onsdag 17 augusti 2016

Patton i Sverige

En skiss av Torbjörn Kvist


Detta är en snabb skiss av ett första kapitel i en framtida bok om general George S Patton Jr. Det är inte en biografi, det finns det tillräckligt många av, utan det blir istället ett argument för den amerikanske generalens geni som militär ledare. Boken skall också bli en vidräkning av det medvetna sabotaget av Pattons minne genom massmedial populärhistorik.



Kapitel 1

Han anlände med nattåget från Köpenhamn till Stockholms centralstation tidigt på morgonen, torsdagen den 29 november 1945. Resan från München hade tagit nästan två dygn och på perongen väntade en stor delegation människor. Det var officienter representerande Sveriges regering, Arméstaben och civila tjänstemän från säkerhetspolisen. Stockholms stad var närvarande och från amerikanska ambassaden hade givetvis militärattachén infunnit sig. Där fanns också folk från Svensk-Amerikanska förbundet, samt självklart pressen. De samlade följde med spänning tåget som frustande drog ner på hastigheten och till sist stannade helt framför dem. Det var ännu mörkt och minusgraderna bet i kinderna. Dörrarna till vagnarna öppnades och passagerare började kliva ner för trappstegen. Ett par amerikanska arméofficerare förvarnade hans ankomst.
General George S Patton Jr hade fyllt jämnt sextio år två veckor tidigare, men var ännu en imponerande figur när han dök upp i dörröppningen. Han hade blivit märkbart äldre, det tunna håret var nu vitt som snö, men han var över en och nittio lång, bredaxlad, med en skarp romersk profil i det högburna huvudet. Han var iförd den moderna ljusbruna, tjocka officersrocken för vinterbruk, bruna ridstövlar på fötterna och han höll ett ridspö i ena handen. På huvudet bar han en beige båtmössa med fyra, blanka stjärnor i en sluttande rad på ena sidan. Patton var fortfarande arméchef, dessutom generalguvernör för Bayern. På den svenska sidan var det enbart överbefälhavaren Helge Jung och Hans majestät konungen, Gustav V, som matchade hans rang.
Han steg ner på perongen, log mot delegationen, hälsade på kollegor med ridspöet mot mössan och skakade hand med civilisterna. Fotoblixtrarna fyrades av i rask takt. Redan här drog svenskarna slutsatser kring generalens märkbart gälla stämma, inte alls som man föreställt sig den.
Patton hade kommit till Stockholm för ett officiellt besök, formellt inbjuden av regeringen. Han var visserligen ett substitut för general Dwight D Eisenhower, som inte haft tid att infinna sig själv, men var inte mindre välkommen för det. Patton var ändå efter Eisenhower den mest kände amerikanske generalen från det stora kriget nere på kontinenten. Militären var glad, hans besök skulle säkert bli mer professionellt i framtoningen än politikern Eisenhower och pressen hoppades mycket på den frispråkige – vågade man säga, något skandalomsusade generalen?
Patton hade en egen liten delegation, som leddes av hans personlige adjutant, överste Charles R Codman, en vältalig och kultiverad man som skött generalens sociala engagemang sedan kampanjen i Nordafrika. Hans kallfaktor mötte som vanligt en viss uppståndelse. Man var ännu inte så vana vid svarta människor i Sverige och sergeant George Meeks fullföljde den uppgiften. Kallfaktorer, det vill säga militära betjänter, ingick inte i den amerikanska arméns rutiner, men Patton betalade Meeks ur egen ficka och de hade följts åt ända sedan 1938. Armén hade registrerat Meeks som oavlönad frivillig, men han löd direkt under Patton och ingen annan. Med på resan fanns även ett par stridserfarna lägre officerare med dolda vapen. Generalen bar som alltid en mindre automatpistol i byxlinningen.
Överste Codman, samt Pattons stabschef hemma vid amerikanska femtonde arméns högkvarter i Bayern, generalmajor Hobart R Gay, hade båda valt att frivilligt stanna vid sidan av den gamle generalen efter kriget. Patton hade fått det svenska uppdraget direkt av Eisenhower. Gay och Codman hade uppskattat gesten, de var alla oroliga för Pattons hälsa. Det var inget fel på hans fysik, vid sextio var han ännu stark som en oxe. Nej, det var hans känsloliv man oroade sig för. Patton stod inför ett dilemma i sitt liv. Han hade fått stanna kvar i aktiv tjänst mycket på grund av Eisenhower, trots att han borde ha gått i pension redan redan vid femtiofem, innan kriget. Pensionen skrämde Patton mer än något annat. Den amerikanska armén behövde samtidigt åtminstone en erfaren armégeneral i Tyskland. Codman och Meeks hoppades att Sverigeresan skulle pigga upp den grubblande generalen.
Programmet under de två dagarna i Sverige var fullspäckat med hyllningar, middagar och militära funktioner. Ett informellt möte med konungen skulle hinnas med, antagligen på Tullgarn, samt hålla ett tal inför Svensk-Amerikanska förbundet.  Svensk ciceron för hela vistelsen var ett klokt val, översten och greven Thord Bonde, tidigare militärattaché i Washington DC. Hans far, Carl Bonde, kände dessutom Patton, de hade mötts trettiotre år tidigare under generalens första besök i Stockholm – vilket var ännu en orsak till hans ankomst till den svenska huvudstaden.



De olympiska spelen i Stockholm 1912, Solskensolympiaden, med klarblå himmel och tryckande värme varje dag mellan den 5 maj och 21 juli, svensk idrotts största framgång någonsin med total andra plats, 64 vunna medaljer, varav 23 guld. USA vann hela medaljtävling med 63 medaljer, varav 24 guld.
Fänrik Patton var 27 år och anlände för egna pengar, med eget folk och hästar, för att som ende amerikan delta i den nya grenen modern femkamp. Han var hemmavid i staterna ansedd som en av amerikanska arméns främsta idrottsmän, något som räddat honom genom de militära utbildningarna vid Virginia Military Institute och US Military Academy, West Point, eftersom han ju var dyslektiker.
På programmet stod i nämnd ordning, pistolskytte, simning, fäktning, fältridning och löpning. Svenskarna var aboluta favoriter med största laget om tolv idrottare, huvudsakligen militärer, under kapten Gösta Malcolm Lilliehöök. Totalt ställde 32 man från 10 nationer upp. Tävlingarna gjordes upp kring Liljanskogen, hos Livskvadronerna och på Gärdet.
Det började illa för Patton vid skjutningen. Reglerna var långt ifrån klara och han hade valt att skjuta med amerikanska arméns standardvapen, en vanlig revolver, Smith & Wesson 38. Det var så Patton uppfattat reglerna, man använde standardvapen, men så hade inte européerna sett det och särskilt inte svenskarna, som ställde upp med betydligt smidigare tävlingsvapen av kaliber 22. Patton protesterade, vilket noterades, men skadan var skedd. Han sköt bort sig, hamnade efter redan vid första gren på en tjugonde plats. Bäste skytt blev Gösta Åsbrink från Stockholm.
Sedan började Patton klättra. Han blev sjua i simning och fick delad elfteplats efter två grenar. Vann gjorde engelsmannen Ralph Cilvert. I fäktning kom han på fjärde plats, tätt efter trean, James Stranne från Sverige, vilket gav honom en total åttondeplats. Vann gjorde Åke Grönhagen. På hästryggen kom han sexa, vilket även blev hans totalplacering med endast en gren kvar. Åke Grönhagen vann även denna tävling. Det fanns vid det här laget en liten chans för Patton att nå medaljplacering, men då måste han segra i det sista momentet, löpningen. Han kom på tredje plats efter svenskarna Gösta Åsbrink och Nils Häggström. Det blev till sist en bitter femteplats för Patton, mycket tack vare problemet vid skjutningen.
Sverige tog samtliga medaljer i modern femkamp, bronset gick till George de Laval, silvret till Gösta Åsbrink och guldet till Gösta Lilliehöök, som visserligen inte vunnit en enda gren, men som hela tiden legat stadigt bland de fem bästa.
Det var nu detta åldersstigna lag av svenska femkampare som skrivit till Patton efter krigsslutet och erbjudit honom en vänskaplig omskjutning och revansch i Stockholm. När nu generalen till sist anlänt till Sverige tänkte man göra slag i saken. Patton dunkade därför överste Bonde i ryggen på väg till statsverkets finaste Cadillac utanför Centralstationen. Greven kunde hälsa gubberna att han åter hade 38: an redo för action.



Det bör ha varit P18 i Strängnäs som hade en av sina första bataljonsövningar i Hågadalen väster om Uppsala, kanske i samövning med I8. Det var perfekta förhållanden för pansarmanöver, markerna var lätt snöbeklädda och genomfrusna. Patton anlände tillsammans med kronprins Gustav Adolf i imponerande kortege, glad i hågen för att vara i fält och få se något nytt. Svenska armén var i sitt absoluta esse denna höst 1945. Man var så rustade man kunde vara efter fem års krig i grannskapet. Man hade anpassat utrustning och taktik till verkligheten för dagen, armén hade börjat bygga upp sin anpassade pansarkapacitet och Patton bör inte ha känt sig främmande inför det han bevittnade.
Som den amerikan han var var han perfekt som bollplank för de svenska pansarofficerarna. Han trodde inte på tungt pansar, utan på rörelseförmåga i kombination med pansarbrytande kapacitet hos infanteri och framför allt hos attackflyget. Han var definitivt imponerad av svenskarnas förmåga att bygga egna stridsvagnar och förstod förhållandena med den svenska geografin, åtminstone så här långt norrut. Han drog jämförelser med striderna i Ardennermassivet i Belgien inte ens ett år tidigare och höll ett improviserat fältföredrag i vad som idag är känt som ”Pattons hage”.
Man åt sen lunch på officersmässen vid Uppsala Regemente, I8, där han höll ett spännande föredrag över matborden. Det skall ha handlat om erfarenheterna under krigets sista timmar föregående vår, om hans försök att rädda Prag undan ryssen. Han beskrev med inlevelse hur han hindrats av sina överordnade utifrån politiska hänsynstagande. Utan omsvep erkände han att han tvingats gå undan och gråtit över sin skam vid det tillfället. Patton uttryckte sin glädje över att samtliga i lokalen delade hans uppfattning om kommunisterna och att det fanns orsak till oro i världen om framtiden. De var ju ändå svenskarnas gamla arvfiende.
Sedan bar det av till stadens slott, med landshövding Hilding Kjellman. Därefter var tanken att besöka domkyrkan, men på väg dit lär general Patton ha backat och ursäktat sig med att en kyrka nu skulle påminna honom allt för mycket om döden. Svenskarna nickade välvilligt att de försod, med kriget så nära inpå och allt. De amerikanska officerarna ur hans stab bör däremot ha gett varandra bekymrade blickar. Även här kunde inte generalen släppa sin dystopi. Så gick färden tillbaka mot Stockholm.
Det saknas en tidtabell så vad som återstår av Pattons besök i Sverige är höjdpunkterna. Han dinerade ute på Gärdet hos prins Eugen endera dagen. Det var tal för Svensk-Amerikanska förbundet och stor officersmiddag med generalstaben på Karlbergs slott. Sista kvällen innan återfärden tillägnades hans svenska idrottsvänner.
SF-journalen var på plats och på bilderna ser man en reslig Patton i daguniform med ridbyxor, skjuta på en inomhusbana, i ett bergrum, tillsammans med gamla vänner i civila kostymer. Samtliga sköt med revolver kaliber 38 den här gången. Enligt utsago skulle han ha fått sin revanch, det hade ju varit för illa annars. En brakmiddag ordnades därefter antagligen på Stallmästargården och generalen var nog något rund under fötterna när han åter satte sig i den blanka limousinen.
Nu var det bråttom och chauffören, Julius Andersson, lär ha fått använda alla körknep han kände för att nå Södertälje och Södra station i tid och nattåget tillbaka till Köpenhamn, med anknytning vidare mot Tyskland. Enligt Andersson, som hade ringt Statens Järnvägar i förtid och begärt att konduktören höll tåget i ytterligare tio minuter, skulle bordning av amerikanerna skett i allra sista minuten. Kanske var det inte riktigt så illa för Patton. Hans kallfaktor, sergeant Meeks, var redan ombord med allt bagaget, han skulle aldrig ha tillåtit att tåget avgått utan hans general – och han var beväpnad.
Så gick färden tillbaka till tristessen. Tåget frustade sig fram genom det nattsvarta Sverige, natten till lördagen den 1 december, på söndagen var det första advent. Ingen vet vad general Patton tänkte på där han låg ensam i den trånga hytten och följde vagnens rörelser. Det var inga positiva tankar. Det enda som skulle få hans tillvaro att åter höjas var faktiskt att Josef Stalin fick för sig att ge sig på väst, det var en lika osannolik som tragisk utsikt. Alla i hans närhet kände till hans järtecken, att han upplevde sitt öde som utstakat, han hade beskrivit det i detalj i brev till sin hustru, Beatrice.
Hon anade av gammal vana att hennes man hade rätt och endast tre veckor senare, vid 18-tiden den 21 december 1945, i Heidelberg, avled han i hennes armar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar