tisdag 15 mars 2016

Rysk-japanska kriget


Det här var ett kolonialkrig som rasade mellan åren 1904 till 1905. Två asiatiska stormakter, en gammal, Ryssland, och en ny, Japan. Två gåtfulla monarkier som brakade samman huvudsakligen på Liadonghalvön i nordöstra Kina, med staden Mukden (Shenyan), hamnstaden Port Arthur, man slogs också på det omgivande Gula havet, samt i vattnen kring den Koreanska halvön. Kriget handlade om geografiska ambitioner som kolliderade. Japans ockupation av Korea efter segern i det första kinesisk-japanska kriget 1894-95 hotade Rysslands behov att i öster göra något åt sitt evigt återkommande problem – permanent farbara hamnar. Den enda riktiga hamnen i öster, Vladivostok, blev ofta isolerad av packis.

Med ett kraftigt försvagat Kina tog man chanser på båda håll. Japans expansion västerut från Korea kolliderade därmed med Rysslands förflyttningar söderut, mot Port Arthur. Fruktlösa förhandlingar mellan dem hade pågått i nästan tio år.


Japan hade förutom Korea tagit Liadong, Mukden och Port Arthur under kriget mot Kina, men lämnat det tillbaka efter påtryckningar från Ryssland, Tyskland och Frankrike. Ryssland erhöll därefter båda positionerna genom leasing av Liadonghalvön under 25 år, bl.a. i syfte att anlägga ett stickspår från Transsibiriska järnvägen till Port Arthur. Detta kunde bl.a. göras som ett resultat av det kinesisk-nationalistiska Boxarupproret 1899-1901, då St Petersburg lyckades framställa sig i bättre dager än västmakterna och Japan. Japan protesterade mot uppgörelsen och fick medhåll av Storbritannien, som nu lierade sig med varandra. Japan behövde bygga vidare på sin flotta och världens största sjömakt kom nu till god hjälp. Fyra nya japanska slagskepp lät sig byggas på brittiska varv. Samtidigt förlade Ryssland 150 000 soldater mellan Mukden och Port Arthur, de skulle komma att bli fler.

Rysk-japanska kriget har kallats ett preludium till första världskriget. Det stämmer på så vis att det fanns mycket att lära för världsmilitarismen i 1900-talets inledning, om man förmådde att se med öppna ögon. Militärtekniskt var detta krig helt i fas med 1914 års krigsöppning. Handeldvapen, kulsprutor, artilleri var desamma. Till havs hade den s.k. Dreadnaught, pansarslagskeppet, slagit igenom. De skulle växa till sig betydligt under de kommande tio åren, men strategi och taktik hade definitivt satt sig. Det som saknades var flygplan, ännu vid den tiden en närmast dagsaktuell företeelse. Däremot hade man tillgång till spaningsballonger. Ändå blev det rysk-japanska kriget ett påfallande rörligt krig, trots att skyttegravar också användes. Kanske skall man här tillägna de två kombatanternas gamla militärdoktriner en tanke. Gammal rysk traditionell, kavalleristisk framåtanda mot japansk Bushido. Det var två militärt aggressiva kulturer, med begränsad inlevelse för det enskilda livet, som konfronterades.


Med reserver i Sibirien och Manchuriet kunde amiral Jevgenij Aleksejev*, rysk befälhavare i öster, totalt räkna mellan en halv- och en miljon man till sitt förfogande. Chef för den ryska flottans slagskeppsskvadron i Stilla havet, otillräcklig för sitt ändamål och nu förlagd i Port Arthur, var viceamiral Stepan Makarov. De japanska marktrupperna avdelade för en ny invasion, inte fullt en halv miljon man, stod under markisen och fältmarskalken Oyjama Iwao, en av grundarna till den moderna japanska armén. Flottan leddes av marinchefen själv, en s.k. gensui, eller marskalk-amiral, Heihachiro Togo, en f.d. samurai som utbildats till sjökrigare i England. Japan hade de mindre, men modernare trupperna. Deras krigsmakt var ung och samtliga generals- och amiralspersoner hade deltagit i dess uppbyggnaden. De var kunniga, hungriga, nytänkande och de kände sina styrkor mycket väl. Både den blivande amiralen Isoroku Yamamoto och generalen Hideki Tojo tog sina militära examina lagom till rysk-japanska kriget. Som ung löjtnant förlorade Yamamoto två fingrar på vänster hand i strid.

En som däremot var mitt i karriären var den ståtlige överstelöjtnanten från Finland, Gustav Mannerheim. Han lämnade frivilligt Chavalliergardet i St Petersburg för att bli motsvarande bataljonschef i 52: a dragonregementet Nezhin. Han befordrades senare till överste för kompetens och mod under de kommande striderna och skulle komma att leda irreguljära enheter på spionuppdrag. Den väldiga ryska armén hade, liksom deras flotta, inlett en modernisering sedan slutet av 1800-talet. Den var dock fortfarande reaktionär och i många delar direkt efterbliven, något de skulle lida av även tio år senare. P.g.a. arméns väldiga omfång var soldaterna illa utbildade. Endast ett fåtal elitförband höll internationell standard**, särskilt då innom det närmast heliga kavalleriet. För att bedriva krig nästan på andra sidan jordklotet vilade Ryssland tungt mot Transsibiriska järnvägen. Den fortfarande huvudsakligen enkelspåriga trafiken var en akilleshäl och skulle visa sig oförmögen att leva upp till de tvingande behov en massarmé i början av 1900-talet hade.

Port Arthur

Japan vilade däremot inte på hanen. Timmarna innan deras officiella krigsförklaring den 8 februari 1904, anföll flottan sin ryska motpart, ankrad i Port Arthur. Detta var klassisk japansk taktik. Tsar Nikolaj II var chockad, han hade blivit intalad av Stavka, generalstaben, att Japan inte skulle slåss. Ryssarna försökte protestera internationellt, men Japan använde Rysslands obefintliga krigsförklaring 1809 mot Sverige som förevändning och inget kom ut av ryssarnas diplomati. Försummelsen skulle kosta Ryssland mycket dyrt och deras egna krigsförklaring mot Japan kom först åtta dagar senare, vilket säger en hel del om sitautionen i St Petersburg. Läget var med ens svårt för ryssarna. Port Arthur var en formidabel fästning och marinbas, men för att kunna göra skillnad måste man kontrollera Gula havet och passagen ut förbi Korea. Detta hade japanerna för avsikt att hindra och de lyckades med detta från första stund. Med huvudsakligen jagare och torpedbåtar gjorde man djärva manövrer mot Port Arthur och lyckades sänka två av de tyngsta, ryska örlogsfartygen. Även om ryssarna kunde försvara sig i hamnen, hade de förlorat initiativet. I den uppkomna striden stupade amiral Makarov.

Den ryska flottan försökte bryta sig ut ur Gula havet och med sex slagskepp, under ledning av amiral Wilgelm Witgeft, gick man till anfall mot japanerna. Det var hopplöst och enda anledningen till att ryska flottan kom så pass lätt undan var att japanerna visste att tsaren kallat ut Östersjöflottan för en räddningsexpedition. Vad som såg ut som en japansk försiktighetsåtgärd, kunde lika gärna uppfattas som gillrandet av en betydligt större fälla. Utskeppningen av Östersjöflottan skulle dock ta en lång tid. Den drogs samman under amiral Zinovij Rozjesvenskij i lettiska Liepaja, men kom inte iväg förrän i november, ett fullständigt och fatalt misslyckande***.


Med Port Arthur engagerat kunde japanska armén åter landstiga på den koreanska halvöns sydliga kust, vid Inchon. Man intog Seol kort därefter och resten av Korea var återerövrat på mindre än två månader. Japanerna marscherade snabbt i nordostlig riktning, över Yalufloden, in i Liadong och Manchuriet. Ryssarna var inte förberedda och den gällande trenden under hela kriget, ett offensivt Japan mot ett defensivt Ryssland etablerades för resten av kriget. Ryssarna grävde ner sig och de japanska förlusterna ökade. I början av april 1904 var Port Arthur inringat både från land och från sjöss. Striderna om hamnstaden blev hårda, så också försöken av ryska trupper att från norr bryta belägringen. I augusti retirerade de ryska styrkorna norrut, till Mukden. Port Arthur var nu helt isolerat och garnisonen, under general Anatolij Stessel, gjorde vad han kunde under den kommande hösten.

Port Arthur kapitulerade den 2 januari 1905. General Stessel fattade beslutet utifrån ett hopplöst läge utan att konsolidera vare sig generalstaben eller tsaren. Efter att ha släppts ut ur fångenskap efter kriget ställdes han inför rysk krigsrätt 1908 och dömdes till döden. Domen ändrades till tio års fängelse. Senare benådades han av en pinsam tsar och tjänstgjorde i armén under första världskriget till sin död av naturliga orsaker 1915. Den Manchuriska vintern hade lagt sorti på striderna, men med Port Arthurs fall vände sig japanerna norrut och rörde sig mot Mukden. De visste att de måste slå den ryska armén i Manchuriet innan ytterligare förstärkningar anlände visa järnväg västerifrån. Vid slaget vid Sandepu, 25-29 januari, lyckades ryska trupper under den finländske generalen Oscar Gripenberg nästan bryta igenom japanernas front, men hindrades av försiktig, rysk taktik.


En månad senare utspelades den största landdrabbningen under det rysk-japanska kriget, slaget om Mukden, den 20 februari 1905. Det började som ett rent skyttegravskrig med långa artilleridueller och återkommande försök från båda sidor att med infanteri bryta igenom fiendens linjer, nermejade med kulsprutor, kartescher och minor. Totalt en halv miljon man var engagerade och en översikt av slagfältet gav samtliga närvarande observatörer en klar bild av nästa krig i Europa tio år senare. Det var japanernas aggressivitet som till sist bröt dödläget, med svåra förluster lyckades man skrämma ryssarna med hotet om överflankning, kringgående rörelser förbi de yttre flankerna. Allmän rysk reträtt blåstes och Mukden var förlorat. Japanerna tog 75 000 förorade soldater mot ryssarnas nästan 90 000 man, under 20 dagars strid.

Under tiden hade den ryska Östersjöflottan stävat runt jordklotet. Storbritannien hade varit till stor hjälp för japanerna, även om de inte direkt deltog i striderna****. Framför allt bidrog man med unerrättelser, vilket var betydligt enkalre för dem att finna i Europa, men nu också militärstrategiskt. Britterna vägrade att släppa ryssarna genom Suezkanalen och amiral Rozjesvenskij tvingades gå runt Afrika. Britterna fick igenom, med sin stora handelspotential, ett embargo mot kolförsäljning till ryssarna även i neutrala hamnar. Ryssarna måste ta med sig allt kol, totalt en halv miljon ton, vilket borgade för deras långsamma framfart. Även om det var en betydande enhet som var i antågande, sammanlagt 11 slagskepp, 6 kryssare och 9 jagare, plus lastfartyg, så var det en sliten och trött flotta. Man hade varit till sjöss i fem månader, med sporadiska, deprimerande rapporter från läget i Manchuriet. Besättningen var fullt upptagen med att skrapa rost, ransonerna var allt mindre och moralen allt lägre. Vid målet väntade amiral Togo tålmodigt med sin flotta i topptrim, 4 slagskepp, 27 kryssare, 21 jagare och 37 torpedbåtar. Japanernas tyngdpunkt på lättare fartyg var en stor tillgång för deras taktik. Den kommande striden skulle bli en kamp mellan rörlighet och eldkraft.

Amiral Tojo

Slaget vid Tsushima tillhör historiens mest uppmärksammade drabbningar till sjöss. Det var det enda utkämpade sjöslaget med moderna pansarskepp som innebar ett avgörande för ett helt krig. Det utkämpades invid Tsushimaöarna, som utgör skiljelinjen mellan Korea- och Tsushimasunden, d.v.s. vattnet mellan Japan och dagens Sydkorea. Målet för ryssarna var att nå Vladivostok, för att där återhämta sig. De hade i det läget kunnat valt att gå runt Japan och därefter via antingen Tsugarusundet eller La Pérousesundet, men spelade istället rakt i händerna på japanerna. Ryssarna var inställda på passage, medan japanerna aktivt sökte strid. Kontakt nåddes i dimma vid tretiden på morgonen den 27 maj 1905. Slaget öppnade vid gryningen, två timmar senare. Amiral Tojo attackerade genom att bryta ryssarnas linje västerifrån och sedan gira sina enheter i en vändning i sydlig riktning och därigenom bryta linjen en andra gång, nu från öster. Det var som amiral Nelsons manöver vid Trafalgar, gånger två.

Japanernas aggressivitet med en modernare flotta, i kombination med rörlighet, utgjorde skillnaden. Man behärskade telegrafen, som nu gjort entré till sjöss, bättre och man hade valt mer ändamålsenlig ammunition. Oavsett kaliber sköt japanerna huvudsakligen med spränggranater, som exploderade vid träff, medan ryssarna använde pansarbrytande ammunition. Detta innebar att japanernas eldgivning alltid åstadkom effekt vid träff, medan ryssarna hade problem med att överhuvudtaget träffa de mestadels mindre japanska fartygen. Den valda taktiken innebar också att under hela slaget besköts huvuddelen av den ryska flottan från fler än en riktning. Därefter följde skillnaden i träning och moral, medan japanerna sköt snabbare och med segervittring, kämpade ryssarna för sina liv. Resultatet blev en katastrof. Ryssarna förlorade 21 fartyg, varav 6 slagskepp. 4 500 ryska örlogsmän gick till botten, ytterligare 6 000 man togs till fånga, däribland amiral Rozjesvenskij. Japanerna förlorade tre torpedbåtar och 117 döda.


Tsushima knäckte till sist ryggen på den ryska björnen. Slutet hade nåtts dessförinnan, amiral Rozjesvenskijs misstag att gå den snabbaste vägen innebar bara ytterligare pålagor för den förnedrande förlusten. Innan ryssarna hann agera för en fredsuppgörelse tog dessutom japanerna den ryska ön Sachalin som ett sista pris. USA: s president Theodore Roosevelt samlade parterna till fredssamtal i brittiska Portmouth i augusti 1905 och ett avtal undertecknades den 5 september. Roosevelt erhöll Nobels fredspris för detta 1906.

Kriget innebar att Japan tog både Korea, Manchuriet och Sachalin, något som skulle få grava följder trettio år senare. Japan var nu definitivt en stormakt, deras nationalistiska självförtroende var på topp. En politisk utveckling från en modern parlamentarisk monarki till en militaristisk fasciststat inleddes härmed. För Ryssland innebar kriget en mycket svår vidräkning. De kommande åren innebar flera revolter, bl.a. med myteri i flottan. Endast ultravåld kunde hindra utvecklingen. För tsaren Nikolaj II var detta början till slutet. Det var inte bara det att ryska folket fick smak för revolution, hans eget folk, adeln och militären, började nu allvarligt tvivla på honom.


Världens militärer stängde det rysk-japanska kapitlet och tycktes glömma det illa kvickt. När första världskriget startade 1914, bl.a. med ett revansch-suget Ryssland, hade ingenting lärts, annat än att man måste skynda sig innan slagfältet stagnerade under trycket från kulsprutor och artilleri.


* Ett förhållande som existerar även i dagen ryska krigsmakt.

** Ryssarna hade aldrig problem med att göra en amiral till ledare även för arméstridskrafter, ett förhållande som upprepats vid flera tillfällen i historien.

*** Den illavarslande förflyttningen av den ryska Östersjöflottan innebar en förändring i svensk strategiskt tänkande under början av 1900-talet. Man blev kaxigare. Flera svenska befästningsverk förstärktes under den här perioden, inte minst bygget av Bodens fästning. Rop om återtagning av Finland skallade efter förlusten av Norge.


**** Ryska flottan lyckades dock beskjuta brittiska fiskebåtar på Nordsjön.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar