torsdag 20 oktober 2016

B.E.F. och den stora reträtten 1914

If you can keep your head, when all about you
Are losing theirs and blaming it on you.
Kipling, If


I den brittiska militärhistorien kallas det ännu för The Great Retreat.

British Expeditionary Force anlände till Frankrike och Belgien i samband med den kejserliga tyska arméns anfall västerut den 4 augusti 1914. Inledningsvis bestod den av sex infanteridivisioner fördelade på först två, senare tre kårer. Kavalleriet var separat i en egen division, samt en självständig brigad. Chef var fältmarskalk Sir John French, med kårscheferna generallöjtnant Sir Douglas Haig (I Corps), generallöjtnant Sir James Grierson (II Corps)*, samt generalmajor William Pulteney (III Corps). Allt som allt var man ca 120 000 man. Intressant att notera är att French och hans kårchefer var rörande ense om att det skulle bli en fråga om reträtt, kanske även en evakuation av styrkorna från den europeiska kontinenten.

Tyskarna hade, å sin sida, inte lagt ner allt för mycket koncentration på brittiska armén. De var medvetna om dess litenhet, att Storbritannien underlåtit att mobilisera en värnpliktsarmé, utan deras fokus var helt på den stora franska armén. Dessutom, inledningsvis hade varken den brittiska eller den belgiska arméerna utgjort ett hinder i tyskarnas tänkande. Faktiskt, tyskarna betraktade det lilla BEF som en skymf mot deras heder. När det väl stod klart för dem, i ett mycket sent läge, att det neutrala Belgien vägrade dem transitering, blev man tvugna att ta med även dem i ekvationen. Detta innebar att tyska generalstaben måste förstärka sin högerflygel och dra ut dess sväng ända mot Engelska kanalen. Denna manöver måste dessutom ske mycket snabbt, så man hängde med den övriga armén ner i Frankrike.


Den lilla belgiska armén, huvudsakligen med hjälp av sina välbyggda fortifikationer, höll stången så pass mot den tyska anstormningen att det gav britterna nästan tillräcklig tid att gruppera sig i deras rygg, längts ut på den franska yttersta vänsterflygeln, där man aldrig trott det skulle behövas någonting alls. Att fältmarskalk French ändå lyckades berodde på att BEF skillde sig från alla de övriga arméerna på plats. Det var i sammanhanget verkligen en anmärkningsvärt liten styrka och de bestod enbart av vältränade yrkessoldater. Egentligen var de en kolonial brandkårsstyrka, skapad åren 1906 till 1912 i något som kallades The Haldane Reforms, efter tidigare försvarsministern Richard Burdon Haldane.

Efter Andra boerkriget, 1899-1902, hade brittiska armén insett att man måste förändra sin beredskap vid sändande av expeditionsstyrkor runt jordklotet. Det var en fråga om att sätta samman enheter redo att utan friktion agera i olika formationer från kårstorlek ner till bataljon. Det blev också nödvändigt att organisera reserverna, de tidigare milisliknande förbanden inom begrepp som Special Reserve, Volonteer Force och Yeomanry, till något som idag fortfarande kallas TA, Territorial Army. Man inrättade även Officer Training CorpsPublic Schools och på universiteten.

Sir John French

Royal Army hade även dragit viktiga lärdomar från det ofta gerillamässiga Boerkriget. Infanteriet hade lärt sig nödvändigheten av att skjuta ordentligt, man var 1914 de i särklass bästa skyttarna på Västfronten. Formeringarna hade brytits upp, man hade tagit till sig behovet att hålla sig dolda, under växelvis beskjutning, både vid avancemang och vid försvar. Kavalleriet hade skaffat sig nya gevär och genomgick samma skjutträning som infanteriet. De accepterade även faktum, att vid 9 av 10 drabbningar skulle kavalleriet slåss avsuttet och då med samma styrka som infanteriet. Vid det 10: e tillfället skulle man ta till sina blanka vapen, sabeln och lansen. Artilleriet fick nya, tyngre kanoner och hade lärt sig understöd av infanteriet hela vägen fram, från dolda positioner.

Under 1900-talets första decennium steg den moderna, brittiska armén fram.

I början av augusti 1914 var britterna lyckligt ovetandes om att trots allt reformerande så var BEF fortfarande en kolonialarmé, ständigt upptagen med att agera polis och skydd mot allsköns uppror runt om i världen. Även om nästan 90 procent av deras officerare, från bataljonschef och uppåt, hade stridserfarenhet, till skillnad från tyskarna, så var det fel typ av krigföring. Royal Army var också, tack vare detta arvegods, även knappt övade på divisions- och kårnivå. BEF saknade tillräckligt med tungt artilleri och kulsprutor. De hade aldrig egentligen kontemplerat det moderna europeiska kriget och den massiva koncentrationen av tungt, tyskt artilleri, kulsprutor och mycket aggressivt infanteri, kom som en fullständig chock för dem.


Stommen i den brittiska armén har i 200 år varit bataljonen, drygt 800 man stark för infanteriets del. Regementena, de kungliga, med alla sina traditionella, fina benämningar, är administrativa centraler för rekrytering och utbildning hemmavid. Deras vardera tre eller fyra bataljoner sänds ut till olika förband, som regel brigader, sällan, eller aldrig tillsammans, utan splittrade. Bataljonen är den brittiske soldatens hem, den anger deras tillhörighet antingen på en badge på ärmen/baskern, en udda huvudbonad, färg på byxorna, eller rent av på kilten de bär. Bataljonen är en källa till stolthet och en beundransvärd laganda som endast professionalism kan åstadkomma, en laganda som existerade hela vägen från menig upp till bataljonschefen och vidare.

BEF: s bataljonschefer 1914, de drygt 150 stycken av dem, hade en medelålder av 46 år. De var överstelöjtnanter och en del majorer, som var mycket erfarna officerare. Hela 88 procent av dem hade sett strid och 15 procent hade tidigare lett koloniala förband av både bataljons- och regemtsstorlek, långt innan de blev bataljonschefer i den reguljära brittiska armén. Mer än hälften hade uppburit stabspositioner på chefsnivå inom bataljon och brigad. Med Haldanereformerna hade det gamla systemet av adelskap och köp av rang ersatts av strikt meritokrati. Testet för kaptener och majorer att kvalificera till bataljonschef var en mördare enligt alla utlåtanden. De var tvugna att bevisa att de förmådde leda kombinerade förband i strid, d.v.s. infanteri, artilleri och kavalleri**. Ett misslyckat test grusade inte bara möjligheten att bli bataljonschef, utan lade också krokben på fortsatt karriär. Under hösten 1914 skulle 57 procent av dem antingen stupa, tillfångatas eller så svårt såras att de inte förmådde återgå i aktiv tjänst.


Även om de yngre officerarna, kompani- och plutoncheferna, var oerfarna vid strid, så kunde de alla luta sig mot en tunn, men väggfast linje av mycket kompetenta underofficerare, brittiska arméns ryggrad. Det fanns gott om ruffiga, skrovlande och stridsvana sergeanter och fanjunkare, som med skärmmössan nerkörd i pannan och befälskäppen under armen förtalte för bleknosta bassar vad ”slakta fienden” innebar. Nej, BEF 1914 var inget under av taktiskt finlir, som många påpekat genom historien, men de besatte ett samlat ledarskap och fältmässig kompetens som gjorde deras reträtt den hösten till ett stordåd.

Till julen samma år, på endast knappt fem månader, var de alla borta, samtliga 120 000. De hade antingen stupat, sårats, tagits till fånga, eller befordrats. Aldrig har så många stridskommenderingar till officer för överlevande underofficerare delats ut i den brittiska arméns 800-åriga historia som hösten 1914.

Sir Horace Smith-Dorrien

Kick Off för BEF skedde den 23 augusti 1914 vid den belgiska staden Mons, nära den franska gränsen. Sir Horace Smith-Dorriens II Corps hade länkat upp med franska femte armén till höger om dem. De hamnade rakt i vägen för den rasande första tyska armén, under general Alexander von Kluck. Två saker stod klart från första stund: Tyskarna var överväldigande fanatiska i sitt preussiska avancemang, de kom i våg efter våg med bajonetterna i högsta hugg. Det andra var att britterna höll tätt under oehört pressade förhållanden. Deras artilleri, som inledningsvis med framgång mejat ner tyskarna med kartscher, sköts snabbt bort av tyskarna tunga haubitsbatterier. Britterna saknade, som sagt, tillräckligt med kulsprutor, så man kompenserade med infanteriets första vapen – Enfield .303 Pattern 1914.

De brittiska soldaterna hade sedan 1913 under övning tilldelats 250 skott per år, mot tyskarnas 100. Detta hade man använt till att inte enbart öka träffsäkerheten, utan även mångdubblat hastigheten med vilken man kunde skjuta. Målet för den brittiske infanteristen – och kavalleristen – var 15 magasin, á 5 skott vardera, per minut, en imponerande hastighet. Tyskarna mötte därför en mur av bly när de stormade till synes oförsvarade brittiska infanterlinjer och de stupade följdaktige i drivor. General von Kluck ödslade på med än mer trupp och till sist bröt man motståndet, med början franska femte armén. Britterna blev av med sin flank och tvingades snabbt retirera. Det korta slaget vid Mons kostade tyskarna 2 000 stupade.


Tyskarna lärde sig snart britternas totala brist på respekt för numerärt överläge. Trots styrkeförhållanden på 5/1, bjöd BEF på konstant motstånd under ett ständigt ökande tryck. Gång på gång tvingades britterna, utan vila, att snabbt gruppera om längre bak, medan andra förband försökte fördröja tyskarna. Tyskarna blev oerhört imponerade av britternas rörliga försvar, där man utövade överraskningsanfall mot marscherande tyska trupper från skogsbryn och från bakom åsryggar, med mördande infanterield i kombination med oerhört vågade bajonettanfall. Tyskarna var inte alls övade för denna typ av irreguljär krigsföring.

Namn på slagfält, som Le Cateau, Marne (det första), Aisne och till sist det första vid Ypres, passerade revy för en ständigt reducerad styrka brittiska soldater. Samtliga reserver användes och snart började BEF likna en armé av vålnader, trasiga och bleka, med en skrämmande stor andel bandagerade och haltade män i de krympande leden. Generalerna deltog direkt i striderna. Alla var utmattade efter månader utan ordentlig med sömn. Vid ett tillfälle stod general Smith-Dorrien vid vägkanten och såg sin trashankskår hasa sig förbi. Soldaterna försökte hälsa reglementsenligt på honom, rödögd av trötthet och täckt i damm som han var. Han ropade åt dem: Don’t salute me men, save your strength to the fighting. Han möttes av jubel och skratt, så de vinkade åt varandra istället. Det existerade en stark kollegial känsla i detta tidiga BEF.


Trots alla motgångar och prövningar, under hösten höll de små brittiska styrkorna tyskarna stången lika väl, eller lika dåligt, som de betydligt större franska resurserna. Vid det avslutande slaget vid Ypres, innan tyskarna tvingades omgruppera och imleda skyttegravskriget under december 1914, slogs britterna med allt de hade. Kockar i förkläden, hästkarlar, bårbärare med rödakorsbindlar, telefonister och signalister, alla kastades in i striden. De stred sida vid sida med ålderstigna överstar och generaler utrustade med gevär och handgranater. De klarade av det, fronten bröts inte och tyskarna fick till slut ge sig med enorma förluster. 1/3 av tyskarnas samtliga förluster under kriget åsamkades under de första månaderna, hösten 1914. Av det antalet stod BEF för en proportionerligt mycket stor andel.

Den brittiska armé som växte upp efter 1914 var något helt annat. Fortfarande med namnet BEF, kallades den i folkmun Kitchener’s Army, efter fältmarskalk Horatio Kitchener, dåtidens krigsminister i London, som prydde de många rekryteringsafficherna över hela landet. Från början en volontärarmé, med bl.a. de s.k. Pals Battalions, men till sist en värnpliktig massarmé på över 2 miljoner man. Den skulle aldrig egentligen uppnå det ursprungliga BEF: s standard, utan inledningsvis vackla sig fram till vad som var passande för ett stillastående skyttegravskrig.


Det är först på senare år som dessa ursprungliga 120 000 männen i BEF har fått sitt stridsvärde uppskattat i vad som alltid kallats The Great Retreat. Helt säkert bland de bästa soldater Royal Army någonsin satt på stridsfot på kontinenten och som ända till nästa världskrig gav tyskarna en överväldigande respekt för de tre bokstäverna i förkortningen B.E.F.



* General Grierson avled i en hjärtattack ombord ett tåg den 17 augusti 1914. Han ersattes i alla hast som kårschef av den överkvalificerade general Sir Horace Smith-Dorrien, tidigare chef för Home Defence Army, vilket tydligt visade hur illa åtsatt BEF var.


** Winston Churchill, när han 1916 återvände till armén efter många års frånvaro och inställde sig med majors rang, tjänstgjorde som ställföreträdande chef 2nd Battalion, Royal Grenadier Guards, medan han utförde testet för bataljonschef. Han klarade det utan problem och befordrades till överstlöjtnant och chef 6th Battalion, Royal Scots Fusiliers. Churchill ville bli brigadgeneral i strid, men hans stolhet över att istället leda en bataljon under första världskriget var högst påtaglig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar