fredag 23 september 2016

Westmoreland och Abrams


Vietnamkriget fördes från amerikanskt håll i första hand av två generaler, William C Westmoreland och Creighton W Abrams Jr. Deras individuella hantering av detta krig skillde sig radikalt åt. Westmoreland förstod aldrig den strid han var satt att leda, han drog ner USA: s möjligheter att operera effektivt, trots överväldigande resurser och anses följdaktige som en ledande orsak till deras förlust 1968. Abraham däremot visade prov på suverän insikt i problemet redan som Westmorelands ställföreträdare. Han bidrog aktivt till en taktisk och strategisk förändring i Vietnam som slutligen ledde till framgång och seger 1972. Det är därför ganska ironiskt att de var klasskamrater på West Point, Class of 1936.

Med samma startpunkt drog Westmoreland, en artillerist, ifrån. Han kom från en framgångsrik affärsfamilj i South Carolina och blev kadettkapten på West Point. Han gjorde inledningsvis snabbare karriär som en mycket duglig, om än inte briljant, officer under andra världskriget. Som batterichef bidrog han till att rädda US II Corps vid Kasserine i Nordafrika, blev därefter stabsofficer. Abrams, en kavallerist, kom från betydligt enklare bakgrund i Massachusetts, och tillhörde den lägre delen av samma klass på akademin. Han nådde dock absolut briljans under kriget som amerikanska arméns främste pansarledare, enligt general George S Patton. Båda lämnade andra världskriget med överstes grad, Westmorelands som tillfällig stridskommendering, Abrams som permanent.

Westmoreland

Det är ingen slump att Abrams givit sitt namn till dagens version av amerikanska arméns främsta stridsvagn. Han tjänstegjorde hela andra världskriget vid 4th US Armoured Division, Pattons garde. Från att som 26: årig kapten få befälet över ett pansarkompani, till att ta över en bataljon under strid i Tunisien, vidare att som överstelöjtnant ett år senare bli chef för Combat Command A, den primära stridsledningen i divisionen. I den rollen besegrade han Hasso von Manteuffels pansar vid Arracourt, Lorraine, 18-29 september 1944, det största och antagligen enda riktiga pansarslaget på västfronten. Han ledde 4: e pansardivisionen in i Ardennerna och befriade 101: e luftburna divisionen i Bastogne. Överste Abrams var Pattons spjutspets, en allt för ofta bortglömd stjärna i pansarvapnets historia.

Det är sant att det finns gränser för hur långt en officer kan, eller kanske snarare bör klättra, i första hand när det gäller stridkommandon. Många generaler har fallit till föga därför att de helt enkelt har ett befäl som är vida över deras kapacitet. Efter andra världskriget var både Westmoreland och Abrams fortfarande unga, särskilt för sina grader, ett vanligt fenomen efter krig. Westmoreland valde nu att byta vapenslag. Han gick både på infanteri- och fallskärmsskola och blev redan 1946 chef för 504th Parashute Regiment, 82th Airborne Division, senare divisionens stabschef, en enastående bedrift. Under Koreakriget ledde han framgångsrikt 187th Airborne Regimental Combat Team i strid. Han gick samtidigt ut US General Staff College 1951 med högsta poäng. Han hade olika posteringar på Pentagon fram till 1958 då han som brigadgeneral tog över 101th Airborne Division. Det är ett faktum att general Westmoreland anses som denna divisions bäste chef någonsin, ett renome han uppenbarligen förtjänade.

Search and destroy

Överste Abrams återvände till USA och tjänstgjorde för arméstaben, Pentagon, som chef för taktiska enheten på pansarskolan i Fort Knox, Kentucky, medan han samtidigt gick US General Staff College. Han var ämnad för stjärnor på axlarna. Lagom till Koreakriget förflyttades han till Europa och olika chefspositioner vid förband. Han kom därför sent in i kriget, men då som stabschef vid tre olika armékårer, I, IX och X. Därefter blev han chef för pansarskolan vid Fort Knox, befordrad till brigadgeneral 1956 och sedan chef för 3rd Armoured Division 1959. När Vietnamkriget tog fart på allvar för USA 1963 utnämndes Abrams till generallöjtnant och chef för V Corps i Europa.

Det var försvarsminister Robert McNamara som 1964 rekomenderade Westmoreland för president Lyndon B Johnson. Westmoreland var då generalmajor och ställföreträdande chef för Military Assistant Command Vietnam, MACV, under general Paul D Harkin. McNamara, som var en en mycket briljant man, men som också hade en förmåga att fastna i sina föreställningar, ansåg att den gamle fallskärmsgeneralen var den ende möjlige efterträdaren till Harkin. Så blev det och fyra stjärnor presenterades Westmoreland, naturligt överväldigad och absolut överhopad. Westmoreland visade sig sakna tro på att söka matscha Viet Congs gerillataktik, utan istället operera i stora organisationer för att möta Nordvietnamiska reguljära arméns, NVA: s, större operationer i syd. Han utvecklade taktiken Search and Destroy, infanteri skannande hela landsbyggden, undestödd av artilleribaser och attackflyg. Taktiken fällde fienden i tusental, men löste ingenting och det drev soldaterna till vanvett.

Abrams

Westmoreland hade nått och passerat gränsen för sin kompetens. Han förordade massiva operationer och tillsammans med McNamara övertalade de president Johnson att mer trupper behövdes, mycket mer. Under Westmoreland ökade den amerikanska styrkan i Vietnam från en mindre kår, drygt 50 000 man, till en armé på 540 000 man. Givetvis trodde inte heller Westmoreland på allt för nära samarbete med de sydvietnamesiska styrkorna, de som enligt de ursprungliga överenskommelserna skulle försvara sitt eget land, endast med amerikansk assist. Han slösade bort fyra års nödvändig samkoordinering med sydvietnameserna, han vägrade t.o.m. att ge deras armé automatkarbinen M16. Att vinna Hearts and Minds hos befolkningen var inte heller hans grej. Med tiden blev Westmoreland, som försvar mot sitt eget tillkortakommande, en avvisande person, som fick problem med media. Han varken förstod eller accepterade att hans position skulle bli den i rampljuset.

Fyrstjärnige generalen och ställföreträdande chef för US Army Abrams anlände till Saigon i maj 1967. Han var utsänd av Pentagon med tanke på hur kriget i Vietnam inte sköttes, det var den bistra sanningen. De båda klasskamraterna hälsade inte hjärtligt på varandra och gick sedan skilda vägar. Abrams var på papperet Westmorelands ställföreträdare, men i realiteten var det nästan tvärtom. De hade samma rang, Abrams var som ställföreträdande arméchef tekniskt Westmorelands chef och denne skulle ändå kliva av påföljande år, så han hade nästan fullständiga friheter i Vietnam, med egen stab och allting. En kuriosa i sammanhanget var att Abrams, samtidigt som han tog över en halv miljon man i Vietnam, hade gjort ett för honom livsavgörande beslut – han konverterade till katolicismen.


Om man ställer sig på Abrams sida i Vietnamkriget, blir man som regel kallad revisionist. Man använder den luftburna Operation Apache Snow i provinsen Thua Thien, maj 1969, och då främst det olyckliga slaget om Hamburger Hill, som motiv för detta. Nu är den bedömningen inte i första hand en militärhistorisk sådan, utan, typiskt nog, en politisk/massmedial efterkonstruktion. Operationen tillhörde inte Abrams främsta, en onödigt blodig lokal strid, en taktisk seger för amerikanerna som kostade nordvietnameserna över 600 och amerikanerna 71 stupade. Däremot, att lasta Abrams fem år i Vietnam för enbart detta är mycket oärligt och falskt.

Med Abrams ändrades allting, från enskild soldat upp till Washington DC. Han hade två ledord i sin professionalism – förberedelse och integritet. Han gick ner på makronivå, började föra dialog med de lägre cheferna och deras män. Han öppnade vapenkasunerna för sydvietnameserna och gav deras ledare råg i ryggen. Fr.o.m. nu skulle amerikanska och sydvietnamesiska trupper slåss sida vid sida. Sydvietnamserna skulle förberedas för att själva ta över en dag. Hösten 1968, när Westmoreland tog adjö för att äntra posten i Pentagon som Chief of Staff of the United States Army, skrotade Abrams Search and Destroy till förmån för att slå till mot NVA: s starka positioner, precis det hans förbandschefer önskade. Detta skedde i direkt relation till Richard Nixons övertagande av Vita huset. Budgeten för kriget skulle minska och med det antalet amerikanska soldater i Vietnam. Frågan Nixon hade till Abrams var, kan vi göra det utan att förlora kriget? Abrams svar var ja.


General Abrams har aldrig fått det officiella erkännandet för att ha lett MACV i konstant, framgångsrik strid mot NVA medan han bantade deras storlek från 550 000 till 46 000 man på tre år. En enastående bedrift. Abrams lämnade Vietnam 1972, då hade de amerikanska styrkorna tillsammans med Sydvietnam slagit tillbaka Nordvietnam så pass att de insåg att fortsatt krig skulle kosta dem allt för mycket och de valde förhandlingsbordet i Paris istället. De sista amerikanska soldaterna lämnade Sydvietnam 1973.


William Westmoreland levde till 2005. Efter Vietnam tillbringade han många år med att tröstlöst och utan framgång försvara sig inför den amerikanska allmänheten. Creighton Abrams Jr försvann samtidigt i glömska. Han avled i lungcancer två år efter att han lämnat Vietnam, 1974. Kanske finns där ett arv från Abrams liv som yrkesmilitär i det faktum att samtliga hans tre söner blev armégeneraler. Den yngste, Robert B, är fortfarande aktiv, fyrstjärnig chef för US Army Forces Command sedan 2015. Abrams fyra döttrar gifte sig alla med arméofficerare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar