tisdag 10 maj 2016

Miraklet vid huset Brandenburg


Utifrån stor respekt och antagligen kärlek kallades han i folkmun för Gamle Fritz och myntade antagligen därmed namnet Fritz som benämning på germaner och teutoner i största allmnänhet – d.v.s. som fritzar. Fredrik II av Preussen utgjorde kulmen av av den preussiska strävan under 1700-talet att inte bara bli en nationalstat att räkna med i Europa, utan även den främsta av tyska stater. Trots ett djupt humanistiskt intresse i botten blev han den främste av de stora preussiska kungarna med ett tungt epitet i den historiska titeln Fredrick den store.

Preussen var en mycket stram monarkistisk militärdiktatur, men konungens mottaglighet för nya tider och grepp kom att ha ett stort, alternativt inflytande inom kulturen på den annars så auktoritära maktposition han upprätthöll. Han var militärt framgångsrik, ärvde av fadern, Fredrick Vilhelm I, den främsta av professionella arméer i Europa. Han gjorde Preussen stort, lade grunden för det moderna Tysklands bildande under järnkanslern Otto von Bismarck, nästan exakt ett sekel senare. Fredrick den stores största bragd under sitt styre var också ett av hans och Preussens svåraste ögonblick, något som skulle få genklang i historien.

Två hundra år senare, under den stad den store kungen verkat i, kunde de som rörde sig i bunkerns skrymslen se tredje rikets führer sitta och stirra på porträttet av densamme monark. Det var ett ovalt standardporträtt på högkant och Adolf Hitler nästan speglade en pose Fredrick den store höll, sittandes på sned från betraktaren, tittandes ut med något vänt huvud, i Hitlers fall nästan lite ur ögonvrån. Hitler kunde sitta så under långa tider. Den som trodde att man inget kunde veta vad som rörde sig i hans förvridna skalle, trodde fel. Det går visst att avgöra Hitlers relation till Fredrick II av Preussen.


En av orsakerna till att Hitler fattade det irrationella beslutet att möta slutet i Berlin bygger nämligen på Fredrick den stores historiska erfarenheter av i princip samma fiende, ryssarna, vid Berlins portar. Gamle Fritz hade satt igång det väldiga Sjuårskriget 1756 med att han invaderade Sachsen. Det höll på att gå illa för Preussen och i början av 1762 hotades Berlin av annalkande ryska styrkor. När det såg som mörkast ut avled plötsligt kejsarinnan Elisabet I av Ryssland och hennes tyske dotterson Peter av Holstein-Gottorp* blev ny tsar, Peter III – om än bara för 6 månader innan han mördades. Peter III var preussofil och skrev genast på fredsfördrag med Fredrick I, därmed spräckte han även alliansen mot Preussen.

Situationen var därmed räddad och Preussen kunde faktiskt gå segrande ut ur kriget 1763. Händelsen har gått till historien som Miraklet vid huset Brandenburg.


Vid 1945 hade nationalsocialismen till sist blivit som en religion för vissa och Hitler såg järtecken från svunna tider. Han liknade sig själv med Fredrick den store och menade att om han bara uppehöll sig i Berlin, så skulle ödet upprepa sig. När sedan president Franklin D. Roosevelt avled den 12 april 1945, intalade Josef Goebbels honom att detta var hans mirakel vid huset Brandenburg. Nu skulle fiendens oheliga allians brytas och den slutliga segern ligga vid hand.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar