måndag 19 september 2016

Den Svarte baronen


Michael Wittmann, SS-Hauptsturmführer (kapten) i Waffen-SS, räknas som andra världskrigets främste pansaress och för detta kallades han för den Svarte baronen. Han deltog både på öst- och västfronten. Uppskattningsvis förstörde han 140 tanks plus än fler övriga pansarfordon och antitankpjäser. Dessa siffror beskriver endast egna segrar, för Wittmann var inte enbart en superb vagnschef, han var också en mycket kompetent och entusiasmerande förbandsledare. Hur mycket pansar hans plutoner och senare kompanier förstörde går inte att uppskatta. Eftersom pansar är en bgränsad, men mycket slagkraftig närvaro på slagfältet, utgjorde hans förmåga som pansarchef alltid betydande taktiska framgångar för tyskarna.

Wittmann tjänstgjorde hela kriget i nazisternas gardesdivision, 1. SS-Panzer Division Liebstandarte Adolf Hitler, och till sist som esset i deras främsta elitformation, Schwere SS-Panzer-Abteilung 101. Han var expert på den tunga Panzer VI Tiger, en stor 55 tons kluns med en lång 88mm kanon. Under hans befäl manövrerade dessa pansarfältets kungar med förvånansvärd snabbhet och kraft. Wittmann var mycket djärv och han tog många risker, litande på sina skickliga besättningar och Tigerns kapacitet som stridsvagn. Kulmen av hans framgångar kom i slutet, då också hans tur till sist rann ut – eller var det hans vilja att fortleva?

Panzer VI Tiger

Han föddes 1914 i byn Vogeltahl, i Oberpfalz, norra Bayern. Han var förste son till en jordbrukare. Lite eller inget är känt om hans ungdom och skolgång, annat än att fadern, Johann, intresserade honom för jakt, något han excellerade i. Det är dock talande att han 1934, vid 20 års ålder, blir en statsegendom genom att enrollera sig för kroppsarbete och skolning i Reicharbeitsdienst, RAD, den federala arbetstjänsten, en depressionskonstruktion. Efter 6 månader gick han den 30 oktober samma år, in vid armén och skrev på ett tvårigt kontrakt för 19: e infanteriregementet.

Den tyska yrkesarmén Reichwehr var fortfarande gällande i Nazityskland och kraven för rekrytering var höga. Wittmann klarade dessa galant och redan efter avklarad grundutbildning blev han Gefreiter, lägre än en vicekorpral, eller mera vad amerikanerna kallar Private First Class. Det var en funktion vikt för erfarna meniga. När Hitler införde allmän värnplikt 1936 var det många gamla yrkessoldater som inte önskade dutta med en lägre standard, så de sökte sig till den nystartade väpnade delen inom partiorganet SS – Waffen-SS. De hade nazismen att tacka för mycket, ansåg de, och Unteroffizier, sergeant, Wittmann var en fanatiker i det avseendet.

Sd.Kfz.232

Den 5 april 1937 bytte han uniform och placerades vid 1. Sturm (pluton) av 92. Standarten (kompani) i Liebstandarte SS Adolf Hitler, LSSAH, under SS-Obergruppenführer Sepp Dietrich. Livkompani Adolf Hitler var vid den här tiden ännu knappt ett regemente. Wittmann blev förare av en Sd.Kfz.222, en lätt fyrhjulig pansarbil, senare även dess tyngre, sexhjuliga syster, Sd.Kfz.232. Han visade sig vara en skicklig förare, som gjord för pansarfordon, liten och spinkig som han var. Senare placerades han vid LSSAH: s 17: e kompani, en pansarspaningsenhet, Panzerspäh. Sommaren 1938 reducerades enheten till en pansarspaningspluton i vad som blivit Waffen-SS: s första pansarbataljon och Wittmann befordrades till SS-Unterscharführer, ungefär samma grad han haft när han lämnade armén två år tidigare.

I denna roll, i ledningen för en grupp Sd.Kfz.232, äntrade han kriget och Polen den 1 september 1939. Det stod snabbt klart för hans chefer att den unge Wittmann besatte en alldeles särskild talang för mekaniserad krigföring. I oktober förflyttades han till Lichterfelde, Berlin och 5. Panzerspähkompanie, depåenheten för LSSAH. Kompaniet fungerade också som en skola för Sturmgeschütz, StuG, d.v.s. infanterikanonvagnar. På grund av hans nu erhållna rang, SS-Oberscharführer, snäppet under officers grad, med tre års erfarenhet av pansartjänst, placerades han i februari 1940 vid det alldeles nyskapade SS-Sturm-Batterie, ett batteri (kompani) infanterikanonvagnar av typen StuG Ausf A. Som plutonchef för de tyngre StuG III Ausf, körde han genom Balkan och stred i Grekland fram till mitten av 1941. Han var nu ett namn i den lilla, men snabbt eskalerande SS-pansarvärlden.



Den 11 juli förflyttades LSSAH till Polen inför förberedelserna för Operation Barbarossa den 22 juli. Som chef för en pluton StuG III tillhörande SS Panzer Regiment 1 gick nu Wittmann fram som en slåttermaskin bland de förvirrade ryska stridsvagnarna. Under hösten 1941 erhöll han järnkorset av både andra och första grad, samt Panzerkampfabzeichen, pansarmedlajen, för att ha förstört sex fiendevagnar vid en och samma strid. Han sårades utan att lämna sitt förband och erhöll medalj även för detta. Vad viktigare var, han bytte också placering i regementet. I syfte att kapitalisera på hans utomordentliga effektivitet beslutade hans chefer att ge honom befälet för en pluton Panzer III. SS-Oberscharführer Michael Wittmann, 28, var nu pansarledare på riktigt.

Den 5 juni 1942 antogs han, utan att ha sökt, till SS-Junkerschule, SS-kadettskolan i Bad-Tölz, Bayern, för att bli officer. Han lämnade skolan tre månader senare som SS-Standartenoberjunker och instruktör vid SS-Panzerausbildungs und Ersatz-Abteilung, SS pansarutbildnings och reservenhet, i Berlin. Samtidigt, under vila i Frankrike hösten 1942, uppgraderades LSSAH från brigad till Panzer-Grenadier Division. Divisionens pansarregemente försågs med ett tungt kompani, kallad 13. Kompanie, och utrustades med den splitter nya Panzer VI Tiger. Chef blev SS-Hauptsturmführer Heinrich Kling. Typinskolningen skedde under förvintern 1942, först vid fabriken i Paderborn, senare i Ploermel i Frankrike. SS-Untersturmführer Wittmann anslöts till 13: e kompaniet efter julen. Han återgick till sina Panzer III-vagnar, d.v.s. den pluton mediumtunga vagnar vars uppgift det var att skydda Tigervagnarnas ryggar. En överkonstruerad och klumpig organisation visade det sig.


I januari 1943 återvände 1. Panzer-Grenadier Division Liebstandarte SS Adolf Hitler, fortfarande under Sepp Dietrich, till östfronten. Inom någon månad flyttades Wittmann fram till chefsskapet för en pluton Tigers. Trots mindre antal timmar med den stora vagnen än hans kollegor hade, excellerade han snart i sin nya roll. Det var tur det, för hans stora elddop kom direkt, Operation Zitadell, tyskarnas angrepp på Kursk-fickan, juli 1943. Han kom att befinna sig mitt bland de största pansardrabbningarna i historien och han lämnade den misslyckade operationen med 30 ringar runt sin vagns kanonrör, en för varje rysk stridsvagn. Efter juli månad ombildades 13: e kompaniet till Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, fortfarande med Kling som chef. LSSAH flyttades på sensommaren till Italien för vila och reorganisation. Man blev nu en komplett pansardivision, 1. SS Panzer Division Liebstandarte Adolf Hitler, med endast Tiger och Panzer V Panther i arsenalen, vilket gjorde den starkare än övriga formationer. Hitler ville ha ett ess i rockärmen att använda vid behov.

Röda armén utförde på förvintern 1943 en motoffensiv i östra Ukraina. Av den anledningen skeppades Hitlers garde till Kiev. Den 13 oktober förstörde Wittmann med sin Tiger 20 st ryska T-34: or. Över vintern slog han ut fyrtiotalet fientliga stridsvagnar. Hans pluton och hela avdelningen ödelade hundratals ryska tanks. Den 13 januari 1944 erhöll Wittmann Riddarkorset. Två dagar senare förärades samma utmärkelse till hans kanonskytt, SS-Rottenführer Balthasar Voll. Bobby Voll blev trogen Wittmann till slutet och var utan tvekan tyska krigsmaktens allra främste pansarskytt. Ingen kunde som han utföra s.k. höftskott i farten och träffa vid en majoritet av tillfällena. Särskilt att skjuta sidledes medan deras vagn styrde utmed, eller emot, fiendens färdriktning, en typisk Wittmann-taktik. Ytterligare två dagar senare, den 20 januari, befordrades Wittmann till SS-Obersturmführer.

Panzer III

Den 30 januari beordrades han att tillfälligt lämna sitt förband och ta tåget till Rastenburg i Ostpreussen, för att i självaste Wolfsschanze den 2 februari 1944, ur führern Adolf Hitlers hand lägga till eklöv till sitt Riddarkors. Hans Tiger hade vid det här laget 88 målade ringar runt sitt kanonrör. SS-Hauptsturmführer Klings kompani var det mest dekorerade i Waffen-SS och i armén. Från slutet av februari flyttades Hitlers garde i omgångar västerut och Wittmann befann sig i mars månad, lagom till våren, i Mons, Belgien. Det var vila och reorganisation som gällde. För Wittmanns del innebar det ytterligare en befordran, han skulle ta över 2: a kompaniet, Schwere SS-Panzer-Abteilung 101. Han och hans besättning fick en ny befälsvagn. Wittmann åkte på publicitetstur i Tyskland. Han var en stor stjärna och journalfilmerna rullade fram honom som tidernas hjälte. Tidningarna bågnade under bildmaterial på honom. I en radiointervju sa han att den svåraste fienden var antitankpjäserna, som kunde gömmas enklare och inte alltid kunde iakttas när de bytte position.

Han gifte sig också, med Hildegard Burmester, som han mött under sin tid som kadett på Bad-Tölz. Vittne och ringbärare var Bobby Voll. Wittmann återvände till sitt nya kompani i maj 1944. De låg förlagda i Lisieux, Normandie, väntandes på vad alla visste skulle bli de allierades invasion av Frankrike. Han gav nu Voll sin egen vagn. Som kompanichef såg det inte ut som om han skulle strida enskilt så mycket. Man hade fel, eller också mörkade han sina intentioner. LSSAH var en del i en pansarreserv tillhörande Erwin Rommels Heeresgruppe. De var I SS Panzer Korps, under Dietrich, bestående även av 12. SS Panzer Division Hitler Jugend och Division Panzer Lehr ur armén. Schwere SS-Panzer-Abteilung 101 fick en ny chef, SS-Obersturmbannführer Heinz von Westernhagen. Heinrich Kling hade befordrats av regementschefen, SS-Standartenführer Joachim Peiper, och givits II Panzer-Abteilung. Ny chef för 101 blev SS-Hauptsturmführer Rolf Möbius.

När Operation Overlord igångsattes natten mot den 6 juni 1944 förflyttades I SS Panzer Korps framåt. Man exponerades för de allierades attackflyg, som fullkomligt svärmade i luften, och Wittman förlorade hälften av sitt kompani, sex vagnar, under transporten. Man grupperades i framskjutna positioner i norra delen av de allierades brohuvud, söder om den strategiskt viktiga staden Caen. Därmed var scenen satt för de två mest avgörande striderna i Wittmans karriär, i princip de två sista. En var en alldeles enastående framgång, den andra en fatal förlust.



Villers-Bocage, 13 juni 1944
En vecka efter D-dagen, de brittiska och de kanadensiska arméerna hade krokat upp med sina utspridda luftburna element längre innåt landet och ett väl etablerat, men trångt brohuvud hade etablerats. Nu var det en fråga att avancera norrut, en manöver kallad Operation Perch. Utbrytningen ur Normandie hängde enligt planen på staden Caen, viktig för sin hamn. Fältmarskalk Sir Bernard Montgomery satt på nyckeln, hade man sagt.

Efter en del manövrerande kring staden Caumaont hade ett gap bildats i samband med att tyska 352: a infanteridivisionen av misstag drog sig tillbaka. Genom denna öppning rörde sig den 12 juni enheter ur brittiska 7: e mekaniserade divisionen i riktningen samhället Villers-Bocage. Delar av 22th Armoured Brigade, under ledning av Brigadier William Hinde, befann sig i täten. Villers-Bocage ligger på en ås och huvudvägen, Route Nationale 175, genom samhället följer åsryggen utmed en gles allé av träd. Trafik på vägen är därför väl exponerad för de omkringliggande landskapen, på den tiden huvudsakligen öppen jordbruksmark.

Av anledningar som blivit en historisk kontrovers för den brittiska armén, beslutade man att på morgonen den 13 juni sända en bataljon ur 5th Royal Tank Regiment, under en tveksam Viscount Cranley, överstelöjtnant, förstärkt med infanteri i halvbandvagnar, i prydlig kolonn i riktningen Maisoncelles-Pelvey, sydväst om Villers-Bocage. Man hade helt missbedömt tyskarnas positioner och trodde sig ha koll på Division Panzer Lehr. Hade man istället tagit sig tid att använda spaning och infanteri, hade man funnit ett helt annat tyskt pansar, kamouflerade i skogspartiet på andra sidan en åker till höger om landsvägen, endast ett par hundra meter utanför samhället.

Sepp Dietrich hade kommenderat fram sin enda kvarvarande pansarreserv för att täppa till öppningen i tyskarnas linjer. SS-Obersturmbannführer von Westernhagens Schwere SS-Panzer-Abteilung 101, med endast 17 fungerande vagnar, var SS-kårens brandkårsstyrka. Den hade manövrerat sig in mellan Panzer Lehr och SS-Division Hitler Jugend och stod nu direkt söder om Villers-Bocage med de återstående sex vagnarna ur dess 2: a kompani. SS-Obersturmführer Wittmann behövde ingen kikare för att från sin tornplacering på toppen av sin Tiger tydligt se britterna rada upp sig framför honom likt mål på en skjutbana. Han måste ha trott sig drömma. Han lät täten passera, meddelade resterande kompaniet att plocka dem. Han befann sig ensam i sin förmering extrema vänsterflank och nästan exakt klockan 09:00 kommenderade han attack.



Hans Tiger manövrerade ut på åkern och sköt bort två eller tre brittiska Cromwell tanks, svängde sedan vänster med leran sprutande kring larvfötterna och började plocka bort det ena pansarfordonet efter den andra utmed vägen, medan de rörde sig framåt mot byn. Brittiska tanks framifrån och bakifrån öppnade el, granater exploderade kring Wittmanns tank, de som träffade studsade bara bort. Brittiska soldater flydde hals över huvudet på andra sidan vägen. Framifrån deras kolonn sprängdes än fler fordon upp när de övriga Tigrarna gjorde processen kort med dem. Wittmann styrde nu upp på vägen och körde in i själva Villers-Bocage, en till synes dumdistrig manöver. Där inne sänkte han ytterligare ett par Cromwells. Vid ett tillfälle passerade han en gård i vilken en parkerad Sherman Firefly, med den fruktade 17 Pounder (76.2mm) kanon, stod parkerad med kanonen ut mot gatan. Befälhavaren kunde bara passivt se på när Wittmann passerade tio meter framför kanonmynningen – hans skytt hade klivit av för att pinka.

Wittmann tog sig snart ut ur samhället. Han drog på sig en otrolig massa eldgivning och han hade tagit en halvträff från en Firefly på avstånd. Han återvände till skogen. Det finns ett monument över händelsen att se i Villers-Bocage och byborna talar ännu om det där väldiga monstret av stål som likt en elefant i en poslinsbutik rasade genom deras lilla värld den där dagen i juni 1944. Det var Wittmanns största enskilda seger, närmare 30 brittiska tanks och minst lika många halvbandvagnar var förstörda utmed Route Nationale 175. I praktiken hade 22th Armoured Brigade reducerats med en tredjedel av sin slagstyrka, på tjugo minuter, av sex fientliga stridsvagnar. Händelsen har ett starkt symbolvärde, då det markerar inledningen till britternas problem med att ta Caen. Det var även en lektion i vad eldkraft och rörlighet kan åstadkomma mot en betydligt större fiende och vilken taktisk betydelse enskilda stridsfordon kan ha på det moderna slagfältet.

Michael Wittmann befordrades till SS-Hauptsturmführer och av en leende Dietrich erhöll han svärdet till sitt Riddarkors med eklöv i guld, med varma hälsningar från führern. Samtidigt funderade man lite till mans omkring honom, vad var det egentligen med hans senaste ensamuppvisning? Hans besättning skrattade lojalt bort det, men fanns där ändå inte ett uns av tvivel i deras ögon? Det finns de som menar att Wittmann mot slutet drabbades av s.k. posttraumatisk stress, att han t.o.m. drabbats av tvivel på sin gärning, kanske rent av en dödslängtan.



Operation Totalize, 8 augusti 1944
Vid början av augusti 1944 hade britterna och kanadensarna fått grepp om situationen i norra Normandie. Tyskarna, som så envetet och skickligt hade bekämpat dem under sommaren började nu krokna under pressen från överlägsna resurser och egna förluster. Den 8 augusti, som svar på amerikanernas Operation Cobra i söder, igångsatte kanadensiska första armén Operation Totalize, som hade två målsättningar: att genom en massiv pansarframryckning ta kontroll över den högre geografin norr om Falaise och därigenom lägga grunden till en allmän tysk kollaps på den norra flanken. Totalize matchade den amerikanske general George S Pattons stora genombrott i söder, vid Bretagne, den 1 augusti, och ledde ofrånkomligt till tyskarnas stora katastrof, Falaise-fickan, 12-21 augusti.

Natten till den 8 augusti avancerade anglo-kanadensiskt pansar och mekaniserat infanteri framåt i Calvados under skydd av mörkret. De gjorde halt när de nått högplatån i väntan på gryning och ankomsten av attackflyg, så att striden kunde sätta igång. SS-Brigadeführer Kurt Meyer, chef för 12. SS Panzer Division Hitler Jugend, missbedömde de allierades manövrer och kommenderade motattack med det pansar han hade. Wittman befann sig i området och engagerades för anfallet. Han fick till uppgift att med sitt kompani ta tillbaka höjderna kring byn Saint-Aignan-de-Cremesnil. Han hade nu fått tillskott i sitt kompani och hade sju vagnar till sitt förfogande. Själv hade han övertagit sin chefs, Westenhagens vagn, märkt på baksidan av tornet med sifferkombinationen 007.

Med tre vagnar i följe gjorde han en så snabb framryckning Tigrarna förmådde över en åker i riktningen Saint-Aignan-de-Cremesnil. De färdades på linje med Wittmann på vänsterflanken. Hans övriga stridsvagnar hamnade i strid bakom, till höger om dem och i samma ögonblick drog de på sig kanoneld från höger. Det var Sherman Firefly: s ur A Squadron, 1st Northamptonshire Yeomanry, som fått syn på dem. Avståndet var mellan 500 och 700 meter till Wittmanns kamrater, men nästan en kilometer till hans egen vagn. Två av Wittmanns vagnar träffades ganska omgående, en förstördes helt, den andra fick banden bortsprängda. De lade i backen och försökte ta sig ut, men fick direkt en fullträff och var borta.

Vad inte ens britterna var helt medvetna om var att det Château, med omgärdande mur, som Wittmann tagit riktning på i sin attack, var besatt av kanadensare. A Squadron, Sheerbrooke Fusiliers Regiment, hade gjort hål i muren för sina Firefly: s och stirrade nu med vattnade munnar på bytet som kom rusande emot dem. Wittmann hade ännu inte sett dem.

Det har länge rått dispyt om vilka som till sist satte stopp för Svarte baronen. Allt tyder dock på att det var kanadensarna och orsaken är det avsevärda avståndet mellan britterna och honom. Wittmann blev medveten om deras närvaro när de började skjuta, hans kamrat närmast honom hade redan träffats och stannat. Wittmann gjorde en skarp högersväng. En granat träffade hans vagn i nedre tornkransen, snett bakifrån, hans vänster. Vittnen berättade att vagnen märkt 007 tappade fart tills den stannade, det rykte ur dess bakparti. Plötsligt exploderade hela vagnen och tornet lyftes upp likt en leksak och damp ner bakom vagnen. Vid det laget var Wittmann och hans män redan döda.



Ingen visste då vem som hade strukit med, de allierade soldaterna var bara lättade och stolta över att ha krossat fyra Tigrar på några minuter. Det skulle bli närvarande observatörer från sovjetiska röda armén som bekräftade för dem alla att det illa tilltygade liket i vagn 007, med Riddarkors med eklöv och svärd runt halsen, verkligen var pansaresset Michael Wittmann, det ryska pansarets store nemesis. De döda tyskarna begravdes först i Saint-Aignan-de-Cremesnil och via Röda korset meddelades Wittmanns familj, en särskild åtgärd som förärades honom och som var ett eko från Röde baronens bortgång under första världskriget.

1983 hittades stoften av Wittmann och män av Tyska begravningskommissionen. De flyttades och under militära hedersbetygelser lades de ner på den tyska krigskyrkogården i La Cambe. Där ligger de ännu och Wittmanns grav skiljer sig från alla de andra tusenden genom att den nästan alltid är försedd med färska blommor. Den uppmärksamhet hans viloplats har fått är inte så lite pinsam för både de tyska och franska myndigheterna, med tanke på vilka som ofta kommer dit.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar