lördag 3 september 2016

Den stora skjutfesten


Första världskriget var det moderna krigets moder. Under fyra års fruktansvärda prövningar värktes samtliga funktioner fram för nästa världskrig tjugo år senare, flygvapen, pansartrupper, ubåtsvapen, taktik och strategier. För arméns tre traditionella vapengrenar innebar det att kavalleriet försvann, eller ändrade funktion helt och hållet, infanteriet var och är alltid infanteri vad som än händer, men den gren som gick ut ur första världskriget som den definitiva vinnaren, om man nu kan tala om en vinnare, var artilleriet.

Före första världskriget levde artilleriet ett liv som liknade det Napoleanska kriget hundra år tidgare. Man var understöd till infanteriet och så var det med det. Man radade upp sig på linje och sköt mot fienden antingen under offensiv eller under defensiv. Den dominerande granattypen 1914 var karteschen, en slags flygande hagelbössa som efter en kort tids flygtur exploderade i luften och spred död och elände ner över de fientliga massorna. Spränggranater användes mot befästningar och endast i undantagsfall för att på lång distans försöka slå ut fiendens artilleri.


Man var andra klassens militärer, även om man ansågs smarta med den där matematiken för granatbanor. Det gick att göra snabb karriär i artilleriet, om man var flink, men att bli general som artillerist var bara att glömma, då måste man byta fokus, som några berömda kollegor i historien gjort, som Stonewall Jackson och Napoleon. Detta var det bagage artilleristerna tog med sig ut i det stora kriget, för att enbart fyra år senare befinna sig mitt emot de stora fältmarskalkerna, på andra sidan kartbordet, likt kritiska domare. Man var nu Pappa Artilleriet, som helt stakade ut samtliga förutsättningar för anfall och försvar.

Det moderna artilleriet, slagfältets konung, föddes under första världskriget. Man blev arméns största dräpare alla kategorier. Uppskattningsvis 60 procent av alla försluster på arméernas spelplan står artilleriet för. Glöm pansar, artilleriet är vad soldaterna är riktigt rädda för. Det moderna artilleriet av idag kan man knappast gömma sig för, om det inte sliter dig i stycken, borrar det ner sig i ditt hål under jorden och suger lungorna ur dig med sitt sprängvakuum.


Gigantiska siffror talade sitt tydliga språk. Under det tyska enhetskriget 1866 avfyrade den preussiska armén ca 20 000 granater i månaden mot sina österrikiska fiender. Fyra år senare, 1870, under det fransk-tyska kriget, avlossade man i medeltal 81 000 granater i månaden mot fransmännen. På andra sidan jordklotet 1904, sköt den kejserliga ryska armén ca 87 000 artilleriskott per månad mot japanerna i rysk-japanska kriget, medan 1912, under det första Balkankriget, den bulgariska armén avfyrade 154 000 granater i månaden mot turkarna. Utvecklingen eskalerade snabbt med början av det första världskriget. Under 1914 avlossade franskt artilleri i genomsnitt 900 000 granater i månaden mot tyskarna, två år senare, 1916, var motsvarande siffra 4 500 000, för att kulminera med tyska artilleriets förbrukning under det sista året, 1918, med otroliga 8 000 000 granater per månad.

Rustningsindustrierna var inte redo för detta, hela infrastrukturen för tillverkning, distribution, transporter och lagerhållning kollapsade. Inför kriget hade franska armén uppskattat den månatliga konsumtionen av granater till 100 000, att jämföras med verklighetens nio gånger fler. Artilleriets behov kom att helt ta över krigsunderhållet, nya vägar anlades enbart för ammunitionstransporter, och gigantiska depåer växte upp på båda sidorna av västfronten. Från luften var de stora som städer för hundratusen männinskor och mer. Allt eftersom kriget stagnerade filtrerades allt fler rekryter över till artilleriet. Det var populärt, att slippa gå över ingenmansland, men jobbet var extremt enahanda och slitsamt. Inför och under större offensiver matade de granater dygnet runt i skift, med avbrott endast för nya kallibreringar. Pjäserna slets snabbt ut, men nya rullades obönhörligt fram, utan uppehåll.


Franska armén gick ut i första världskriget med  lite drygt 4 000 artilleripjäser av olika kalibrar. Tyska armén hade avsevärt fler, 7 300 pjäser. Fransmännens blev hjälpta av den brittiska expeditionskårens totala 2 500 pjäser. Fyra år senare, 1918, hade franska armén nästan exakt 10 000 artilleripjäser till hands, mer än en fördubbling. Britterna backade upp med 6 500 pjäser. Samtidigt hade tyska armén hela 19 000 pjäser, men amerikanarnas inträde i kriget jämnade ut det övertaget. Utvecklingen hade även inneburit en övergång från de mindre, rörliga fältkanonerna, till de större, mera statiska haubitsar med kalibrar på 15cm och grövre. Karteschen hade nästan helt ersatts av spränggranaten. Utvecklingen av dessa var också i full gång, med nya egenskaper som betongpenetration, tidinställning och gas.

Artilleriets inverkan på nationernas sociala sammansättning blev härmed betydande. Kvinnans väg ut i arbetslivet lades med granater och krut. Det var i första hand i granat- och ammunitionsindustrin som kvinnlig arbetskraft kom att bli gällande. Tiotusentals kvinnor arbetade i skift dygnet runt, med stenhårda ackord och tillverkade granater, eller blandade samman krut, ett ofta mycket farligt arbete. Hela stadsdelar byggdes upp kring kanon- och granattillverkning. I sydöstra London, invid Themsen, utvecklades den slumrande förorten Woolwich, komplett med nya arbetarlängor och skjutfält. Royal Arsenal, Woolwich blev ett urbant jätteprojekt med tiotusentals boende och det egna lilla fotbollslaget bytte namn till Arsenal F.C. med korslagda artilleripjäser som symbol. Svenska Bofors får sitt stora uppsving under första världskriget, särskilt deras kruttillverkning.


Det dånande artilleriet är ju också symbolen för första världskriget, åtminstone på västfronten. I amerikanska arméns nya fältmanual för artilleriet i Europa 1917 kan man tydligt se orsaken till detta*. Artilleriet skulle:
1. Förstöra fiendens taggtråd.
2. Förstöra fiendens skyttegravar och befästningar, samt förrinta dess försvarare.
3. Förhindra fiendens artilleri att utföra moteld, eller åtminstone kraftigt reducera dess verksamhet.
4. Hindra fiendens möjlighet att tillföra förstärkningar med konstanta granatmattor.
5. Förstöra kulsprutorna varhelst de kunde befinna sig.
Artilleriet hade i princip att utföra hela jobbet, utom möjligtvis storma och ta fiendens ställningar. Lägg särskilt märke till prioriteringarnas turordning. Taggtråden ligger först, kulsprutorna sist.

Sådan var situationen för infanteriet mot slutet av kriget. Man hade förhoppningen att slippa klippa sig igenom ingenmansland, för att inte exponera sig i onödan för fiendens artilleri och kulsprutor, därför låg taggtråden i täten av deras önskemål. För att skjuta bort taggtråd krävde det artilleriet att avsätta åtminstone fyra 15.5cm haubitsar på att avstånd av 2.5 km att avlossa 600 granater för att effektivt förstöra en yta av 30X25 meter. Det blir därmed enkelt att förstå krigets utveckling på västfronten. Ingenmansland och samtliga områden däromkring på upp till två mil i båda riktningarna blev så pulvriserade att det enbart för den anledningen blev svårt för infanteriet att ta sig fram. Jordens förmåga att dränera vatten försvann, lerhelvetet existerade året om och landet blev för generationer framåt förgiftad av kemikalier och föruttnelse. Fortfarande idag är stelkramp ett återkommande problem i de norra delarna av Frankrike och i det sydvästra Belgien.  


Det går att i detalj studera artilleriets snabba utveckling och man kan dela in denna metamorfos in i fyra faser:
1. Oförmåga (1914).
2. Experimentering och uppbyggnad (1915).
3. Destruktion (1916-1917).
4. Neutralisering (1918).  
Under den första fasen visades artilleriets otillräckliga storlek och bruk av kartescher sig oförmögna att både stoppa fientligt anfall (ententen) och understödja avancemang (tyskarna). Trots detta utgjorde artilleriet ändå den stora dräparen på slagfältet, med gigantiska förlusttal på båda sidor som redultat, varför trupperna fann det nödvändigt att göra halt och gräva ner sig. Det fanns dock undantag, givetvis. Under de första månadernas krig stupade och lemlästades tiotusentals tyska soldater av britternas huvudsakligen karteschbundna artilleri, ett arvegods från Boerkriget, medan tyska artilleriet med stor framgång närmast sköt bort sin hela sin brittiska motpart med spränggranater från sina tunga 15.5cm haubitsar. Vid slutet av 1914 blev fransmännen tvugna att dela artilleri med britterna.

Under den andra fasen insåg man att det statiska läget var ett problem och man började radikalt öka antalet pjäser hos artilleriet och experiementera med kalibrar och granattyper. Man spred gas och försökte på alla sätt droppa granater rakt ner i fiendens skyddsrum. Det stod snabbt klart för artilleriet att man var ineffektiva i förmåga att direkt reducera fiendens infanterikapacitet och snart blev artilleristernas stabernas faktabesudlade dysterkvistar, medan infanterigeneralerna försökte komma upp med nya metoder. Detta ledde till fas tre, vilket innebar total förrintelse av allt man kunde se framför sig, det eviga artillerimalandet, där man till sist hoppades att granatchocken skulle utgöra en avgörande skillnad. Skyttegravarna räddade miljoner liv, med de var också helvetet på jorden. Tiotusentals män bars tillbaka, många oförmögna för resten av sina liv att sitta still, eller ens hålla en mugg.


Den fjärde fasen infann sig när man äntligen såg sambanden mellan kommunikation, rörelse och eldgivning. Den tekniska utvecklingen gjorde sitt till. Artilleriet hade två sätt att träffa sina mål, antingen via framskjuten eldledning, eller via avståndsbestämning och s.k. skjuttabeller. Det första var önskvärt under avancemang, men hade varit svårt så långt med tanke på den faktiska situationen på ingenmansland, observationsballongerna förvann illa kvickt redan 1914 och avskurna telefonledningar p.g.a. fiendens artillerield var också regel snarare än undantag. Man föll därför tillbaka till skjuttabellerna, vilket inte fungerande under avancemang. Man försökte klocka infanteriets rörelse över ingemansand med förödande effekt som resultat. Vådabeskjutning blev legio under såna förhållanden. Detta förhållande förbättrades avsevärt med den fjärde fasen.

Det var tyskarna, som med förbättrad infanteritaktik bidrog till att artilleriet kunde koncentrera sig på sin viktigaste funktion i modern krigsföring, att med sin dödliga kraft förstöra fiendens förmåga att slå tillbaka infanteri och pansar. Infanteriet fick själva klippa sig fram i mindre framstötar medan artilleriet lade granatmattor framför dem, så att fienden höll nere huvudena. Artilleriet sattes in i korta, överraskande stötar, för att därefter flytta fram till sin sekundära funktion, att störa fiendens möjligheter att föra fram reserver. Den lättare fältkanonen ersattes med granatkastare, att i direkt, exaktare eldgivning ge understöd åt infanteriet under dess strid. Från entens sida införde man stridsvagnen, som skyddade infanteriets frammarsch och framför allt det brittiska artilleriet blev överdängare på att understödja pansarframstötar. Under krigets slumånader drev ententens artilleri de flyende tyskarna framför sig med mördande effektivitet.


Klockan 11:00 den 11 november 1918 tystnade kanonerna, det är så man alltid beskriver första världskrigets slut. Det var artilleriet som kommenderade eld upphör och man satte sig ner på lavetterna och pustade ut. Den stora  skjutfesten, den största någonsin i historien, var över.




* The American Artillery, eller Red Legs, som de kallas p.g.a. av sina röda revärer på uniformsbyxorna, är det moderna artilleriets mästare. Grunden lades i samband med att de anlände sent i första världskriget. Man använde franskt artilleriteknik och utbildades av ententens artillerikungar. Amerikanerna kom rakt in i artilleriets slutskede av sin metamorfos och tog till sig alla erfarenheter med hull och hår. De gick från noll och ingenting till allting på några få månader. Det kom att totalt lägga om det amerikanska artilleriets tänkande för all framtid. Under andra världskriget hade man det finaste artlleriet av alla, både tekniskt, taktiskt och utbildningsmässigt. Under Korea och Vietnam höll dessa Red Legs infanteriet om ryggen på ett helt briljant vis, utan dem skulle situationen ha varit mycket värre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar