onsdag 30 mars 2016

Trumans batteri


President Franklin D. Roosevelt avled den 12 april 1945. Hans vicepresident hade motvilligt och mer eller mindre under tvång innehaft sin position i drygt två månader. Harry S. Truman (1884-1972) var i chock när han i Vita huset svor presidenteden. Han, allra minst, men även samtliga omkring honom i rummet, hade inte kunnat ana, än mindre föredra, att han skulle stå där en dag, som USA: s trettiotredje president. Han kysste bibeln han svurit över* och erkände inför de församlade, sitt kabinett, att de inte skulle förvänta sig allt för mycket av honom. Andra världskriget rasade fortfarande och det såg inte bra ut. Historien skulle visa motsatsen.

Harry Truman brukade säga att hans ledarskap formades av hans tid i armén. Han hade i sin ungdom velat söka till West Point, men hans ögon var för svaga. Han var blind som en fladdermus utan sina glasögon, enligt honom. Han fick inte gå i college, eller universitet heller. Truman var bondson och faderns affärer hade kraschat, det fanns inga pengar till utbildning. Flit och envishet hade han sedan barndomen, trots en kortväxt och vek framtoning – det var något av en sissy över honom, sa man.  Genom att lära sig bokstäverna på syntestet utantill kvalificerade han till National Guard.


Independence, Missouri, Trumans hemstad, satte upp ett batteri, artillerispråk för kompani. Truman och hans kamrater övade med gamla pjäser, sällan med ammunition. Han gick inför detta som med bankjobbet i det civila, med entusiasm och förmåga. Truman var ansedd som en av de bästa av soldaterna. I verkliga livet hjälpte det inte, hans affärer gick omkull och allt hade kunnat gå riktigt illa om inte USA gått med i det stora kriget i Europa 1917. Missouris National Guard satte upp sina federala förband och så gjorde också Independence. Artilleriet skulle gå i strid. Kamraterna röstade, enligt amerikansk tradition, fram sina officerare och Truman skulle bli löjtnant.

Truman sändes till Camp Doniphan, Fort Sill**, Oklahoma, för officersträning. Han var 33 år gammal och i praktiken blind på ena ögat, men gick igenom utbildningen med flying colors. Väl i Frankrike befordrades han till kapten och chef över sina Missouri Boys, Battery D, 1st Battalion, 129th Field Artillery Regiment, 60th Brigade, 35th US Infantry Division.


Det amerikanska artilleriet tog inga pjäser med sig till Frankrike. Förutom handeldvapen var det Frankrike som utrustade amerikanerna. Artilleristerna utbildades i högre grad än infanteri och kavalleri av fransmännen och med franska pjäser. Det innebar att kapten Truman ingick i den första generationen av den amerikanska artilleriutvecklingen som slutligen skulle göra deras fältartilleri till det bästa världen någonsin skådat. Under första världskriget var Frankrike kungar av artilleritoppen. De hade den hårda vägen utvecklat en redan innan aggressivt och lättrörligt fältartilleri till skyttegravarnas skräck vad gällde träffsäkerhet och uthållighet. Deras pjäser var de bästa och väl anpassade till de extrema förhållandena på västfronten. De amerikanska artilleristerna lyssnade uppmärksammat, mer så än vad kanske general John Pershing, deras överbefälhavare, önskade.

Truman erkände i brev hem till sin älskade Bess, kallad av honom för Boss, den enda kvinna han någonsin skulle umgås intimt med i livet, att han kände sig hopplöst oerfaren och framförallt fruktansvärt rädd. Detta visade han inte inför sina män, för dem var han en hård disciplinryttare som de trodde skulle bryta ihop inför första skott. Truman, som aldrig ens varit i ett slagsmål, utan spelat piano större delen av sin barndom, hade mycket att bevisa, inte minst för sig själv. Dock, det finns ett foto från hans ID-kort, där han tagit av sig glasögonen. Där syns tydligt något annat i det magra ansiktet, en fast beslutsamhet och hård attityd. Truman var redo inombords, han skulle för allt i livet inte misslyckas, inte med detta. Nu handlade det om liv och död.


Battry D fick sitt elddop i Vosgesbergen i september 1918. Efter gruppering i hällregn drabbades man plötsligt av tysk artillerield, en del i ett anfall. De ovana männen greps av panik, Truman kastades av sin häst och fick söka sina glasögon innan han samlat sig. Marscherande mot de flyende männen, med ansiktet nersmetad med lera och pistolen i handen, vrålade han till dem: Fucking cocksuckers, tillbaka till era positioner, era fega kräk, annars blåser jag huvet av er allihop, eller något i den stilen. Männen stannade tvärt, den tidigare så religiöse lille mannen med glasögon, hade förvandlats till en livsfarlig stridsmaskin. De gjorde som han sa, kapten Truman tog tillfället i akt att med fast hand omdirigera batteriet – framåt – under fortsatt beskjutning och var första batteri i regementet att besvara elden. Från denna stund var hans ledarskap självklart och något hans mannar klamrade fast sig vid.

Kort därefter, den 26 september, inför öppningen för den stora Meuse-Argonneoffensiven, grupperade man med svårighet i den totalförstörda tidigare stridszonen, vid samhället Cheppy, bland gamla skyttegravar, där stanken av lik fortfarande var påträngande och stelkramp var ett återkommande problem. Man hade att understödja infanteriets avancemang och kapten Truman följde sina eldledare framåt för att kommendera elden på plats. Morgonen efter, den 27: e, iakttog man ett fientligt batteri som höll på att gruppera. Tyskarna riktade sina pjäser i riktning grannen, 28: e infanteridivisionen. Trots att Trumans order var begränsad till 35: e divisionens operationsområde, kommenderade han sitt batteri klart för eldgivning mot de koordinater de fick av honom. Han lät vänta tills tyskarna ledde bort hästspannen, därefter gav han eld. Hans gärning förstörde helt det tyska batteriet, som utan hästarna inte kunde dra ut pjäserna. Han sparade dessutom granndivisionen en blodig överraskning, men fick själv en ordentlig åthutning av sin regementschef. Något mer hände inte, Truman var en hjälte hädanefter.


Under två månader skulle Battery D kämpa sig framåt efter en allt mer undanflyende fiende. Vid ett tillfälle understödde man, utan att reflektera över det, en överste George S. Pattons pansarbrigad i strid. Händelsen skulle få ett historiskt eftermäle med tanke på den senare relationen mellan president Truman och general Patton. Batteriet tillhörde de sista artillerienheterna som avlossade skott på stilleståndsdagen den 11 november 1918.

Trumans batteri hade inte förlorat en enda stupad. De drygt hundra männen kom hem mer eller mindre helskinnade, några med mindre skador. De gav honom en stor porslinskopp med flera handtag, en s.k. loving cup, med förbandsnummer och tidpunkter inristade. Den skulle för alltid stå centralt i det Trumanska hemmet. Han var nu en aktad man hemma i Independens, Missouri, lutade sig tungt mot sina gamla frontkamrater. Han var en ansedd ledartyp, en sån som folk gärna röstar på i allmänna val.




* Egentligen behöver inte vicepresidenten svära eden i den händelse presidenten faller ifrån. Presidentens ed gäller för båda. Vicepresidenten skall stå redo 24/7 för detta ögonblick, jobbet är s. a. s. redan hans.


** Fort Sill är också US Army Field Artillery School, tillika marinkårens motsvarighet. Under utbildningen drev han skolans kaffeteria tillsammans med Edward Jacobson, en ung man från New York och blivande affärspartner. De gjorde mer än 10 000 dollar i vinst på några månader. Han träffade också James D. Pendergast från Kansas City, brorson till Thomas Tom Pendergast, Missouris starke man och Democratic Machine, mannen som skulle göra Truman till lokal politiker och senator i Washington.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar