lördag 26 november 2016

Alesia


På höstkanten, antagligen i september, år 52 f.kr. utkämpades ett av militärhistoriens märkligaste fältslag på en plats i dagens Frankrike, då kallat Alesia. Exakt var slaget skedde är fortfarande en fråga för dispyt. Det måste dock ha varit i kuperad terräng, därför att Alesia var en betydande gallisk fortifikation på toppen av en hög platå, överseende allt landskap omkring. Vanligen utpekas Mont Auxois, vid Alise-Sainte-Reine, Bourgogne, som den rätta platsen, men även Chaux-des-Crotenay i Jurabergen har använts som ett alternativ, plus ytterligare några exempel.

Händelsen har nedtecknats av flera samtida författare och av naturliga skäl enbart av segrarna, som hade ett skriftspråk, d.v.s. romarna. Segerherren själv, Julius Caesar, lägger ut texten i sin Commentarii de Bello Gallico. Detta var höjdpunkten på Gallerkriget, 58-50 f.kr, ett mycket blodigt ockupationskrig där den romerska armén under Caesar successivt manövrerade ut och/eller mejade ner de många galliska stammarna. Det talas om att så många som en miljon galler föll offer för krig och brutalitet från romarna. Vid år 52 hade tillräckligt med galler kunnat samla sig till ett sista, stort uppror under en påfallande ung ledare, Vercingetorix, kanske 30 år gammal. Caesar var nästan 50.

Slaget om Alesia var en belägringsstrid av en typ historien inte sett maken till vare sig före eller efteråt. Det räknas till Caesars största militära bedrift, att segra i kamp mot en dubbelt så stor fiende, inklämd mellan två egenhändigt resna ringmurar, d.v.s. en dubbel belägring. Det har alltid setts som ett fältslag om försörjning och uthållighet, men taktiskt var det definitivt också en fråga om kommunikation och organisation. Caesar segrade mycket för att han han fann sig väl i en svår situation och ledde en professionell här vida överlägsen motståndarens.


Alesia var ett stort fortifierat järnålderssamhälle, en s.k. oppidum, kanske sex gånger fem kilometer i omfång, på toppen av en högplatå i östra Gallien, dagens Frankrike. Platån var omgiven av två breda åar nere i dalgångarna. Här uppe hade Vercingetorix förlagt hela 80 000 man, inkl. kavalleri, tillsammans med kanske 10 000 bosatta. Vercingetorix förstod att han inte kunde räkna med att slå romarna i ett öppet fältslag, de professionella legionärerna var alldeles för kompetenta för det. Hans krigare bestod huvudsakligen av väpnade bönder. Så han valde att istället försöka nöta ut Caesar, vars position inte alls var säker så djupt inne i Gallien.

Gallerna var fortfarande i en samlingsfas och Vercingetorix förväntade sig att komma ut som segrare i uthållighetsmätningen. Det var dock en mycket riskfylld strategi, särskilt om Caesar mot förmodan skulle välja att belägra honom. Det var en farligt begränsad tid han kunde bära nästan 100 000 människoliv i en sådan prekär situation. I skala utgjorde Alesia en gigantisk mänsklig prövning vid sin tid för båda sidor.

Caesar gjorde exakt vad Vercingetorix inte önskade att han skulle göra, han valde belägring. Till sitt förfogande hade han tolv legioner, eller ca 60 000 man. Caesar förstod sin strategiska position mycket väl. Han insåg att Vercingetorix kunde vänta sig förstärkningar utifrån, att hans egen försörjning var allvarligt hotad. Samtidigt var gallerna där uppe på berget i ett än mer utsatt läge med sitt enorma försörjningsdilemma. Alternativet, att dra sig tillbaka, var att utsatta hans här för stora risker i öppen terräng inför en betydligt större fiendestyrka. Dessutom, vad med hans politiska position hemma i Rom? Han hade nyligen varit hemma för att bistå med stävjandet av upproriska strömningar hemmavid, varvid gallerna passade på att gå på krigsstig som aldrig tidigare. Han hade satsat all sin prestige på Gallien, en potentiellt enorm vinst för Rom, men en som också kostade mycket.


Caesar samlade sin stab och sina förbandschefer omkring sig. Han förklarade sitt beslut bland de ärrade ansiktena. De skulle stanna och slåss, han beordrade samlandet av förråd i grannskapet för tre månaders strid och så var det där andra som han ville att de skulle göra. Man får anta att hans närmaste befäl inte bara accepterade, självfallet, utan att de även log grymt medan de tog på sig sina hjälmar och marscherade ut ur generalstältet. Det var en djävulsk plan, som om den lyckades skulle belöna dem alla mångdubbelt. De var alla härdade yrkeskrigare och deras älskade general, Caesar, hade lagt hela sitt förtroende, hela denna enastående operation i deras kapabla armar. Det kunde ju rent utav bli riktigt kul.

Gallerna hade aldrig sett något liknande. Där nere i dalgångarna runt omkring dem rullades snöräta tältstäder upp sig, kompletta med försvarsverk. Tiotusentals soldater, organiserade i jättelika arbetslag började hugga ner skogarna och uppföra en väldig palissad runt hela högplatån. Det hela gick med en oförklarlig hastighet. Väldiga vagnståg anlände och avgick igen med förråd. Arbetet kunde höras natt som dag, ett hav av ljus rörde sig konstant där nere under de mörka timmarna. Vercingetorix försökte störa verksamheten med återkommande kavalleristötar nerför bergets sidor, men de studsade varje gång mot det romerska kavalleriet, eller mot massivt infanteri bakom effektiva formationer av sköldar och sylvassa kastspjut. Ett mörkt moln av förebåd måste ha lagt sig över Vercingetorix: s huvud, åsynen av den skrämmande militära effektivitet mellan fältarbete och försvarsstrid som dessa legionärer uppvisade, hänsynslösheten i deras hyperorganiserade taktik, i mötet man mot man. Till sist sände han ut sitt sista kavalleri i en rusning för att hämta hjälp där ute i Gallien.

Då kom nästa fas i Caesars plan. Hundratalet meter utanför den första palissaden lät nu den väldiga soldatfabriken uppföra ytterligare en palissad, nu riktad åt andra hållet. Det hela var nästan obegripligt. Caesar accepterade vad som komma skulle, han skulle tvingas utöva ett tvåfrontskrig och han gjorde det till synes utan att blinka. På några veckor uppförde de romerska legionärerna vid Alesia åtskilliga mil försvarsverk. Det var inget hafsverk heller, utan noggranna konstruktioner, sju meter höga murar med försvarstorn och ordentliga ramper för trupperna. Sett utifrån ett tvåhövdat försvarsbehov befann sig romarna i en tuff utmaning. Trots 60 000 man, skulle de bli tunt fördelade utefter den väldiga konstruktionen. Caesar accepterade även detta, för de skulle knappast behöva försvara alla positioner samtidigt, så de kunde organisera en rörlig reserv för alla behov, men det ställde utomordentliga höga krav på kommunikation utmed linjen.


Samtidigt knackade svälten på dörren hos Vercingetorix och hans folk uppe på höjden. Han hade offrat sitt kavalleri, nu utförde han nästa manöver för att försöka mildra försörjningssituationen. Han lät sända ut samtliga kvinnor och barn, kanske 3-4 000 personer, nerför berget i förhoppningen att Caesar skulle anta den humanitära uppmaningen, att skona och släppa igenom dem, om så för att göra dem alla till slavar, det vanliga sättet att hantera en sådan gest. Caesar antog inte uppmaningen. De bedjande kvinnorna och de gråtande barnen mötte totalt tystnad från stenansiktena uppe på palissaden. Ordern var ingen pardon, inte en brödsmula skulle offras för gallerna och romarna höll tätt. Tragedin var ett faktum, Vercingetorix hade försatt sig i ett tufft dilemma. Inledningsvis släppte inte heller de tillbaka de fångade människorna mellan murarna. Till sist gick det inte längre, disciplinen bröts och kvinnorna och barnen fick återkomma till samma svältsituation som tidigare. På sitt hänsynslösa vis hade Caesar nu även besegrat Vercingetorix moraliskt.

Då kom förstärkningen från söder. Det var kanske så många som 100 000 man under Commius, en gallisk ledare från norr, eller dagens Belgien. För romarna var detta ingen överaskning, de gnisslade dock tänder åt situationen. Både Commius och Vercingetorix hade tjänstgjort för Caesar tidigare under fälttåget. I romarnas ögon var de alla enbart usla förrädare som förtjänade att dö. Problemet för gallerna var samtidigt att samverka striden mellan sig. Enda sättet att besegra romarna var utöva press på så stora ytor som möjligt, på olika ställen utmed belägringsverket. De hade trupper nog för detta, men det var bönder man hade att göra med, de tog tid att samla för anfall och de tangerade att tappa momentum i manövrer. Det tog ett tag att samverka detta och flera anfall studsade efter varandra, varpå romarna blev varma i kläderna och kunde slipa på sin organisation.

Till sist lyckades gallerna koppla ett grepp i två stora, samverkade anfall på varsin sida av platån. Romarnas linjer töjdes ut till smärtgränsen, men de agerade lugnt och metodiskt. Caesar överblickade situationen från ett torn på den ena kortsidan, så han kunde se båda striderna samtidigt. Det var ingen stress enligt honom, han fördelade trupperna och anfallen slogs ånyo tilbaka med svåra förluster på båda sidor. Gallerna hade förlorat nästan alla sina bågskyttar, bortskjutna av rommarnas motsvarighet i en särskilt avsedd åtgärd från deras sida. Samtidigt kunde Caesar inte gärna utföra många fler liknande manövrer. De hade förlorat tusentals man i strid och lasaretten var fyllda med sårade och döende. Försörjningssituationen höll på samma gång jämna steg med förlusterna. Häri fanns ännu en  skillnad mellan de båda sidorna. Caesar, till skillnad från  Vercingetorix och Commius, var omgiven av professionella och erfarna ledare, deras krigsråd om kvällarna hade mål och mening på ett sätt som gallerna saknade.


Det måste ha varit otroligt frustrerande för gallerna, att trots romarnas utsatta läge, så var de de som fortfarande dominerade striden. Man tror att gallerna, kanske i stridernas hetta, lyckades smuggla igenom rapportörer till sina kamrater på andra sidan, för den nästkommande manövern från gallerna krävde ett ytterligare moment av samverkan för att lyckas. Antagligen hade Caesar väntat sig det, kanske välkomnade han det. I så fall var det ett högt spel han förde. I den västra kortsidan av romarnas dubbla försvarsverk låg den svaga punkten. De två åarna rann här genom palisaderna ganska nära varandra, ett gemensamt anfall på den här punkten från båda håll, särskilt då som en överraskning, kunde bryta romarnas försvar. Romarna hade nästan inga projektiler kvar, deras spjut och pilar var också nästan slut. Det var hög tid att avsluta det här nu och Caesar var medveten om sitt försvarsverks svaga punkt. Det lät som en tanke.

Anfallet kom om natten, något som vid den här tiden var mycket avancerat, särskilt i den skala det skedde. Det fanns styrka i anfallet, antagligen utifrån ren desperation, åtminstone från krakarna på insidan. Tusentals galler kastade sig över murarna vid de två åarna, man kröp under vid vattnet, man lyckades bryta sönder partier av palissaderna. Striden den natten var massiv och fördes man mot man i skenet från facklor och bränder. Det var en stor röra. Gallernas antal övervann romarnas skicklighet och de började pressas tillbaka. På sitt vakttorn fick Caesar fortlöpande uppdtaringar om situationens allvar. Nedanför honom stod hans sista reserv, ca 3 000 man i god ordning och väntade. Till sist svor han på latin, tog sin hjälm och steg nerför trapporna. Han gränslade sin häst, ordnade sin stora, röda mantel, drog sitt svärd och kommenderade framåt. Man lät blåsa i basuner, en signal som gick runt hela försvarsverket och besvarades på andra sidan. Caesar var bland dem, han ledde nu själv försvaret.

Själv vill han gärna framstå som om han deltog i striden, men med all trolighet gjorde han inte det. Han var inte politiker för intet, men det spelade ingen roll, basunernas signal, tillsammans med hans röda mantel glödande i skenet från elden räckte. Ett jättelikt stridsvrål steg från tusentals legionärer, de fann sin andra andning. Gallerna slaktades inför den romerska härens allra yttersta krigskonst, de drevs ut ur försvarsverket. Vid gryningen var fälten tomma. Commius drog sig undan, han hade förlorat tiotusentals man, de flesta hade flytt all världens väg i ren skräck. Uppe på höjden kunde Vercingetorix och resterna av sin svältande armé se hur romarna åter började reparera skadorna för att tillsluta belägringen. Precis som Caesar, han visste att striden var över.


Vercingetorix hade två val, antingen lät han sina hövdingar döda honom i en ceremoni för en fallen ledare, eller så gav de alla upp tillsammans. Caesar krävde allmän kapitulation. Han önskade belöna sina soldater med slavar och han ville försöka vinna över några av de galliska ledarna på sin sida. Så blev det, alla hövdingarna och Vercingetorix gav sina vapen och tvingades knäböja inför Caesar.

Alesia var en gigantisk seger för Caesar. Det kväste det sista motståndet i Gallien och säkrade hans erövring. När han återvände nästa gång till Rom var det med en jättelik segerparad. Jublet visste inga gränser. Detta lade grunden till hans utropande till diktator år 49. Vercingetorix hölls fången i fem år i Rom tills han blev förevisad för allmänheten i samband med Caesars triumftåg år 46, kedjad bakom hans stridsvagn. Därefter ströp man honom i fängelset enligt romersk tradition.


Caesar blev Consul år 44. Det var republik och han blev aldrig kejsare, vilket fortfarande är en missuppfatning. Han mördades samma år och vägen öppnades för en utveckling till kejsare Augustus, hans dotterdotters son, som han låtit adoptera som sin egen avkomma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar