onsdag 2 mars 2016

Dieppe


Den 19 augusti 1942 anföll allierade styrkor över Engelska kanalen mot väl förberedda och förskansade tyska positioner i och kring den franska staden Dieppe i norra Normandie. Det var en räd, eller en s.k. förstärkt rekognosering, den kanske största någonsin. Styrkorna utgjordes av 2: a kanadensiska infanteridivisionen, förstärkta med både brittiska och amerikanska kommandoenheter, understödda av 250 krigsfartyg och landstigningsbåtar, samt hela 74 skvadroner ur RAF Fighter Command No 11 Group, RAF Bomber Command No 2 Group och USAAF Eight Air Force. Resultatet var ett fullständigt fiasko som resulterade i 2 400 man stupade och sårade, samt ytterligare 2 000 tillfångatagna av tyskarna. RAF förlorade över 100 stridsflygplan, mestadels till det tyska luftvärnet.

Det är i efterhand svårt att se nyttan med The Dieppe Raid, eller Operation Jubilee. Vad tänkte man egentligen? Efter att ha besegrat Nazityskland under slaget om Storbritannien året innan, förföll man till ett taffligt, fullständigt fruktlöst angrepp över kanalen. Varför gjorde man det? Varför Dieppe?

Mountbatten

Det var, som alltid, flera faktorer inblandade. Året innan hade tyskarna angripit Sovjetunionen i den största krigsöppningen någonsin i historien och tryckt tillbaka Röda armén nästan till Ural, visserligen utan att nå ett avgörande. Under vintern 1941/42 hade Josef Stalin börjat avkräva Winston Churchill och Franklin Roosevelt en motsvarande krigsöppning mot tyskarna i Europa, för att avlasta ryssarna. De allierade hade så taktfullt de förmått försökt förklara för Stalin att något sådant inte var möjligt förrän tidigast 1943. Man hade stora strategiska hinder att överkomma och deras styrkor måste byggas färdigt. Pressen från Moskva var dock hård, inte minst moraliskt*.

Direkt efter Dunkirque 1941 hade britterna skapat Combined Operations Headquarters, en stabsenhet under War Office som hade till uppgift att, precis som namnet antyder, kombinera de olika vapenslagen i operationer mot den tyska Atlantvallen. Förutom att förbereda planeringen av en andra front och söka sabotagemål för strategiska vinster, så var Combined Operations Headquarters uppgift även att försöka binda tyska styrkor i väster och hindra förflyttningar österut mot Ryssland. Man hade lyckats med detta i Norge med räder mot Lofoten, Vågsöy och Haugesund. Fortsatta liknande räder, samt förstärkning av norska motståndsrörelsen band hela 250 000 tyska soldater till Norge hela kriget ut. Sedan oktober 1941 var amiral Lord Louis Mountbatten chef för staben. Han var ung och väl taggad för att eskalera verksamheten – varför inte direkt mot Frankrike?


En ytterligare faktor var Royal Air Force, RAF. Det märkliga var att direkt efter framgången med slaget om Storbritannien hösten 1941, så bytte RAF Fighter Command, slagets segrare, ledning. De två främsta flygvapencheferna någonsin, Air Marshal Sir Hugh Dowding och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group och operativ ledare under slaget, byttes ut mot Air Marshal Sir Sholto Douglas och Air Vice Marshal Trafford Leigh-Mallory. Detta var resultatet av den tjafsiga och mycket olyckliga konflikten om Big Wing**, d.v.s. olika taktiska förhållanden för jaktflyg i strid. Idag vet man att Douglas och Leigh-Mallory hade fel, åtminstone rörande slaget om Storbritannien, men de vann kampen politiskt, så Sir Hugh gick i pension och Park förflyttades till Medelhavet. Vid det laget hade Luftwaffe gått över helt till nattbombningar, vars motmedel från RAF, d.v.s. nattjakt, inte sköttes enbart av No 11 Group och i största allmänhet renderade Fighter Command nästan helt sysslolösa. De nya cheferna kände sig helt enkelt blåsta på konfekten.

Sir Sholto hade under vårvintern 1942 legat på War Office med sin nya plan för framtidens luftkrig i Västeuropa. Han ville in i hetluften. Man visste genom Enigma att slaget om Storbritannien hade skakat Luftwaffe i grunden, man kunde också se med blotta ögat att tyskarna agerade mycket försiktigt med sitt flygvapen kring britterna. Sir Sholto menade att det var dags för fas två, att man måste utnyttja tillfället och förorsaka Luftwaffe nya, stora förluster, nu över Frankrike. War Office var positiva till idén i största allmänhet, men kunde inte se RAF i en egen show över kontinenten. I rationalitetens namn måste det kombineras med motsvarande operationer till sjöss och till lands. Man vände sig därför till Mountbatten och Combined Operations Headquarters – vad med någon av deras större operationer? Man presenterades med ett antal tänkbara mål som skulle passa samtliga ovanstående faktorer. Man valde Dieppe därför att det låg väl inom RAF Fighter Commands operationsområde.

Air Marshal Douglas

Så startades Operation Rutter, planeringsstadiet till Operation Jubilee, under våren 1942. Målsättningen med operationen var att slå ut de tyska militära installationerna i och omkring Dieppe, inta och hålla staden under en kortare tid, för att därefter återgår till England på andra sidan kanalen. Man räknade därmed med att räden skulle göra ett så pass starkt intryck på Berlin att det skulle få följdverkningar för säkerheten utmed hela Atlantvallen. Eftersom det var en så pass omfattande operation bjöd man in den reguljära armén i planeringen. Chef för Royal Army South-West Command var generallöjtnant Bernard Montgomery. Han studerade snabbt planerna och konstaterade omedelbart att överraskningsmomentet måste fullföljas till punkt och pricka, annars skulle det bli massaker på de egna trupperna och det ville han inte vara med om. Alla var givetvis överens om detta och Montgomery gav sig ut för att leta reda på en passande enhet för uppdraget. Han hade ett i bakhuvudet redan från början.

Royal Canadian Army höll som bäst på att bygga upp sin första armé i Europa med yrkestrupp och frivilliga. Enligt traditionen sedan första världskriget höll de till på Salisbury Plain i södra England och enligt samma tradition såg de mycket lovande ut. De marscherade beundransvärt och deras övningar skrämde även de mest härdade veteraner. De hade ett gammalt rykte om elitstyrka att leva upp till och de tog det på mycket stort allvar. Just därför var de också mycket frustrerade. De ville ut i kriget, men istället satt de i regniga England och rullade tummar. Arméledningen tog därför upp ännu en kanadensisk tradition, de gick till sin regering och klagade. Winston Churchill fick svara inför premiärminister William Lyon Mackenzie King – Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, ja, hela Indien deltar aktivt i kriget, de har trupper i Nordafrika, men vad med eran Nordamerikanska koloni, duger inte vi? Måste vi ta vårt pick och pack och istället slåss tillsamans med jänkarna i Stilla havet?  Churchill hade vänt sig till War Office, röd i ansiktet av frustration – for God’s sake give them something to kill or they will drive me around the bend.

Inför räden

2nd Canadian Infantry Division var ansedd som deras bästa. De hade tjänstgjort på Island som ockupationsmakt under 1941, men på Churchills direkta order flyttats till England, redo för stridstjänst. Deras chef var generalmajor John Hamilton Roberts, en korpulent f.d. artillerist från första världskriget. Kanadensarna svarade mycket bra på general Montgomerys kallelse och de började genast träna landstigning från havet. Deltagande enheter, totalt 5 000 man, togs ut från två av divisionen tre brigader, samt enheter ur 14th Army Tank Regiment (The Calgary Regiment). För överraskningsmomentet lät Montgomery ta ut för honom befintliga fallskärmsenheter i syfte att slå ut de större tyska kustartilleripositionerna väster och öster om Dieppe, ett absolut krav från Royal Navy. Flottan åsamkade planeringen en hel del problem. Man hade p.g.a. försluster i Engelska kanalen under slaget om Storbritannien fattat ett principbeslut att inte operera större stridsfartyg än jagare i kanalen. Detta inverkade menligt på flottans förmåga att ge artilleriunderstöd, varför den rollen lades över till det ack så villiga RAF.

Den lilla hamnstaden Dieppe låg under Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedts Armégrupp D: s ansvar. Till kusten hade han fördelat general Curt Haases femtonde armé och dess LXXXI armékår för norra Normandie. Förutom kustartilleriet och Luftwaffes luftvärn, låg arméns 302. (Bodenständige) Infantarie Division förlagd i och omkring staden. Beteckningen fast infanteri hade med dess status som ockupationsförband att göra. De var för östfrontens räkning strippade på merparten av deras offensiva tyngre vapen, som t.ex. artilleri och pansrade antitankfordon. Chef var generallöjtnant Konrad Haase. Liksom sin bror, Curt, liknande han karikatyren av den fete generalen vid Wehrmacht, vilket på intet sätt sa något om hans kompetens. Den allmänna uppfattningen hos britterna var att de befintliga tyska förbanden i Frankrike bestod av andra rangens soldater, nu när huvuddelen av Wehrmacht slogs mot ryssen. Detta var ett antagande som ofta återkom under kriget och det var fel. 302: a divisionen var vältränad och hade sin beskärda del av veteraner i leden. Ockupationsenheterna var personalpooler och rehabiliteringsbaser för östfronten och därför av bästa, tyska kvalitet.

General Roberts

Vad värre var för britterna, tyskarna hade lärt sig mycket tidigt att de var på väg över kanalen. Det hade skett i första hand genom skicklig spionering på den franska motståndsrörelsen. Dubbelspionerna hade meddelat att fransmännen förberedde för en större, allierad räd mot kanalkusten. Genom att intensifiera flygspaningen över den engelska kusten kunde man bekräfta att något var på gång. Det var osedvanligt stor närvaro av mindre flytetyg i hamnarna. Slutsatser drogs och samtliga kustförband förlades i högsta beredskap. 302: a divisionen började genast öva försvar och motanfall utmed kustbandet. Samverkan med de övriga vapenslagen, en tysk paradgren, stärktes. Britterna missade inledningsvis att både det tyska kustartilleriet och luftvärnet ökat sin målskjutning. De tyska markenheterna var medvetna om att Luftwaffes taktik var defensiv utmed kusten, att man tryckte i bakre positioner och inte skulle sättas in förrän fiendens flyg penetrerade allt för långt in. Man kompenserade detta bortfall av flyg med betydligt mer luftvärn, samt med anpassad infanteriövning.

Vädret över kanalen hindrade de ursprungliga planerna på anfall under juni, sedan även juli. Kanadensarna blev åter frustrerade. Risken fanns att ingen operation alls kunde ske, lärdomar inför Operation Overlord drogs därmed. Samtidigt utförde plötsligt Luftwaffe attacker mot förekomsten av landstigningsbåtar i brittiska hamnar. Med detta insåg man att överraskningsmomentet var överstökat och det hade inneburit ett stort problem, om bara general Montgomery varit kvar i England. Nu var han förflyttad till Nordafrika och Mountbatten, som nu alena tog över operationen, tycktes inte bry sig i den radikalt försvårande omständigheten. Däremot tog man ut fallskärmsmomentet ur planen, den ansågs nu allt för farlig. Istället gick Mountbatten till sitt eget folk – Commandos. Det var ovanligt stora ansamlingar som skulle medverka i det inledande skeendet mot kustartilleripositionerna på vardera sidan av Dieppe, sammanlagt sex Commando’s, var och en ungefär i två, tre kompaniers storlek. Det var en påfallande internationell styrka, med flera deltagare från olika ockuperade länder, såsom Frankrike och Norge. Till dessa knöts nu även ett halvt kompani ur 1st US Ranger Battalion. Det skulle bli premiär för amerikanska boots on the ground i Europa.


Operation Jubilee skulle genomföras i två faser. Den första handlade om att isolera Dieppe, samt att förstöra de två större kustartilleribatterierna på vardera sidan av staden, av britterna kallade Goebbels och Hess. Flygvapnet skulle bomba taktiska mål i Dieppes omgivningar, broar, järnväg och militära mål för att hindra att förstärkningar att föras fram. Samtidigt skulle Commando’s från havet angripa de två kustartilleribatterierna, ta dem och förstöra dem. Fas två utgjordes av den brigadstora kanadensiska huvudstyrkan som skulle vid lågvatten storma staden och dess närliggande stränder. De understöddes av stridsvagnar av typen Churchill – som senare skulle överges och sprängas – samt av flygvapnet. Vad man inte visste var att general Haase redan hade fört fram de divisionsreserver han behövde och att Luftwaffe kraftfullt förstärkt luftvärnet i området. Längre bak låg samtidigt det tyska jaktflyget i allra högsta beredskap, med betydande enheter i luften under kontinuerlig patrullering utanför RAF: s radarövervakning.

Man frågar sig idag varför den franska motståndsrörelsen inte förmådde varna de allierade för något som nästan liknade en fälla. Orsaken var något man skulle stöta på vid fler, kommande tillfällen, som t.ex. vid Operation Market Garden 1944. Motståndsrörelserna var civila organisationer med mycket bristfälliga militära kunskaper. De missade ofta att identifiera förflyttningar av förstärkningar framåt i leden, framför allt när fienden var medvetna om deras närvaro, vilket tyskarna alltid var och agerade följdaktige. De varningar som kom var för få och sporadiska för att man skulle ta dem med större allvar. The show was on.

Tyskt luftfoto över striderna

Den allierade invasionsflottan lämnade sina hamnar utmed Englands sydkust natten mot den 19 augusti 1942. Den bestod av totalt 240 fartyg och båtar. En jagarskärm om åtta jagare eskorterade dem tillsammans med kanonbåtar och minsvepare, allt under befäl av Captain John Hughes-Hallett, ett mycket stridbart befäl som deltog i ledande ställning vid flera av Combined Operations Headquarters operationer. Anfallet öppnade klockan 04:50 samma morgon när de framskjutna enheterna med Commando’s gick  mot positionerna Goebbels och Hess. I väster, Goebbels, stötte den närmast oförsvarade kolonnen av landstigningsbåtar på en tysk transportkonvoj försvarade av torpedbåtar. En ojämn eldstrid utbröt till sjöss, medan tyskarna drog sig tillbaka. Den brittiska jagareskorten missuppfattade situationen och trodde att man redan blivit engagerad av kustförvaret. Majoriteten av landstigningsbåtarna gick förlorade och hundratals Commando’s måste istället räddas ur vattnet. Kvar fanns enbart 18 man under befäl av en major, som ändå stormade stranden, klättrade uppför de höga klipporna och gick lös på en hopplöst överlägsen fiende. De tvingades givetvis tillbaka till havet, men de tyska kustartilleristerna hade ändå kommit sig för att svänga de stadiga 15.5cm pjäserna helt runt – mot infanteri? – vilket skapade en lucka i deras förmåga att engagera invasionsflottan till havs.

Anfallet mot position Hess, öster om Dieppe, under befäl av överstelöjtnant Lord Lovat, lyckades desto bättre. Tillsammans med amerikanerna stormade man under kraftig beskjutning upp till toppen och intog befästningarna. Över 100 tyska soldater dödades i den hårda striden, många massakrerade av hämndbegärliga soldater från ockuperade länder. Kanonerna sprängdes och man återgick till havs i god ordning. Vid det laget hade huvudanfallet startat vid femtiden på morgonen.


Kanadensarna gick iland utmed fyra strandavsnitt, Yellow, Orange, Blue och Green. Orange och Blue var riktade direkt mot promenadstråket framför Dieppe, medan Yellow och Green utgjordes av stränder på vardera sidan av staden. Det spelade ingen roll i sammanhanget. Tyskarna var mer än redo, de var väl förskansade och det fanns gott om rörliga reserver att sätta in. Striderna blev fruktansvärda, där kanadensarna med stor tapperhet, men förgäves försökte få fotfäste innanför stränderna inför en massiv moteld från tyska kulsprutor, granatkastare och det lättare kustartilleriet i och kring staden. Churchillstridsvagnarna slirade hjälplöst mot den helt stenbelagda, slippriga stranden, medan de tog emot träff efter träff från den mördande tyska elden. Från skyn regnade brittiska attackflygplan ner, träffade av ett luftvärn som aldrig skjutit så mycket och så väl vare sig före eller efter Dieppe. Längre in i landet tog Luftwaffe ut en gruvlig hämnd på de allierade taktiska bombflyget. De flög i perfekta formeringar rakt igenom dem och sköt ner allt de såg. De engagerade jakteskorten med stor skicklighet och beslutsamhet. Efter bara ett par timmar avbröt general Roberts slakten på stranden och drog tillbaka resterna av sin anfallsstyrka. Det var lättare sagt än gjort, de kanadensiska soldaterna tvingades löpa gatlopp ut till havs under en fortsatt svår beskjutning. De lämnade efter sig två tredjedelar av sin styrka, 1 000 stupade, 600 sårade och närmare 2 000 tillfångatagna.

Tyskarna räknade officiellt in 300 stupade, 280 sårade och 50 förlorade stridflygplan, samt en mindre patrullubåt, som kommit i vägen ute i kanalen. Wehrmacht drog inte alls de slutsatser de allierade hade hoppats på. Säkerheten var tillräcklig utefter Atlantkusten, ansåg man. Endast reperationer och några mindre förändringar utfördes. Några förstärkningar från östfronten var det aldrig tal om. Bland de allierade försökte man dra sina egna lärdomar. Operation Jubilee skulle få stor inverkan på samtliga efterkommande landstigningar i Europa och Nordafrika. Valet av stränders beskaffenhet, undvikandet av kuststäder, samt oändligt mycket större förberedelser. Trots det, operationen hade varit ett svidande nederlag och alla fick hädanefter svårt att se de kanadensiska vapenbröderna i ögonen. De hemkommande kanadickerna svor en helig ed, som de flesta av dem fick anledning att utveckla två år senare vid Operation Overlord.


Den främsta förändringen, eller lärdomen som drogs, på den allierade sidan, rörde Air Marshal Sir Sholto Douglas. Han fick avgå från sin post som chef för RAF fighter Command i november 1942. Han ersattes av Trafford Leigh-Mallory.



* Detta efter att Sovjetunionen endast ett halvt år tidigare varit i det närmaste allierade med Nazityskland.


** Under slaget om Storbritannien ledde Park sitt jaktflyg på så vis att skvadronerna larmades – Scramble – från marken, ledare togs ut av stridsledningen och dessa organiserade striden väl på plats i luften. Systemet hade stora fördelar i snabbhet, men kanske nackdelar i utförandet, d.v.s. ledarnas möjligheter att överblicka striden. Systemet var, med facit i hand, det bästa under rådande omständigheter. Big Wing handlade om att gruppera jaktflyget innan man gick i strid. Fördelen med detta – kanske – var att man var bättre samlade i strid. Systemet hade testats både före och under slaget om Storbritannien och visat sig vara förädiskt långsamt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar