lördag 9 april 2016

Tre marskalkar och det franska stålet


För Frankrike blev första världskriget ett stort trauma. Hela den nordliga delen av landet var ockuperat efter en hård och självuppoffrande strid nästan vid huvudstaden Paris portar. En bred remsa av franskt territorium, från Schweiz till Engelska kanalen, förvandlades till en stridszon ingen sett maken till i mänsklighetens historia. Industriell krigföring kolliderade med uråldrig taktik i en sista, gigantisk kraftprövning, det fruktansvärda skyttegravskriget. Enorma arealer land förstördes till oigenkännlighet och har egentligen aldrig återhämtat sig. Miljoner människor dödades.

Den franska armén tvingades lära sig det nya krigets blodiga verklighet mitt i dess väg. Man plöjde ner sin dåvarande stående styrka, samt nästan alla reserver, ett par, tre miljoner man i ett tyskt stridsanslag de i princip var helt oförberedda på. Ut ur det första halvårets katastrofer, hösten 1914, steg en ny armé fram, stridshärdad, stenhård och cynisk. I relation till den tid de verkade i och dess grymma målsättning, kanske den bästa armé man någonsin haft. Fransmännen lärde sig den nya verkligheten bättre än britterna, som dröjde länge med att omsätta en huvudsakligen kolonial polisstyrka till en modern massarmé.

Det var allt från uniformer, till vapensystem, till taktik och strategi. Mest av allt var det en fråga om inställning, om moral och stridsvilja. Det har sagts att fransmän i första hand slåss för äran och att när äran väl är överstökad, då har man svårt att förlika sig med nödvändiga resurser som plikt och djävlar anamma. Mycket i fransk militärhistoria tycks bekräfta den nedsättande beskrivningen, men det stämmer inte här, inte under första världskriget. En sak hade man redan, ett dogma kallat élan, d.v.s. hänförelse.

Joffre

Élan hade varit franska arméns ledord sedan den förödande förlusten i fransk-tyska kriget 1870. Militären hade klagat på bristande aggressivisitet mot preussarna. En ny skola skapades där initiativ, offensiv och avancemang bultades in till ett slags muskelminne för alla kadetter. Nästa krig mot le Bouche skulle vinnas genom att slå dem tidigt med överväldigande aggressivitet. Detta skapade ett aktivt och beslutsamt tänkande hos de franska militärerna. Det är dock en sak att vara mentalt förberedd, en helt annan är det att omsätta tidigare funktioner till något helt nytt och okänt. Till det krävdes militära gestalter redo att axla denna uppgift.

Fram i historien stiger tre franska generaler, senare marskalkar, som var för sig kom att betyda oerhört mycket för den franska armén metarmosfos mitt under det brinnande första världskriget. Tre mycket olika karraktärer, två av dem direkt udda i sammanhanget, endast en var detta élan och i hans fall personifierade han den. Generalerna i fråga var Joseph Joffre, den osannolike generalstabschefen, Philippe Pétain, hjälten vid Verdun, och så Ferdinand Foch, den knallhårde Maréchal Élan.

Joseph Jacques Césaire Joffre, född 1852, blev chef för den franska generalstaben, d.v.s. arméns överbefälhavare, 1911. Han blev det genom kompromiss i en uppslitande politisk och militär kamp om vem som skulle ha posten, efter det att marskalk Victor-Constant Michel fått foten då han efter bara några månader ifrågasatte generalplanen för att besegra Tyskland. Joffre var något så ovanligt som kommen ur ingenjörstrupperna, alltså varken infanteriet eller kavalleriet. Han beskrevs som en brummande morfarstyp, men med huvudet på skaft – han var ju ingenjör. Det var på hans axlar som vikten av första världskriget lades 1914. Han antog utmaningen med konstruktiv kyla.

Joffre misslyckades med att stoppa den tyska anmarschen, élan kastades ut genom fönstret, nu gällde det att rädda nationen till varje pris. Han förstod sig inte alls på den brittiske generalen John French, krävde mera stake från honom. Joffres styrka under dessa fruktansvärda veckor, när korthuset rasade och soldater stupade i tiotusental varje dag, var Human Resources, hans förmåga att välja generalerna som skulle överta ansvaret där andra fullständigt misslyckats. Hans antagligen främsta beslut kom 1916. Tyska armén satsade på ett kort, att från nordost, via det befästa området vid Verdun, till sist ge den väldiga högerkroken från Belgien en slutknorr direkt mot Paris. Parisborna kunde höra kanonerna, paniken osade i luften, då plockar Joffre fram den enda han ansåg skulle kunna göra en skillnad – det var ett märkligt, men ändå logiskt val.

Pétain

Henri Philippe Benoni Omer Joseph Pétain, född 1856, hade som överste egentligen förberett sin pension innan kriget. Han var en omtyckt lärare och bl.a. den unge Chales de Gaulle hyllade honom. Alls ingen vän av élan lärde Pétain ut teorin att främst eldkraft, tillsammans med rörlighet och topografi vinner slaget. Detta hade antagligen hindrat honom i karriären och den evige, men mycket amoröse, ungkarlen hade köpt ett hus vid kusten och införskaffat en sekatör till sin trädgård, när kriget kom. Joffre behövde allt dugligt folk han kunde få tag i och han kände Pétain bara allt för väl för att glömma honom.

Pétain avverkade snabbt ledarskapen för division och kår och blev lagom till den antagna tyska anfallet chef för franska andra armén, i mitten, framför Paris. Verdun blev hans nyckelposition och hans fallenhet för taktik skulle tjäna honom väl. Lugnt och samlat organiserade han sina trupper. Han ledde från fronten, ingav trupperna stort förtroende. Det var den franska eldkraften, det superba franska artilleriet, som vann segern vid Verdun. Under vidriga förhållanden lyckades man hålla tyskarna stången. Den franska framgången 1916 var helt och hållet Pétains förtjänst. Det blev nu aktuellt för honom att ta över hela armén när man nu bestämt sig för att avsätta den till marskalk nyss befordrade Joffre. Det blev inte så, utan i ett svajigt ögonblick gick stafettpinnen istället till general Robert Neville.

Under dessa två år av förödande strider hade han hållts i bakgrunden, Joffres gamle vän och en viktig kugge i hans försvarsfront mot tyskarna. En general på allas läppar, en hetssporre och fanatiker, en trofast ledare som sporrat reserverna och hållit Pétain om ryggen med sin nionde armé under slakten vid Verdun.

Ferdinand Jean Marie Foch, född 1851, saknade stridserfarenhet inför kriget. Precis som Pétain hade han varit en framgångsrik militärakademiker och teoretiker. Foch predikade élan i hela dess anda och mening, aggressivitet var hans rättesnöre. Han var dock ingen tyrann, utan hade soldaternas förtroende. När nu general Neville misslyckades exakt med detta och i skuggan av skyttegravskrigets slösaktiga försök till avancemang tappade greppet över sina män, så stod det klart att andra kvaliteter var nödvändiga. Pétain fick sin rättmätiga position under en kort tid, lagom för att med sitt lugn och sin reson skapa moral och, ja, élan hos soldaterna. Reson kom också tillbaka till den franska ledningen och ententens målsättningar. USA hade kommit med i kriget. En gemensam strategi för att slutligen slå Tyskland måste skapas. Pétain ansågs inte vara mannen för detta, någon mera aggressiv, men också med diplomatisk förmåga skulle nog krävas. Att Frankrike hade ledaskapet var självklart för alla.

Foch

Marskalk Foch, nu även med titeln Généralissime, blev i mars 1918 överbefälhavare över ententens styrkor i Västeuropa, så även i Italien. Det var inget direkt ledarskap, utan mer i formen av samordnare av de väldiga arméerna. Foch visade sig snabbt instrumental i nödvändigheten att bryta igenom fronten och jaga tyskarna tillbaka till varifrån de en gång kommit. Han ledde försvaret vid tyskarnas stora anfall samma sommar och lyckades utnyttja deras misslyckande till en framgångsrik motoffensiv, som sedan ledde till 100-dagarsoffensiven och krigets slut. Utan Fochs fokus och övergripande ledarskap hade det inte fungerat så väl som det till sist gjorde.

De tre marskalkarna, Joffre, Pétain och Foch, blev otroligt stora folkhjältar i Frankrike efter kriget. Foch blev också utnämnd till Fieldmarshal i den brittiska armén. Joffre drabbades vid krigsslutet av spanska sjukan och överlevde med nöd och näppe. Han fortsatte att vara en offentlig person, bl.a. som medlem i den franska akademin, han skrev faktiskt poesi och två band självbiografier. Han avled 1931. Foch hamnade i stutabåset direkt efter kriget p.g.a. sitt motstånd mot att låta tyskarna komma undan med kapitulation. Han var inte den ende militäre ledaren som ansåg att man borde ha jagat dem ända in i Tyskland och besegrat dem i grunden, både fältmarskalk Sir Douglas Haig och general John Pershing delade den uppfattningen. Foch var dock den mest uttalade. 1919 sa han att det inte var en fred man skapat, utan endast 20 år av vapenvila. Han fick rätt så när som på 63 dagar. Foch avled 1929, en mycket aktad man.

Så var det Philippe Pétain. Av de tre var han den som blev mest känd och älskad – hjälten från Verdun, marskalken som räddat Frankrike när allt såg som mörkast ut. Han fortsatte som arméns ålderman under 1920-talet i funktionen som inspektör. Han var med och grundade idén till Maginotlinjen innan han formellt gick i pension 1931, 75 år gammal. Charles de Gaulle stod honom nära hela tiden som en trogen assistent, han döpte en av sina söner efter sin hjälte och föredömme. De föll senare ut med varandra över en bok han menade att han spökskrivit åt marskalken. Under 1930-talet började Pétain göra politiska uttalanden, särskilt i militära och allmänna säkerhetsfrågor. Han anklagade regeringen för att inte ta försvaret på allvar och han gick till storms mot socialismen. Pétain började uttrycka extrema högeruppfattningar om värdet av demokratin om den endast gav socialister och liberaler politiskt utrymme.

Verdun

När andra världskriget startade flockades många kring den fortsatt vitale och stridbare Pétain. När Tyskland åter igen attackerade Frankrike och krossade allt motstånd, ställde sig Pétain upp och deklarerade sig som garanten för det fortsatt oberoende Frankrike, den s.k. Vichyregimen i södra landet. Majoriteten av fransmännen köpte inte den förklaringen och liksom Vidkun Quisling hade hjälten från Verdun sålt ut sitt fosterland för nationalsimens skull – hur man nu lyckas med det.

Pétain blev förrädare och en avskydd man. Han dömdes till döden efter kriget, men straffet omvandlades till livstids fängelse p.g.a. hans höga ålder. Han levde sina sista dagar i citadellet på Ile d’Yeu, en ö utmed Atlantkusten, utanför Vendée. Han avled 1951, 95 år gammal och begravdes i all tysthet på ön.


Även det i tysthet, president Charles de Gaulle började en bit in på sin styrestid att varje år vid Pétains födelsedag, den 24 april, lägga en enkel, röd ros på Verdunmonumentet. Det skedde tidigt om morgnarna och länge var det endast säkerhetspolisen som kände till det. Åtgärden blev en tradition bland kommande franska presidenter. Den siste som gjorde det var Jacques Chirac. Verdun är alltid Verdun i fransk militärhistoria.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar