söndag 22 maj 2016

Dunkerque


Den 16 maj 1940 flög Winston Churchill till Paris. Han hade varit premiärminister i sex dagar och resan, som var långt ifrån ofarlig, d.v.s. helt i hans smak, var en respons på ett telefonsamtal dagen innan från den franske premiärministern Paul Reynaud. Den känslige fransmannen hade gråtit och dramatiskt förkunnat att – Frankrike var slaget. Churchill kunde inte acceptera detta efter enbart sex dagars strider. Med sig till Paris hade han bl.a. general Sir John Dill, ställföreträdande chef för Imperial General Staff och generalmajor Hastings Ismay, hans ställföreträdare i rollen som försvarsminister. Från Brittish Expeditionary Force, BEF, som nu var helt indelt i en desperat strid mot tyskarna i Belgien, anlände dess chef, general John Vereker, 6th Viscount Gort

Churchill blev chockad av bedrövelsen och apatin hos fransmännen. Det existerade inga initiativ. Tyskarna hade nästan helt skurit av två franska arméer och BEF med en djärv och oväntad pansarattack från Ardennerna och raka vägen mot Engelska kanalen. Churchill begärade att få veta om de strategiska, franska reserverna. De fanns inte, fick han veta. Inte heller fanns det några planer för konteranfall, försök att skära av den tyska frammarschen. Premiärminister Reynaud krävde hela tiden mera resurser från Storbritannien. Churchill kände att han måste lova ytterligare skvadroner ur Royal Air Force, RAF, för att överhuvudtaget hålla fransmännen kvar i kampen.

Lord Gort

Mitt i oredan vände sig Churchill till Lord Gort. De gick undan lite och med låg, förtrolig röst förklarade premiärministern att BEF måste förbereda sig på en evakuering från kontinenten någon gång under den närmaste framtiden. Det var ett svårt beslut med tanke på deras allierade, men det stod klart även för general Gort att fransmännen inte skulle hålla samman länge till. Det brittiska beslutet var enhälligt och hemligt, det gick stick i stäv mot tidigare föräkringar, men man kunde inte låta de bästa trupperna, den reguljära, stamanställda armén gå förlorad, inte så här.

Churchill reste tillbaka till London samma dag och kommenderade realisationen av en plan för att evakuera så mycket brittisk trupp som möjligt från kontinenten. Uppdraget gick naturligtvis till chefen för Royal Navy Dover Station, med ansvar för kanalen, viceamiral Bertram Ramsay. Försynen skulle göra gällande att förutom Ramsays specialiserade kunskaper i amfibieoperationer, så var han också hedersordförande för RNLI, Royal National Lifeboat Institution, Storbritanniens version av Svenska sjöräddningssällskapet, en organisation bildad 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Amiral Ramsay bildade en ny stab för ändamålet i underjorden, bakom Dovers vita klippor, i ett större utrymme som gick under namnet Dynamorummet och därmed angav han namnet för sitt uppdrag – Operation Dynamo.


Brittiska expeditionsarmén i Frankrike och Belgien, BEF, bestod av tre armékårer, med tio divisioner plus 1st Army Tank Brigade. Med understödjande förband innebar det sammanlagt närmare 320 000 man, 445 tanks, 2 500 artilleripjäser, 85 000 motorfordon, 420 000 ton fortskaffning, 75 000 ton ammunition, 160 000 ton bränsle. Vidare hade RAF 500 stridsflygplan i franska baser, som nu snabbt drogs tillbaka, med påföljden att ytterligare 7 000 markpersonal sällade sig till BEF: s förfogande i rollen som infanteri eller tekniker. Detta var gräddan av den brittiska armén, de var samtliga heltidsanställda, välövade soldater i sin bästa ålder. De slogs nu för allt vad tygeln höll mot en överväldigande fiende, Nazitysklands Wehrmacht, formellt ledda av en fransk generalstab som inte längre fungerade.

Lord Gort har i militärhistorien fått ta en hel del hård kritik för att han inte agerade mer aggressivt, men betänk hans situation. Han hade i princip inget ledarskap över sig, trots att han formellt måste förhålla sig till ett. Samtidigt som han manade på sitt folk att slåss som djävlar, måste han samtidigt, i hemlighet, påbörja organisationen för en evakuering. Han var tvungen att dölja detta för de franska och belgiska sambandsofficerarna i hans stab. Lord Gort hade att bestämma vilka som skulle räddas och vilka som måste stanna kvar och täcka evakueringen. På det hela taget förde man en så pass god defensiv taktik som kunde förväntas av dem under den rådande situationen. Mellan den 16 och den 21 maj trycktes BEF tillbaka, med fransmännen i söder och den lilla belgiska armén i norr, från centrum av Belgien, till kustlandskapet. Den 25 maj meddelade London tidpunkt för Operation Dynamo, två dagar senare, den 27 maj.

Amiral Ramsay

I Dover samlade amiral Ramsay snabbt samman den flotta han behövde. Sammanlagt ca 900 skepp och båtar under direkt befäl av kommendör William Tennant ombord på luftvärnskryssaren HMS Calcutta. Flottan sände hundratalet fartyg, jagare, minsvepare, fregatter, kanon-, torped- och patrullbåtar. Handelsflottan ställde passagerarbåtar, färjor och sjukhusfartyg till förfogande. Fartyg och båtar som kommit med flyktingar från Frankrike, Belgien och Nederländerna, var nu beredda att återvända för att hämta hem soldater. Så t.ex. användes 36 holländska kustgående lastbåtar som registrerats in av holländska redare i London. Dessa flatbottnade högsjöpråmar var perfekta för detta uppdrag och skulle rädda nästan 23 000 man ur häxkitteln. De holländska besättningarna ställde utan tvekan upp. Den största kontignenten flytetyg utgjordes dock av brittiska frivilliga, nästan exakt 700 av dem, och det fanns ingen gräns för varken funktion eller storlek. De flesta var fiskeskutor eller fritidsbåtar, förda av sina respektive ägare, eller tvångsrekvirerade av flottan, när ägarna inte kunde finnas. RNLI spelade här en viktig roll med deras infrastuktur och kännskap om båtbeståndet utmed kusterna. Själva sände organisationen 26 fullt utrustade räddningsbåtar över till kriget, flera av dem kom aldrig hem igen.

Den märkligaste farkosten var ett brandkårsfartyg från Southampton hamnförvaltning. Man tänkte sig att deras kraftiga vattensprutor skulle kunna bilda barriär mot tyskarnas stridsflyg. Det fartyg som skulle göra flest vändor, sju stycken, över kanalen var hjulångaren Medway Queen från Kent. Hon och hennes envisa besättning räddade 7 000 soldater. Den minsta farkosten som för egen maskin gick från England till Dunkerque var den 4.6 meter långa Tamzine, en fiskebåt med segel eller utombordare, men utan ruff. Man kan se henne idag på Imperial War Museum i London. Frivilliga anlände från hela södra England, de kom ända från Isle of Man i Irländska sjön. Kommendör Richard Pim, chef för Winston Churchills stabsrum på 10 Downing Street, begärde och fick av premiärministern personligen tillstånd att ta ledigt några dagar för att med sin egen fritidsbåt bistå under Operation Dynamo. Han gjorde så som civilist.


När flottan försökte rekvirera den vackra yachten Sundowner i Ramsgate, stötte man på patrull. Båtens ägare vägrade släppa ifrån sig den om inte han och äldste sonen fick föra den över kanalen. Ägaren var ingen annan än Charles Lightoller, en gång andrestyrman på M/S Titanic och det högsta befälet som överlevde katastrofen 1912 – balanserande på en uppochnervänd livbåt. Tillsammans med sonen Roger och sjöscouten Gerald, med kulor och krut visslande runt dem, räddade de 300 soldater från Dunkerque. Sundowner var så nerlastad med folk att den nästan kapsejsade i Ramsgates hamn när de kom tillbaka. Båten står fortfarande i hamnen, nu som museum.

Den 24 maj 1940 kommenderade Adolf Hitler halt för sina motoriserade trupper vid kanalkusten, en av de mest debatterade händelserna från andra världskriget. Den märkliga ordern gav britterna respit vad gällde tyskarnas operationer till lands. Tyskt infanteri och artilleri fortsatte sin frammarsch, men man slapp pansarets slagkraft. Meningen med führerns order var att pansartrupperna skulle få vila och istället låta Luftwaffe ta över deras roll. Hermann Göring var en stark orsak till ordern, med sin nära relation till Hitler kunde han erbjuda ett alternativ till ett problem som allt mer plågade führern. Den s.k. Halt-ordern har gett liv åt myter kring Hitlers motiv att ge den. Få militärhistoriker tror dock på att han ville ge britterna en fördel för att få dem att dra sig ur kriget. Sant är att Hitler närde såna fantasier, men ett förfarande där han välvilligt skulle ge BEF respit i stridens hetta går emot hans natur, dessutom är det ologiskt. Bättre då att krossa BEF och tvinga London ta in förlusten av deras armé. Vi talar här om ett brittiskt Stalingrad, en fruktansvärd katastrof.

Kommendör Tennant
Man glömmer lätt den interna, ofta mycket heta debatt som fördes inom den tyska armén under hela den framgångsrika invasionen av Frankrike. Tyska armén egna tvivel över den moderna, mekaniserade taktiken kom upp till ytan medan general Heinz Guderians pansar rullade fram genom norra Frankrike. Flera generaler ifrågasatte manövern, rädslan för att de allierade skulle klippa av offensiven och orsaka en tysk ficka var stor. Käbblet nådde Hitler i hans egen stab och argumenten haglade ibland på gränsen till vrede. Hitler själv deltog inte i något ställningstagande, men han tog in kritiken som kom även från olika håll inom pansartrupperna, att man var slitna och trötta, att maskineriet måste ses över och servas. Nu visste Guderian att hans trupper hade kraft nog att göra processen kort med britterna, men Hitler hade tagit intryck. Han visste i sin tur att striden inte var över bara för att BEF föll ur bilden. Mer än halva Frankrike återstod att ockupera. Så han gav order att låta pansaret vila, Guderian och den övergripande majoriteten av fältbefäl trodde inte sina ögon.

Samma dag som Operation Dynamo sattes i verket, den 27 maj, kapitulerade den belgiske kungen Leopold III med återstoden av hans armé i det lilla hörn som ännu var det fria Belgien. Åtgärden innebar att Lord Gort förlorade hela den brittiska norra flanken och måste omdistribuera sina hårt åtsatta styrkor ytterligare. Den franske amiralen Jean-Marie Charles Abrial, chef för franska flottans bas i Cherbourg, etablerade en kommunikationsstab vid Dunkerque för att bistå kommendör Tennant ute på redden. Abrial var en viktig resurs som blev en av de sista att lämna Dunkerque – även om han senare kom att jobba för Vichy. Hamnen i Dunkerque var illa åtgången av Luftwaffe, men de båda långa vattenbrytarna som omgärdade hamningången var intakta. Dessa blev nu de huvudsakliga landgångarna för större fartyg. Annars hade armén under ebb kört ut stora mängder lastbilar så långt man kunde på stränderna och sammanfogat dem med plankor, så att soldaterna kunde komma ut till båtarna även vid flod.


Det är vidare en myt att RAF lämnade BEF i sticket på stränderna. Det går alltid att föra argumentet att de kunde ha gjort mer, men RAF Fighter Command stred hårdare över Dunkerque än under mestadelen av Slaget om Storbritannien. Man förlorade 145 flygplan, varav ett 60-tal Spitfires. Under merparten av evakueringen lyckades RAF etablera dominans i luften, ett stort misslyckande för Luftwaffe. Detta skedde under skickligt ledarskap av Air Marshal Keith Park. Hade han inte lyckats med detta, hade evakueringen inte varit möjlig, för trots luftstriderna tvingades armén och flottan springa gatlopp under tyskarnas dödsförraktande luftanfall. De förlorade i sin tur 250 stridsflygplan under samma tid och plats.

Winston Churchill hade hoppats på 40-60 000 räddade soldater. Den första dagen producerade enbart 7 669 evakuerade och profetsian verkade stämma, men så tycktes kommendör Tennant och hans flotta, särskilt hans Little Ships bli varma i kläderna. Det var inte enkelt. Man hade inldeningvis samlats vid Ramsgate i England och under natten till den 27 maj stävat i konvoj till Dunkerque. De små båtarnas besättningar hade fått nödtorftig information och hjälmar hade delats ut bland dem. Det var allt, förutom välsignelser från flertalet maina präster på plats. Beroende på båtarnas stolek och beskaffenhet närmade de sig den franska kusten. Många flytetyg tjänade som matarbåtar mellan stranden och större fartyg. Andra tog emot så många de förmådde för att på egen hand och under stor fara föra dem över kanalen. Man hade tur med vädret, men det utkämpades även en sjöslag till havs. Tyska Kriegsmarine hade satt in ubåtar och Royal Navy förlorade sex jagare i strid med dessa, den franska flottan på plats tappade tre.


Scenariot på stranden var ett inferno. Tiotusentals män hade i omgångar lotsats ner till hamnen och stränderna, de marscherade ut på pirerna och de tillfälligt ihopsnickrade fordonslandgångarna för att nå de inkommande båtarna. Bakom dem, några kilometer innåt land stred deras kamrater för deras liv mot tyskarna som gjorde allt för att stänga flyktvägen. Sammantaget 40 000 brittiska soldater gick frivilligt till krigsfångenskap, bland dem samtliga sårade, som i slutet deltog aktivt i striderna i fasta positioner. Det var Churchill själv som beordrade att de sårade skulle lämnas till tyskarna, ett av hans svåraste beslut någonsin, men nödvändigt. Från luften kom tyskt stridsflyg rasande ner i hög hastighet över Dunkerque. Stukas med tjutande dyksirener släppte 500 kilos bomber mitt bland båtar och folk. När jaktplanen sprayade stränderna med sina automatkanoner exploderade människor i långa gator på marken, lemmar och köttstycken fög som projektiler genom luften. Ändå berättar flera civila vittnen från dessa dagar om soldaternas märkliga lugn när de kom för att hämta dem – de stod med vattnet upp till axlarna, som om de väntade på bussen.

The Little Ships Fleet utförde ett närmast sanslöst hjältemod under evakueringen. I sina personliga ägodelar, fiskare, sjömän, rika båtägare, alla håvade de in soldater medan bomber, granater och grovkalibrig ammunition briserade och tjöt omkring dem. Därefter styrde de hemmåt, överlastade och med slagsida, ofta ösande vatten efter att ha fått skroven penetrerade av fientlig eld. Få soldater ville gå ner från däck, rädda för att drunkna om deras farkost sjönk, utan de stod där, tysta, invirade i sina kappor eller filtar, dyngsura av väta. En sjöman beskrev båtarna som – stapplande druckna, på väg hem. Det har uppskattats att omkring 3 500 man stupade bland dem som utförde Operation Dynamo. Sammanlagt 230 fartyg och båtar gick förlorade, de flesta civila. Hur många civila frivilliga som satte livet till saknas det uppgifter på, men de var åtskilliga. 1 500 Dunkerque-bor misste livet under striderna.


Antalet räddade soldater från Dunkerque ökade stadigt fram till månadsskiftet maj-juni, för att sedan sjunka igen till den 4 juni 1940, det officiella slutdatumet för operationen. Totalt räddades 338 226 man, varav ca 150 000 franska soldater. I London trodde man knappt det var sant. Winston Churchill var så tagen av den svåra framgången att han samma dag, den 4 juni, samlade parlamentet för ett hyllningstal, som timmarna senare även framfördes på radion. Talet innefattade det idag så berömda avsnittet:

We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.


The Dunkirk Spirit blev ett begrepp som användes av britterna under hela kriget och än till våra dagar. Framför allt var det viktigt under det efterföljande slaget om Storbritannien. Dunkerque innebar att moralen höjdes betydligt, Operation Dynamo hade visat att med kampanda kunde man vinna en seger även under svåraste av ögonblick. Den fortlöpande diskussionen om det var en seger eller inte, så typisk för vår postmoderna tid, är ovidkommande. Även om den brittiska krigsmakten under sommaren 1940 genomgick ett underverk av upprustning, så behövdes det stamanställda BEF, även utan utrustning. Vi talar här om mänskliga resurser. Dessa soldater kom att utgöra stommen i den nya massarmén, de befordrades till underbefäl, underofficerare och officerare, de försågs med medaljer och de skulle delta i ledarskapet av armén som besegrade det stora mörkret.

Den 5 maj, just när gryningen bröt igenom natten, dök två ensamma, brittiska Spitfires upp över stränderna vid Dunkerque. De flög i formation, Leader and Wing Man, på låg höjd och tycktes kontrollera området där veckan innan den stora dödskampen utförts. Tyskarna togs helt med överraskning och hann inte reagera förrän de båda kaxiga planen var tillbaka över kanalen och på väg hemmåt. Leader var Air Marshall Keith Park, som sin vana trogen alltid ville se sakers förhållande på egen hand i eget plan.




Fotnoter:
Operation Dynamo var inte den enda räddningsoperationen under de här dagarna. Ytterligare två åtgärder i samma anda utfördes. Operation Cycle var en hämtningsaktion för att under mindre dramatik återföra strandsatta brittisk trupp i Le Havre, längre söderut utmed den franska kusten. Operation Ariel innebar att under sprida beskedet att hjälp fanns att tillgå i de flesta franska hamnar för att föra nödgade över kanalen. Det var i första hand rekvirerad civil hjälp som användes under Ariel, även mycket franska resurser användes. Operationen bröts när den tyska ockupationen finaliserades.

1965 skapades The Association of Dunkirk Little Ships. Eftersom flera av de deltagande båtarna, i synnerhet fritidsbåtarna, fortfarande är i drift och synnerligen välputsade i originalskick, så ansågs det en passande åtgärd. Samtliga av dem, inklusive lilla Tamzin på Imperial War Museum, för en speciell flagga – Dunkirk Jack. Det är en engelsk flagga i vitt, med rött kors, samt Dunkerques stadsvapen i mitten. Vart femte år genomförs en festlig regatta mellan Ramsgate och Dunkerque med de överlevande båtarna. Händelsen är lika populär på båda sidor av kanalen. Givetvis eskorteras de av Royal Navy, som tar på paraduniform dagen till ära.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar