tisdag 17 maj 2016

Operation Opera


Den 7 juni 1981, klockan 15:55, lyfte åtta General Dynamic F-16A med svårigheter från israeliska flygvapnets bas Etzion, nära Eilat vid Akabaviken. Åtta av flygbränsle och bomber extremt nedtyngda stridsflygplan, en gång ämnade för Iran, från en flygbas som ett år senare lämnades tillbaka till Egypten. Ledare för stridsgruppen var överste Ze’ev Raz och bland de övriga piloterna fanns kapten Ilan Ramon, som senare blev Israels första astrounat och avled i Space Shuttle Columbia-katastrofen 2003.

Målet för de åtta stridsflygplanen var det irakiska kärnkraftverket Osirak, 17 kilometer sydost om Bagdad, en sträcka på 970 km, t.o.r. Uppdraget gick över tre fientligt sinnade nationer, Libanon, Saudiarabien och Irak. Attackskvadronen hade ytterligare sex McDonnel Douglas F-15A som eskort.

Detta var Operation Opera, en plan som startade sin tillvaro redan 1975, när Frankrike inledde det internationella samarbetet med Iraks diktator Saddam Hussein, att bygga deras första kärnkraftverk. Det var ett strikt civilt företag, sas det, men Israel ansåg sig ha anledning till att misstro detta påstående. Irak, en av världens ledande oljeproducerande länder, i behov av kärnkraft? Irakisk media var fyllt av hänvisningar till behovet av kärnvapen för de otrognas räkning. Israel lärde sig strax innan exekutionen av Opera att Irak, mitt under växande militär konflikt mot Iran, försäkrade iranierna att deras kärnvapenprojekt inte var riktad mot dem, utan mot judarna.


Lika viktigt i Mellanöstern var de historiska implikationerna. Hussein lät starta sitt nukleära projekt under den babyloniska månaden Tammuz, vid samma tid år 586 f.kr. hade Babyloniens härskare Nebukadnessar anfallit och förstört Jerusalem. Därför kallades också operationen för Babylon.

Själva flygatacken kom in sent i planeringen. Inledningsvis när det stod klart för israelerna att Frankrike ämnade bygga Osirak, antingen i naiv okunskap inför det verkliga syftet, eller de helt enkelt inte brydde sig, så samlade premiärminister Yitzhak Rabin till krismöte. Det var uppenbart att Israel inte kunde tillåta Irak att få tillgång till kärnvapen. Det beslutades att arbeta på tre fronter. Först givetvis diplomatiskt, man skulle mobilisera samtliga internationella kontakter för att politiskt stoppa projektet. Man hade lite hopp om detta, Israel var impopulärt i världen.

Del två var underrättelseverksamhet. Mossad organiserade en särskild grupp för Osirak som genom åren skulle samla på sig mycket bevis för att kärnvapen var på Saddam Husseins hjärna. De igångsatte också ett häpnadväckande underrättelsekrig av bästa James Bond-kvalitet mot både Irak och Frankrike. Det tredje steget var militärt. Chefen för flygvapnet fick i uppdrag att se över alla tänkbara scenarier för hur man som sista utväg skulle kunna slå ut kärnkraftverket Osirak. Arbetet fortsatte utan uppehåll även efter det att Menachem Begin blev premiärminister 1977. Det rådde absolut uppslutning politiskt mellan höger och vänster i denna fråga.

Chirac och Hussein

Det israeliska flygvapnet saknade vid den här tiden resurser för att utföra ett angrepp med sådan lång distans. Samtidigt var hemlighetsmakeriet omfattande och man bedömde att ett inköp av stridsflyg med sådan kapacitet skulle väcka onödig uppmärksamhet. Det allierade USA hade aldrig en aning om vad som var i görningen. Så hände det sig att 1979 genomfördes den islamistiska revolutionen i Iran. Ett viktigt skifte skedde i arabvärlden. USA förlorade en annan viktig bundsförvant i Mellanöstern och en affär på 28 st F-16 till Iran gick i stöpet. På amerikansk initiativ sändes nu en förfrågan till Israel om de var intresserade av att köpa de sprillans nya stridsplanen, det ville de. Köpet kom även att innefatta F-15-plan. Som vanligt ingick inskolning i USA för israeliska piloter.

Beslutet hos Israel att genomföra detta omfattande inköp vilade mycket mot Operation Opera. Givetvis behövde Israel uppdatera sitt flygvapen, men det var primärt Osirak som låg i deras motivering. I Israel var det ytterst få som vid det här laget kände till Opera. De piloter som togs ut till att skickas till USA för utbildning blev så med hänsyn till det eventuellt kommande uppdraget. Själva hade de ingen aning, de var bara glada för att få flyga det modernaste som fanns på den tiden i attackflyg. Vid det här laget var Mossad helt på det klara om vad som var i görningen och ett stort antal hemliga operationer sattes i verket. Flera viktiga irakiska specialister mördades, både i Irak och i Frankrike. Fingret pekade mot Israel, som kategoriskt förnekade all inblandning. De skyllde istället på Iran.


Iran kom i fokus för den israeliska militärplaneringen i samband med USA: s misslyckade Operation Iron Claw den 24 april 1980, d.v.s. försöket att rädda den amerikanska ambassadgisslan i Teheran. Israeliska flygvapnet hade tittat på möjligheter att använda sig av helikoptrar i samband med Operation Opera. När amerikanerna misslyckdes så fatalt, strök israelerna den möjligheten ur planeringen, det var för stora risker. Dessutom kunde inte heller helikoptrar leverera den mängd sprängmedel som skulle krävas för att oskadliggöra Osirak. Samma slutsats drog även Mossad. Med agenter enbart kunde man inte åsamka kärnkraftverket en nämnvärd skada. Kvar stod enbart stridsflygets möjligheter och nu började det bli dags att planera för den slutliga operationen.

De piloter som befunnit sig i USA för inskolning på F-16 och F-15 kom så hem till Israel för att upprätta de nya skvadronerna. Omedelbart underkastades de stenhård utbildning under extrema förhållanden, med långa flygningar på mycket låg höjd och angrepp på mål från under 100 meters höjd. Piloterna, de bästa Israel hade, begrep ingenting, men följde sina order. Det var först i absolut sista stund som de uttagna piloterna informerades om det uppdrag de tagits ut för att utföra. Formellt var de frivilliga, men ingen av dem tvekade för ett ögonblick att genomföra sitt kall.


Vid tiden för piloternas kännskap om Operation Opera kunde Mossad bekräfta att Irak planerade tre kärnstridsspetsar som skulle levereras på ett eller annat vis till israeliskt territorium. Tre stycken. Det behövdes inte mer, vilket var så svårt för omvärlden att förstå. Israel kan förrintas med enbart tre atombomber. Det behövs ingen större kärnvapenfabrik för detta ändamål. Från ett kärntekniskt perspektiv är det volymmässigt närmast en struntsak. Det judiska folket stod inför en ny förrintelse, ett nytt Holocaust. Startdatum för Operation Opera sattes på order av premiärminister Begin.

Flygrutten gick från den sydligaste spetsen av Israel, över Akabaviken, in över Jordanien, sedan den allra nordligaste delen av Saudiarabien och så in i Irak. Flygtiden en väg beräknades till en och en halv timme. Man var tvugna att flyga på 30 meters höjd för att undvika fientlig radar. Attackplanen, F-16, var strippade på all beväpning, inklusive kulsprutorna, för att vinna vikt. Därav behovet av jakteskorten eftersom man annars helt saknade försvar. I övrigt lastade man ombord flygbränsle i extratankar under vingarna, samt de stora, amerikanska Mark-84 s.k. delay-actions bombs, d.v.s. bomber som exploderar först efter träff. De vägde vardera 2 000 pounds, 907 kg och varje attackplan hade två av dem.

Det höll på att gå illa direkt. Vid den korta överflygningen av Akabaviken råkade de passera över Jordaniens kung Hussein, som semestrade på sin yacht. Hussein, en utbildad stridspilot hos brittiska RAF, kunde snabbt lägga ihop två och två, den extrema höjden, antalet plan, inga synliga vapen utom bomber och extratankar – ergo: Osirak. Han lät omedelbart kontakta sin regering och militär. En varning till irakierna skulle också utformas, men p.g.a. missar i kommunikationen erhöll aldrig Bagdad denna.


Nästa steg i deras färd var droppandet av de tomma extratankarna. Detta skedde över öknen i norra Saudiarabien. Manövern ansågs vara riskfyllt på den höjden, i den hastigheten. De tomma tankarna var lätta och skulle inte kunna fällas som bomber, de kunde åsamka planen skada. Man hade dock inget val, tankarna släpptes och det gick alldeles utmärkt. Såvitt israeliska frlygvapnet vet så ligger de där än, extratankarna i norra Saudiarabien. Man skall också notera allt allt detta skedde under radiotystnad och endast genom handsignaler mellan piloterna.

Efter att ha flygit genom bergigt område tog man sig så in på irakiskt territorium och satte rak kurs på Bagdad. Radiotystnaden skulle inte brytas förrän attacken startade. Man hade studerat målet och inflyningsvägar noggrant. Överste Raz var den som styrde allt, det var honom de följde, 30 meter över den irakiska öknen. Två av F-15 planen följde dem in som eskort, de övriga lämnade för att förbereda både distraktion och försvar. Vid 18:35 lokal tid inleddes attacken från en distans av 20 km från Osirak. Planen gick snabbt upp till 2 100 meter, en total överraskning för det irakiska luftförsvaret, som samtidigt nu kunde lyssna till israelisk radiotrafik mitt i Irak. På 1 100 meter höjd flög man in över kärnkraftverket. Man släppte bomberna parvis, med 5 sekunder mellanrum och så drog man därifrån så fort man kunde.

Åtminstone åtta av de totalt sexton bomberna fann sitt mål. Kärnkraftverket hade ett tungt luftvärn tilldelat sig, men det skulle visa sig att dess besättning gått för middag och t.o.m. slagit av sin egen radar. Detta innebar att även om det irakiska luftförsvaret vid det här laget sett israelerna under flera minuter på deras skärmar, förmådde de inte samordna sina uppgifter med luftvärnet på plats. Däremot väcktes ett närliggande artilleribatteri till liv och av någon märklig anledning kommenderades skarp eldgivning i riktning Osirak. Det går inte att helt avgöra hur mycket av skadegörelsen den egna artillerielden skapade, man tror att huvuddelen av de 10 irakiska soldater och en ensam fransk tekniker, som fick sätta livet till, föll offer för denna eldgivning, på väg bort från kärnkraftverket.

Osirak idag

Verket i sig var helt förstört i den meningen att attacken fått en fullträff, att endast reaktorn, som ännu inte satts i bruk, var skadat bortom rimlig reparering. Det skulle krävas en total ny finansiering, ett helt nytt kärnkraftverk och nu ville inte Frankrike vara med längre.

De israeliska piloterna återvände samma väg de kommit utan att möta något motstånd. Ingen visste var de befann sig och någon varning från kung Hussein fanns som sagt inte. USA fick nys om händelsen omedelbart och man var verkligen överraskade. President Ronald Reagan blev omgående informerad. Enligt utsago från säkra källor hade han ryckt till vid nyheten och sagt: – What did you say they did? Därefter hade han satt sig bakom sitt skrivbord, långsamt ruskande sitt huvud. Det var omöjligt att se om han log, men samtliga i Ovala rummet kunde höra honom säga – Well, boys will always be boys. USA deltog i den internationella upprördheten, kanske något halvhjärtat, men allt detta hade Israel, en nation som alltid är skurken i alla sammanhang, räknat med.


De totalt 14 piloterna som deltog i räden mot Osirak blev alla nationella hjältar. De flesta skulle göra enastående karrirärer och sluta som generaler i flygvapnet. Operation Opera blev en närmast obegriplig framgång. Den passar som hand i handske i den israeliska försvarsmakten, IDF: s måtto rörande förmåga att alltid ligga före i planeringen och slå likt blixten från klar himmel. Det är fortfarande en av de djärvaste och bäst genomförda flygoperationerna någonsin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar