lördag 24 september 2016

General Lee: s dilemma, Gettysburg och J.E.B. Stuart

Money you have expended without limit, and blood poured out like water. Defeat, debt, taxation, and sepulchers – these are your only trophies.
Kongressman Clement L Vallandigham, demokrat från Ohio, en ledare av The Copperheads*, till Abraham Lincoln, januari 1863.


Efter en veckas hårda strider vid byn Chansellorsville, Virginia, började nordstatsgeneralen Joseph Hooker dra Army of Potomac tillbaka över floden Rappahannock med början den 4 maj 1863. Över 30 000 man hade dödats och sårats i ännu ett tröstlöst fältslag och nordstatarna lämnade skådeplatsen än gång, illa tilltufsade, men fullt stridsdugliga. När sydstaternas general Robert E Lee nåddes av nyheten att Hooker drog sig undan bakom floden, blev han rasande. Han chockade sin stab med att anklaga sina generaler för att vara oförmögna att hålla fienden kvar i striden. De tänkte nog att han var sorgstrycken efter general Stonewall Jacksons död endast timmar desförinnan.

Det var svårt för de flesta av officerarna runt Lee att se den större bilden, den som upptog deras ledares hela vardag, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och tyvärr, för dem – 365 dagar om året. Mellan general Lee och konfederationens president Jefferson Davis bollades en omfattande brevväxling under hela konflikten och nästan samtliga dessa brev berörde en och samma fråga: Hur får vi slut på kriget innan det är för sent? Det blir så mycket enklare att förstå Lees till synes vårdslösa taktiska agerande och sydstatarnas strategiska aspirationer under kriget om man tar detta faktum till sig.

Det hade varit ett mycket högt spel av sydstatarna hela tiden och president Davis var inte bara politiker, han var också en tidigare general i amerikanska armén. De kände allt för väl oddsen. Kriget, som börjat två år tidigare, fick inte hålla på mycket längre nu, ett avgörande måste till och Chansellorsville var uppenbarligen inte det. 13 300 man hade gått förlorade för Lee, ett orimligt stort antal officerare, samt den bäste generalen, Jackson, var borta. Nordstaterna hade sluppit undan igen, för att slåss en annan dag. För att sydstatarna skulle kunna vinna kriget måste de åsamka Army of Potomac en total förstörelse, inte av militärt taktiska skäl, utan för politiskt strategiska orsaker.

Lee

The Confederate States of America, CSA, var med sina 9 miljoner invånare, varav nästan 4 miljoner var svarta slavar, en dvärg i jämförelse med United States of America, USA och 22 miljoner invånare. Ekonomiskt var det mycket värre. Innan kriget hade sydstaterna stått för endast 8 procent av hela USA: s samlade GDP. New York City hade ensamt en större industriell kapacitet än hela södern. Största stad i konfederationen var New Orleans, med ca 180 000 invånare under 1860-talet. Näst största stad under kriget var varhelst den federala Army of Potomac befann sig. Den största vapentillverkaren i södern, Richmond Armory, tillverkade ca 30 000 gevär under hela kriget. Springfield Armory uppe i Massachusetts tillverkade samtidigt 15-20 000 gevär per månad.

Ekvationen för militär strategi lyder som följer: Motståndsförmåga = förmåga X vilja. Minska, eller helt ta bort, något av antingen förmågan, eller viljan, och motståndsförmågan går ner eller försvinner helt. General Lee kunde inte slå nordstaternas förmåga, det var omöjligt, han var tvungen att istället fördärva deras vilja att slåss och det var vad han ihärdigt hade försökt med sedan han blev chef för Army of West Virginia, sydstaternas huvudarmé – att förblöda Army of Potomac. Så långt hade han gjort ett godkänt jobb, men han måste offra en stor mängd av sina egna, små resurser, inte minst de humanitära. Så långt i kriget hade vart och ett av de enskilda fältslagen kostat fler människoliv än Revolutionskriget och Mexiakansk-amerikanska kriget tillsammans. Lojaliteten och stridsviljan hos sydstatrna var stark, starkare än hos fienden, men Lee visste också att han naturligtvis endast kunde föra sin strategi upp till en viss smärtgräns.

Davis

Vid försommaren 1863, efter Chansellorsville, hade den gränsen för sydstaterna kommit sig skrämmande nära. Det blev allt svårare att rekrytera soldater utifrån rena demografiska orsaker och officerskåren var kraftigt åderlåten. Efter Chansellorsville var Lee tvungen att styra om ledarskapet för samtliga förband och man var tvugna att befordra befäl från de menigas led, oftast genom omröstning. Samtidigt, den amerikanska kongressen i Washington DC började visa förnyade tecken på ytterligare krigströtthet – det general Lee alltid kallade nordstatarnas krigsmedvetenhet. Lincoln var under stor press från kongressen, som dominerades av de defaitistiska demokraterna. Man krävde förhandlingar med syd. Det var dessutom presidentval nästa år och demokraterna hade redan sin valplattform klar – kriget var ett misstag. Pressen ifrågasatte dagligen i starka ordalag om Lincoln var kompetent att få slut på eländet. Dörren till framgång för konfederationen hade öppnats något ytterligare inför sommaren 1863. Kriget kunde fortfarande vinnas – även det ett faktum.

Så, man satsade allt på ett kort. General Lee menade att det nu saknas tid för en fortsatt, långsiktig strategisk verkan, nord har alldeles för mycket resurser för det. Han förespråkar istället ett slutligt slag där det kändes som mest för the yankees, på deras egen bakgård. Man skulle marschera Army of West Virginia rakt norrut, djupt in på federalt område, längre än någonsin tidigare, nära Washington DC, och där slå Army of Potomac, ordentligt – helt enkelt förinta dem. Målsättningen är den psykologiska verkan på det svajiga Washington, att förstöra moralen, viljan att fortsätta kriget. Man skulle marschera ända till Harrisburg, huvudstaden i Pennsylvania, nitton mil rakt norrut från Washington DC. Där skulle man inta de bästa ställningarna, som Lee kände till, och invänta nordstatarna, som givetvis var helt tvugna att anfalla under sådana omständigheter. Som så ofta förut skulle han segra, men den här gången, eftersom de var så långt bakom fiendens linje var hans generaler tvingade att ta slaget till det bittra slutet – the destruction of Army of Potomac.


Detta skulle tvinga president Lincoln att vika sig för kongressen, om han inte ville ställas inför riksrätt. En förhandling skulle inledas mellan parterna, som skulle ge konfederationen det oberoende de sökte och kriget skulle vara över. Lee fick i en särskild portfölj instruktioner och färdiga förhandlingsdokument utskrivna, redo för påskrift. Efter att ha informerat sin nya Army of West Virginia om vad som var i görningen och fått deras absoluta lojalitet och beslutsamhet dikterad för sig, gav man sig iväg norrut under tystnad den 3 juni med 72 000 man. Förhoppningen var att general Hooker skulle tveka och invänta besked från Washington.

Lee hade två befälhavare nära sig, som han gav hela sitt förtroende till. Som ställföreträdare hade han chefen för I Corps, general James Longstreet, ersättare för den stupade Jackson. Chef för hans hela kavalleri, sju brigader om totalt drygt 10 000 ryttare, var general James Ewell Brown Stuart, mera känd som J.E.B. Stuart, eller enbart Jeb bland vänner. Han var en lärjunge till Jackson som vuxit och blivit en mycket skicklig kavalleriledare av egen kraft. Han var ung, endast 30 år gammal, en kvinnotjusare med stort, välansat skägg och oerhört kaxig framtoning, med en glimt i ögat. Alla gillade Jeb och Lee var till stora delar beroende av honom. Med order om att förbereda mötesplats och ställningar vid Harrisburg, sprängde Jeb iväg med tre brigader, ca 5 300 man.

Stuart

Fyra kavalleribrigader lämnades kvar med Lee, närmare 7 000 man. Två skulle vikas för försvar av arméns försörjninglinjer söderut, medan två skulle bistå Lee med skydd och spaning. I detta avseende berättar historien om att Lee tvingades in i slaget om Gettysburg utan ögon och öron, som han uttryckte det, d.v.s. utan kavalleri. Om han hade två kavalleribrigader till sitt förfogande, vart tog då de vägen? Detta har med historiska mytbildningar att göra. Det har myckat att göra med argument för eller emot J.E.B. Stuart. Den flamboyante generalen begick en serie misstag som skulle bidra till Lees dilemma vid Gettysburg.

Först: kavalleribrigaderna. Av de fyra brigaderna, var två nyligen inhämtade enkom för denna operation. De bestod av ireguljära soldater, mestadels delstatsmilis från North- och South Carolina, ledda av generalerna Wade Hampton och Beverly H Robertson, respektive. De övriga två var reguljära brigader som Lee kände sedan tidigare, under befäl av Albert G Jenkins och James B Imboden. Lee hade ett komplicerat förhållande till underrättelser, han litade inte på spioner och han ogillade med skärpa att använda ireguljärt kavalleri för den viktiga uppgiften att söka igenom omgivningarna år honom. Han ansåg dem som odisciplinerade och inkompetenta. Så, vilka av brigaderna får Lee med sig i täten av sin kolonn och vilka stannar bakom för att bevaka försörjningslinjerna?

J.E.B. Stuart, väl medveten om Lees ovilja att använda ireguljärt kavalleri, ger dem ändå till hand tät, medan de två reguljära förpassas till kön. Varför? Svaret är lika enkelt som det är pinsamt. Stuart och kollegan Jenkins hade konkurrerat om samma kvinna. Jeb hade vunnit dragkampen, hon var nu hans hustru och Flora Cooke var hennes namn. Därför kunde de båda männen inte vistas i samma rum. Samma sak gällde för general Imboden, men den här gången av professionella skäl. De hatade varandra intensivt och skulle antagligen ha duellerat varandra om inte kriget kommit emellan. Dessa båda generaler fick se sig snuvade på äran av att vinna kriget, därför att Jeb Stuart var småaktig. Detta lämnade Lee, som inget visste om dessa personliga konflikter, med två kavalleribrigader han inte hade för avsikt att använda. Lee trodde heller inte att han behövde använda dem för spaningsuppdrag, vilket förklarar varför han aldrig konfronterade Stuart med den bisarra förbandsfördelningen.

Vallandigham

Lee hade fel. På kvällen den 29 juni lär han sig av Longstreet att nordstatarna faktiskt är dem hack i häl. De har gått över Potomacfloden och deras främsta tät var enbart två timmars ritt från Longstreets bakersta kö. Det här var allvarligt, den federala armén hotade att komma i kapp och fånga dem i exakt den situation de själva ämnade försöka med dem. Nu gällde det att snabbt finna ett nytt Harrisburg där de befann sig nu. Lees beslut att avänga hela sin armé runt var således inget misstag, utan baserad på den ursprungliga planen, fast på en annan plats. Man valde till sist Gettysburg p.g.a. geografin, med goda höjdskillnader för ett framgångsrikt defensivt slag. De hann dock inte, nordstatarna hann före och för en gång skull var de beredda att spela högt och stå kvar och slåss.

Var befann sig då Jeb Stuart? Ja, han hade försenats i sitt värv eftersom man funnit hela 125 förrådsvagnar och 600 mulåsnor tillhörande nordstatarna. Detta innebar att huvuddelen av hans styrka fick sin hastighet nerdragen till infanteriets. Samtidigt splittrades hans styrka och själv red han omkring längre norrut och gjorde bl.a. uttalande i nordstatspress. Man sökte också efter Lees konvoj, man var länge ovetande om vad som hände i Gettysburg. Lee gav Stuart förtroendet därför att han tidigare genomfört liknande operationer med stor framgång. Han brukade som regel vara borta 3-4 dagar med sitt kavalleri, men alltid levererande goda resultat – good fighting grounds. Nu skulle han vara borta i åtta dygn och inte dyka upp i Gettysburg förrän natten till sista dagen av fältslaget, den 3 juli 1863.

Sydstaterna, med general Lee i spetsen, var stressade vid halvtid i kriget. Deras resurser var i upprinnelse i försöken att pressa USA till förhandlingsbordet. Gettysburg hetsades fram. Det var en god grundidé, men som så ofta, man kan aldrig kompensera för personliga tillkortakommanden och framför allt inte vad den andra sidan ämnar göra.


* The Copperheads var en grupp anti-krigs demokrater i den amerikanska kongressen. Republikanerna gav dem epitetet som en liknelse till ormen med samma namn. Gruppen blev stolta över sitt öknamn och började bära polerade knappar av koppar i sina kavajuppslag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar