torsdag 17 mars 2016

Välvillig fanflykt


Det var februari 1945, sista krigsåret, och bakom ratten på en Kübelwagen körde överstelöjtnanten vid Luftwaffe, Josef Ritter von Gadolla, genom ett nattmörkt Thüringen på väg till sitt nya kommando. Den fyrtioåttaårige tidigare infanteristen och alpjägaren från Graz i Österrike hade fått i uppdrag att ta befälet över försvaret av staden Gotha mot de snart anstormande amerikanska styrkorna. I bröstfickan till sin uniform brände brevet från självaste Führern, med ordalydelser som Festung Gotha i den verklighetsfrämmande retoriken. Thüringens ökände gauliter, den tidigare ställföreträdande rustningsministern Fritz Sauckel, hade dessutom sina ogillande ögon på honom. 

von Gadolla hade varit för gammal att bli stridspilot, så när det nya kriget började blev han stridslednings- och stabsofficer i flygvapnet istället. Han var av italiensk, nobel familjebörd, hans mor hade varit en fanatisk polsk katolik, så sann till sin bakgrund var von Gadolla en djupt religiös man. Han hade tagit sitt nya befäl med tacksamhet, chansen att komma bort från den instängda staben, med alla alla generalerna och partiledarna. von Gadolla hatade nazisterna, han betraktade dem som barbarer från norr och nu hade han plötsligt möjligheten att styra över sitt öde. Överstelöjtnanten vid Luftwaffe hade för avsikt att kapitulera med sitt befäl och rädda Gotha, rädda livet på sina män. Kriget var över, det var bara en fråga om att ta det till sig eller inte*.

von Gadolla

Han körde genom natten eftersom inte ens en litet måltavla som han kunde färdas dagtid längre. Luften var full av amerikanskt attackflyg, som i jättelika formeringar vrålade över landskapet på låg höjd, så att träden buktade sig, på jakt efter något lämpligt att skjuta bort. von Gadolla, om någon, visste om detta bara allt för väl. Borta i väster, endast några veckor bort, vältade sig Pattons tredje armé framåt, i själva verket elitdivisionen 4th Armored, rakt mot Gotha. Thüringen var viktig för det allt trängre och längsmala Nazityskland. Hitler hade identifierat delstaten som Tysklands veka midja, här kunde fienden klippa nationen i två delar. Det fick bara inte hända, som om von Gadolla brydde sig. Han skulle göra sig fri och ta tusentals oskyldiga med sig.

Uppbyggnaden av det lokala försvaret av Nazityskland var en separat organisation från den reguljära krigsmakten och involverande delstats- och kommunadministration, med nazistpartiet som skuggförvaltning. Varför han, en flygvapenofficer, var chef berodde på att luftvärnet var centralt organisationen, bemannat av frivilliga, ledda av f.d. aktiva soldater och befälhavare från det vapenslaget. Luftvärn kunde även fungera som pansarvärn och artilleri. Fotfolket bestod huvudsakligen av Volkssturm, hemvärnet, men även frivilliga, ibland även utkommenderade civila, t.ex. Hitlerjugend, för fältarbeten. von Gadolla ersatte i sin nya tjänst en överste ur Luftwaffe, von Reckow, och han hade ett par, tre tusen man till sitt förfogande. Han fortsatte, som om ingenting hade hänt, arbetet med att befästa landskapet direkt väster om Gotha. Detta gjordes för att upprätthålla en vision av motståndsvilja, samt att hålla folket sysselsatta. Hans ställföreträdare, major Graf Heinrich zu Brandis, var den förste von Gadolla talade klarspråk med och han var helt med på noterna.

Gotha

Det existerade två större militära installationer i Gotha. I en gammal porslinsfabrik höll Waffen-SS en underhållsdepå, bemannad av kronvrak, d.v.s. sårade SS-soldater. Dessa utgjorde inget hot mot befälhavarens defaitistiska planer. Annat var det med en kapten ur Luftwaffe, Erich Wendler, tillförordnad chef för en ungersk pilotskola belägen på ett mindre flygfält utanför staden. Han hade inte för avsikt att lyda order från von Gadolla, utan fullföljde sitt uppdrag att spränga flygfältet. Under en månads tid patrullerades fältet, med fientlig attityd, av ungerska flygtekniker innan uppdraget fullföljdes. Däremot slog Wendler inget larm uppåt i hierarkien. Hans åtgärd var ett resultat av de order om brända jordens taktik, en del i Hitlers s.k. Nero-order, som även von Gadolla hade erhållit. Dessa satte ytterligare press på hans planer.

En försvarskommitté hade enligt stående order etablerats i staden. Den bestod bl.a. av borgmästaren Fritz Schmidt, den nazistiske kretsledaren Wilhelm Busch och generalmajoren vid polisen, tillika SS-Obergruppenführer Paul Hennicke. von Gadolla hade närmat sig dem försiktigt, men med amerikanernas övergång av Rhen hade han lyckats få dem på sin sida, vilket var en unik bedrift. De flesta tyska städer och kommuner valde att förhålla sig neutrala i slutet, men detta skedde som regel när de ställdes inför faktum, att fienden stod vid stadsmuren. De lokala politikerna och tjänstemännen hade ställts mellan sitt ansvar som civilförsvarspliktiga och nazisternas Führerbefehl. När allt var slut flydde som regel nazisterna långt innan det verkligen var akut. von Gadolla hade lyckats i ett tidigt skede få till en hemlig överenskommelse med både parti och SS om kapitulation i syfte att rädda liv.

Ung med hustru

Problemet var det sönderfallande tyska systemet. Ju längre tiden gick, desto fler lokala fanatiker som skulle kunna göra skada. Staden Gotha måste upprätthålla ordningen medan samhället rasade samman omkring dem. En väsentlig stressfaktor infann sig i början av april 1945, då retirerande, eller flyende, tyska förband drog förbi i allt större antal. Gotha ställde givetvis sjukvård och fortskaffning till förfogande under ständigt ökande tryck, samtidigt som de hävdade sin oberoende försvarsorganisation. von Gadolla hänvisade enkommande befälhavare med sina enheter till den reguljära armén. Ännu så länge var det ingen som motsade detta, det var fortfarande en regelrätt order. Samtidigt ökade de allierades aktiviteter i luften och stadens militära installationer bombades. Antalet röda kors och vita skynken på taken tilläts i allt större antal, vilket givetvis utgjorde ett problem. Den helt bisarra frågan i sammanhanget var – skulle amerikanerna hinna hit i tid?

Den 3 april ljöd sirenerna över staden. Rapporterna talade om amerikanska pansarstyrkor enbart några mil bort. Striderna kunde höras i horisonten. Försvarkommittén gav tillstånd till von Gadolla att tillsammans med finansborgarrådet Dr. Georg-Heinrich Sandrock fara till fronten i en bil med vit flagg. De kom inte långt, i samhället Brühl, strax nordost om Gotha, stötte man på en vägspärr upprättad av Waffen-SS. von Gadolla argumenterade sanningsenligt, att han på uppdrag av försvarskommittén i Gotha ämnade få till en skonsam övergång hos fienden. Huvudsaken var att Gotha strippats på hela sitt brandvärn, vilket var sant. Därmed var staden chanslös. Han nämnde dock aldrig SS-Obergruppenführer Hennickes position. Befälhavaren för spärren lät dem återvända, med en skarp varning – försök det där igen och vi skjuter er. Vid återkomsten med rapport dröjde det inte länge förrän ledarskiktet i staden, Schmidt, Busch och Hennicke flydde med familjer och ägodelar, de hade givetvis förberett detta.

Gotha ur ett amerikanskt bombsikte

Finansborgarrådet Sandrock, som i praktiken var ställföreträdande borgmästare, försvann även han. Ingen vet vad som hände honom, om han föll offer i kriget, begick självmord eller sköts av SS. von Gadolla var nu ensam i ledningen och goda råd var dyra. Han hotades direkt med avrättning av en officer ur Waffen-SS, vars illa åtgångna enhet hovrade i staden, när det gick upp för denne att von Gadolla kommenderat sina hemvärnsmän att bemanna sina positioner, men stå tillbaka. von Gadolla beordrade även samtliga reguljära förband ut ur staden. Antagligen räddade det honom eftersom åtgärden låg inom ramen för hans mandat. Soldater lyder order och så långt fungerade det. Med detta reste staden Gotha allmän vit flagg. Lakan hängdes ut från nästan varje fönster, eller spändes ut över taken, samtliga hemvärnsenheter och luftvärnsförband såg till att ha vita flaggor till hands.

Spridda enheter ur reguljära SS, som lydde Berlin enbart, dök så upp och började infiltrera staden för ta ner allt det vita. Den obehagliga frågan om staden skulle göra motstånd med sin vapenmakt, polis och hemvärn, gjorde sig påmind. På kvällen, fortfarande den 3 april, lämnade von Gadolla igen i bil, den här gången tillsammans med näste man i stadsledningen, en stadsarkitekt vid namn Müller-Kirschenbauer. Chaufför var en Ernst Rudolph. De körde nu med stor försiktighet genom striden, i motsatt riktning från retirerande tyska soldater i ett regn av amerikansk artillerield. Efter att ha avverkat två kilometer, under en tid då von Gadolla sårades av splitter i halsen, såg de soldater framför sig i mer ordnade förhållanden. I tron att det var amerikaner körde de fram, men det visade sig vara manskap ur en luftvärnsbataljon, som kom från Gotha och kände till von Godolla och hans syften.


De greps och ställdes inför två fanatiska löjtnanter som enklagade dem för fanflykt. Trots det upphetsade läget, med strider omkring dem, propsade de båda officerna att köra von Gadolla till Weimar för krigsrätt. Endast chauffören fick återvända. Medan flygsoldater körde den arresterade överstelöjtnanten väntade Gotha-borna på sitt öde. På förmiddagen den 4 april nådde enheter ur amerikanska 4: pansardivisionen fram till Gothas närhet. Staden hade utsatts för artillerield. En ny expedition för kapitulation planerades och en ung byråkrat, Günther Ewald, valdes att leda försöket. De behövde aldrig det. På kvällen anlände en tillfångatagen tysk officer tillsammans med amerikaner i jeepar och förhandlingar inleddes. Den natten avdelades flygbombningarna över Gotha till Nordhausen i norr istället.

I Weimar dömdes samtidigt överstelöjtnant Josef Ritter von Gadolla till döden i en rättsvidrig folkdomstol, snarare än krigsrätt. Müller-Kirschenbauer benådades, då man trodde på hans lögner att han försökt avstyra von Gadollas förräderi, han var ju partimedlem. Sin sista stund i livet tillbringade officeren från Österrike tillsammans med en präst, Leo Schramm, som var protestant, men som ändå hörde hans syndernas förlåtelse och gav honom sista smörjelsen enligt katolsk sed. Tillsammans gick de ut på fängelsets gård vid klockan sju på morgonen, den 5 april. Allt var i upplösningen, fängelset släppte ut sina intagna för att skona dem, dånet från kanoner och attackflyg hördes överallt. von Gadolla nekade ögonbindel och stirrade istället in i mynningarna till de ihoprafsade hemvärnsmän som nu sköt ihjäl honom.

Staden Gotha reste nyligen en minnessten till Josef von Gadollas ära, ett torg har varit uppkallad efter honom sedan tidigare, mannen som räddade staden undan förstörelse, räddade livet på tusentals människor och pliktade med sitt liv för detta.



 * Överstelöjtnant von Gadolla hade hörts av Gestapo i samband med attentatet mot Hitler den 20 juli 1944, angående hans samröre med general Erwin von Witzleben. Några bevis för hans eventuella deltagande kunde inte presenteras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar