måndag 23 maj 2016

Wingate


Som en av de i särklass märkligaste karraktärerna från andra världskriget, stiger Orde Wingate fram i historien likt en hjälte ur en gammal pojkbok, en sorts blandning av Ivanhoe och Lawrence of Arabia. Ansedd bland flera medicinskt kunniga som boarderline insane var han definitivt mycket excentrisk, men blev också hyllad av Winston Churchill personligen, som en av de mest briljanta militära ledarna i brittiska armén. Wingate blev general innan fyllda 40 och stred på platser knappt någon hört talats om. Haile Selassie aktade hans ledarskap, Moshe Dayan ansåg sig ha lärt allt av honom och han har ett torg i Jerusalem uppkallat efter sig. Framför allt var Wingate, tillsammans med David Sterling, grundaren av Special Air Service, SAS, den ledande skaparen av s.k. Long Distance Special Forces, där hans kanske mest kända verk var Chindit-enheterna i Burma.

Namnet Wingate går som en röd tråd genom brittisk, militär kolonialism under 1800-talets slut och början av 1900-talet. Därför föddes också Orde Wingate i Indien 1903, där hans far, yrkesmilitären, tjänstgjorde. Hans föräldrar, som båda tillhörde den djupt religiösa rörelsen Plymouth Brethren, uppfostrade honom till att bli självständig, att endast förlita sig på sin egen tro. Han var också en infernaliskt arrogant liten gosse när familjen flytta hem till Storbritannien och Godalming i Essex, där han gick som dagpojke på anrika Charterhouse School. Efter examen 1921 gick han direkt till Royal Military Academy, Woolwich, kandidatskolan för Royal Artilley, vilket tydde på att han hade huvudet på skaft. Här kom Wingate att excellera på fler sätt än ett.

Chindits

Militärakademin i Woolwich var sträng och den tydligaste bilden av honom där, var när han ställdes inför den traditionella bestraffningen bland förstaårskadetterna, i hans fall för att ha lämnat in en häst för sent till stallet. Han skulle löpa gatlopp mellan de äldre kadetterna, som förväntades rappa honom hårt med knutna handukar, därefter skulle han kastas i en pool med isvatten. Wingate gick lugnt fram till den förste kadetten, stirrade honom stint i ögonen och utmanade honom – rappa mig och du åker på stryk – så till den andre och den tredje. Ingen rörde honom och därefter kastade han sig själv i poolen och simmade flinande runt i det kalla vattnet. Han var också en mycket skicklig ryttare och senare i karriären, 1926, stationerades han vid Military School of Equitation, Sandhurst. Som artillerist och den person han var, drev han kavalleristerna till vansinne och utmanade även instruktörerna på match, som han mycket väl skulle ha vunnit.

1923 erhöll han sin kommission som fänrik och placerades på artilleribataljonen tillhörande 5th Medium Brigade, Larkhill på Salisbury Plain i södra England. Han fann armélivet i kasern fruktansvärt tråkigt och att leva på en officerslön i dåtidens England under The Roaring Twenties, tilltalade heller inte honom. Tur då att hans far hade en kusin, Sir Reginald Wingate, som givetvis var pensionerad general och tidigare guvernör i Sudan. Detta skulle bli Wingates återkommande vinjett, hans vida kontaktnät i det stora imperiet. Sir Reginald hade fascinerat sin protegé med Mellanöstern och det arabiska språket. Wingate antogs 1926 till School of Oriental Studies, där han åter excellerade. Med hjälp av Sir Reginald sökte han tjänstledigt från armén för att istället ge sig ut på expedition i Östafrika och söka tjänst som officer vid Sudan Defence Force, SDF, en brittisk kolonial styrka bildat 1925.

Wingate och Haile Selassie

Efter stora straptser anlände Wingate i Sudan 1928. Han blev motsvarande major i SDF och ledde patruller på gränsen mot Etiopien. Han ledde ett större kompani, typ 300 man, och hade bl.a. till uppgift att hindra slavhandlen i området. Ganska per omgående ändrade han taktiken från evigt patrullerande till rena överfallen, vilket gav direkt resultat. För första gången visade han prov på sin uthållighet och aggressivitet. Han förmåga att arbeta med lokal befolkning uppmärksammades särskilt. 1930 befordrades Wingate till kapten i den reguljära brittiska armén. Han utförde även expeditioner för det amerikanska National Geographics. 1935, på väg hem till England mötte han sin blivande hustru, Lorna, 16 år, på en hjulångare på Nilen, mycket romantiskt. Tillbaka till sitt gamla förband på Salisbury Plain deltog han i motoriserandet av artilleriet. 1936 bar det iväg igen, den här gången till det brittiska Palestina.

Wingate var djupt kristen sedan barndomen och i hans ögon var konflikten i kolonin Palestina klar som korvspad. Detta var Guds land, samma Gud som judarna bad till, det rådde ingen som helst tvekan. De må ha korsfäst Jesus Kristus, men det var han beredd att överse med. Wingate anlände till Jerusalem som civilklädd underrättelseofficer och gav sig genast i akt med att infiltrera den judiska kampgruppen Hagana. De tog emot honom med öppna armar, en brittisk officer på deras sida. Kapten Orde Wingate blev sionist. Han utgick från Kibbutzen En Harod i dagen norra Israel. Så här långt hade Hagana och andra militanta sionister använt sig aav terrormetoder, bomber och överfall. Wingate lärde dem att strida i större sammanhang, han förespådde nämligen större konflikter i framtiden. Han gjorde stort intryck på judarna med sim enkla framtoning, utan pompa, men med äkta personligt mod.

General Wavell

Det går inte att underskatta hans betydelse för Israels framtida utveckling. Efter kriget, när judarna flockades till det heliga landet och alla dem som tjänstgjort i brittiska och amerikanska Special Forces, SOE och OSS, fann de lokala ledare redan informerade om gerillataktik och att tänka ett steg framåt, de formler som gav Israel segern i frihetskriget 1948. Orde Wingate räknas som en inspirator till Israel Defence Forces, IDF och är en nationell hjälte för dem.

1939 fick brittiska armén nog. Utan att bestraffa honom på något vis för hans partiskhet, sändes han åter hem igen. Han tog som överstelöjtnant befälet över luftvärnsbataljon i och med andra världskrigets utbrott samma år. Wingate sökte sig dock tillbaka till hetluften. Hans chef i Palestina hade varit Archibald Wavell, snart en av Storbritanniens mest namnkunniga generaler. Wavel tog honom till Kairo och högkvarteret för Mellanöstern och Östafrika, hans nya kommando. Här erbjöds Wingate att återvända till Sudan och göra något åt italienarna i Etiopien. Planen var att driva ut dem från två håll, från Sudan och från Kenya. I Sudan satte han upp vad som skulle bli Gideon Force. Gideon, eftersom det var namnet på domaren Gideon, den judiske ledaren som enligt Bibeln besegrade fienden i Nordafrika. Detta var en elitkår inom Sudan Defence Force, under brittiskt ledarskap, bestående huvudsakligen av askaris från södra Sudan, de bästa yrkeskrigarna i Afrika, men också frivilliga etiopiska frihetskämpar, tillsammans ca 1 600 man.

Chindits

Gideon Force var mycket effektiv med att störa italienarnas militära infrastruktur bakom fiendens linjer. Man tog sig fram med hästar och mulor, ibland även med motorfordon, gjorde eldöverfall och sprängde nyckelpositioner i luften. De bidrog direkt att fånga in 20 000 krigsfångar och lade vägen för den brittiska armén. Mycket tack vare Wingate kunde Haile Selassie inrättas på sin tron som Etiopiens härskare. Sommaren 1941 var kampanjen över och ett mörkt moln hägrade över Wingate. Han kände sig bortglömd trots ett andra Distinguished Service Order, DSO. Hans soldater spreds för vinden, han stod utan kommando och började skriva hätska rapporter till War Office i London. Dessutom drabbades han hårt av malaria och lades in på sjukhus. I denna situation försökte han ta sitt liv med en bajonett mot halsen, endast en medpatients rådiga ingripande hindrade honom från att fullfölja dådet. Han sändes nu tillbaka till England och någon däruppe sände hans hårt redigerade rapporter till Winston Churchill, som kände igen en hjälte när han såg en. En signal gick iväg till Leo Amery, Secretary of State for India, som kontaktade Commander In Chief India, chef för South-East Asian Theater, general Archibald Wavell, som handlade följdaktige.

Han anlände med graden överste till Indien i mars 1942. Ursprungligen var det tänkt att man skulle erbjuda honom till kineserna i norr, men generalissimo Chiang Kai-shek avstod till förmån för den amerikanske generalen Joseph Stilwell istället. Ett antagligen rationellt val, eftersom Kina innebar uppsättning och träning av en massarmé, snarare än specialtrupper. Stilwell skulle också bli en viktig person i Wingates fortsatta karriär. Situationen i Indien under våren och sommaren var prekär för de allierade. Japanerna hade tagit Singapore, Malaysia och nu Burma. De tycktes oövervinnliga i djungeln. General Wavell hade problem med att dra samman trupper till försvaret. Brittiska armén var tänjd bortom smärtgränsen vid det här laget. Även om den stora indiska armén mätte 1.8 miljoner man, så var stora delar av den uppbundna i Indien p.g.a. politisk revolt, inledningen till Indiens självständighet. Det var dessutom svältkatastrof i Bengalen. De bästa indiska enheterna befann sig dessutom i Nordafrika. Amerikanarna hade just anlänt till stridsskådeplatsen och var under uppbyggnad.

Överste Cochran

General Wavell hade behov av att störa japanernas underhåll för att försena ett direkt angrepp på Indien, som man antog var på väg. Dessutom önskade han förevisa de allierade att det gick att besegra japanerna i djungeln. Detta blev Wingates uppdrag. Han i sin tur hade hoppats att som vanligt få ta ut sina enheter själv, men Wavell gjorde klart för honom att han fick hålla till godo med vad som kunde erbjudas. Dessa var inledningsvis Indian 77th Infantry Brigade, bestående huvudsakligen av reguljära britter och en reducerad battaljon Gurkha. De satte i augusti upp sin träningsbas i Dhana, Madhya Pradesh. Detta var den första kontignenten av Chindits, kallade så efter den traditionella burmesiska lejonet, Chinthe, som brukar stå på vakt utanför buddhisttempel och palats.

Wingate må ha varit excentrisk, mer så än i de flesta brittiska officerares smak, men någon djungelkrigare var han inte. Han brukade möta sina battaljons och kompanichefer spritt naken, medan han skrubbade sig med en borste, snarare än att ta ett bad. Han åt dessutom rå vitlök för hälsan och inte för det sociala samkvämets skull. Det var ett misstag att placera ett läger för hård militär träning i djungeln. Snart var 70 procent av manskapet borta i sjukdomar. Detta var en återkommande trend för Chinditerna, åtminstone under den första tiden. Långpenetrerande operationer i öknen var möjliga p.g.a. tillgången på riddjur, eller motorfordon. Detta var inte möjligt i Burmas djungler. Soldaterna förväntades marschera genom terrängen, över de många vattendragen, släpandes på mulåsnor. Inledningsvis var det tänkt att Chindits skulle samverka med Wavells planerade motanfall i början av 1943. När detta anfall avblåstes övertalade Wingate general Wavell att trots de få utföra sina första uppdrag. Det fick han.

Byxlösa Chindits p.g.a. dysenteri
Det var tur för Wingate att han hade goda kontakter i Indien, som kunde påverka hans stöd i London, för den första Chindit-operationen var ingen framgång. Den gick över Irrawaddyfloden långt in i Burma och åstadkom endast marginell skada på japanska installationer. Tillbaka var styrkan reducerad med 80 procent. De hårda strapatserna i kombination med begränsad proviant hade slagit ut männen fullständigt. De hade ätit upp åsnorna för att orka ta sig tillbaka. Flera hundra man var så illa därann att de aldrig återställdes för fortsatt militär tjänst. Man hade även tvingats skjuta de svårast sårade och sjuka i djungeln, de som ändå aldrig skulle klara sig tillbaka, en återkommande tragedi hos Chindits. Det var ett fruktansvärt elände och armén svarade med att behandla intern kritik med tystnad. Politiskt var det dock viktigt med propaganda och i en akt av Time Out sändes Wingate till London för att träffa Churchill. Därifrån fortsatte han i augusti 1943 tillsammans med premiärministern över Atlanten och mötet med USA: s president Franklin Roosevelt i Quebec. Alla var imponerade av Wingate.

Tillbaka för en andra rond i Indien hade Wingates planer utvecklats. Han hade också befodrats till generalmajor. Tack vare amerikanerna kunde han nu erbjudas flygunderstöd. Detta skedde i formen av överste Philip Cochran, 33, och hans 1st Air Commando Group, en luftstyrka både för strid och transport. Wingate älskade dessa jänkare, som alla tycktes dela hans syn på kriget. De allierade anade att japanernas överbefälhavare i Burma, general Mazakazu Kawabe, planerade en stor framstöt in i Indien, för att förbättra sina positioner inför motattacker, nu när USA kommit in i bilden. Samtidigt hade Wingate drabbats av tyfus och kunde inte sin vana trogen följa sina förband i strid. Ledarskapet för 77: e brigaden togs över av Brigadier Joe Lentaigne, en indisk officer. Till denna enhet knöts nu 111th Infantry Brigade. Wingate skulle erbjudas totalt sex brigader, vilket innebar att bryta upp den erfarna 70th Infantry Division i Nordafrika. I realiteten skulle Chindits aldrig bli större än ca 20 000 man p.g.a. stora förlustsiffror.

Generalerna Merrill och Stilwell

USA tog allt mer över Burma. Wavell blev fältmarskalk och adlad. Han återvände till Kairo för att ta över hela Medelhavsområdet. Chefen för brittiska fjortonde armén i Burma, den skicklige fältmarskalken Sir William Slim, blev chef för hela den väldiga indiska armén, under vicekungen Lord Mountbatten. Wingate ställdes nu inför sin störste kritiker, den asketiske, kroniskt buttre, amerikanske, fyrstjärnige generalen Joseph Stilwell. Stillwell hade understött britterna från Kina, särskilt i relation till den för honom viktiga Burmavägen. Han hade låtit Wingate instruera amerikanernas motsvarighet till Chindits, 5307 Composite Unit, även kända som Galahad, eller Merrills Marauders, efter dess första chef, överste Frank Merrill. Dessa var mer i fas med vad Wingate tänkt sig hela tiden, en tight styrka bestående av elitsoldater typ Rangers eller Airborne, superbt tränade och ledda av befäl med lång erfarenhet av djungelstrid från Stilla havet. Amerikanerna opererade i mindre enheter och förflyttades/försörjdes huvudsakligen genom luften med fallskärm.

General Stilwell var överhuvudtaget ingen vän av Special Ops. Han tyckte inte de levererade i förhållande till de resurser de tog upp och han formligen avskydde Chindits. Dem betraktade han som ett misslyckande, trashankar med enorma förluster och stort lidande för marginella resultat. Deras stridsvärde i reguljär linjestrid var också ifrågasatt av honom. Dessutom gav Stilwell fullständigt fanken i brittiskt finlir bakom kulisserna. Han gjorde klart för Wingate att nu var han upp till bevis. Det var hög tid för Chindits andra rond i den ångande burmesiska djungeln.

Moshe Dayan och Ariel Sharon

Ursprungligen var det meningen att en större allierad offensiv skulle gå av stapeln inför 1944 i norra Burma. Detta kallades av och Wingate stod inför hotet att få sina operationer kraftigt reducerade. Hans uppgift var att störa och uppehålla japanerna för att avstyra deras tänkta storoffensiv in i Indien. Räddningen kom från överste Cochran och hans flygkommando. Han förklarade för Wingate att det alls inte behövde innebära nedskärningar i hans planer. Via omvägar hade han ordnat 150 brittiska glidflygplan (hur det gick till förklaras inte här), samt Seabees, amerikanska, galna mariningenjörer som man kunde droppa från luften med små catepillars och dynamit (fråga inte). Detta innebar att Wingate kunde etablera riktiga stridbaser runt överblivna flygfält långt ut i djungeln och förflytta trupp och proviant genom luften. Med amerikanerna kom även frystorkad mat och s.k. K-rations, vilket innebar att soldaterna aldrig mer skulle behöva svälta. Det var dags för Operation Thursday.

Tre baser etablerades i förstone Piccadilly, Broadway och Chowringee. En flygspaning över Piccadilly i sista minuten visade till allas förvåning att japanerna lagt hundratals trästockar över landningsbanan, uppenbarligen resultatet av en ny säkerhetsåtgärd japanerna just då introducerade. Den press som vilade över Wingate blev nu tydlig när han mot sin natur tappade fattningen och kommenderade avslut på hela operationen. Situationen räddades av fältmarskalk Slim, som ringde och strängeligen beordrade Thursday: s genomförande, samt vännen Cochran, som på Slims ord skickade ingenjörer till Piccadilly och rensade banan på mindre än ett dygn. Nu fungerade allt enligt planerna. Japanerna blev först helt tagna på sängen när fienden plötsligt dök upp mitt ibland dem med massiv eldkraft. Cochran försåg Wingate även med skickligt luftunderstöd från attackflyg och medeldistansbombare. Chindits kunde nu regla av japanska förband och blockera deras rörelser. Japanerna svarade med ursinne och gick till motanfall. Fruktansvärda djungelstrider utvecklades, med bajonettanfall och handgemäng. Några baser måste lämnas, men på det hela taget höll Chindits för prövningarna. Deras uppoffring ledde till att japanerna inte kunde gå till motanfallet, ett faktum som innebar början till slutet för den japanska ockupationen av Burma och Sydostasien.

General Lentaigne

Under hela Operation Thursday flög Wingate i en liten amerikansk Piper Cub likt en skottspole mellan sina baser. Han var tillbaka i sitt esse, han var inspirerande och resursfull. När han den 24 mars 1944 var ämnad att återvända till Indien, via Imphal och Lalaghat, störtade den B-25 bombare han befann sig i över djungeln i Manipur. En räddningsexpedition sändes ut, men de kunde bara konstatera att samtliga tio i planet, inklusive Wingate var döda. Händelsen gick som löpeld genom brittisk och amerikansk media. Chindits sörjde sin grundare och ledare, ny chef blev generalmajor Lentaigne.


Orde Wingate begravdes först av nödtvång på plats vid byn Bishnupur tillsammans med de andra. Eftersom ärendet huvudsakligen var en amerikansk angelägenhet, togs stoften upp igen 1947 och blev åter begravda på en amerikansk krigskyrkogård i Imphal. 1950 lyftes de åter och flögs hela vägen till Washinton DC och Arlington National Cemetary, där Wingate ligger än under en enkel, vit sten bland tiotusentals andra hjältar.

1 kommentar: