onsdag 26 oktober 2016

Freikorps


Roten till allt ont för Tyskland startade 1917, efter tre år av världskrig. Detta var det år då det även general Erich Ludendorff började misstänka att kriget egentligen inte skulle kunna vinnas ändå, inte med USA: s inblandning i konflikten. Ludendorff var tyska generalstabens kvartermästare och i realiteten landets ledare under rådande krigslagar. Wilhelm II var fortfarande kaiser, fältmarskalk Paul von Hindenburg var generalstabschef och Tyskland var formellt en parlamentarisk monarki med en riksdag, men i realiteten var allt detta av nominell betydelse. Ludendorff var den som bestämde.

Ludendorff var skaparen av det för den tyska framtiden ödesmättade uttrycket – dolkstöten i ryggen. Han åsyftade med detta kommunisternas – senare judarnas – revolutionära förehavanden hemmavid, bakom ryggen på armén. I själva verket var det Ludendorffs hand som höll den dolkens skaft. 1917 härjade hungersnöden i Tyskland efter det att ententens flottblockad av Nordsjön lyckades med Skagerackslaget året dessförinnan. Totalt 400 000 tyskar skulle duka under av svältrelaterade åkommor innan krigets slut.


Istället för att acceptera faktum, slutförde Ludendorff istället planen att efter den ryska Oktoberrevolutionen förstärka västfronten med nya trupper och genomföra den stora våroffensiven 1918, som misslyckades under trycket av allt för stora fientliga styrkor. Vid det laget hade han tvingats erkänna behovet av att försöka tala fred med USA: s president Woodrow Wilson. För att inte besudla armén med denna ovärdiga hantering släppte han fram riksdagen för första gången. Parlamentarismen fick inflytande i kriget, vilket öppnade portarna för en politisk lösning i Tyskland. Detta var Ludendorffs verk från början till slut.

Tyskarna hade missbedömt president Wilson, han var lojal med ententen. Kriget var förlorat, kravet från politikerna blev allt hårdare. Kejsaren fick avgå och fly till Nederländerna. Ludendorff själv tog på sig solglasögon och smet till Sverige och vännen godsägare Ragnar Olson på Hässleholmsgården. Han blev kvar där i drygt ett år. I tyskland fanns nu en sprillans ny republik i upplösning. Den gamla regeringen, utsedd av kejsaren, försökte så gott den kunde, men Tyskland hotades av en liknande utveckling som i Ryssland 1917. Det var tur för tyskarna att deras starka kommunister, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, inte var så hårdföra politiska djur som Lenin och Trotskij.


I november 1918, tillträdde socialdemokraterna, SPD, regeringsmakten under kanslern Friedrich Ebert. Från februari 1919 var han president i Veimarrepubliken. SPD var då, som alla socialdemokratiska partier i Europa, revolutionärt socialistisk. Både Liebknecht och Luxemburg var fortfarande formellt medlemmar i SPD, men Ebert å sin sida, han var alls ingen revolutionär. Han tillhörde de moderata socialdemokraterna och avskydde all form av uppror och anarki. Därför skedde den märkligaste av tyska transformationer direkt efter första världskriget. Där ärkekonservative monarkisten Ludendorff stötte kniven i moder Tysklands rygg, där lade också socialdemokraten Ebert grunden för nazismens viktigaste byggstenar.

Ebert var absolut förskräckt över det väpnade våldet på gatorna. Där fanns polisens snara sammanbrott, den visserligen fortsatt närvarande krigsmakten, men snart förbjuden av segrarmakterna efter kriget och med soldaterna avvikande i drivor. Några hundratals flottister gjorde uppror i Kiel och fick stöd av tiotusentals tillrusande civilister. Armén på plats kollapsade under myteri. Bayern utropade sig som en sovjetstat under Moskva. Ebert trodde att hans kansli i Berlin snart skulle stormas. Det var varken den fortsatt närvarande von Hindenburg, hopplöst letargisk, eller Ludendorffs efterträdare, general Wilhelm Groener, som skulle rädda situationen, utan en annan socialdemokrat, Gustav Noske, försvarsminister från februari 1919.

Noske och Ebert i plurret

Gustav Noske var två meter lång, arbetarson och socialist med inte ens en kvart i uniform. Han var fast besluten, liksom Ebert, i sin parlamentariska åsikt. Det skulle inte bli någon kommunistisk revolution i Tyskland, upproren måste obönhörligen slås ner och det snabbt. Den överarbetade polisen behövde väpnat understöd och den gamla värnpliktsarmén var bara bortkastad tid. Noske talade om en yrkesarmé under Versaillesfördragets krav på endast 100 000 man. Ebert såg frågande på honom och uttryckte sitt tvivel. Det lät väl bra allt det där, men det fanns ingen tid till det, upproren skedde nu, revolutionen skulle komma imorgon. Den väldige Noske log mot sin chef och knackade listigt på sin näsa.

Den 5 januari 1919 tog Noske på tu man hand med sig kanslern Ebert ut i skogen vid staden Zossen. De kom till ett militärläger knappt någon hade sett tidigare. De välkomnades av en stram liten generalmajor i full uniform, Ludwig Maercker, tidigare chef för 214: e infanteridivisonen på både öst- och västfronten. Maercker visade vad Eberts stat redan finansierade i smyg, ungefär tusen man, vältränade, välmotiverade och professionella. De var unga gossar som aldrig haft någon annan erfarenhet av vuxenlivet än kriget, det var unga officerare, avsatta av freden, seniora officerare rädda att förlora sina yrken. Noske sa: I valet mellan en dålig socialistisk officer och en god konservativ kollega, så väljer jag alltid den konservative.

General Maercker

General Maercker kallade enheten Freiwillige Landjägerkorps och därmed var också Deutsche Freikorps fött utifrån två socialdemokraters oro för nationens tillstånd. Landjägerkorps var givetvis modellerad efter de tyska stormtrupperna från kriget, de effektiva och tuffa soldater som med kraft och snabbhet intog och rensade fiendens skyttegravar. Maercker bröt upp, på stormtruppers vis, arméns vapenslag och kombinerade sina förband. Hans kompanier var utrustade med egna kulsprutor och granatkastare. Artilleriet stod redo att avdela pjäser till infanteriet. Han lät bygga upp enkla modeller av stadsmiljöer där i skogen, det viktigaste frontavsnittet för frikårens strid.

Frikåren, såsom Maercker byggde den, var inte bara en tillfällig lösning för statsapparatens behov för våldsmonopolet, det var även modellen för den kommande Reichwehr. Freiwillige Landjägerkorps skulle inom några månader bestå av 4 000 man till staten absolut lojala krigare och snart övergå till sin framtid som Reichwehr Brigade 16. När så skedde lämnade Maercker sin organisation och blev istället aktiv ledare för den fanatiska försvarsorganisationen Stahlhelm i Bayern kort före sin död 1924. Innan dess hade han sett till att hela Stahlhelm stött ut de få judar som funnit där.


Nazisterna, när väl de tog makten i Tyskland 1933, hade proportionerna helt förvirrade för sig rörande Veimarrepubliken. Det var alls ingen svagsint, parlamentarisk konstruktion, den slogs verkligen för sin överlevnad. I dess tidigaste skeende, åren 1918 och 1919, innan Reichwehr nådde sin fulla styrka och inbördeskriget verkligen stod för dörren i Tyskland, utgjorde Freikorps dess räddning. De var många, spridda över hela nationen och även internationellt. Rester av den tidigare åttonde tyska armén som marscherat långt in på ryska territorier under krigets slutskede, blev kvar som en tillfällig lösning för segrarmakterna att kväsa det kommunistiska Sovjetunionen. De närvarande tyska styrkorna övergick så småningom i den ca 20 000 man starka Ståldivisionen, eller de Svarta riddarna, under general Rüdiger von der Goltz, som även deltagit i det finska inbördeskriget.

I Tyskland poppade det upp Freikorps överallt. Alla var inte lika professionella som Maerckers mannar, men de betalades som regel av staten. Det fanns lokala, kompanistora sammanslutningar, där oroligheterna inte var starka. De största hade namn som Freikorps Caspari i Bremen, under major Walter Caspari; Freikorps Lichtschlag i Ruhr, under general Oskar von Watter och Freikorps Epp i Bayern, under general Franz Ritter von Epp. Striderna var ibland mycket hårda, med artilleribeskjutningar och stormningar av befästa positioner. Många attentat utfördes och tortyr användes för upplysningar.

Rödgardister på marsch

Den 15 januari 1915 mördades kommunistledarna Liebknecht och Luxemburg av en mindre enhet i Berlin kallad Garde-Kavallarerie-Schützendivision, under en ryttmästare vid namn Waldemar Pabst. Så sent som den 7 juli, när förövarna avslöjats och på vems order de agerat, förbjöds enheten efter att Pabst mordhotat Noske. En annan notorisk enhet var Marinebrigade Ehrhardt, ca 6 000 man under korvettenkapitän Hermann Ehrhardt, en organisation särskilt inblandade i flera attentat och lönnmord.

Adolf Hitler deltog aldrig i någon frikår, han var trogen den reguljära bayerska armén fram till sin politiska premiär i slutet av 1919. Hans maktbas i vad som då var det lilla Deutsche Arbeiterpartei etablerades snabbt tillsammans med kapten Ernst Röhm, en frikårare av rang. De tog över partiet och bestämde att dess organisation skulle vara militär. Därför var den övervägande majoriteten av hans närmaste män frikårare, med eller utan tidigare militär erfarenhet från kriget – Hermann Göring, Heinrich Himmler, Martin Bormann och Rudolf Hess. Ernst Röhm modellerade sitt Sturmabteilung, SA, efter frikårerna. Mycket av symboliken i Himmlers SS, som dödsskalleemblemet, kom från samma källa.


Det kan tyckas naturligt om man utgår ifrån att Freikorps var uteslutande en politisk högerorganisation. Så var det inte, även om kårerna som regel styrdes av professionella militärer. Frikårerna rekryterade sitt folk från i första hand den tyska arbetar- och medelklassen. Det fanns aktiva socialdemokrater och liberaler i leden, alla med det gemensamma att de ville slåss för tyska staten mot kommunism och revolution. Som socialister var Ebert och Noske pionjärer i insikten att arbetaklassen också var nationalister, att paroller för nationens bevarande var lika stark, eller starkare, hos arbetarna som ideologisk socialism.  

Denna korspolitiska filosofi utgjorde grunden till nationalsocialismens framgångar, det speglar t.o.m. deras namn. Hitlers män kom från alla läger, vänsterfolk som Röhm, bröderna Strasser och Josef Goebbels, högermänniskor som Göring, Hess och Himmler. Själv använde han sig flitigt av bägge sidor. Frikårsandan var stark hos nazisterna och fick dem att allt för tidigt söka ta makten i Bayern. Vid ölhallskuppen i november 1923 i München stötte de på patrull i formen av tungt beväpnad polis förstärkt med Reichwehr, deras gamla frontkamrater.



Friedrich Ebert var fortfarande president i Tyskland och ordningsmakten hade sina order, upproret skulle slås ner med samtliga till buds stående medel. De öppnade eld med gevär och kulsprutor eftersom nazisterna också var beväpnade. Folk föll som käglor, Hitler visade med dragen pistol stor kyla i stridens hetta och Göring sköts i höften och inledde ett livslångt beroende av morfin. Det viktigaste för dem var dock att föra kuppens maskot och informelle ledare i säkerhet, den åldrige och fullt uniformerade generalen Erich Ludendorff.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar