söndag 20 mars 2016

Pax Americana


Demokraterna startar krig, republikanerna avslutar dem. Så lyder en grovt förenklad, men ändå i huvudsak korrekt beskrivning av amerikansk inblandning i krig internationellt. USA blev en supermakt under 1900-talet p.g.a. krig de själva inte skapade och från ett amerikanskt perspektiv framstår det tydligt att vägen till supermakt har underbyggts till största delen av det amerikanska demokratiska partiet. Exempel:

Spansk-amerikanska kriget 1898. På tröskeln till 1900-talet utkämpade USA sitt första internationella krig, av många betraktat som startskottet för vägen till supermakt. President var republikanen William McKinley, som var motståndare till kriget. Bejakare av kriget var den demokratiskt dominerade kongressen, samt den progressiva pressen, särskilt Randolph Hearsts tidningar. Argumentet var att stöta bort den sista kolonialisten, Spanien, från den amerikanska kontinenten, ett utfall av den s.k. Monroedoktrinen.


Monroedoktrinen var uppkallad efter president James Monroe, som satt på sin post 1817-1825. I skuggan av den Mexikanska revolutionen i början av 1820-talet uttalade han den princip som skulle utformas till en doktrin, att USA skulle bistå amerikanska nationer i deras kamp mot europeiska, koloniala intressen. Doktrinen är gällande till våra dagar och åberopades ofta under det kalla kriget. James Monroe var på sin tid demokrat-republikan, en framgångsrik motståndare till de då dominerande federalisterna, föregångare till demokraterna.

Med Spansk-amerikanska kriget kan man argumentera att USA nu själva blev en kolonialmakt, i Västindien och framför allt på Filippinerna. Detta må ha varit ett problem för de konservativa republikanerna i Washington, men inte för demokraterna och inte för den starkt progressive republikanske presidenten Theodore Roosevelt. De i sin tur åberopade ett annat amerikanskt begrepp, Manifest Destiny.


Manifest Destiny var ett åsiktssystem som växte fram med det unga USA i början av 1800-talet. Det handlade om förträffligheten med det amerikanska, om utvecklingen av det agrara USA i västlig riktning och att denna expansionism var ödesbestämt, en föregångare till amerikansk exceptionalism och neokonservatism. Demokraterna har historiskt varit den främsta nyttjaren av andan i Manifest Destiny. Inför Mexikansk-amerikanska kriget 1846 använde de exakt den ordalydelsen för att starta konflikten. Republikanerna har huvudsakligen varit motståndare, dock med flera undantag.

Demokraten och tidigare pascifisten Woodrow Wilson drog in USA i första världskriget 1917. Trots starkt motstånd från republikanerna i kongressen allierade sig Wilson med ententen mot centralmakterna i Europa. Två miljoner amerikaner sändes till västfronten. Wilsons motiv var internationalismen, hans dröm om ett nationernas förbund för att radera ut alla framtida krig. Det fanns en god portion Manifest Destiny i detta. Kriget och dess efterbörd blev en stor besvikelse för honom, så pass att något fredsfördrag med Tyskland aldrig skrevs. Det fick istället den efterföljande presidenten, republikanen Warren G. Harding, underteckna. Under Harding och senare partikamraten Calvin Coolidge rustade USA ner sitt försvar betydligt och man uttalade en stark ovilja mot internationella inblandningar.


Demokraten Franklin D. Roosevelt drog in USA i andra världskriget 1941. Det var givetvis nödvändigt att bekämpa fascismen i världen, men motståndet i USA mot kriget var mycket starkt, både massmedialt och folkligt. Republikanerna stretade emot i kongressen. Roosevelt har fått bära hjälterollen i de historiska beskrivningarna, men från amerikanskt håll reses argumenten att han genom kriget kunde sitta kvar både en tredje och en fjärde mandatsperiod, samt att det räddade honom undan en rejäl baksmälla efter den officiellt bejublade, men i verkligheten mycket problematiska New Deal. Roosevelt var också internationellt blind och han bytte egentligen bara ut fascisterna mot kommunisterna på den globala terrorarenan.

Demokraten Harry S. Truman startade det kalla kriget. Att bekämpa kommunismen var naturligtvis nödvändigt, Trumans dominoeffekt var en sanning, men det var ändå han som gjorde det, den demokratiske presidenten. Truman startade också Koreakriget 1950, tillsammans med det nystartade Förenta Nationerna, som svar på kommunisternas aggressioner. Det höll på att sluta riktigt illa och någon fred, eller snarare vapenstillestånd, kunde inte skapas förrän hans efterträdare, republikanen Dwight D. Eisenhower, lyckades förhandla fram en lösning. Det kalla kriget fortsatte med oförminskad styrka, men under Eisenhower försökte man snarare balansera det uppenbara, nukleära terrorhotet.


Demokraten John F. Kennedy startade Vietnamkriget för USA: s del. Det har argumenterats fram och tillbaka om detta, men faktum kvarstår: JFK, som aktivt motsatte sig Eisenhowers policies under presidentvalet 1959, men tvingades i vekligheten ta till Pentagon när han strök CIA som huvudsaklig operatör i Sydostasien. Med JFK ökade USA: s militära närvaro i Vietnam betydligt. Efter hans död 1963 plockade partikamraten Lyndon B. Johnson upp stafettpinnen, började tala om nationsbildning (Manifest Destiny) och eskalerade den militära närvaron med flera tusen procent. Vietnam var demokraternas krig, ett historiskt faktum som varit mycket svårt för dem att hantera. Vietnamkriget avslutades av republikanen Richard M. Nixon. Man kan kalla hans avslut för vad man vill, men åter igen, faktum kvarstår, han gjorde det.

Republikanen Ronald Reagan besegrade kommunismen utan att avlossa ett skott och fick slut på det kalla kriget. Till skillnad från sina föregångare hade Reagan en vision om att få slut på kriget med maktpolitiska medel, snarare än med hett krig. Han lyckades tack vare en politisk konsensus även i Europa att nu var tiden inne. Tillsammans med Vietnamkriget har dessa fakta utgjort ett gigantiskt huvudbry för den amerikanska vänstern. Demokraterna som krigshetsare, republikanerna som fredsänglar. Bilden rimmar illa med den gängse uppfattningen, vilket beror på att sedan andra världskriget har man metodiskt arbetat med media och opinionsbildning för att dölja sanningen. Det har skett så i USA, med resultatet att man även i Europa, under ett dominerande amerikanskt mediebrus, erhållit samma, falska uppfattning.


Republikanen George D. W. Bush startade första Gulfkriget. Ja, det stämmer, Bush d.ä. utgör undantaget som bekräftar regeln. Han startde kriget tillsammans med FN och han hade total uppbackning av den amerikanska kongressen. Demokraterna gillade detta. Det var neokonservatismens storhetstid. Kriget hade dock ett utstakat avslut, militären visste exakt hur långt de kunde gå. På så vis var första Gulfkriget unikt, åtminstone i sin skala. Man kan med fog se det som ett exempel på republikanernas idealkrig – väl förberett, snabbt, hårt och med ett slut.

Demokraten Bill Clinton var inte en fredsängel. Det är en av de riktigt stora illusionerna, ett resultat av amerikansk vänsterpropaganda sedan FDR. Bill Clinton trodde på Manifest Destiny, han ville förändra världen. Man kan räkna upp åtminstone 120 militära konflikter där Clintonadministrationen hade ett finger med i spelet. Jugoslavien är det tydligaste exemplet på små krig. Se också Mogadishu 1993. Företrädaren Bush hade stationerat amerikansk militär i Mogadishu för rent fredsbevarande uppgifter. Clinton ändrade plötsligt detta och ville använda armén för att fånga krigsherrar/terrorister, med nära på katastrofala resultat. Under Clinton manifesterades den moderna, demokratiska militärdoktrinen som går ut på att kriga lite grann, d.v.s. små, förhoppningsvis snabba åtgärder, utan ett definierat slut. Det ser häftigt ut i efterhand, men är potentiellt mycket farligt.


Republikanen George W. Bush önskade inte krig. Om man går tillbaka till 1999 och hans första presdentkampanj, så ser man tydligt hans kritik mot Clintons policies här ovan. Bush d.y. önskade återgå till klassisk republikansk utrikespolitik, betydligt mer isolatorisk. Hans föredömen var hans far och Ronald Reagan. Svaret från världspressen var också tydlig, med bestörtning konstaterade man ett nytt kapitel med ett tillbakadraget USA, till skillnad från den stora fredsängeln Clinton.  Så kom 9/11. Detta var ett nytt Pearl Harbor och precis som  FDR reagerade Bush förldaktige, han slog tillbaka. Han gjorde så med ett ovilligt FN, men med en samlad kongress. Demokraterna gillade även detta, så gjorde de allra flesta i hela västvärlden. Vi har glömt det nu, men så var det.

Republikanen George W. Bush startade det nuvarande terrorkriget, särskilt med sin intervention i Irak. Man måste vara ordentligt historiskt ignorant för att tro på detta. USA har aktivt varit ett mål för och slagits mot internationell, islamistisk terrorism sedan åtminstone 1970-talets mitt. Längre än så om man tar det i relation till deras stöd för Israel. På den tiden rymdes konflikten inom ramen för det kalla kriget, så kanske kan man förstå att det kan vara svårt att se sammanhanget till idag. Daesh, ISIS, IS är bara det senaste extrema exemplet på en eskalerad konflikt som varit gällande sedan tidigt 1900-tal. Irak gör varken till eller ifrån, även om det var där det började. Om man inte tror det, var var då al-Qaida i Afghanistan innan dess? Tror man på fullt allvar att det råder vattentäta skott från den ena terrororganisationen till den andra? Finansiärer av detta utgörs av de såta fienderna Saudiarabien och Iran. Dessa två befinner sig i en blodig envig mellan sunni- och shiamuslimer, där västvärlden inte spelar någon roll, men där man samtidigt utgör den gemensamma satan, den kapitalistiska penningmaskinen.


Demokraten Barack Obama är ingen fredsängel. Trots att han fick fredspris av en förvirrad Nobelkommitté och han åtmionstone på ytan sett ut att inte verka så militant, så har han ärvt en världssituation som han hanterat mycket illa. Han drog stora växlar på Bushs inledning av uttåget ur Irak, han lät döda Usama bin Laden, efter att ha funderat på saken i 120 dagar. Han missade den arabiska våren, han missade konflikten i Syrien, Rysslands annektering av Krim och trakasserier av Ukraina. Obama har för världens samlade despoter framstått som svag och undanflyende, med påföljd att inte sedan det kalla kriget har vi stått så nära större konflikter involverande västvärlden som idag. Det han gjort är inte mycket bättre än att starta världskrig genom ombud. Samtidigt har Obama förfinat den demokratiska krigsdoktrinen. Utåt har han undvikit boots on the ground, vilket han hyllats för hos breda lager. Däremot har han eskalerat kriga lite grann genom att dölja allting med drönare. Hans agerande i de existerande konflikthärdarna har varit svagt, förvirrat och med löfte om en okänd, kommande eskalering.


Med Barack Obama har demokraterna återtagit trenden, bakvägen. Om Hillary Clinton blir näste president, en tidigare utrikesminister som aktivt förnekar sina egna små krig, då kan ni läsare börja om och åter stava er igenom den här texten från början för att förstå vad som därmed kommer att hända.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar