lördag 19 mars 2016

Den trettiosjätte divisionen


Inför andra världskriget, organisarade det amerikanska nationalgardet 18 armédivisioner, 80 oberoende regementen och 29 flygskvadroner åt Army Air Force. Sammanlagt var det mer än 400 000 man, i effektiv mening dubblerande arméns dåvarande storlek. Den 29 november 1940, efter att ha legat i malpåse sedan 1919, återinrättades 36th US Infantry Division – Arrowhead – i San Antonio, Texas, för vidare transport till Camp Bowie utanför samhället Brownwood. 36: e infanteridivisionen hade utgjorts av Texas National Guard ända sedan de en gång skapades utifrån 15: e infanteridivisonen i juli 1917*. Inledningsvis bestod den av fyra infanteriregementen organiserade i två brigader, men vid USA: s inträde i kriget bröts brigadsystemet upp på divisionsnivå och 36: e fick sina reglementsenliga tre tätregementen  – kallad triangulär division141st (Alamo), 142nd och 143th Infantry Regiments, plus understödsenheter, tillsammans 18 000 man. Under sommaren 1941 deltog man i manövrer i södra USA tillhörande VIII Army Corps.

36: e infanteridivisionen är intressant inte enbart för att de på sina uniformsärmar bar en blå sköld med ett ensamt grönt T som symbol, T för Texas – vilket historiskt säger en hel del om divisionens kynne – utan framför allt för att det var en amerikansk militärenhet indelt i flera kontroverser under andra världskriget. Det började redan innan man skeppades över Atlanten. Den 21 november 1941 lyfte arméledningen ut andra bataljonen ur divisionens 131st Field Artillery Regiment för transport till Filippinerna. Det var 560 man, fem batterier, varav tre pjäs, 18-22 år gamla, huvudsakligen från västra Texas. När kriget väl startade för USA: s räkning drygt två veckor senare, omförflyttades bataljonen till Brisbain, Australien, för att den 11 januari 1942 åter avsegla till Java, Nederländska Ostindien. Deras uppdrag var att understödja den lilla holländska armén mot japanernas invasion. Därigenom blev man den enda amerikanska militärenheten i vad som är dagens Indonesien. Japanerna anlände den 27 februari, striden förlorades och andra bataljonen hamnade i fångenskap.


Händelsen har blivit känd i den amerikanska militärhistorien som The Lost Battalion. Soldaterna underkastades brutal behandling i Burma. I USA var deras öde nästan helt okänt, de anhöriga fick veta att deras pojkar antagligen var krigsfångar. Inte förrän i september 1944 anlände uppgifter från amerikanska flottan att brittiska krigsfångar, räddade ur havet efter att deras transporter sänkts av ubåtar, att överlevande jänkare, bl.a. artillerister befann sig i Burma. E Battery ur andra bataljonen hade då förflyttats till Japan för tvångsarbete. I augusti 1945 lokaliserades de överlevande 448 soldaterna ur andra bataljonen, 131: a artilleriregementet.

Ovetandes om allt detta fortsatte 36: e divisionen sina manövrer hemma i USA, först i Mansfield, Louisiana, sedan tillbaka till Camp Bowie, ytterligare vidare till Camp Blanding, Florida, och slutligen Camp Edwards, Massachusetts. Det hade nu blivit augusti 1942 och arméledningen hade vikt 36: e till European Theatre of Operation. Man övade följdaktige landstigningar på Martha’s Vineyard. Divisionschef blev nu generalmajor Fred L. Walker, från Ohio, en ärrad yrkesmilitär, tidigare bataljons- och regementschef under första världskriget, åter utmejslad under långa manövrer i den amerikanska södern. Den 2 april 1943 passerade divisionen sorgset, men förväntansfullt, förbi Frihetsgudinnan i New York, på väg över Atlanten, men inte till Europa, utan till Nordafrika.


Våren 1943 var västra Nordafrika, från Marocko till Algeriet, ett gigantiskt amerikanskt härlager. Amerikanska trupper marscherade iland i hundratusental, miljoner ton utrustning, fortskaffning och militär hårdvara stapplades på hög i depåer så stora att de liknade miljonstäder från skyn. Det var inte enbart för den egna krigsmakten, USA utrustade även och tränade den nya, fria franska armén, d.v.s. ytterligare över en miljon man. I öster, i Tunisien, stred redan general Patton mot tyska Afrikakåren med sin nyuppsatta sjunde armé. 36: e infanteridivisionen, som stationerades både i marockanska Rabat och algeriska Arzew, knöts till förrådstjänst inom NATOUSA, North African Theatre of Operations, men var vikt till VI Army Corps, Fifth Army, som var under snabb uppbyggnad.

Den femte amerikanska armén hade inte existerat tidigare** och sattes upp med stab den 4 januari 1943 i Fort Sam Houston, Texas. Ledarskapet gavs till den 47: årige generallöjtnanten Mark W. Clark, en soldatson från Sackets Harbor, New York, som därmed blev den yngste arméchefen i amerikanska armén. Det fanns delade meningar om lämpligheten i denna utnämning. Clark hade p.g.a. långvarig sjukdom kommit ut sent ur West Point, Class of 1917, och trots stort behov av officerare, med snabba befordringar som resultat, inte fått tillräckligt med stridserfarenhet i ledande befattning, även om han sårats vid de franska Vosgesbergen 1918. Clark gjorde karriär på stab under hela mellankrigstiden. Han var en duktig officer, en praktiskt lagd chef, visst, men under de avgörande sommarmanövrerna 1941 kom han som blott major ut bland de sista officerarna vikta för stridsledarskap, tillsammans med ett annat hugskott, överstelöjtnant Lesley McNair***. Under den stora uppbyggnadsfasen av amerikanska armén i Europa och Nordafrika tjänstegjorde generalmajor Clark direkt under general Eisenhower och utförde ett förstklassigt jobb i en mycket pressad situation. Eisenhower rekomenderade honom, där fanns också politiska påtryckningar i Washington genom general Douglas McArthur. Clark befordrades till generallöjtnant och Chef femte armén tre dagar efter Operation Torch, invasionen av Marocko, den 11 november 1942.

General Walker

Femte armén var ämnad för Italien och så blev det följdaktige även för 36: e divisionen. Divisionschefen, general Walker, var inte nöjd, han tillhörde nämligen Clarks belackare och med detta var scenen satt för ytterligare ett debakel, ett betydligt större sådant, ett som skulle få allvarliga påföljder för alla parter, särskilt för nationalgardisterna från Texas.

Augusti 1943, efter hårda strider hade Sicilien befriats, Italien bytt sida i kriget och den femte amrikanska armén vältrade in över ön, 350 000 man stark. Målet var att tillsammans med general Montgomerys åttonde brittiska armé – femtonde allierade armégruppen, general Sir Harold Alexander – gå över Messinasundet och inleda invasionen av det italienska fastlandet. Men det var mer än så. Operation Avalance, en betydligt nordligare landstigning i Salernobukten, endast fem mil söder om Neapel. Tanken var att binda upp de hårt åtsatta tyskarna i ett tvåfontskrig. Salerno tillföll i första hand amerikanerna och general Clark förde fram VI Corps som huvudsaklig landstigningsstyrka. Kårchefen, generalmajor Ernest J. Dawley, kallade till sig general Walker – 36: e divisionen skulle utgöra tätförband. Kartorna plockades fram över den antika kuststaden Paestum, sydost om staden Salerno. Här skulle de gå iland. Det var dags att visa framfötterna.


De allierade hade en olycklig föreställning att när nu Italien dragit sig ur axelmakterna och bytt sida, så skulle det drabba tyskarna särskilt hårt. Så blev det alls inte, med detta blev istället försvaret av Italien en strikt preussisk affär och den tyske överbefälhavaren, fältmarskalk Albert Kesselring var rätt man att handskas med detta. Under hans ledning skapade tyska tionde armén ett dynamiskt och effektivt försvar, som trots brister i volym ändå bet ifrån sig med stor säkerhet. Det var ett ihoprafs av överblivna förband, där det huvudsakliga infateriet bestod av fallskärmsjägare, de gröna djävlarna. Den gamla militärtaktiska sanningen att volym inte är allt, utan snarare skicklighet är det, innebar att det skulle ta de allierade två år att befria Italien, från halvöns tåspets, hela vägen upp till Alperna. Salerno, till skillnad från Messina, skulle visa sig bli en strid som satte standarden på allting därefter och göra de allierade veteranerna från Italien till de mest härdade i Europa.

Den amerikanska 36: e infanteridivisionen öppnade sin krigsdagbok för första gången i gryningen den 9 september 1943 med anteckningen att de gick i stormbåtarna. Under skydd av mängder av attackflyg och fartygsartilleri forcerade de Salernobukten. Innan de nådde stranden kunde de höra en skränig röst på engelska från stora megafoner som förkunnade att det bara var att komma in och ge sig, de hade täckta. Man ignorerade detta och stormade iland under häftig beskjutning från huvudsakligen naturliga positioner. Generalmajor Rudolf Sieckenius, chef för tyska 16: e pansardivisionen och ansvarig för Salernoavsnittet, slogs skickligt och mötte fienden redan på stranden med pansarinfanteri och tanks. Texasdivisionen uppträdde som om de aldrig gjort annat. General Walker gick tidigt iland för att leda sina landsatta trupper, han förstod att tyskarna inte kunde upprätthålla striderna så nära stranden under den kanonad de egna kunde utsätta dem för, så han svalde förlusterna och manade framåt. Vid kvällningen hade man etablerat ett starkt brohuvud mellan Agropoli och Altavilla. De löstes av och återgick i strid den 15 september, tog höjderna Monte Maggiore, Monte Lungo, samt byn San Pietro under mycket hårda strider och i ett allt otäckare vinterväder med blötsnö och lera.

General Clark

Detta utgjorde inledningen till de allierade angreppen på tyskarnas befästa Bernhardtlinje rakt över den italienska halvön. Det var här 36: e divisionen nådde sitt hårdaste eldprov i det att de blickade ut över floden Gari. Staben på femte armén begick här det otroliga misstaget att missta Gari för den mer prominenta floden Rapido. Om det var frustration över att mer eller mindre hålla ett ständigt hotat brohuvud vid Salerno i väntan på resterande armén söderifrån, eller om det var ett resultat av vilda löften rörande Bernhardtlinjen och Rapido, det återstår att förstå, men general Clark godkände ett frontalangrepp över detta Rapido. General Dawley argumenterade emot, general Walker protesterade, man pekade på kartorna, men order var order. Den 20 januari 1944 gick Texasdivisionen över Gari i skuggan av Monte Cassino under fruktansvärda strider. På andra sidan kunde inte chefen för den 15: e tyska pansargrenadjärdivisionen, generallöjtnant Eberhardt Rodt, förstå vad som var i görningen, men han släppte på allt han hade. Under två dygn utkämpade hela den 36: e divisionen en sanslös strid på liv och död i hällande regn. Man fick i teorin två av sina regementen förstörda, general Walker fick vid flera tillfällen personligen delta i försvaret av sin stab med sin pistol. Den 22 januari drogs man ut ur striden, tillbaka över Gari. Man hade förlorat 1 680 man, varav 143 stupade.

Armén kunde inte stoppa den storm av protester som nu infann sig. Pressen gick varm. I Texas, när de anhöriga fick sina telegram om sina förlorade pojkar, gick folk ut på gatan och protesterade, guvernören höll brandtal – Texasdivisionen, deras tappra gossar hade offrats för ingenting. I kongressen i Washington reste sig Texas upp mangrant, över partigränsen och krävde general Clarks huvud på fat. Efter kriget skulle en undersökningskommission komma fram till ingenting, inga fingrar pekades mot någon. Clark skulle aldrig i sitt liv kommentera fiaskot Gari och han skulle aldrig någonsin bli välkommen i Texas. Han riskerade faktiskt att bli gripen av polis och körd över gränsen igen. I december 1944 toga han över befälet över femtonde armégruppen så Sir harold blivit fältmarskalk och chef över hela Medelhavsområdet.

General Dahlqvist

För 36: e divisionen var dock inte striderna vid Gari över. Otroligt nog fick de, trots svårt stukade, bistå 34: e infanteridivisonen i deras fruktlösa och mördande angrepp på själva Monte Cassino. Man fick vila först den 12 mars, nästan helt tillintetgjorda. I maj var man tillbaka vid Anzio och Operation Diadem. Man var nästan inne i Rom då man drogs tillbaka till Paestum den 26 juli för ny vila. Vid det här laget var Texasdivisionen ansedd som en av arméns tuffaste och bästa. De var också bland de mest välbeväpnade. Anhöriga skickade mycket handeldvapen till fäder, bröder och söner. Sexskjutare var vanliga förstärkningsvapen i 36: e. I mitten av augusti flyttades man med VI kåren till sjunde armén och general alexander Patch. Man deltog i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike. Ny kårchef var stjärnan, generalmajor Lucian K. Truscott Jr. Ny chef för divisionen var generalmajor John E. Dahlqvist från Minnesota****.

Under avancemanget norrut i Frankrike lånades 36: e ut till franska första armén under en period. Man deltog då i rensningen av Colmarfickan. I december 1944 gick man in i Tyskland med sjunde armén. Texasdivisionen utmärkte sig hela tiden som mycket aggressiv och deltog i några av de hårdaste återstående striderna, bl.a. utförde man de svåraste övergångarna av Rhen vid Hagenau, Oberhofen och Wissemburg. Hermann Göring kapitulerade till 36: e divisionen och senare, när de sträckte ut sig i Österrike, fångade man fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Efter 400 dagar av strid återvände man till USA i december 1945, där Texas tog emot dem som hjältar, med parader i Houston och Dallas. Den 15 december flaggade man av och återgick officiellt till Nationalgardet.


Den 1 maj 2004, i en gest av ära till gamla Arrowhead, rekommissionerades 49th Armored Division ur Texas National Guard till 36th Infantry Division. Det var visserligen ett steg i en nedrustning, men på så vis utgörs dagens moderna amerikanska armé bl.a. av Fighting 36th. Man har deltagit med förband i samtliga amerikanska militära operationer världen över sedan dess. Idag är 36: e snarare en armékår bestående av fyra infanteribrigader, en pansarbrigad och en helikopterbrigad. Det finns ingen striduppgift den inte kan lösa med största möjliga eldkraft tillgänglig. Staben är stationerad i Austin, Texas.



* Nationalgardets divisioner sattes upp i ett kluster. Exempelvis: 34: e infanteridivisionen bestod av nationalgarden från Minnesota och Utah, 35: e divisionen kom från Kansas, Missouri och Nebraska, 37: e från Ohio etc.

** Under första världskriget opererade amerikanska armén sammanlagt tre arméer i Europa, med en fjärde på ritbordet.

*** General Lesley McNair, en sorglig skrivbordsfantom som plågade de amerikanska mekaniserade förbanden i egenskap av pansarinspektör med regler och system för stridsvagnar skulle föras i strid. McNair bombades dock bort i augusti 1944 av eget flygvapen när han bevistade fronten under den amerikanska utbrytningen ur Normandie. Han var en av fyra fyrstjärniga generaler som stupade under andra världskriget. Patton lär ha höjt ett glas till hans ära.


**** Dahlqvists föräldrar var immigranter från Dalsland. Han talade flytande svenska och hade innan kriget tjänstgjort som militärattaché i Sverige. Han gick i pension som fyrstjärnig general och chef för Continental Army, d.v.s. samtliga reguljära arméförband hemma i USA. Kuriosa: Hans hustru, Ruth, föddes 17 dagar efter sin man och hon avled också 17 dagar efter honom. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar