. Så fick Udet någon slags kontroll och på tvären, endast några meter över gräsplanen, utan någon som helst dragkraft, rätade han helt ut sin maskin och landade perfekt i knappt 20 km/tim. Jublet visste inga gränser och ingen pilot i världen visste hur han gjorde det. Udte hade en övernaturlig förmåga när det kom till flygmaskiner.

Udet var även en skicklig, självlärd flygingenjör. Han arbetade med olika flygplanstillverkare runt om i världen för utvecklingen av ny teknik och erhöll feta arvoden och sponsringsavtal. Framför allt var han en showman. Han var en skicklig jonglör av världsklass och uppträdde under stundom även med detta. Udet var också en framstående karrikatyrtecknare och ritade inte så få politiska kommentarer i tidningar. Han slog sig ihop med en ung Leni Riefenstahl och producerade tre fantastiska naturdokumentärer i Afrika och på Grönland. Aldrig hade savannens djur eller glassiärer filmats så dramatiskt från luften som med hjälp av Udets förmåga. Han gjorde även film i Hollywood och kände väl den unge Howard Hughes.

Så vad i hela världen skulle han med politik till? Det var Hermann Göring som satte klorna i honom. Göring hade ofta utnyttjat sina kontakter med sin forne frontkamrat och de var ju trots allt goda vänner. Den nu mäktige nazisten gjorde Udet till medlem i partiet genom att ordna så att kamraten med statssubventioner kunde köpa och importera två amerikanska Curtis Hawk-maskiner, det i särklass snabbaste och bästa flygplanet, då 1933. Göring visste exakt hur hans skulle tygla sin vän. Med flygteknik, generalsgrad och doktorsgrad, plus pengar, kvinnor, sprit och droger.


Ernst Udet svalde det hela, intog ett av de största tjänsterummen på flygministeriet, näst intill Göring. Respekten för honom var enorm i Luftwaffes led, rent funktionsmässigt, på ytan, passade han in som hand i handske. Han blev som generalkvartermästare, direkt under stabschefen Albert Kesselring, ansvarig för utrustning och service, men han hade också en fot med i utveckling av teknik, baserad på hans unika erfarenhet. Den maskin som huvudsakligen bar Udets stämpel var Junkers Ju 87 Stuka. Inte enbart tillverkningsmässigt, utan även flygtekniskt. Han var instrumental i utvecklingen av störtbombartaktiken.

Problemen kom ju längre utvecklingen av Luftwaffe gick. På ytan såg allt bra ut, men Udet var allt för skicklig för att låta sig luras. Som generalkvartermästare hade han en bred översyn över flygvapnets hela organisation och han insåg snart att Göring fuskade. Den bild han gav führern Adolf Hitler var inte överensstämmande med verkligheten. Udet var en av de första, om inte den ende, som tidigt varnade för tillkortakommanden i den industriella kapaciteten, den bristfälliga marktjänsten som förväntades serva stridsflyget i krig. Hans fiende på kontoret var Erhard Milch, ansvarig för hela tillverkningen, privat var det Göring, alltid Göring.

Problemet för Göring var att Udet kände den internationella scenen bättre än någon annan i Luftwaffe. Han påpekade öppet på möten att det inte alls var som alla hans kollegor inbillade sig att Tyskland var så mycket mer överlägsna än deras tänkta fiender. Udet varnade för Storbritannien och USA, deras industriella kapaciteter och framför allt, deras tekniska kunnande. Göring bara viftade bort det. 1938 sändes Udet till Moskva för en officiell visning av det sovjetiska flygvapnet. Resan gjordes möjlig endast därför att Udet var den han var, en idol även bland ryska flygare. Rapporten han lämnade efter sin resa blev omedelbart hemligstämplad av Göring och nådde aldrig Hitler. Det Röda flygvapnet var betydligt mer tekniskt avancerat och kapacitetsmässigt än vad tyskarna föreställt sig.

Erhard Milch

När andra världskriget startade höll Göring sitt Luftwaffe oehört tight omkring sig, vilket bl.a. förklarar varför de var en så pass nazidominerad organisation. Hans vision var att de skulle bli det ledande vapenslaget i Wehrmacht. 1940, när man helt misslyckades över Storbritannien och fick se sig slagna av Royal Air Force, exakt så som Udet varnat för, blev Görings lösning att genom Milch skylla det på honom. Udet var plötsligt omgiven av en organisation som vägrade se honom i ögonen. Det var givetvis nonsens det man sa om honom, men ingen vågade tala för honom. Göring bjöd ut den deprimerade Udet allt oftare till Karinhall för jakt och spritfester.

Mot slutet av sitt liv var Ernst Udet ett supigt vrak till man. Hans vänner orkade snart inte med hans rasande fyllor, eller svarta galghumor. Han betraktade sig själv som ett skämt. Man fick ofta hindra honom i gapiga utfall mot nazismen. Görings gamla polisorganisation, Gestapo, höll efter honom dygnet runt, vilket skrämde bort många av hans vänner. Ironiskt nog, en av de få i nazitoppen som han kunde tala med var Rudolf Hess. De delade passionen för flygning tillsammans och även Hess var på väg ut p.g.a. allt mer avvikande beteende.

För att kunna bli en stor flygare måste du ingå en pakt med djävulen. Tricket är att inte låta honom svälja dig hel.

Udets sista dagar

Operation Barbarossa markerade startpunkten för Udets hädanfärd. Han visste att Luftwaffe aldrig kunde leverera vad Göring lovade Hitler. Deras organisation var alldeles för svag, förlorade plan skulle aldrig kunna ersättas i nödvändig takt, eller ens repareras. Allt tal om underhåll till armén via luften var humbug. Det som dock tog luften ur honom var en utvärderingsresa han nödgades utföra utefter hela den rasande östfronten på förhösten 1941. Det var inte bekräftelsen av hans förutsägelser som berörde honom i första, utan vidden av kriget. Det utrotningskrig som östfronten innebar, de miljoner och åter miljoner döda, den totala förstörelsen han kunde följa från luften, tog honom helt med överraskning.

Han var så äcklad när han kom hem att han sjukskrev sig. Han hotade med att säga upp sig, men vänner avrådde honom. Han var en farlig person för nazisterna nu, att avsäga sig generalsposten på flygministeriet skulle innebära en fara för hans liv. Hans position höll hyenorna borta, än så länge.


Hans sista dag i livet, den 16 november 1941, kastades han mellan depression och fatalistisk glädje. Tillsammans med sin flickvän Inge Bleyle och en manlig vän gick de på promenad i Berlin. Tidigare hade han skyfflat i sig en hel flaska konjak och i ett utfall av lek med sin älskade bulldogg försökte han begrava hunden i en stor lövhög. Vännerna fick fysiskt hindra honom från att skada djuret. Senare på kvällen, på besök hos andra kamrater, hälsade han deras barn, som älskade honom, med att de nu såg Onkel Ernst för sista gången. Man försökte muntra upp honom.

På väg hem på natten ville inte Inge följa honom hem, hon orkade inte med honom längre. Klockan åtta väcktes hon av att telefonen ringde. Udet var kyligt lugn, försökte be om ursäkt för sitt beteende tidigare och mitt i en mening small skottet.

Ernst Udet fick Luftwaffes största statsbegravning någonsin. Hans kista låg på en vagn dragen av sex hästar, stor hedersvakt, med Göring ensam mellan kistan och de tusentals efterföljande, med marskalkstaven i hand. På radion gick nyheten varm, hyllningarna och berättelserna av den fantastiske Udet avlöste varandra. Han lades ner på Invalidenfriedhof och en till synes sorgstrucken Göring kallade honom; min vän, Ernst.


Udet hade en dotter, född 1928, som han knappt träffat – han var inte sån helt enkelt. Efter kriget deltog hon i arbetet att rehabilitera sin fars minne eftersom det besudlats med hans medlemskap i nazistpartiet. Ernst Udet har återtagit sin position i flyghistorien som en av dess största personligheter. Det moderna Luftwaffe lägger fortfarande regelbundet fräscha blommor på hans grav.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar