lördag 2 april 2016

Den bruna eminensen


Martin Bormann var det närmaste Nazityskland kom till en Stalin, men utan maktövertagandet. Bormann var inte intresserad av den absoluta toppen, han förstod att utöva massiva maktbefogenheter direkt under den. På så vis var han lik Heinrich Himmler, enbart betydligt mer subtil – och mäktigare. Han var Nationalsocialistiska arbetarpartiets generalsekreterare, chef för partikansliet i Berlin, till sist med ministers grad. Han var Reichleiter, d.v.s. ställföreträdande partiledare och de facto alltid Hitlers Förste privatsekreterare, med eller utan officiell titel. Nazistpartiets gigantiska ledarskikt kallades ofta Den bruna eminensen p.g.a. uniformernas färg, Martin Bormann bar det epitetet som person.

Han var något av en sociopat, med ett gravt kriminellt förflutet, dömd för medhjälp till mord innan han blev medlem i partiet. Han var brutal, men intelligent, s.k. streetsmart. Bormann var absolut lojal mot Hitler, men kritisk och diskret våghalsig bakom hans rygg, brukade plåga Eva Braun med grova insinuationer rörande hennes privatliv med führern. De övriga gubbarna i eminensen, råbarkade alter kämpfer, älskade det och vrålade av skratt. Hitler gjorde inget för att hindra det. Hans lojalitet mot Bormann i sin tur, baserades på samma rustika relation som till de andra i eminensen. Som med Napoleon, var de hans fanjunkare, män tacksamma till honom för deras karriärer, ingen av dem med mycket högre skolning än han själv, män han kände sig trygg med. Bland dem var Bormann den mest hänsynslöse och effektivaste.


Hans bakgrund var medelklass, från dåtiden Preussen, född år 1900 i Wegeleben, dagens Sachsen-Anhalt. Familjen var uppstyckad. Fadern, posttjänsteman, avled när han var tre, två halvsyskon sedan tidigare, två blodssyskon, styvfar. Tidigt visade han tendenser mot asocialt ledarskap, översitteri, mobbing. Efter realen läste han handel inom jordbruk, studier som avbröts av värnplikt 1918. På första världskrigets sista dag anmälde han sig till artilleriet. Följdaktige blev det aldrig någon strid för Bormann, men han hölls kvar i kasern till början av 1919. Han muckade och började arbeta inom jordbruksindustrin. Han visade tydlig talang för administration och ekonomi, blev snart erbjuden plats som förman på en större lantgård i Mecklenburg.

Detta var oroliga tider i Tyskland, med hyperinflation och upplopp. På landsbyggden var man, inte utan anledning, rädd för plundring och i brist på polismakt stationerades frikårer att bevaka jordbruket. Bormann var fanatisk antikommunist och enrollerade sig i Gerhard Rossbachs kår som kassör, även stabschef. Rossbach var en hjälte från kriget i Baltikum och antagligen den som senare introducerade den bruna uniformen till nazisternas Sturmabteilung, SA, resultatet av tyska arméns lager av oanvända khakiuniformer. I samma veva engagerade sig Bormann även i en organisation för antisemitiska landägare. Det var på detta vis han lärde känna en ung själsfrände vid namn Rudolf Höss, senare ökänd kommendant i Auschwitz. I maj 1923, tillsammans med andra frikårsmedlemmar, mördade de tillsammans skolläraren Walter Kadow i en skog nära Parchim, Mecklenburg-Vorpommern. Det var en hämndaktion för Kadows påstådda förräderi mot frikårsledaren i Ruhr, Albert Leo Schlageter. Schlageter dömdes för mord och terrorism av den franska ockupationsmakten. Avrättningen skedde veckan innan mordet på Kadow. Bormann greps, men satt enbart ett år i fängelse.

Till vänster mellan Hitler och Göring

Vid frisläppandet 1925 gick Bormann med i Frontbann, den kortlevade ersättaren till SA efter att de blivit bannlysta som resultat av nazisternas misslyckade kupp i München 1923. Han engagerade sig sent i nationalsocialisterna, blev medlem 1927 i Oberweimar. Vägen till Bormanns unika position gick via den finansiella partiadministrationen. Han tog anställning på veckotidningen Der Nationalsozialist, blev därefter chefskassör för partiets Gau – delstatsdistrikt – i Thüringen. 1928 flyttade han till München för att där leda SA: s försäkringsfond. SA hade försäkringar för civilt anställda medlemmar, för att kompensera deras frånvaro efter skador vid gatustrider, något vanliga försäkringsbolag aldrig skulle göra. Detta var en nyckelposition i partiet och Bormann fick ögonen på sig som något av ett ekonomiskt geni, i en organisation i kroniskt behov av kapital. Försäkringsfonden växte i storlek och det var inte alla förmånstagare som hade anledning till ersättning. Bormann fick många, viktiga vänner.

1929 gifte han sig med Gerda Buch (1909-1946), en soldatdotter från Bodensee, med Rudolf Hess och Hitler som vittnen. Makarna Bormann skulle få 10 barn tillsammans, vilket gjorde honom till en mönsterfar i det nazistiska samhället. Det var inget enkelt äktenskap, Gerda misshandlades och Martin hade många älskarinnor.


Efter nazisternas maktövertagande 1933 omvandlades SA: s försäkringsfond till ett generellt, statligt försäkringsbolag. Bormanns intresse för verksamheten falnade och han sökte ny tjänst i partiet. Han snappades upp av Hess, ställföreträdande führer, och blev dennes stabschef. Han blev också Hess: s personlige sekreterare. Hess ansvarade för partiets uppbyggnad, både interna frågor som relationen med staten. I likhet med statsbärande socialistiska partier världen över, skapade nazisterna en parallell organisation till staten, ett skuggsamhälle. Från kommunal nivå, via delstaterna och upp till federal styrning i Berlin, hade nazisterna motsvarande organisation vid förvaltningarnas sida. Det var i skapandet av denna organisation som Bormann gjorde sin karriär. Precis som Stalin i det ryska kommunistpartiet, byggde han sin makt på att kontrollera partibyråkratin. 1935 sattes han att överse Hitlers utveckling av sin fastighet på Obersalzberg, hela renoveringen, köp av nytt land och nybyggnationer av annex.

Bormann blev snabbt oumbärlig för Hitler. Han mejslade sig in som führerns privatsekreterare, fick ansvaret för hans ekonomi, som var en väl förborgad statshemlighet, kontroll över hans stab, tjänstetillsättningar, löner. Det märktes snart hos omgivningen att det inte var mycket som gick Bormann förbi i kontakten med führern. 1938 gavs han status som alter kämpfer, gammal kämpe, d.v.s. Hitlers allra närmaste sekt. Han blev deras ledare.


Det var aldrig så att Bormann behövde flexa sina ambitioner efter detta. Han visste allt det führern visste, han visste mer än vad personen Hitler kände till. Bormanns makt var en mörk skugga och även i krigsmakten talades det allt mer i termer som: Bormann har sagt, enligt Bormann, det sägs att Bormann ... Även om män som Heinrich Himmler, Hermann Göring och många av de allra högsta generalerna var mäktiga personer i sig, så var de också partimedlemmar och det var där Bormann kom in. De flesta avskydde honom, denne brute till man, som likt en rottweiler passade vid führerns fötter. Även om det var känt att Hitler ibland officiellt tillrättavisade honom, eller rent av retade honom, så var det aldrig tvivel om lojaliteten mellan dem. Bormann påminde om den gamla relationen med Ernst Röhm, en annan brutal sälle, en vänskap som slutade mycket tragiskt och som skakade Hitler i grunden. Ingen kunde se att något liknande kunde hända här, då Bormann aldrig önskade mer än det han nu hade.

Med krigets början ökade dessutom hans inflytande och makt i kapp med att Hitler ägnade allt mer tid med generalerna. Führern lade över mycket civilt ansvar på Bormann. Han blev nu en person som inte kunde undvikas i något sammanhang och en ständig kamp uppkom mellan partikansliet och de olika ministrarna. En person som led svårast under Bormann var rustningsministern Albert Speer. I hans fall var motsättningen även personlig, då Bormann betraktade Speer som ett hot mot hans speciella relation till Hitler. Man fick inte bli führern för närgången om man inte tillhörde den allra innersta kretsen. Bland nazistiska övergrepp som bär Bormanns namn var bland annat utrensningen av den kristna kyrkan. Som ateist såg han det som sin roll att om möjligt utradera religion som helhet. Ett annat var beslutet att inkorporera slaverna i begreppet undermänniskor. Bristen på Hitlers hand i nästan alla frågor ersattes istället av Bormanns underskrift. Hela den slutliga lösningen av den judiska frågan, från Wannsee till Adolf Eichmann, var signerad av honom i führerns ställe.


När slutet väl kom förljde Bormann sin führer ner i bunkern under Riksdagskansliet i Berlin. Det var uppenbart att han inte gillade det, han försökte flera gånger få führern att lämna den dömda staden. Istället blev han de facto bunkerns ledare. Han vakade som en hök över samtliga händelser, stod orörlig bakom Hitler under konferenserna med militären, ursäktade führern efter hans värsta utbrott. Tillsammans med Josef Goebbels bevittnade han Hitlers äktenskap med Eva Braun. Under mindre än 24 timmar blev han tvungen att visa henne respekt, som frau Hitler. I hennes ögon var det en stor triumf. Han lämnade inte bunkern förrän efter Hitlers självmord den 30 april 1945. Enligt vittnesmål flydde han i en liten grupp bl.a. med SS-doktorn Ludwig Stumpfegger. Bormann bar på Hitlers testamenten, både hans personliga och det politiska. Senare angav ledaren för Hitler Jugend, Arthur Axmann att han sett Bormann och Stumpfegger döda på en bro över en av Berlins bangårdar. En pensionerad brevbärare, Albert Krumnow, hävdade efter kriget att han av ryssarna beordrades att begrava två kroppar invid järnvägsstationen i Lehrter den 8 maj 1945. En av kropparna var Martin Bormann. Sovjetunionen har aldrig kommenterat detta, eller eventuellt några egna fynd rörande Bormanns öde.

Martin Bormann dömdes i sin frånvaro till döden i Nürnbergrättegångarna. Mycket p.g.a. av hans skugglika närvaro i den nazistiska hierarkin, så har han stått i centrum av flera konspirationsteorier rörande Hitlers flykt från Berlin. Det skall ha varit Bormanns förtjänst, eller så var det han som flydde i Hitlers ställe, i syfte att bygga det fjärde riket. Det finns inga som helst bevis för något av detta.


Den 7 december 1972, hittade några byggjobbare kvarlevor av människor begravda nära Lehrters station i dåvarande Västberlin. Tyska myndigheter identifierade skeletten och kranierna som tillhörande Bormann och doktor Stumpfegger. Dödsorsak skulle i båda fallen vara förgiftning via cyanidkapsel i munnen. Stumpfegger hade rådgivit Hitler i just den saken*, samt avlivat hans hund, Blondie, på samma sätt. 1973 utfördes en rekonstruktion av kraniernas ansikten, som ytterligare styrkte Bormanns identitet. 1998 gjordes till sist en DNA-analys med hjälp av barnen Bormann och den visade klart att det var hans stoft man funnit. Tyska myndigheter dödsförklarade honom slutligen 1999 och hans aska ströddes i Östersjön den 16 augusti samma år.



* Hitler ville vara absolut säker på dödlig utgång vid sitt självmord. Han hade ju erfarit åtskilliga misslyckade försök bland sina medarbetare under sin karriär. Doktor Stumpfegger förklarade cyanidens snabba effekt och hunden Blondie användes som försökskanin inför führerns åsyn. Vid makarna Hitlers självmord tog först Eva en cyanidkapsel, bet i den varvid hennes man sköt henne i hjärtat med en pistol. Direkt därefter bet han själv i en kapsel samtidigt som han direkt därefter sköt sig i huvudet med samma pistol. Även om skotten inte tog, vilket var fullt möjligt, skulle döden ändå inträda snabbt, allt enligt doktorns ordination.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar