torsdag 20 oktober 2016

Från Rödskägg till Fall Blå: Tyska armén på östfronten 1941 – 1942


Jag har tidigare skrivit om varför Hitler förlorade andra världskriget. Att från starten var Nazityskland illa förberedd på kriget, att deras ekonomiska situation och ideologi dömde dem till undergång. Jag har beskrivit hur detta falsarium kulminerade med Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Jag har ännu tidigare berättat vid flera tillfällen om hur synen på andra världskrigets östfront förändrats sedan 1990-talet, hur man allt mer ser östfronten som en katastrofal helhet, snarare än enstaka fältslag.

Det var inte den ryska vintern, ej heller Stalingrad (Fall Blå) eller Kursk som ledde till Operation Bagration sommaren 1944 och kollapsen av Wehrmacht. Det var istället summan av relationen mellan det kommunistiska Sovjetunionens och det nazistiska Tysklands, två rabiata, folkmördande diktaturer, ekonomiska uthållighet och vilja att offra allting i ett utrotningskrig. Stalins Sovjetunionen kom ut som vinnare p.g.a. starkare allierade (USA), mer manfolk och generellt brutalare syn på sin egen beslutsamhet.


Strikt militärt slutade Operation Barbarossa i en katastrof för Wehrmacht i det att de var tvugna att fortsätta kriget. Röda armén hade i realiteten förlorat hela sin västliga militära förmåga, 5 miljoner man hade förlorats, men man hade friska trupper redo i Sibirien och en enorm personalpool att kommendera fram. Endast 7 procent av pojkar födda 1924-1926 överlevde kriget, det var det offer kommunisterna var beredda att ta. Tyska Wehrmacht å sin sida, var i en mycket dålig position på våren 1942, som nedanstående sammaställning klargör:  

I juni 1942 slog den tyska arméstaben – OKH – fast att man saknade hela 740 000 man i sin stridsorganisation för östfronten. Det här var således manskap man aldrig lyckats återställa efter Operation Barbarossa och det första vinterkriget. Samma vår hade man meddelat führern att man saknade det otroliga antalet av 36 500 lastbilar, något helt avgörande för effektiva operationer. Mer synbart var avsaknaden av inte mindre än 2 100 tanks. Detta skall jämföras med att tyska armén gick in i Operation Barbarossa med totalt 3 650 tanks.


Slår man ut tyska arméns divisioners stridsförmåga på östfronten inför planeringen av Fall Blå i relation till Operation Barbarossa bliev resultatet följande enligt OKH.

                                                     Juni 1941                            Mars 1942
1. Helt stridsklara                                    136                                      8
2. Stridsklara efter vila                           8                                          3
3. Delvis stridsklara                                 19                                        47
4. Defensivt stridsklara                           22                                        73
5. Begränsat stridsklara                          24                                        29
Totalt antal divisioner                            209                                      160

Mitt i allt detta, sommaren 1942, kommenderade Hitler iscensättandet av Fall Blå, anfallet mot Stalingrad, en del, eller snarare diversion, i offensiven mot Kaukasus oljefält. Det är lätt att se OKH: s tvekan med endast 8 divisioner helt stridsklara, fullt bemannade och utrustade. Hela 73, av totalt enbart 160 fältdivisioner, var enbart redo för defensiv krigföring, d.v.s. de huvudsakligen saknade fordon för avancemang. Redan året innan hade man p.g.a. underhållsbrist tvingat infanteriet marschera likt Napoleons armé. Nu fanns det helt enkelt inga transportmedel alls.


General Paulus fick de divisioner som fanns tillgängliga till sin olycksaliga sjätte armé, vilket åderlät resterande frontavsnitt på allt stridsvärde. Det är därför enkelt att förstå betydelsen av det ett och ett halvt år långa slaget om Rzjev-fickan i norr, varför ryska generalstaben, Stavka, ödslade manfolk på den operationen med åtminstone 1.3 miljoner stupade ryssar som resultat. Det går också att förstå varför tyskarna, trots allt, aldrig lyckades inta Leningrad.

Det tillskott tyska armén fick inför Fall Blå var trupper från deras egna allierade. Med början 1942 började Italien, Rumänien och Ungern att förse östfronten med sina expeditionsarméer. Italien hade haft trupper i öst sedan starten, Rumänien likaså, men det var nu, sommaren 1942, som de formerade rediga arméer utmed östfronten. Det skedde på Hitlers begäran och enligt följande:



Italienska åttonde armén. Även: Armata Italiana in Russia, ARMIR. Tre armékårer, II, XXXV och Alpini – bergsjägarkåren – med tre divisioner vardera. Divisionen Vicensa, som tillsammans med XXXV-kåren utgjort den tidigare formationen CSIR, Corpo di Spedizione Italiano in Russia, fungerade som reserv. Till denna armé knöts tre legioner – ungefär tre regementen – Camicie Nere, CCNN, fascistiska Svartskjortor, samt den s.k. Kroatiska legionen, Verstärktes Kroatisches Infanterie-Regiment 369. I den åttonde italienska armén skulle även tyska 62: a och 298: e infanteridivisionerna ingå, tillsammans 235 000 man. Chef: General Italo Gariboldi.

Rumänska tredje armén. Två armékårer, I kåren och en kavallerikår med två respektive tre divisioner. En av divisionerna i I kåren var tyska 298: e infanteridivisionen. 155 000 man. Chef: General Petre Dumitrescu.

Rumänska fjärde armén. Två armékårer, VI och VII, med sammanlagt fem infanteri- och två kavalleridivisioner, 160 000 man. Chef: General Constantin Constantinescu-Claps.

Ungerska andra armén. Tre armékårer, III, IV, VII, om tre lätta infanteridivisioner vardera. 210 000 man. Chef: Generalöverste Vitéz Gustáv Jány (Vitéz är en adlig titel).


På papperet var de 760 000 man, vilket i teorin ersatte de förlorade tyska soldaterna, men i praktiken utgjorde de en svag ersättning för Wehrmacht. Dessa nationer var än mer ekonomiskt och organisatoriskt svaga än Nazityskland. Eftersom man inte ens klarade av att utrusta dessa ersättningsarméer, så blev deras svagheter uppenbara. Italien, Rumänien och Ungern hade arméer fortfarande på 1930-talsnivå. Man saknade pansar, pansarbrytande vapen, luftvärn etc. Deras soldater var illa tränade och knappast motiverade. Ungrarna tvingades t.ex. av värnpliktiga rättviseskäl lotta bort en bataljon per division för att sändas hem, som belöning. Det här var alls inga fullt straidsklara divisioner, knappt ens redo för försvarsstrid.


Att Wehrmacht ändå kunde hålla stången ytterligare mer än ett år efter Stalningrad, ett år efter Kursk, förklaras av den tyska militärens operationsskicklighet i kombination med Röda arméns motsatta förhållande. Trots ett mastodontiskt övertag tog det tid för Röda armén att koppla greppet på Wehrmacht och även efter sommaren 1944 så segrade man med oacceptabelt höga förlustsiffror. Slutdomen är är ändå klar, Nazityskland var dömd till undergång från ruta ett.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar