fredag 30 september 2016

Varför förlorade Hitler andra världskriget?


När Adolf Hitler valde att angripa Polen den 1 september 1939, så var hans motiv ingalunda att starta ett världskrig. Han blev förvånad när de allierade förklarade honom krig tre dagar senare. Han hade räknat med att kunna göra en liknande manöver som med Tjeckoslovakien året innan, att London och Paris skulle falla tillbaka till sin letargi. Dessutom, han hade ju fått hjälp av Sovjetunionen, d.v.s. han hade neutraliserat en stor spelare på det Europeiska brädet genom att dela upp det sinsemellan i intressesfärer. Det borde ha skrämt och stillat makterna i väst. Hitler var medveten om att Stalin hatade det kapitalistiska väst mer än han hatade Nazityskland. Å andra sidan, de allierade i september 1939 gjorde heller inte mycket mer än att skramla med vapen. Det var sålunda ingen fara på torpet, ännu.

Polen var således inte en del i vad Hitler ansåg måste komma, d.v.s. först ett angrepp på Västeuropa, därefter följt av ett likadant på Sovjetunionen. Han räknade med att det då tyskvänliga väst gladeligen skulle bistå Nazityskland i anfallet mot kommunismen, det fanns en klar logik i detta. Målet var Lebensraum och strategisk säkerhet utan tvåfrontskrig. Anfallet mot Västeuropa planerades till våren 1940. Hitler blev åter överraskad när de allierade planerade militära interventioner mot Skandinavien, vilket åter tvingade ut honom i förtid. Norge och Danmark blev den första delen av slaget om Västeuropa. Det hade tagit Nazityskland en månad att ockupera Polen och nu erövrade han Västeuropa på blott tre, utom Storbritannien.


Det är två faktorer som står ut i dessa svepande besvkrivningar av andra världskrigets inledning. Det första är frågan om det var rätt tillfälle. Det andra är om Hitler lurade sig själv med Polen och Västeuropa, två häpnadsväckande snabba och förkrossande segrar. Saken är nämligen den att Nazityskland vid 1930-talets slut inte alls var redo för att starta storkrig mot världen. Det var inte bara det att krigsmakten, Wehrmacht, inte var färdigt, hela den tyska krigsindustrin var fullständigt oförberedd på ett långt och förrödande världskrig. Det låter kanske märkligt utifrån hur historien har beskrivit Tysklands massiva upprustningar efter nazisternas makttillträde 1933, men betänk då att den tyska industrin hade att återhämta sig från en djup depression och vid 1939 hade man enbart byggt i sex år.

Det var värre än så. Den tyska ekonomin över lag var i mycket dåligt skick vid krigsstarten. De stora skattesänkningarna för medel- och låginkomsttagare, tillsammans med de omfattande välfärdsprogrammen, som nazisterna inrättade efter sitt makttillträde, drog musten ur den tyska ekonomin. De stora satsningarna på skrytbyggen, motorvägar och krigsmateriell satte visserligen tyskarna i arbete, men 1936 varnade ekonomiministern Hjalmar Schacht att någon reell återhämtning inte skedde i landet, finanserna gick bara runt mellan statlig konsumption och bidrag till folket. Den tyska industrins tillkortakommande inför och under andra världskriget bottnade i en ofördelaktig, ekonomisk politik mot företagande och mot industrin generellt.


Hitler valde att ta Polen 1939 i enlighet med principen för Lebensraum, att pumpa upp ekonomin, ungefär som en nyemission inom företagsekonomin. Nazisterna var socialister, de trodde på det ekonomiska nollsummespelet. När inget mer fanns att hämta hemma, så erövrade man grannen istället. Polen blev offer även från perspektivet den judiska frågan. Genom att skapa Generalguvernementet i östra Polen fick man utrymme för att deportera Tysklands 2.5 miljoner judar*. Denna region var ämnad för slavarbete och skulle fungera som en slags ekonomisk frizon för tysk industri, kompensation för den förda politiken i hemlandet.

Räknat utifrån värdet på US Dollar från 1990 kan man se förhållandet mellan krigets inledande huvudspelare enligt följande tabell:

                                       Invånare       GDP                        Inkomst per capita
Storbritannien                    $45.5 milj      $284.2 miljarder                $9 583
Tyskland                              $68.6 milj      $353.4 miljarder                $5 156
Frankrike                             $42 milj         $162.8 miljarder                $4 424

Siffrorna visar att även om Tysklands ekonomi var större än Storbritanniens och Frankrikes, så var britternas inkomst per kapita, d.v.s. ekonomins uthållighet, nästan dubbelt så stor som deras. Storbritannien och Frankrike kunde dessutom räkna med sina kolonier, vilket plussade på deras humanitära och ekonomiska kraft, men bortsett från de mest avancerade länderna som Kanada och Australien, så var koloniernas inkomster per kapita betydligt lägre. Vad ovanstående siffror visade framför allt utifrån ett militärekonomiskt perspektiv, var att Hitler måste vinna kriget snabbt, innan fienden kunde räkna in sina imperier och innan deras egen ekonomi skrumpnade totalt.


Ungefär samtidigt som tysklands ekonomiminister Scacht fick sparken ställde Hitler frågan till sina militärer, när var man redo för ett storkrig? Generalerna uppgav 1942 som året då man skulle kunna vara redo. Såsom nazisterna såg det var militärens uppskattning en mycket konservativ sådan. Det fanns nu yngre militärer som hävdade att krig skulle kunna föras mycket snabbare, att man måste sluta att oja sig över det stora krigets vedermödor tjugo år tidigare och se framåt. Det som skulle kallas blixtkriget blev därför helt avgörande. Hitler såg sig kunna slå kvickt och effektivt, vinna nya territorier, nya ekonomier, ny prestige och makt, snabbt.

Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien, Luxemburg och Frankrike, samt britterna jagade över kanalen, på sammanlagt fyra månader. Likaså klarade man av att ta Balkan och Grekland på någon månad. Under dessa omständigheter höll den tyska ekonomin och krigsindustrin. Det fanns dock smolk i bägaren. Man lyckades inte att vare sig diplomatiskt eller militärt plocka bort Storbritannien ur ekvationen. Winston Churchill vägrade falla till föga och han lyckades entusiasmera britterna till fortsatt kamp. Churchills största gärning för västvärlden var att han förstod de ekonomiska realiteterna för Nazityskland. Han insåg att Tyskland inte skulle hålla ekonomiskt och materiellt i det långa loppet. Visa av första väldskriget hade britterna vägrat att sända miljontals soldater till kontinenten, det sparade dem mycket ekonomiska resurser. Mitt i eländet 1940 slapp man dessutom åtminstone att ekonomiskt släpa på det ockuperade Frankrike.


Churchills krav på Royal Air Force och deras Bomber Command att skyndsamt attackera tysk industri, samt det kontroversiella inrättandet av SOE, Special Operations Executive, d.v.s. organiserandet av motståndsrörelser i det ockuperade Europa för sabotage mot den egna industrin och infrastrukturen, måste ses ur det perspektivet. 

Ur tyskarnas perspektiv är det också viktigt att notera den militära kapaciteten, som tangeras skrivas upp i många historiska beskrivningar. Även om Wehrmacht kunde ersätta sina förluster i manfolk och materiell fram till sommaren 1941, så lyckades de aldrig lösa sina synnerligen allvarliga strukturella problem. Armén saknade, märkligt nog, tillräckligt med fordon för sitt underhåll. Mestadelen av den tyska trängen drogs fortfarande 1941 av hästar, till skillnad från samtliga deras fiender. Man saknade dessutom tillräckligt med tungt pansar. Fram till 1941 bestod tyskt pansar av enbart ¼ medeltungt pansar, Panzer IV. Det hade ändå gått rätt bra i Frankrike, mot en fiende som på papperet var överlägsna Panzerwaffe både i antal och tyngd. Man klarade det p.g.a. bättre taktiska förutsättningar och ledarskap. Det grundläggande problemet var dock inte löst. När industrin väl började hamra fram tungt pansar, Panzer V och VI, var det för lite och för sent. Ryssarna hade kommit ikapp långt dessförinnan och de västallierade kunde mangla dem med stridsflyg.


Till detta lade också armén en irriterande faktor, särskilt uppenbar vid invasionen av Frankrike och Benelux, den att man saknade tillgång till tillräckliga reserver. Armén hade vid Fall Gelb hjälpligt klarat att fylla ut anfallet mot Holland med åldersstigna tredjeklassförband, vilket gjort svårt avkall på reserverna.

Det tyska flygvapnet tog mycket stryk under slaget om Storbritannien och flera tillkortakommanden noterades. Luftwaffe var det vapenslag som först såg resultaten av en sviktande industriell kapacitet. Det var tungt att ersätta de förlorade planen, man klarade inte av att både ersätta stridsförluster och bygga vidare på en större kapacitet. Detta var allvarligt eftersom man saknade strategiskt bombflyg och aldrig heller skulle få något. Den sviktande industrin ledde också till en påtagligt svag underhållsorganisation. Luftwaffe klarade aldrig av att bygga egna flygfält, utan använde erövrade fientliga resurser. Man hade dessutom svårigheter att få fram underhållsresurser till framskjutna installationer. Endast genom att slösa piloter på att flyga maskinerna kunde man lösa transporterna till ersättningsdepåerna. Under långdragna strider saknade man således förmåga att ersätta förlorade plan. Vidare saknade Luftwaffe transportresurser för stora, långsiktiga operationer. Slutligen, man hade dessutom märkliga problem med att ta ut och utbilda nya piloter i tillräcklig mängd under krigstillstånd.


Tyska flottan var Wehrmacht strykpojke och dess ledare gjorde sig heller inga illusioner. Man hade alldeles för få ubåtar när kriget började. Den tyska skeppsindustrin förmådde inte att både reparera skadade ubåtar och ersätta förlorade i tillräcklig hastighet. Vad gällde ytfartyg svek man fullständigt. Sänkta fartyg förblev förlorade. Det är ur detta perspektiv man måste se Churchills kallhamrade sänkning av franska Medelhavsflottan vid Mers-el-Kebir och Royal Navys överraskande attack på Italiens ledande flottbas Taranto, båda 1940. Hitler fick bara inte ha tillgång till fransk örlog och italienarna stördes mycket av britternas fräckhet. Tyska Kriegsmarine hade dessutom, tack vare Göring, blivit av med sin flygarm. Det enda de hade kvar var spaningsflyg. Med facit i hand kan man enkelt slå fast att hade tyska flottan haft tillgång till stridsflyg tillsammans med fler ubåtar, så hade kriget till havs slutat annorlunda och därmed hela konflikten. Trots tappra försök, tyska Kriegsmarine var hopplöst akterseglat av fienden och levde sin tillvaro i en evigt smygande och kamoflerad tillvaro ute på världshaven.

Sommaren 1941 drog man så igång den stora krigsöppningen, den största någonsin i historien – Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. Givetvis visste tyskarna, både civilisterna i statsapparaten och militären, om de ekonomiska problemen. De kunde se den stora elefanten i rummet, även om politikerna, d.v.s. nazisterna inte gjorde det. Ändå stödde generalerna Hitler i sitt beslut att ännu en gång kasta tärningen. Och varför inte, sett från deras perspektiv såg Barbarossa mycket väl ut att bli en större, men ändå likartad operation som de hittillsvarande – blixtkrig i megaformat. Man kan se sitautionen utifrån deras synfält. Tyskarna kände ryssarna väl, både från samarbete under 1920-talet och efter invasionen av Polen 1939. De visste om Stalins utrensningar, om Röda arméns omslag från tysk pansartaktik till ett mera centraliserat och infanteribundet tänk. Man hade även från första parkett följt kommunisternas förödmjukande Pyrrhusseger mot de ståndaktiga finnarna**. Under rådande omständigheter, en seger i öst till julen 1941, en stabiliserad vinterfront mot vad som fanns kvar av Röda armén att slåss mot – kan man då klandra dem?


Det var en gigantisk risk som totalt besannade sina allra värsta farhågor. I skenet av att man även var engagerad i Nordafrika och måste hålla upp garden mot ett allt mer utagerande Strobritannien, så var det vanvett. Med samtliga sina strukturella svagheter, både industriellt och militärt, drog så nazisterna ut på ett fälttåg som om inget annat skulle manifestera ett långt och helt konsumerande storkrig, exakt det man absolut inte skulle ge sig in i. När beskedet nådde Churchill att tyskarna gått till angrepp mot ryssarna, så visste han att början till slutet hade inletts. Drygt ett halvår senare kom USA med i kriget och saken var klar. Churchill bidrog också till att ge Stalin råg i ryggen. Det är inte helt säkert att den store kommunisten annars hade lyckats räkna ut det finstilta i andra världskrigets ekonomiska realiteter.

Sovjetunionen och USA var två giganter med vitt skilda ekonomiska förutsättningar. Sovjet hade en stor GDP, men en inkomst per capita understigande Tysklands. USA däremot hade ekonomiska muskler som vida överträffade samtliga övriga krigsdeltagare tillsammans. Sovjetunionen hade aldrig klarat av att flytta sin krigsindustri österut, än mindre expandera dess kapacitet utan hjälp från USA. Segern över världsfascismen stod och föll med USA.


Med över tre miljoner man stormade Wehrmacht in över Sovjetunionen den 22 juni 1941. Det var imponerande, men bakom dem hade man en reserv på embart 400 000 man. Den var förbrukad på fyra veckor. Eftersom rysk järnväg körde på en annan spårvidd än Europa i övrigt, så blev tyskarna tvungna att genomföra en monstruös underhållsvolta i Polen, med gigantiska omlastningar som följd. Vägnätet var mycket undermåligt och oftast icke existerande. Om armén hade gigantiska problem, så hade flygvapnet ett mindre helvete att hålla jämna steg med sina verkliga behov. Redan här stod det klart att Luftwaffe inte ens kunde underhålla sig själva med eget transportflyg. Låt oss därför här och nu, en gång för alla, göra klart att det var inte den ryska vintern som hindrade den tyska krigsmaskinen i december 1941, trots allt tjat om detta i decennier. Det var förlusterna i kombination med omfattande strukturproblem som kväste Wehrmacht. När man såg kyrktornen i Moskva hade tyskarna förlorat en halv miljon man, samt två tredjedelar av allt pansar, man hade akut brist på bränsle och reservdelar.

Nu hade ju även Nazityskland sina allierade, Japan, Italien, Rumänien, Ungern och så Finland. Problemet här var att tyskarna inte förhöll sig till dem som de kanske borde. Det var inte som USA, som helt enkelt tog över Storbritanniens hela krigsekonomi, tillsammans med det fria Frankrikes. Man tog Sovjetunionen under armarna, som därmed kunde producera mer krigsmateriell än någonsin tidigare i nya fabriker som Luftwaffe inte kunde nå eftersom de saknade strategiskt bombflyg. Finnarna var rätt så nöjda i vart fall, men det berodde på att man endast var en militär partner till tyskarna och deras behov var förhållandevis begränsat. Italien, Ungern och Rumänien behandlades däremot styvmoderligt av nazisterna. Man önskade mankraft och råvaror från dem, men hade inget att erbjuda tillbaka vad gällde industriell styrka. Tyskarna förmådde inte bistå sina allierade med särskilt mycket, annat än med gnäll. Det är enkelt att i efterhand klandra de italienska, ungerska och rumänska förbanden på östfronten, men hur tror man dessa värnpliktiga gossar fixade att slåss i främmande land, under helt vidriga förhållanden, utan tillstymmelse till likartad utrustning som det marscherande herrefolket nästgårds?


Japan är i detta sammanhang ett mysterium. Redan 1939, när Nazityskland, Italien och Japan skulle skriva under Stålpakten mellan sig, sprack överenskommelsen med den asiatiske partnern på grund av Sovjetunionen. Japan ville ha fokus på Sovjetunionen, medan Tyskland/Italien självklart prioriterade västeuropa. Det är klart, Molotov-Ribbentroppakten var i detta läge viktigare för Hitler, men man hade kunnat ödsla mera tid på konstruktiv diplomati mot Tokyo. Japanerna var inga idioter, de visste att Stalin förr eller senare skulle vända sig mot Berlin. Istället skrev Japan och Sovjetunionen en neutralitetspakt mellan sig 1941, så japanerna kunde koncentrera sig på Stilla havet och Sydostasien. En otrolig chans gick förlorat för Hitler att binda upp Sovjetunionens militära resurser i ett tvåfrontskrig just på grund av sin egen utrikespolitiska inkompetens.

Japan, ett land med liknande ekoniska förutsättningar som Tyskland,  underlät också på samma vis att uppskatta USA: s ekonomiska kraft. Amiral Isoroku Yamamoto krävde att den amerikanska flottan måste förstöras i Stilla havet för att ge Japan tid att stärka sina positioner. Även han underskattade amerikanernas stridsförmåga direkt efter Pearl Harbor, vid Söderhavet och Midway, samt med den snabbhet de återhämtade övertaget rent materiellt. Hade Japan väntat med sin attack mot Pearl Harbor, hade Tyskland inte följt upp med en krigsförklaring mot USA, hade inte Benito Mussolini häcklat den amerikanska förmågan dessförinnan, det är svårt att sia med kontrafaktisk historik. Barabarossa misslyckades fatalt, man hade inte krossat den Röda armén, Sovjetunionen kunde flytta sin industriella potential österut. Det skulle krävas lång tid för tyskarna att helt återhämta sig efter Barbarossa, tid man absolut inte hade.


Hitler förlorade andra kriget därför att han inte hade råd att föra det. Även om han inte valt att starta det, en helt orealistisk tanke med facit i hand, så hade hans tusenåriga rike snabbt fallit samman. Nazisternas socialism hade garanterat detta slut precis som med Sovjetunionen. Ett plus ett är som alla vet alltid detsamma som två.



Fotnot: Den inledande bilden föreställer ekonoministern Hjalmar Schacht i fångenskap inför Nürnbergrättegången.

* Det tyska budgetåret 1936-37 klarade man statsbudget sånär med hjälp av konfiskerandet av judarnas samtliga tillhörigheter.


** Däremot tycks man ha ignorerat ryssarnas blixtkrigsseger mot japanerna i Mogoliet 1939.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar